ADVENTURE

Idag var det Arvika stadslopp på en rätt speciell men rolig
bana som mäter 6 km och är ganska kuperad. En tävling jag ville prestera på i
år då jag på fjolårets tävling hade järnbrist och blev parkerad i toppen på
vågenbacken. Var en hemsk känsla i kroppen den gången. Förhoppningen nu var
också att ha bättre spänst än förra helgen då benen var sega. Märkte redan på
uppvärmningen att benen var klart bättre så hoppades på ett bra lopp. Set Sail
IF lyckades få totalt omkring 500 personer till start vilket är mycket bra i
lilla Arvika. När coach-Erik smällde startskotten var det många heta personer i
början. Tänkte, fan vad folk ska tokspringa fortare än de pallar de första 300
meterna och sen nästan dö. Fattar aldrig varför?!

Efter 500 meter låg jag som trea i spåret med bl.a.
Hagapraktik-Henrik framför som satsade allt mot spurtpriset vid 2 km. Visste ju
att den som tar spurtpriset lika gärna kan ta hem hela tävlingen då det kräver
lite kapacitet för att springa dessa 2 km på strax över 3.00 per/km så tänkte nog
att han skulle mattas lite men det låg även en okänd (för mig) kille framför.
Förstod ändå att det gick tillräckligt fort då de andra som brukar öppna hårt
ändå inte kunde följa i mitt tempo som kändes kontrollerat. Hade riktigt fina
ben med en helt annan spänst än förra racet jag körde.

Herrarna framför blev lite matta av öppningsfarten så
de började trampa luft efter ca 1 km så det var bara att kliva förbi. Sen hade
jag en lucka fram till spurtpriset så behövde inte förta mig dit. Tack Volvo. Efter
passeringen så tog jag det lite lugnare i 500 meter innan jag släppte loss på
gräset över Myravallen där en tuff och ganska lång backe tar vid. Pressade inte
allt uppför utan ville ha lite krafter kvar till slutet av banan. Hade 25 sek
ledning där sa brorsan men jag tyckte han skrek 5 sek, så jag tryckte på en
gång till utför in mot Arvika centrum. Höll god fart ner mot 2,55 där och in på
kyrkogatan sprang jag riktigt fort (för att vara mig). Gick nog runt 3,00
per/km där. Över torget och in till stadsparken flöt det på bra utan att jag
pressade och det var en skön känsla. In i stadsparken kunde jag sen ta det lite
lugnare, passa på att njuta av att känna känslan av en bra dagsform och att jag
motsvarade förväntningarna på hemmaplan. Blev en minut ner till tvåan och över en
minut bättre än förra årets vinnartid och då var ändå banan 100 meter längre i
år. Nästan gammal god form idag, 3,10 per/km på denna bana är snabbt tycker jag.
Det bästa med dagen var att man hade spänsten i benen som för mig är så viktig
för att kunna springa bra på hårt underlag. Go känsla när det går fort utan att
behöva slita sig fram…

Resultat
här

På midsommaraftons morgon drog jag och Nilsson iväg till
Torsby för traditionella Borejoggen. Hade förhoppningar om att det skulle
kännas bra då jag ”tryckt” till lite extra i träningen sista tiden men det blev
precis tvärtom. Kroppen var i stort sett slut efter bara ett par hundra meters
löpning och jag förstod att det skulle bli en tung och jobbig resa. Kände
verkligen en stor skillnad mot vad det gjort senaste månaden då jag haft bra
tryck i kroppen från början till slut i de tävlingar jag har kört. Spänsten
fanns helt enkelt inte i benen så fick vare sig jag ville eller inte lägga mig
en bit ner i klungan till att börja med, det gick bara inte att vara med bland
de 10 första. Försökte hålla humöret uppe med att peppa mig själv att jag
kanske kan springa fort utför och på så sätt avsluta bra. Märktes tyvärr i
första utförsbacken att det är bara att glömma bra utförslöpning men tack vare
en bra grund så kunde jag ändå springa tillräckligt fort utför så jag
avancerade några placeringar.

Efter första backen ner var det inte så många långt framför
så jag plockade några placeringar efterhand. Efter halva loppet var jag riktigt
less då kroppen kändes som ett sänke men upptäckte Göta-Andre en bit framför
som också hade en tyngre dag och inte presterade i närheten av den nivån han
kan som bäst. Detta gav mig ändå lite krafter till att försöka nå en
pallplacering även om placeringen denna dag spelade mindre roll då man helst
önskar den sköna känslan när allt flyter och att man känner sig stark och
spänstig.

