Skymning, ett par vargspår och fullmåne. Vildmarkskänsla!
Haft några fina dagar och kvällar ute i skogarna. En del spårning av vargparet, har blivit över 20 mil spårning efter dessa två vid det här laget. Har lärt mig vilka stråk de använder och hur de rör sig, då tiken och hanen har lite olika sätt att ta sig fram på. Har döpt tiken till Humlan efter Humlas mosse och hanen till Perry efter naturmänniskan trappern som känner stora delar av området de rör sig igenom ibland. Humlan är ganska försiktig när hon tar sig fram och går gärna under träd och nära skyddande stenformationer eller andra föremål i terrängen medans Perry mer går rakt på. 
Fick se att de kommit tillbaka in i det området där jag brukar spåra dem efter att de varit längre norrut några dgr. En del bakspårning har visat intressanta saker som jag håller för mig själv. En kväll när solen gick ner var det mycket vackert ute men med pannlampan hemma och 1,5 mil till bilen blev det en mäktig färd i månljuset och vildmarkskänslan var fulländad. Vackert! 
En annan fin naturupplevelse jag hade var när stack hemifrån på ett ganska sent träningspass med pannlampa men lät bli att sätta på ljuset då månljuset lyste upp terrängen rätt så bra. I skogen i närheten av Koppsäng har jag en stig jag brukar ta ibland. När jag dök in på den så kände jag för att höja tempot rätt rejält, visualiserade om ”långa natten” utan pannlampsljus. Kom ganska fort och fick se en stor svart varelse glida ut på stigen ca 10 meter framför mig. En älg hann jag tänka innan jag tryckte på ytterligare då stenåldersmänniskans tusen år av springande jakter kommer fram inom mig i dessa situationer men varelsen stod kvar, vad händer tänkte jag och vred på lampan allt vad det gick 2 meter innan kollisionen var ett faktum och från 1 meters håll fick jag se en vildsvinsgalt som precis vek åt sidan. En riktig best. Tippade själv runt 180 kg på den, ca 1,10-1,20 i mankhöjd. Spårstämplarna var lite större än en fjolårsälgkalv. Eftersom jag har mindre erfarenhet av vildsvin då de är relativa nykomlingar runt Arvika trakten, även om jag säkert är en av de första som lyckats fota en mindre i sommar så hörde jag med brorsan och en annan kille från södra Sverige vilka har jagat en del gris om vad de trodde om galtens storlek. Närmare 200 kg trodde de, så det finns en rejäl ”best” därute.
Folk frågade om jag blev rädd? Grisen blev i alla fall rädd och mosade ner träd och buskar i sin våldsamma flykt ner mot västra sund. Själv reflekterar jag inte över rädsla i skogen och framförallt inte under en aktivitet då kroppen är igång. Finns inga sådana känslor inom mig då. Men vildsvin har nästan tagit livet av flera st de senaste åren och många hundar stryker med av dess vassa betar som tränger in i köttet som knivar, så man skall nog ha en viss respekt för dessa djur. Ca 150 000 st beräknar man att det finns nu och de kommer bli fler här uppe.
Jag är lycklig om jag får chansen att dö i skogen någon gång men skulle i dödsögonblicket bli ganska besviken om det var ett vildsvin som skickade mig till himmelriket då jag anser att det finns värdigare motståndare därute. En kamp mot en björn känns mer som en god död och då är det en bra dag att dö på, men vildsvin det vet jag allt tusan om jag skulle gilla även om denna var stor som en björn..
Riktigt fin bild på varg jag fick chansen att ta. Tyvärr gick kameran åt helvete i kylan så jag fick inte ta så många foton som jag önskat. 
Vi tog oss på morgonen en rejäl runda för att se om vi stötte på några intressanta spår och fick se att vargtiken haft en lega inte alls långt ifrån vårt läger. Efter ett tag hade också hanen anslutit och de var återigen samlade. De drog flera gånger in i besvärliga och bergiga områden och de verkar riktigt hemmastadda i dessa skogar. Känns som de följt sina stråk några ggr vid det här laget. Intressant att stråken stämmer så otroligt väl överens med hur jag och farsan trodde de skulle röra sig om det skulle slå sig ner varg här.
Idag var jag också uppe på höjderna och mötte då för ovanlighetens skull en annan person än Nilsson, Trappern eller mig själv. Han var helt salig att han hade vargspår i närheten av där han bodde. Så jäkla roligt sa han flera ggr. ”Och lo har vi också nere vid stugan”. ”Inte trodde jag att naturen skulle bli så fantastisk härikring sa han”. Själv var jag lite förvånad men ändå inte, trodde det mest bara var de mest luttrade naturmänniskorna som tänkte så men har ju många ggr hört liknande saker tidigare men inte ofta av personer på plats ute i skogen. Han hade inte spårat nått stort område men fullt tillräckligt för att upptäcka färska vargspår. Själv spårade jag några timmar, tills mörkret föll så jag fick ta fram pannlampan sista biten. <!–
Tänkte för mig själv att om en tomte som jag inte känner eller aldrig har träffat kommenterar saker han inte vet något om i direkt nedlåtande ordalag så säger det väl mer än honom än om mig, så det är inget att bry sig om. Sen gick det någon dag och jag kom att tänka på det igen, vad menade han egentligen? Och jag tänkte också på om han nu tyckte att inte jag kommit någonstans, hur långt har han då kommit själv när han kritiserar andras val i livet så kritiskt på ett internetforum? Om han nu menade rent idrottsligt och resultatmässigt så kan man säkert komma längre om man har gjort allting perfekt, men det är även otroligt många som har gjort samma eller större insats träningsmässigt än mig och inte nått samma resultat. Detta finns det säkert tusentals anledningar till men jag skulle aldrig någonsin kunna anse att någon av dessa människors insatser har varit ”tragiska”. Om de inte kommer under 24h på låt säga ett millopp så är de aldrig någonsin mer tragiska än Peter Skoogs egna kommentarer. 
