ADVENTURE

<!–
WriteFlash('’);
//–>Blev en ganska stabil insats på tiomila. Varken mer eller mindre. De riktiga topparna uteblev tyvärr både för min egen och också lagets del. Vi hade lite stolpe ut på flera sträckor och slutade på en 59:e plats (av 350 lag). Men det är ändå ganska okej tycker vi med det laget vi ställde på fötterna. Var en stundtals mkt tuff terräng och vissa backar var som väggar rakt upp vilket tog ut sin rätt efter många sprungna kilometrar. Per (Löken) började riktigt bra men klantade/hamnade oturligt nog snett alldeles på slutet och tappade tyvärr 2 min där. Ca 3 min efter täten in och det var väl inget som påverkade resultatet men stolpe in är alltid roligare än stolpe ut. Oskar tog över och sprang riktigt vasst i början, på slutet tog kroppen stryk så han tappade lite. Stefan på tredje fick det kämpigt då många satt riktigt vassa löpare på denna sträcka och tappade lite drag men gick ändå stabilt. Tyvärr var han några minuter för sen för att skicka ut mig i ett riktigt fint drag. Fick gå ut i ett vakuum så jag tog det piano och sprang lite långsamt sicksack mot första kontrollen för att någon skulle hinna ikapp mig. Kom tillsammans med ena Lysellbrodern i Rehns BK och vi körde stundtals ganska snabbt i skogen men missade någon minut redan på 3:e kontrollen, blev sedan lite småmissar här och där och nån kontrakurs några hundra meter. Kom ikapp löpare och löpare kom även bakifrån och fyllde på. Några finnar var heta och det kändes helt okej, kände mig stark i terrängen. Blev någon liten krok här och där men det flöt på helt ok i klungan. Bland det värsta som kan hända på ”långa natten” eller någon annan sträcka i nattmörkret är naturligtvis att ljuset i pannlampan slocknar. En gren slog av brytaren till lampan så jag trodde jag blev av med lyset ett tag och för några sekunder blev det lite panik innan jag upptäckte att det vara bara brytaren som vridit om sig.

På slutet blev det en del stiglöpning och det brukar passa mig ganska bra. Kände mig fortfarande ganska pigg. Men 3 km innan mål hade jag känt tendenser till håll/kramp i magen och med 2 km kvar så satte det sig ordentligt så plötsligt blev farten på stigarna mycket tuff att hålla som jag tidigare under banan varit bekväm med och jag fick verkligen bita ihop ordentligt mot smärtan. Som tur var bröt det in några rejäla tvärbranta terrängbackar där jag kunde ta in lite på de andra och på slutet fick jag tänka på att löpa smart för att inte bli efter, hängde med klungan in men i bakre leden istället för i främre som jag hade tänkt mig. Var lite besviken då jag skulle vilja ha plockat 10-12 placeringarna istället för att vara bakom men det var ändå en ganska stabilt genomförd lång natt. Det kan ju hända vad som helst på en sådan krävande sträcka. Det finns galna historier om hur löpare stulit båtar för att komma över sjön som de råkat hamna på fel sida om, löpare som liftat med bilar i flera kilometer. Löpare som har sprungit rakt över parkerade bilar eller som någon har sagt, killen som efter ett helt perfekt sololopp stämplat vid sista kontrollen bara för att inse att han sprungit banan åt fel håll…

Lite rehabträning på detta några dagar och man är på g igen!

Plus +

+ Okej form

+ Bra ljus

+ Stabilt

+ Höll ihop det trots problem

+ Motstod smärta i magen

+ Smart löpning sista kilometern

+ Nöjd Lök

Minus –

– Svårt med kartkontakten

– Håll/magkramp

– Ont i foten (den stukade, tejpad)

– Ont i baklåret

– Ingen Johan Granath i Leksand tältet (granntältet)

– Kallt (runt nollan på långa natten sträckan)

– Onödiga missar

Det börjar dra ihop sig till 10-Mila. På lördagskvällen smäller startskottet 21.30 och vår förstasträckslöpare Per Eklöf får ge sig ut i skogen tillsammans med 351 andra lags löpare. Per är stark och stabil så jag är säker på att han håller huvudet kallt och gör en bra sträcka.

Själv ger jag mig ut någon gång efter midnatt på ”Långa natten” som är fjärde sträckan. En mytomspunnen sträcka som kräver sin man, om man har krav på sig själv att ta sig igenom den på ett så effektivt sätt som möjligt. Här kan det mesta hända. Långa natten är inte som andra idrottsklassiker, nästan vem som helst kan klara av ett Vasalopp efter lite träning. Här krävs något mer. Citat Anders Gärderud: ”- Man kan inte skicka ut vilken amatör som helst på långa natten, de skulle aldrig komma i mål, möjligen hitta första kontrollen”.