Med den kroppen jag hade för dagen krävdes det en hel del
viljeinsats för att jobba ikapp Andre men till slut kom jag upp i rygg på
honom. Sa till honom att vi får ta det som bra träning helt enkelt då jag
förstod att Andre måste vara än mer besviken på sin dagsform då han satsar
hårdare än mig på just löpningen. I sista utförsbacken som kändes som en
uppförsbacke så gick det inte vidare fort men tack vare att Andre var ännu mer
nerkörd så rann jag ifrån honom och slutade 3:a.

Var riktigt missnöjd med känslan och farten som jag hade men
efter ett tag insåg jag att när det gick så tungt ända från början så var det
en bra prestation att sluta trea. Kunde verkligen inte ha gjort något mer från
början till slut. I efterhand tror jag att jag vet vad det berodde på att jag
var så seg och ospänstig och jag hoppas att jag är piggare nästa race som jag
skall köra. Nilsson som jag tränar med upplevde samma sak och eftersom vi har
kört i stort sett samma träning sista veckorna så hittar vi nog svaret i nån
myr nånstans..

Resultat

http://www2.idrottonline.se/ImageVaultFiles/id_502368/cf_359/Resultat_Borejoggen_2013.PDF

Ruggigt fin övernattningstur med turkamrat Nilsson blev det också då vi drog ut i välkända marker. I trakterna vi rörde oss brukar vi ofta hålla till under vintern och kanske inte så ofta sommartid men det håller hög klass även den här årstiden. Bävern har här en riktig fristad och det ligger många bäverhyddor och dammar i nära anslutning till varandra. Ett riktigt bäverland är det och det är också vad jag brukar kalla det. Inte lika ofta jag och Nilsson är ute på tur under sommarn, utan vi brukar mest vara ute på den mörkare och kallare årstiden. Det lustiga var att jag vaknade mitt i natten och frös vilket inte ens brukar hända när det är -25. På morgonen kom jag in i ett lugn som åtminstone jag själv enbart hittar efter någon natt i skogen. Den känslan är oslagbar och en anledning till att man borde vara ute ännu mer än man är. Turkamrat Nilsson (bilden) är bra sparring, starkare grabb med ryggsäcken på är svårt att hitta i detta land. Folk frågar ibland hur vi tränar? Framförallt de som krånglar till allt som har med träning att göra vill gärna ha nått avancerat utlägg. Svaret är rätt enkelt – vi tränar inte, vi är mer ”ute på tur”! Rätt ofta dock!

Betyder mycket att jag och Nilsson kör en del tillsammans, vi har båda varit med ett tag nu och tänker ganska lika kring träningen. Så man kan säga att halva Team FORIMP/SET SAIL tränar tillsammans regelbundet numera vilket är bra. Vi ger varandra också olika vinklar att se på saker så vi kompletterar varandra bra vilket kan bli en styrka när vi framöver skall köra lagtävlingar. Det är också just nu kanske bara honom som det fungerar att köra ”vanliga” pass med här omkring Arvika då andra hårdingar som M Larsson slutat och Holmstrand mfl flyttat. Det vi gör är gammalt och beprövat i skidåkarkretsar i många år och det tror vi på.

Avslutar med några underbara orienteringscitat: ”När Sveriges kanske främste herrorienterare genom tiderna, Jörgen Mårtensson, var snabbaste svensk på Stockholm Marathon 1993 summerade han kraftansträngningen som en ”halvjobbig orienteringstävling”…

”Långa natten är som att springa ett Lidingölopp i vinnartempo och lösa sudoku samtidigt. Och allt i becksvart mörker frampå småtimmarna”

Fullt upp i veckan. Blev Regementsmästare på K3 i orientering på tisdagen.
Tibro OK (farsans kompis Alvars klubb – de har ett antal titlar i Fjäll-ol
tillsammans) hade gjort banorna på ett fint i mitt tycke lite smålurigt område
då det var annorlunda mot de skogar jag är van vid. Mer gropterräng och sten här.
Gjorde ett lugnt och säkert lopp där jag kontrollerade ”för” noga men ville
inte göra några stämplingsmisstag el likn. då banornas olika kontroller satt
ganska tätt. Gjorde några småmisstag som kostade lite tid men antog ändå att
det skulle räcka ganska långt, och det blev över 5min före näste man. Hela 272 anmälda
i H21 vilket är mycket bra, men det är inte vilket förband som helst heller
utan folk som är vana att röra på sig, mkt.

