ADVENTURE

Kanske startades en ny traditon i och med min och Nilssons utflykt till
NordVärmland för turskidåkning. Vi åkte några mil norr om Nyskoga där det finns
ett bergsområde som kallas för Dundern. På vägen passerades också Antilla
finngård där man var och åkte skidor några ggr som liten, så vi gav oss in och
tittade. Såg trevligt ut.

Beskrivningen av området lyder:

”För den som söker vildmarkens
tystnad och gamla skogar är Dundern verkligen ett område att besöka. Över i
stort sett hela det 237 hektar stora ”bergsområdet” står gammal värmländsk
granskog. Här kan du stöta på såväl tretåig hackspett som lavskrika, gråspett,
eller kanske en majestätisk tjädertupp. Bland växterna är det framför allt
lavar och svampar på de gamla träden som gör området värdefullt. Långt
broktagel, norsk näverlav, lunglav och doftskinn är bara några av de ovanliga
arter som trivs i den gamla granskogen.

Namnet är en kvarleva från vårt
skogsfinska kulturarv. Det kommer antagligen från ordet ”tunturi” eller
”tondri” som betyder berg.

Som en extra krydda finns lämningar
efter tre gamla torp – Andreastorpet, Dundern och Filpustorpet. De små resterna
av öppen ängsmark är en härlig kontrast till den mörka granskogen. Dundern är
sedan länge känt som ett vilt område med dåligt rykte. Det spökar styggt på
Dundern, sägs det. De torpare som slog sig ned här ska enligt sägnen inte ha
fått ro för alla spöken, tomtar och troll.

Delar av
naturreservatet ingår i det europeiska nätverket Natura 2000.”

Vi hittade en lämplig lägerplats en bit utanför reservatgränsen.
Naturreservaten låg här flera stycken alldeles i närheten av varandra och
området kändes vilt med stora berg runt en hel del myrområden. Givetvis måste
vi upp på de flesta av områdets toppar för att kolla in utsikten. Vi såg ända
till Sälenfjällen och man såg även Trysilfjället i fjärran. Lampor från Torsby
flygplats sågs också från bergen på kvällen.

Snön låg djup och på vissa ställen var det nog närmare 60 cm
med snö. Det var även skare som var jämn och fin så det riktigt trevlig skidåkning
denna förmodligen sista tur på snö för året….

https://youtube.com/watch?v=0BCDXlnrZAQ%3Frel%3D0

Blev en fin tur till bla Ormhöjden med Nilsson där vi i
strålande solsken gled runt på skaren i några timmar. Vi klättrade upp från
Stormyren till högsta punkten på Ormhöjden där vi hittade ett lämpligt
rastställe som var skyddat mot vind. Där byggde vi en stenbädd och
tände en brasa och lagade oss mat. Därefter la vi oss och slumrade medans solen
värmde. Det blev ganska varmt så det var inga problem att ligga i bara t-shirt. Detta är ett område som blir extra vilt vintertid. Här finns björn, lo
och varg. Här är det riktiga björnmarker men björnen sov nog fortfarande tungt
så vi kanske skidade över hans ide utan att märka det (som man gjort nån gång
tidigare). För några år sedan så tog en björn en kalv för en bonde i
sluttningen ner mot Lekvattnet, när han sedan kom tillbaka efter några dagar
gav honom bonden honom en smäll med studsaren så han slocknade på platsen. En
björn drog också iväg med slaktrester vid slaktboden en bit bort och fångades
på bild. 4 vargar sprang förbi några hundra meter från ett läger jag och
Nilsson hade för nån vinter sedan så det är både ett vilt och vackert
naturområde detta.

Har också kört säsongens första intervallpass. Kändes väl
lite ringrostigt men det gick tillräckligt fort, och träningsvärken efteråt var
rätt rejäl. Hoppas att kunna träna på lite bättre framöver nu, utan skador och
sjukdom. Kört första passet på karta också då det blev den trevliga
Högerudsterrängen som skall användas under 2 etapper på o-ringen 2017 som blev
invigd.

Räknar inte med att göra några stordåd resultatmässigt under
våren med tanke på sjukdommar och skador men i slutet på vårsäsongen kanske det
kommer att lossna. Det är i alla fall vad jag tror själv när det gäller årets
säsong.