För att springa av långa natten räcker det inte med att orientera bra. Löpstyrkan är avgörande, det gäller att kunna springa ca två mil i svårframkomlig och kuperad skog. Förmågan att ”hänga”, alltså följa efter andra löpare som är bättre än dig själv, är också en viktig egenskap. Just ”hängningen” anser jag vara min styrka så jag hoppas få bra ryggar att fästa repet kring 😉 under natten.

Ser fram emot utmaningen och gårdagskvällen tillbringade jag i skogen där jag tränade nattorientering. Blev också ett fint ”genrep” på Kilsnatta i fredags så jag är ganska taggad. Hoppas inte pannlampan slocknar 3 kontroller innan mål som den gjorde ifjol. Blev mer överlevnad än orientering då. Men Eklöfs hemmabyggen verkar riktigt vassa.

Herrar, Lag 1 (startnr 68) – 10 sträckor

01 Per Eklöf 12 km

02 Oskar Arlebo 13 km

03 Marcus Jansson 12 km

04 Lars-Olof Gävert 16 km Rak

05 ? 8 km

06 Albin Arlebo 8 km

07 Erik Lindgren 7 km Rak

08 Per Jonhed 12 km

09 Stefan Aronsson 8 km

10 Per Sjögren 16 km

Länkar:

KFUM-Lag

KFUM-Nyförvärv

10MILA 2011

<!–
WriteFlash('’);
//–>Livesändning från Kilsnatten. 1:24:20 drar det ihop sig i H21Blev i slutändan ett bättre resultat än den känslan som i fanns kroppen borde ha gett igår natt och det var ruskigt gött. Men i början var det riktigt stressigt och knasig orientering från min sida. Var ruskigt trött igår kväll men blev ändå ganska taggad då jag och farsan åkte iväg på tävlingen. Farsan, bl.a. gammal SM-guldmedaljör i orientering gav lite tips och tankar innan loppet vilket väckte tävlingsdjävulen till liv.

Startskottet brann av och det blev genast lite rörigt och hetsigt i starten på Frykstahöjden så jag kom lite efter. Hetsade upp mig själv i onödan och körde förbi hela startfältet, tänkte ev. ta runt vänster på väg till 1:an men resten körde rakt och jag tappade all kontakt med kartan i det gröna. Vet inte vad jag höll på med riktigt, stämplade som 10:a vid första. Mot andra körde jag på ljusen efter några andra och det var inte förrän på väg mot 3:an jag fick lugn i kartläsningen och lite kontakt med skogen.

Blev lite uppdelat i och med gafflingen och började gå på fast var lite långt höger på 6:an tillsammans med några andra och kom lite till vänster till 9:an. På väg mot 11:an ville jag gå ut på stigen men det ville inte de andra så jag slank med dem.

Norske Vegard Ruttenborg som bland annat varit med i Junior-VM drog upp farten i skogen och han, jag och Björn Beckius OK Tyr var lite loss från fältet mot 12:an men jag kände att vi kom lite för långt ner och vände upp mot kontrollen och då hade 5-6 löpare sprungit förbi. Blev lite jagande i skogen och sen kom vi ut på en grusväg så då sprang jag ifatt och förbi 5-6 man och upp i täten. Missade 14:e med 15 meter så fick några före mig bl.a. Norrmannen som drev upp tempot i bäckravinen. Hade tidigare sett på kartan att det kommer ett område som kan passa mig sista biten mot mål.

Två norrmän låg alltså en bit före mig när jag kom upp på vägen mot de sista två ”posterna” men jagade ikapp och kunde gå om innan näst sista och gav mig iväg mot sista i ett fint stråk och kunde springa in som 1:a vilket satt fint.

De två sista kontrollerna och spurten har jag vassaste sträcktiderna så där gick det helt ok. Ändå fin känsla i kroppen och foten funkade helt ok även om jag kände av den lite i de steniga partierna runt ”boet”. Körde med nya INOV-8 skorna också och de funkade över förväntan på OL. Bra grepp!