Annars har jag tränat ganska lugnt i veckan då helgens tuffa
terrängtävling suttit i kroppen. Fö så var artikeln från loppet i AN under all
kritik, med både faktafel och konstiga uppgifter som knappast hade med årets
tävling att göra. Tycker de flesta är bra på AN, då de är insatta (för att vara
några som tränar lite lätt ibland) även på konditionssport men några av dessa reporters
hade de inte skickat och då blir det kanske lite lustigt. Kanske kan det ta ett
tag att sätta sig in i allt och hon som skrev gjorde väl så gott hon kunde men
det stod liksom ingenting om hur herrloppet avgjordes sista delen av loppet vilket
var både dramatiskt, ganska tätt och spännande då det var tre jämna löpare som
höll ihop länge i tävlingen. Stod mer om fjolårsloppet som inte på något sätt
är relevant då en sådan banas tider kan bli ganska olika beroende på väder och
taktik mm. Sen kan man undra på vart spurtprisvinnare Nilsson som satte färg på
tävlingen halva loppet tog vägen i reportaget!?

Igår åkte jag, Nilsson och Fryka från Set Sail IF till Grums
för att försvara Arvikas färger då det var dags för fjärde upplagan av
Woodjoggen. Lyckades knipa 4:e raka segern på denna tävlings 5km sträcka. Ifjol
lade man till en tio kilometers sträcka också men eftersom de började med 5km
så har jag fortsatt köra den. Öppnade i rätt hyfsat tempo och ingen ville hänga
med så jag blev själv efter 150 meter. Göta- Anders E var den enda som ville
hänga med men kände av sin senaste marathon så han orkade inte pressa sig
riktigt. Andra kilometern som är enbart uppför så försökte jag också hålla bra
fart sen så slog jag av lite och försökte löpa avslappnat utan att spänna mig.
Har inte riktigt ”toppasfalt” steget i år men rätt grundstark så jag kom in på
16,01. Godkänt på denna banan tycker jag. Anders blev stark tvåa på 5km och Nilsson löpte bra och blev 2:a på 10 km så Set Sail IF var bra med på pallen…

Resultat

https://youtube.com/watch?v=33hDvomEpPk%3Frel%3D0Film efter ca 1km´s
löpning när man gått in i långbacken. E Särnmark bakom kameran.. .

Alla på pallen är så slitna så ingen orkar se på publiken 🙂

Idag var det dags för Set Sail Trailrunning. Med en tryckande värme på denna tuffa terrängbana som även var ganska blöt så behövde man inte vara direkt raketforskare för att förstå att det skulle bli riktigt tufft. Och tufft blev det, uppför första stigningen där man avverkar 164 höjdmeter på en knixig stig kände jag hur kroppen fick jobba riktigt hårt. Tyckte att jag inte var riktigt lika pigg som jag varit några veckor tidigare då jag fick slita mer än förväntat. Hade på förhand trott att träningskompisen Nilsson skulle vara stark och då speciellt uppför stigningen till berget Göpommen och precis så var det också. Nilsson var först upp på berget, tätt följd av IF Götas Andre Rangelind, som även vann loppet ifjol. Därefter kom jag, ca 10 sek bakom. Benen var tunga som stockar när jag passerade toppen så jag trodde det skulle bli hårt att kunna utmana om segern i det läget. Piggnade dock till efter ett tag och kom efter lite utförslöpning ikapp igen. När vi kommit ner och vände upp mot Agvattnet så kände jag mig piggare och därefter kändes det ganska behagligt ett tag. Runt tjärnet och på grusvägen innan väggen kändes det bra och började då fundera på olika scenario om hur loppet kunde utveckla sig för oss tre i täten.

På loppet ifjol hade jag under partiet vi var inne i fått ett kraftigt håll och kunde inte springa riktigt fast jag hade mkt krafter kvar. I utförslöpningen sista biten hade det mer eller mindre varit helt hopplöst och var efter loppet grymt besviken att jag inte fick ut det jag hade. Nu hade jag ingen känning av detta och vet att jag kan springa riktigt fort utför berg om jag är hyfsat pigg. Trodde att Andre kanske tänkte samma sak eftersom han avgjorde loppet där ifjol. Tänkte även att när jag nu inget håll har så ska han få se på grejer. Han ska inte springa ifrån mig där iaf, det hade ju Nilsson sagt innan. Spurtprisvinnaren Nilsson släppte en liten lucka uppför väggen men kom snart ikapp igen över myren mot Gallberget.Detta är ett lopp som jag vill känna att jag får ut det jag har i kroppen, om man sen blir 1:a eller 19:e spelar mindre roll. Detta beror mest på att jag och farsan tränade en del i den här terrängen tillsammans för ett antal år sen och pratade om att det hade varit häftigt med en tävling här. Jössestugan där start och mål är beläget har ju också varit/är en betydelsefull plats i livet. Tyckte alltid farsan var så stark i de här backarna när vi tränade här fast han var gammal men han var ju brutalt stark för sin ålder. Han fick tyvärr aldrig uppleva denna tävling i livet men nog tusan hade han gillat den utförslöpningen som jag presterade här idag. Fick efter ett tag en lucka till Andre i nerförsbacken och den växte lite efterhand. Påminde lite om utförslöpningen på Baksjöloppet i Norge tidigt i vår.