Går ju inte helt smärtfritt
att träna inför säsongen som kommer. Inte nog med att jag varit borta i månader
för skador, när jag väl kom igång igen blev jag förkyld också. En förkylning är
väl inget, men det är heller inget man tränar med när det finns i kroppen även
om det knappast märks och inte drabbar vardagen. Det positiva jag kan ta med
innan jag fick förkylningen var att jag tyckte det var roligt att träna igen.
Är nog det viktigaste av allt om man skall träna ordentligt. Pratade en del med
Nilsson om detta och tillsammans så kom vi fram till hur man kunde göra. Fokuserade
helt enkelt mer på själva träningen, inte på eventuella tävlingar som kommer.
Det kommer jag fortsätta med för det är vägen till den nivån man vill ligga på
som är det intressanta. Då kan du sen tävla var som helst och göra det helt
okej. Är i år ännu svårare att sätta upp några mål tävlingsmässigt då det kan
bli mycket som missas då jag kommer vara borta en hel del. I vilken omfattning
jag kommer vara borta är fortfarande oklart. Ifjol hade jag perfekta
förberedelser träningsmässigt inför tävlingarna som skulle komma men när
kroppen sen inte var helt perfekt så blev resultaten inte lika bra som
förväntat. Får hoppas det blir precis tvärtom det här året, för så här lite
”riktig” träning var det många år sedan jag gjorde.

Blivit en del finturer i
skogen på slutet. Det har varit ganska dåligt med klara dagar och nätter så det
har varit dåligt med kyla. Snön blir därmed inget rolig för skidåkning. En
kungsörn, en massa älgar, rådjur, ekorrar, hare och några rävar har jag stött
på bara de sista dagarna. En räv jag såg var stor och fin och spåren den lämna
efter sig var klart större än man brukar se från ”vanliga” rävar. Lospår i skogar det inte har varit lodjur i på över 10 år hittade jag också och den hade misslyckade jaktförsök på både räv och hare..

Det gick över två månader
innan jag kunde träna igen efter revbensbrottet. Nu känner jag inget vid
löpning men vid skidåkning så känner jag lite smärta vid ren stakning. Blev en
ofrivillig paus just när jag hade påbörjat en träningsperiod med mer träning som
alltså gick omintet. Inte så mycket att göra åt nu mer än att man kan
konstatera att jag tappat en del träning.

Har inte gjort någon
ordentlig utvärdering av säsongen som gick och ska inte göra någon i detalj
heller. Däremot kan jag se vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Var på
väg mot en bra säsong med bra resultat på tester innan säsongen drog igång.
Kanske bättre än någonsin. När sen första tävlingen kördes så kände jag efter
ett tag att det mer eller mindre tog slut på energin. Kroppen bara dog vid hög
ansträngning. Sen hade jag egentligen mer eller mindre problem med detta hela
säsongen.

Dock gjorde jag några bra
insatser och trots att jag var tveksam till start (fick klartecken av läkare på
morgonen) på SM i springskytte så kunde jag under den tiden loppet pågick
prestera riktigt bra. Vann med 3 minuter när resultaten summerades och jag tog
därmed mitt första individuella SM-guld efter att ha stått några kliv ner på
pallen sedan tidigare. Hade länge jobbat för detta guld så det var nog belöningen
som kom efter en lång och trogen tjänst. Kunde även samma dag ta hem ett guld i
stafett där jag egentligen gjorde en medioker andrasträcka. Försvarade mitt
DM-guld i halvmaraton fast jag sprang 5 minuter!? långsammer än året innan på
samma bana.

Gjorde även några andra lopp
som var godkända och på Häljebodaloppet var jag 1 sek från mitt eget banrekord
från 2010. Sedningsloppet till Göteborgsvarvet här i Arvika vann jag med 4 min
över bra löpare och tar vi med hur långsam banan var så var det ett bra lopp.
Representerade även Sverige på VM i marathon för militärer i
Holland. Tyvärr hade jag ingen lyckad dag men lärde mig en del på kuppen.

Med tanke på framförallt
SM-gulden kan jag inte vara missnöjd med säsongen.

Summering:

Totalt antal tävlingar:
Mindre än vanligt

Totalt antal segrar: Minst 6
(2013 17) (2012 ?) (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser:
Känns som det var en del 2:a, 3:e och 4:e platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt antal medaljer: 2
SM-guld, 1 SM-brons, 1 DM-guld, 2 DM-silver

Totalt antal felstämplat:
Ingen (2013 0) (2012 0) (2011 2) (2010 2)

Totalt antal träningsdagar
jag trivdes: Träningspassen med min turkamrat Nilsson är alltid lätta att
genomföra. När jag och Frida har tränat tillsammans så är det alltid bra pass.
Kul att vara bollplank för en sådan träningsvillig och ambitiös person..