Blev några dygn ute på skogarna i helgen för att ytterligare kartlägga var ett nytt vargpar rör sig. De har ett par gånger tidigare i vinter använt sig av mina spår på flera platser för att ta sig fram lättare i snön. Har följt dem en tid och sett några stråk de återvänt till och det underliga med dessa ställen är att det var här jag och pappa under skogsturer för något år sen sa att här kommer det nog springa vargar om några år. Platserna stämmer otroligt nog helt perfekt med det vi sa. Jag till och med byggde en eldstad med en fin lägerplats i närheten som jag skulle använda mig av om de dök upp i området så den blev använd nu i helgen. Och jag vet en som hade spårat dem mycket nu om han fortfarande hade varit vid liv, nu får jag göra det själv istället. Synd jag inte fick berätta hur rätt vi hade. Tycker fö att jag haft rätt i mycket kring vargen men jag har också varit intresserad av skogen, alla dess varelser och öppen med att ta in fakta, allt ända sen 1983 då jag 5 år gammal från ett bilfönster bevittnade en av Sveriges vargar som på den tiden knappt fanns. Det var en upplevelse som satte sina spår och kanske la den också la grunden till ett intresse kring alla våra djur som finns där ute som skuggor i de stora skogarna. 
Granrisbädd, månljus, en trevlig turkamrat och den fina skogen, kan inte tänka mig att jag skulle ha det bättre någon annanstans. 
Tagit beslutet att köra vidare med idrotten på rätt seriös nivå men med vissa förändringar. Det har varit en lång process att komma fram till ett bra och genomtänkt beslut för jag ville inte göra något förhastat, ett tag såg det verkligen ut som att det inte skulle bli någon fortsättning men jag ville ha ett bra beslutsunderlag så jag väntade ända fram till nyår innan ett definitivt beslut fattades. När jag lämnade året som gått bakom mig och med ett nytt år framför mig blev det lättare att se framåt. Under tiden processen fortgick tränade jag väldigt sporadiskt, detta sedan slutet av augusti. Under denna tid tittade jag både bakåt och vad som kan tänkas komma framåt. 
Skogen bjuder på det mesta man kan önska. I helgen så var jag och turkompis Nilsson bl.a. upp till Kronhallfjället, Noppikullen, Dansarhult, förbi riksröse 79 och över norska gränsen till Særkilamp. Vi hade en fantastisk tur med vädret så när vi kom över 400 möh så blev det klart väder med rejäl subarktisk kyla. Nästan så det blev väl kallt. Turen började 5 minuter innan mörkret la sig över den mäktiga terrängen så det blev pannlamporna på från start. Detta tar orienteringen på 1:50 000 kartor till en helt annan nivå och det är inte helt lätt att hitta bra och åkbara stråk i terrängen. Innan vi hittade rätt i klättringen upp till höjdpartierna så höll Nilsson på att gå rakt ner i en frusen bäck med ryggen före vid en passage men som tur var höll isen. Själv blev jag helt paralyserad vid händelseförloppet så det tog några sekunder innan jag fick tag i honom och kunde hjälpa honom i säkerhet. Man blir ganska klumpig med stor och tung ryggsäck med tält, sovsäckar mm och med skidor på fötterna så det är lätt det händer att man får bakåtvikt vilket skedde just över bäcken. Hade man fått detta på film hade det sett dråpligt ut. Vet ju själv hur härligt det är att gå igenom isen så det är inget man önskar sig eller turkamraten. 
Delar av området vi skulle befinna oss i ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden och håller riktig hög vildmarkskaraktär för att ligga så ”nära” Arvika. Ca 7 mil! Området håller fasta stammar av Lodjur, varg och kungsörn. Enligt rykten skulle man ha sett 12 vargar!? någon vecka innan. Då det tenderar att överdrivas kraftigt runt våra rovdjur antog vi att man sett spår efter några stycken någonstans efter skoterleden eftersom ingen annan hade rört sig i terrängen till fots eller med skidor. Det enda som bröt den fullständiga vildmarkskänslan är en skoterled i utkanten av området men positivt att man inte åker utanför denna och förstör känslan av orördhet. Tycker personligen det är bra att folk kommer ut i skogen och ser den skönheten som erbjuds men känslan på en skoter kan aldrig någonsin ersätta känslan av att bära sin egen utrustning ut och njuta av tystnaden och den äkta upplevelsen som det medför.
Det var riktigt bistert under dessa dygn och temperaturen låg kring -20 men med hög luftfuktighet så kändes det ännu kallare. Sen på vissa ställen var det säkert ännu kallare. Direkt man stannade till så gick kylan till angrepp och händerna var som vanligt det första stället där man tappar värmen. Man har inte råd till många misstag när naturen är på denna sida. Blev en lång nattorientering utan kompass med viss osäkerhet flera ggr men var helt klart på rätt spår och efter en hel del fin skidåkning var vi framme vid en lämplig övernattningsplats. Med vedinsamling och grävande så håller man värmen fint innan man fått upp en riktigt fin eld. Sedan slog vi upp tältet och vi fick till en riktigt mysig lägerplats bland träden. Lägerplatsen låg i närheten av det gamla björnidet som har använts flera gånger av traktens björnar. Fint ställe. 