Hände dock en skum grej som sinkade farten en del sista biten då en kille som klädd som Andre vilken stått som publik efter banan ville känna på tempot och lade sig i rygg på mig. Jag trodde ju att det var Andre som hade tagit in all den lucka jag jobbat upp på nolltid så jag slog av farten för är han så stark så är min enda chans en spurt. Efter 300 meters jogg så vände jag mig om igen då Andre inte sprang förbi och såg att det inte var Andre så då blev jag rätt rejält förbannad och drog på igen. Den lucka jag fått var ändå såpass stor så det var bara att ta sig in till målet ståendes så skulle det gå vägen. Ett par hundra meter från mål stod min brorsa P-A och hejade, det kändes bra. Och som vanligt när Set Sail IF gör ett arrangemang så höll det högsta klass. Det var sammanfattningsvis riktigt kul att man fick ut det man hade i kroppen och riktigt kul att få vara först in på ”hemmaplan”…

Resultat

Åkte till Norge och ställde upp på Krystallmarschen. En fin tävling som går på stigar på tallheden utanför Magnor. Hade på förhand bestämt mig för att ta det som enbart bra träning då jag var lite mör efter en lång natt på 10-Mila samt hade fortsatt att träna ganska så bra ända fram till denna tävling. På förhand såg startfältet ganska så vasst ut så det skulle bli tufft för den som ville vara först i spåret. Starten gick och efter ca 500 meters löpning hamnade jag i täten och på stigarna i skogen kände jag mig ganska stark men hade också en känsla av att kroppen var lite matt. Körde inte riktigt allt vad jag hade utan låg på ett högt tempo som kändes kontrollerat. Alla fick släppa utom Hallvard Nilsen från IF Gular som låg kvar i rygg på mig. Ungefär så låg vi också hela loppet men kände att där det var knixigare stig så var han nära att släppa lite några gånger, vilket han även bekräftade efteråt. Kände dock att på finare stiglöpning och grusväg att där var han spänstig i benen denna dag så antog att jag skulle få vika mig sista biten in mot målet i Magnor. Och mycket riktigt blev det så men jag var helt nöjd med en andraplats denna dag.

Resultat

Efter denna tävling åkte jag och jobbade på FM. Blev inte mycket tränat då dagarna var fulla med utbildning men en fin orienteringsbana på karta sen O-ringen 2005 fick jag sätta ut och plocka in under veckan. Riktigt fin, öppen och ganska snabblöpt terräng. Just idag är det annars en tung dag då det var på dagen ett år sedan som min underbare och älskade pappa lämnade in för gott. Det har varit förbannat tufft på många sätt och att fortsätta med en del saker som vi gjorde tillsammans i så många år har känts konstigt. Ska åka upp och besöka graven ikväll och även ge mig ut i hans gamla träningsmarker..

https://youtube.com/watch?v=gedNSzzfX4w%3Frel%3D010-MILA
blev verkligen ingen höjdare varken för mig eller för mitt lag. Vår normalt
säkre och stabile förstasträckslöpare Per fick någon form av magproblem därute
i skogen och kunde knappt springa så han tog sig till mål ungefär en halvtimme
långsammare än han borde. Detta medförde att vi missade viktigt drag på alla de
inledande sträckorna. När jag sprang ut på långa natten som var sträcka 4:a så
låg vi runt 140 plats efter att ha varit nere på typ 270:e ett tag. Själv hade
jag tappat sugen nerbäddad i sovsäcken då jag blev varse om lökens inledning,
visste ju att där bak skulle jag knappast kunna få ut något av min kapacitet.
Försökte ändå tagga till och började i ett rasande tempo då en galen ryss
sprang som en vettvilling och verkade säker på kartan, dock kom vi upp på fel
höjdrygg till första kontrollen. Blev lite förbannad så jag sa nånting i stil
med. ”–Va fan i helvete!” Han sa: ”-I don´t speak Swedish!”. När jag äntligen
fick plocka kontrollen hade jag tappat ytterligare 10 placeringar. De 10
löparna som hade gått förbi mig sprang jag relativt snabbt ikapp mot kontroll 2
och 3. Dock gick klungan jag låg med i stundtals gåbingo och ingen höll något
tempo jag var nöjd med och det missades dessutom en del så det var riktigt illa.