Totalt antal whiskeyflaskor
konsumerande: 0, som vanligt. Kanske får dra någon detta år som kommer 😉

Totalt antal söndertrasade
skor: Några stycken, finns många dåliga skor som inte håller i skogen..

Summa Nattjakta: 4:a på enda
deltävlingen jag deltog där jag hade hög fart men gjorde för många missar..

Bästa årsbästa på halvmaran
och milen i samma lopp: 33,20 på milen vid Karlstad halvmarathon men bara 1,15
imål. (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: Inga
millopp på lätt bana men min 34 tid på långsamma sedningsloppet var nog strax
under 33 på en lätt mil. (2013 32.40 i ganska dålig form). (2011 32,39 första
milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling:
Häljebodaloppet. Kände att kroppen fungerade bra för en gångs skull samt SM i
springskytte där jag fick två SM-guld. Att vara med på militär-VM var en
trevlig upplevelse.

Årets bästa form: Testlopp
innan säsongen, behövde inte ta i men ändå gick det fort. Var nog rätt bra form
efter sommaruppehållet också.

Årets sämsta form: Var nog
många lopp det men mest pga låga järnvärden samt magnesiumbrist.

Årets roligaste träningspass:
När en mård hoppade upp i ett träd precis framför mig.

Årets tråkigaste träningspass:
Nått är det säkert..

Årets konstigaste i
orienteringskogen: När Andreas Blomgren drog på för fullt åt fel håll på
Hiernmannen i Norge.

Årets bästa träningspass: Ryggsäck
i skogen är bra, håller långa turer med ryggsäck fortfarande högt på träningsrankingen.

Årets bästa tävlingar: SM
springskytte. Otroligt fint arrangemang och bra resultat.

Årets tråkigaste tävlingar:
Triathlon-stafetten i Arvika då det var fokus på annat än att idrott är på
kul…

Årets brutalaste tävling: En
marathon med håll i magen. Att jag överhuvudtaget kom imål är ett under.

Årets tuffaste tävlingsdag:. Samma
som ovan.

Årets trevligaste segrar: SM-guld
springskytte. Häljebodaloppet.

Årets bästa känsla i kroppen:
Häljebodaloppet

Årets bästa insikt: Allt kan
förändras på ett ögonblick..

Årets tråkigaste insikt:
Ryssarna kommer starta mer än en konflikt i framtiden.

Årets mest spännande tävling:
SM-springskytte

Årets bästa sko: Icebug
fulldubbade orienteringssko är grym.

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Glock 22 kal .40

Årets lärdomar
träningsmässigt: Skada dig inte i onödan och håll koll på mineralbalansen i
kroppen.

Årets lärdomar livet: Såg
döden i vitögat när jag flög 8 meter och bla knäckte revbenen. Säg till de du
tycker om att du tycker om dem..

Så såg det enkelt ut 2014. Så
får hoppas att man gör något resultat man är nöjd med 2015 och sen är det nog
nedtrappning som gäller..

Traditionell julaftonstur med Nilsson. Såg fram emot denna
tur, som alltid, men var lite orolig för hur mycket jag kunde bära i ryggsäcken
och orka jobba med vedhuggning mm med mina knäckta revben som smärtade ganska
ordentligt. Alternativet att stanna hemma fanns inte så det var bara att köra
på så fick man ta smärtan efter hand den kom. Första gången jag haft
smärtstillande medicin med ut i skogen och skulle jag bli liggandes så skulle
Nilsson bära ut mig, det visste jag. Vi lämnar ingen kvar efter oss. Turen blev denna gång förlagd till områden norr och nordväst
om Ritamäki. Finngården Ritamäki är en av Sveriges bäst bevarade och den sista
finngård i Sverige som bebotts och brukats på traditionellt vis. Gården
övergavs 1964. Händelsen markerade slutet på en över 300-årig epok som inleddes
i slutet av 1500-talet då de första svedjebrukande finnarna sökte sig över
Östersjön för att bosätta sig i obefolkade skogsområden i mellansverige.

Dessa finnskogar som erbjuder fin natur och ett annat klimat
än nere i dalgångarna kring Arvika. Vi hade 1-2 grader kallt i Arvika vid
avfärd och uppe vid sjön Lomsen söder om Ritamäki var vi strax över -10 grader.
Och det skulle bli ännu kallare, -17 mätte vi upp och med den luftfuktighet som
råder i början på vintern bet det ordentligt i kinderna. Vi tog oss över
gränsen en bit väster om Kissalamp, ett ödetorp som uppfördes på 1700-talets
senare hälft på svenska sidan av Varaldskogen.