Karta

Resultat

Winsplits

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Ikväll gör jag debut som KFUM Örebro-orienterare. En nattorientering i Kil står på programmet. Ska bli kul men har inga jättekrav på mig själv då jag är lite degraderad av diverse orsaker. Stukade till foten lite lätt här så jag har fått tejpa, så det är nog ingen större fara men lite rädd blir man och kan inte trycka ifrån riktigt. Jobbade inatt till 04,30 så är lite sliten känner jag. Dessutom blev jag åksjuk under en flygtur med ett litet propellerplan idag så jag mår lite kass ännu. Ja ja, bara att köra, hoppas kunna springa hyfsat rätt och OM jag hänger med bra i detta skick jag är nu så vet jag att det kommer gå undan nästa helg då 10mila avgörs i Riksten, Botkyrka…

<!–
WriteFlash('’);
//–>Igår lämnade Grete Waitz jordelivet efter en lång kamp mot cancer. Inte ens de allra starkaste står emot denna hemska sjukdom. Grete blev 57 år gammal. Grete var en av de som bröt barriärer för kvinnor när det gäller fysisk aktivitet och visade att det inte var ”farligt” att springa långt för kvinnor. Grete började som banlöpare. Hon satte världsrekord på 3 000 meter två gånger, deltog i OS i München 1972 och tog två EM-brons. 1983 tog hon det första VM-guldet någonsin, då damernas maraton var första gren i det första världsmästerskapet i Helsingfors. Hon sänkte världsrekordet för maraton med sammanlagt nio minuter. Hennes personbästa från 1986 var 2.24.54.

Waitz blev kanske mest känd för sina nio segrar i New York marathon. Hon vann också London marathon två gånger och tog guld på VM i terränglöpning fem gånger. Hon mottog Norska sportjournalisternas statyett fyra gånger, vilket är flest av alla. Bland Waitz stora meriter finns VM-guld, samt silver i Olympiska sommarspelen 1984. Efter karriären arbetade Waitz som tränare men även med välgörenhetsarbete, exempelvis för IOK. Waitz står staty utanför Bislett stadion i Oslo. Hon fick Fearnleys olympiske ærespris för sina insatser i OS 1984.

Jag hade turen att få träffa och prata med henne för några år sedan i Oslo när jag och Martin var på löplabbet där Martin då jobbade. Vi pratade en del om träning den gången och jag fick en del bra tips men framförallt minns jag henne som en varm och stor människa som inspirerade andra. Bara åtta dagar före hon dog höll Grete ett föredrag om träning genom en stiftelse mot cancer. Grete arbetade aktivt ända till slutet för bättre villkor för de som drabbades av cancer.

LÄS MERA:

http://www.nrk.no/nett-tv/indeks/118151/

http://nrk.no/sport/1.7601169

”Hon var min största idol” Sveriges maratondrottning sörjer avlidna Grete Waitz

Grete Waitz död i cancer i natt Norge i sorg efter att friidrottsstjärnan gått bort

http://blogg.l-ogaverth.com/#post69

Nu är det klart att det blir KFUM Örebro orientering som jag representerar 2011 på orienteringstävlingar. Framförallt byter jag klubb för att få springa i samma klubb som med multisportkompisen Per Eklöf. Sedan så får jag chansen att springa 10-mila i ett hyfsat lag med goda chanser att vara med i klungan på ”långa natten” som är den sträcka som borde vara mest lämpad och aktuell för mig då man kan dra nytta av tekniskt duktiga orienterare på sträckan. I KFUM känner jag inte till så många ännu men där finns förutom Löken bl.a. också duktige Per Sjögren som varit ex 4:a på inne-SM i Friidrott på 3000 meter så han har en hög fart även i orienteringsskogen.

Har kört något orienteringspass med karta och det känns som det gått lättare med kartkontakten till skillnad från tidigare år. Har inte kört i tävlingsfart ännu men ska testa lite här framöver. Kommer att köra en nattetapp på Tour de Värmland för att komma in i nattorientering igen, hade ju ett ok flyt tills finalen på nattjakta i höstas. Hoppas att hitta detta igen. Kommer dessutom testa ett ”hemmabygge”-pannlampa som Löken har mekat ihop. Blir spännande att se hur den funkar. Igår körde jag och Maria medeldistansbana från elitserien i Gunnarskog 2010. Gillar den terrängen och kartan. Själv blandade jag bra kontrolltagning med sämre men ibland var det ett helt okej flyt. Vid en kontroll står jag och väntar på att Maria ska komma springandes och får se henne fokuserad till tusen sikta på stenen jag står vid. Plötsligt dyker en stor älgtjur upp springandes framför henne i samma stråk ca 10 meter före. Rätt häftig syn, älgen vek sedan av då den såg eller hörde mig. Maria var så fokuserad på karta och terräng så hon inte ens såg älgen. Det kallar jag koncentrationsförmåga på orienteringen!