Var ganska irriterad ett tag men orienteringen var ganska
svår så det var svårt att göra något själv därute. Försökte hålla humöret uppe
genom att peppa mig att det är i alla fall bra träning. På långsträckan mellan
kontroll 11 och 12 splittrades dock den sega klungan och tempot blev bättre.
Gick där vänster. Då blev det individuell orientering istället och det funkade
bättre. Mellan kontroll 14-15 som består av 5 minuters löpväg så hade jag
faktiskt bästa sträcktiden vilket jag är riktigt nöjd med tanke på att de bästa
nattorienterarna i världen, Kratov och Olle Boström låg tillsammans med 10 andra
i täten och borrade som galningar. Det tar jag med mig från 10-MILA och resten
slänger jag i papperskorgen för det var en medioker insats som helhet. Tog ca 10
placeringar på sträckan (20:e om man räknar de som ett tag låg före efter stora
missen i början) och de tror jag att jag tog sista tredjedelen av banan. Vad
som hände med Per vet jag inte än, han kanske inte ens vet det själv heller.

Idag blev det en resa till Torsby och Valborgsruset. En tävling som de startade ifjol på en bana som mätte 5 km. Det var ett spurtpris efter ca 3 km och en rejält lång uppförsbacke vilket gjorde banan extra utmanande. Många starka skidåkare som alltid på plats i Torsby då orten är ett litet träningsmecka för dem så det skulle bli många att springa med. Hoppades innan att benen skulle vara lite rappare på asfaltlöpning då jag tycker att det inte finns samma spänst på hårt underlag som det gjort när man varit i bra ”löpform”. Uppförlöpningen på banans andra del var jag ganska säker på att den skulle gå helt ok då jag åkt mkt på tur i vinter och byggt den typen av kapacitet.

Starten gick och Markus med passande namnet Ruus rusade iväg till tätposition, sen kom det upp någon som rusade ännu värre, men han föll snart bakåt i fältet. Efter omkring 500 meter tyckte jag det gick lite långsamt och gick fram till täten. Låg liksom en klunga löpare bakom mig. Efter omkring en km blev jag trött på sällskapsresan och ökade lite. Kände att jag inte hade de spänstigaste benen som man haft tidigare säsonger på våren men tänkte att jag kör på så får vi se vad som händer. Den enda som gick med riktigt i rygg i motvinden var Jack Impola som var riktigt stark. Tänkte ett tag att han kanske var ute efter spurtpriset men när jag sprang mot detta lite fortare så var han väl ca 10 meter bakom. Bra, där lönade sig resan till Torsby iaf så saktade ner lite mot toppen på backen för att inte bränna allt uppför. Tänkte att de andra som har klungsprungit kanske hade mer krafter kvar men det var bara Jack som var med och en liten bit efter hans bror Bill (som gjort en grym skidsäsong i år). Lät Jack dra lite på platten innan jag ökade tempot igen sista biten och fick en lucka. Höll på att gå omkull då båda benen halkade undan över en liten terrängpassage 250 meter från mål men kunde med nöd och näppe hålla balansen och kunde springa i mål som etta före starka bröderna Jack och Bill Impola.

Tyckte det var flera som sprang på riktigt bra för banan var inte lätt. EM-mästaren i veteranklass på terränglöpning, Tore Axelsson var helt grym och såg ut att vara i mycket fin form. Imponerande! Själv är jag också ganska nöjd med delar av loppet och tror att detta var en fin genomkörare inför nästa helgs 10-Mila där jag skall springa ”långa natten”. Känns som jag inte är lika rapp i steget som tidigare år men nu har jag vad det verkar bättre central kapacitet, så i orienteringskogen ska det nog funka bra.

Sammantaget ett riktigt fint arrangemang med fin bana, fina priser och välordnat runt omkring. Blev dessutom efter loppet bjuden på mat av gamle löparkungen Lars-Erik Nilsson som både var speaker och sponsor för loppet. Riktigt trevligt och ett pris så gott som något. Tack Lasse!!

Resultat här