Vi tog oss obemärkta in över den norska gränsen när mörkret
hade lagt sig. Det är alltid en speciell känsla att korsa gränsen på detta ställe då
det också finns många krigsminnen förknippade med världskriget i dessa trakter.
Man undrar varje gång över hur det skulle ha varit som svensk att ta sig över
gränsen till det tyskockuperade norge. Här passerade också norskar på flykt
undan tyskarna, en del kanske för att organisera sig och skaffa sig kraft för
att åter ta sig tillbaka in i norge och kämpa mot ockupanterna. ”Flyktingruta”
som gick där vi just i detta satte våra fotavtryck i den snötäckta marken
kallades för Vingersruta, och den gick mellan Norsenga og Kissalamp, en sträcka
på ca 40 km. Denna flyktväg användes från försommeren 1942 och fram til krigets
slut. Under dessa tre år, blev ungefär 2000 personer förda i säkerhet på detta
sätt. Denna led räknades som en av de säkraste i hela landet och ingen blev
fasttagen under den tiden ”ruta” var i drift.

Bakgrunden till ”ruta” ligger i att under
krigsåren skapade de tyska ockupationsstyrkorna Grensesone Øst, en särskilt kontrollerat område längs den svenska
gränsen från Nord-Trøndelag i norr till Halden i söder. Den som bor eller rör
sig inom området behövde tillstånd. Tysklands målsättning var att begränsa
flyktmöjligheter till Sverige, samt att stoppa smugglingen av vapen och
materiel till motståndsgrupper. Sonbegränsningar gjorde det svårare att fly.
För dem som försökte var de så kallade ”grenselosene” oerhört viktiga.
Loserna (lotser, guider etc) var män eller kvinnor som kände till trakterna väl som
hjälpte flyktingarna att komma i säkerhet i det sista och avgörande skedet. Gränspolis
och tyska patruller kunde dyka upp när som helst, vilket nog gjorde situationen
som flykting eller gränsguide till en nervig upplevelse. Idag är gränsgatan
bara en slags symbol för de flesta av oss. Det är obestridligt en konstig tanke
att under kriget betydde denna ”gata” liv eller död för fler än vi
inser. Medan vi under denna turen kan gå kors och tvärs över gränsen precis som
vi ville, kunde flyktingarna bara drömma om detsamma under tiden Tyskland
ockuperade Norge.

Vi pratade vidare om detta faktum och hur vi själva skulle
uppträda om vi hade kunnat skruvat tillbaka klockan ungefär 70 år, medans vi
rörde oss vidare in i Norge längs en blötdråg som gick genom ett vilt landskap.
Terrängen bjöd på ett rikt myrkomplex, bestående av naturskog, myrmarker och en
speciell biologisk mångfald.

När vi efter en rejäl strapats genom vild terräng kom till
den tänkta lägerplatsen enligt ursprungsplanen, så kunde vi efter ett tags
rekande konstatera att det var en alldeles för liten vedtillgång för oss. Så vi
tog ett snabbt beslut om att gå vidare och vika österut mot ett annat område
där vi trodde möjligheterna att hitta död ved skulle vara bättre. Innan vi kom
fram till reservlägerplatsen så gick jag ner mig till låren i ett kärr och blev
rejält frusen om fötterna.

På reservlägerplatsen satte vi snabbt upp en brasa och fick
upp värmen på ett bra sätt. Det kändes hur temperaturen sjönk men med en brasa
är det ett mindre problem. Vi stannade två nätter vid samma lägerplats och tog
rejäla turer över ett stort område. Eftersom regn var uteslutet denna gång så
hade vi skippat tält och hade det fint därute i skogen. På vissa ställen är
naturen oerhört fin och det är inte konstigt att det finns stora naturreservat
på både norska och svenska sidan av gränsen. Allt som allt blev det en mycket
lyckad och trevlig tur. Trots knäckta revben gick det att genomföra turen på
ett relativt bra sätt, fast lite ont hade jag allt..

För en vecka sen råkade jag få sladd med en fyrhjuling på
blankis, och när det sen högg fast i gruset åkandes i sidled så rullade hela
ekipaget några varv. Fick mig en liten flygtur på drygt 8 meter. Var en mindre
skön upplevelse och skadade lår, knä, armbåge, axel och framförallt revbenen
där jag klämde in min egen armbåge när jag landade på armen så jag knäckte
några. Kunde faktiskt ha gått än värre och viss tur i oturen hade jag nog för
några andra som jag hört gjort ungefär liknande vurpor hade fått fyrhjulingen över
sig och strök med.