Igår så fick jag en ny vän i skogen, ett ovanligt möte. Inte många som mött denna magnifika varelse i de västvärmländska skogarna. Mycket ovanligt att de rör sig så långt söderut men vid ”sork år” så kan det hända. I slutet av 70-talet ska det enligt ryktes vägar ha setts en handfull i de västra skogarna. Trodde först det var en berguv som flög över mig (1,5 m) men tyckte det inte stämde riktigt och trodde jag såg i syner när den satte sig i ett träd 10 meter framför mig med totalt ljudlösa vingslag som i slowmotion. Kollade upp fågelboken när jag kom hem och jo det var faktiskt en Lappuggla (Strix nebulosa), en uggla som är nästan lika stor som berguven. <!–
WriteFlash('’);
//–>Lappugglan har mycket stora askgrå ringar runt ögonen, med koncentriska, vågformiga, bruna streck och en halvmånformig, svart, framtill av vitt begränsad fläck på ögat. Längden är 60-70 cm och vingspannet 135-165 cm. Lappugglan häckar främst i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland även regelbundet men i mindre antal i Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna och norra Västmanland. Under rika sorkår kan den som nu observeras längre söderut. De häckar i täta barrskogar i närheten av gläntor eller annan mer öppen terräng. De bygger inte bon utan häckar ofta i andra större fåglars övergivna bon, ofta av någon rovfågel. De häckar också träd med avbruten topp och i bohålor i träd. Honan lägger ofta fyra ägg.

Den lever till största del av smågnagare. Lappugglan har en otrolig uthållighet där den sitter eller flyger och spanar och lyssnar för att lokalisera byten. Huvudets stora diskliknande utformning tillsammans med öronens asymmetriska placering fungerar som en ”hörselförstärkare” vid jakten som främst sker under dygnet mörka timmar. Lappugglan lokaliserar en gnagare och slår igenom ett snötäcke som bär en människa på 80 kg ner till ett djup på 60 cm vid ett anfall. I många kulturer har ugglan ansetts var ett klokt och eftertänksamt men samtidigt explosivt när så behövs. Detta är egenskaper som verkliga överlevnadskonstnärer måste behärska.

Blev en lite överraskande visit i Norge i söndags. Sisu-Lars (numera Göta men för alltid Sisu-Lars 😉 pratade om det 31. Baksjøløpet utanför Kongsvinger så jag blev lite sugen. Fick melding från Lars på morgonen om att han skulle dra dit med hojen så man blev ännu mer sugen på att köra race så jag, farsan och Maria åkte dit. 672 personer hade slutit upp på loppet så det vart köbildning på efteranmälan. Starten gick och första kilometern som består av enbart en lång, lång backe gick i moderat tempo där hela startfältet låg med kändes det som. 1,5 km stiger det uppför innan det planar ut men hela bansträckningen är egentligen kuperad (11,2 km). Efter backen blev det jag, IF Gulars (Bergen) Halvard Nielsen och Per-Erik Monserud som blir giftigare och giftigare som var med längst fram i täten. En bit bakom sladdade evighetsmaskinen, maraton-löparen Morten Trondböl.

Farten var i mitt tycke då formen var helt ok denna dag ganska kontrollerad (moderat) men började få konstiga känslor i magen och vart lite orolig att jag skulle få håll, kramp i magen eller nått sånt men efter 8 km i moderat tempo släppte det på och jag bestämde mig för att gå fram och köra lite. Blev genast flåsigare bakom mig hörde jag och det kändes som de fick slita lite. Halvard som är bra på 3000 (8,30) och vass på 1500 visste jag var hård i långspurt då han är mer syratålig än mig så det bästa vore en kortare spurt eller att avgöra innan. Med 1,5 km kvar kom han upp på sidan och tempot blev ytterligare uppskruvat och Monserud släppte.

När vi närmade oss målet skruvades farten upp ytterligare men jag klarade av att öka ett snäpp till och kände att jag har även ännu en växel till på farten men då började tyvärr syran komma och jag stumnade till och ovanan gjorde att Halvard fick övertaget med sin mera tålighet/vana vid mjölksyra och gav upp segerdrömmen lite besviken. 4 sekunder efter joggade jag in. Sista 1,07 km gick på 2,56. Är ändå lite nöjd då jag kunde hålla ut farten lite bättre än tidigare och tror att det kan bli ännu bättre fart på påkarna framöver. Halvard berättade efteråt att han hängde på gärdsgården på slutet av loppet vilket är ett bra tecken. Hade jag inte haft magproblem skulle jag kört hårdare längre bit av loppet.

Resultat

Riktigt kul att tävla i Norge och utövarna är så positiva och även mycket intresserade och går in för det man gör på ett bra sätt. Finns mkt kunskap om träning där märker man.

Summan av helgen blev alltså två andraplatser men det kändes oavsett som de två största segrarna i mitt liv då min pappa var med till båda loppen och tittade. Han har en mycket tuff period med en stor omfattande operation och cellgiftsbehandling bakom sig.