Blir därmed lugnt med träningen ett bra tag då tom en
nysning känns som om revbenen skall hoppa ur kroppen. Men julaftonsturen skall
jag ut på till varje pris, kosta vad det kosta vill. Turen numera lika helig
som tempelberget är för vissa religioner, så den ska man vara död för att inte
deltaga på. Döende räknas inte som giltigt frånfall.

Blivit några rejälare turer i skogarna förutom de vanliga
småturerna. Senast (innan senaste regnet kom) så hade första snön och isen lagt
sig så det var härlig luft och marken över myrar och kärr var halvfrusen.
Kändes grymt bra att lägga sig framför brasan på en gransrisbädd och andas in frisk
luft. Bävern jobbade hårt i bäverland och han hade på ett ställe skapat en ny
damm och naturlig våtmark/viltvatten till andra djur.

Ser fram emot julaftonsturen som jag räknat ut blir den 17:e
i ordningen, även om det inte inneburit att man vaknat ute exakt på julafton utan kring jul så är
det numera (sen ca 10 år) en tradition att på julaftonsturen så är man ute minst
natten till julaftonen. Tyvärr verkar vädret inte det bästa med tanke på att vi
vill ha skidföre för att det skall vara riktigt optimalt. Ifjol fick vi ge upp
den tanken då hela Värmland var i stort snöfritt under jul.

Träningsmässigt så har jag tränat på men ännu inte ”på
riktigt” utan mest kört underhållsträning. Kroppen känns dock nu redo för
att börja med högre doser av träning. På måndagsträningen är det fullt hus och
konditionssportare i alla åldrar kör på med fullt fokus. Kul att det är så många
som kör dessa.

Lången som är kraftprovet i Värmland när det gäller
orientering arrangerades traditionsenligt som en säsongsavslutning på den
Värmländska orienteringssäsongen under lördagen. Målsättningen var främst att
ta det som ett bra träningspass men ändå försöka försvara min seger från 2013. Taktiken
var att vara offensiv och ligga med i täten hela vägen och även hålla ögonen på
Johan Wikström som hade hemmaplan och kände terrängen väl. Johan visade också ifjol att han var säker
tills han tröttnade på de sista kilometerna.

Märkte efter ett tags löpning att de andra hade problem att
följa när jag tryckte på där det var mer lättlöpt som på stig och grusväg. Kände
stundtals att det var bra drag i benen på dessa sträckor men höll igen då man
inte vill göra onödiga misstag. Vid kontroll 5 så splittrades fältet som då
bestod av 5 man upp, då man tog olika vägval. Jag var först till 6:e kontrollen
med två man närmast i rygg. VVOK-Andreas och Wikström tappade lite på sitt
vägval och kom en bit efter. Vid långsträckan mot 7:an höll jag täten men drog
inte max utan avvaktade lite för att vi skulle vara flera mot kontrollen för
att undvika missar.

En bit efter kontroll 8:a kom Johan återigen upp längst bak
i klungan som nu leddes av Södertälje-Nykvarn Ludvig. Kände efter ett tag att
vi måste dra snett in mot 9:an och började snegla mot det hållet kontrollen
borde vara, ett par hundra meter bort. Upptäckte då att Johan vikit av tidigare
och jag förstod att han tagit kontrollen och fått en stor lucka. När vi kom in
till kontrollen så kom samtidigt VVOK-Andreas som legat ca 1 minut efter i
spåret. Då vi missade även på följande kontroller så avgjordes tävlingen här
för Johan spikade allt och gjorde ett av sina bästa lopp någonsin. När vi inte
tog in något på honom eftersom vi gjorde små missar här och var, plus en 4
minuters bom så var jag rätt uppgiven och brydde mig inte så mycket om
placeringen utan lät Södertälje-killen dra ifrån utan kamp mot slutet. Det var
nog så att det var första platsen som var intressant för en som vunnit
tävlingen tidigare.

Var nöjd med träningspasset och glad för Johans skull då han
verkligen var värd detta efter ett mycket bra lopp. Men tävlingsdjävulen sa att
jag borde ha kört mer efter den taktik jag satte inför tävlingen så lite
besviken var jag ändå. Kände mig mycket säkrare på orienteringen på förra årets
Lången och hade då orienterat mer och även kört Langturn (som jag också vann
då) i Norge vilket gav bra självförtroende i orienteringen. Om man ser till flera race denna säsong så har flytet för ännu bättre resultat saknas, så de var inte oväntat att jag skulle bli 3:a, igen. Det går inte att
leva på gamla meriter mer än ett år i taget när det gäller orientering…

Resultat

Karta del
1

Karta del
2