ADVENTURE

Midsommarafton är Borejoggen i Torsby, som vanligt. En
trevlig tävling på en ganska tuff bana. Hade förhoppningar att ha lätta ben men
kände på uppvärmningen att benen fortfarande var tagna av halvmaran i Karlstad 6
dagar innnan, där jag gick på en rejäl smäll. Annars kändes kroppen bra.
Körde på kontrollerat i början och det gick helt ok trots att det inte var någon
riktig spänst i steget men det fungerade bra i övrigt. Hamnade ganska snart som
4:a och låg där. Tyckte det gick ganska bra på de platta partierna på banan men
utför och uppför var jag inte alls så rapp som jag önskat men det är nog där
det märks mest att man hade några tuffa lopp i benen. På slutet var det en
kille (Natt-SM vinnaren i orientering 2014) som gick om mig och jag var rätt
nöjd med att ligga bakom så jag blev 5:a. Lite besviken på placeringen då jag
siktat på pallen men förutom benen så fungerade kroppen bra och jag kunde inte
göra så mycket bättre denna dag så efter några minuter var jag ganska nöjd
ändå.

Tjejerna i team Set Sail/Forimp sprang bra och blev 2:a och
4:a.

Resultat

Nu vet jag också hur det känns att bli skjuten med pistol!
Åtminstone bli träffad av ett par rikoschetter, typ två delar av den befintliga
kulan. Ändå tur i oturen då detta inte ska kunna hända. Mitt skott träffade
mitt i ett fallmål där det fanns en liten defekt (en liten grop efter grövre
ammuniton) som gjorde att delar av kulan går exakt rakt tillbaka och tränger in
i skjutarmen och höften. En skyttekompis fick dra ut blybitar ur kroppen med
pincett och kniv. Fattade först inte vad som hände utan trodde kulan kom från
någon annan men ingen annan var nära på skjutvallen i det läget så fattade
direkt att det var egen kula som kom tillbaka. Ca 20 meter var avståndet så den
kom riktigt fort och jag fick en rejäl smäll. Olyckan berodde enbart på det trasiga
skjutmålet så det kasserades. Tur man slapp
få kulan i ansiktet för då kunde skadorna ha blivit mycket värre. Får hålla
lite koll på såren så det inte blir blyförgiftning eller nått…

Hade turen att springa på en Mård här en kväll. Det är fina djur med en snabbhet i trädklättring som få. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, annars hade det blivit fina bilder där den satt i säkerhet och tittade ner på mig. Njuter verkligen av naturen dessa tillfällen och det är fina upplevelser att bara röra sig i skogsmarkerna dessa fina sommarkvällar.

Till fredagen är det Borejoggen i Torsby, en midsommartradition. Har varit med där många ggr. Tror bl.a. jag blivit 2:a ett par ggr och även 3:a två ggr. Målsättningen är pallen igen, men det kan gå hur som helst. Hoppas på en bra dag och att jag får ut det jag har i kroppen så är jag nöjd. Skall bli kul i varje fall och många kommer nog springa riktigt bra. Får hoppas halvmaran inte satte sig för hårt i kroppen.

Sprang halvmaraton på Karlstad stadslopp. Blev en delvis ny
upplevelse. Loppet startade bra och fast jag sprang kontrollerat gick det
ganska så fort. Efter några km så låg jag på 5-6 plats totalt och 1:a i
halvmaratonklassen. Var i stort sett bara några utlandsfödda samt typ Elias
Björnsson som jag såg framför mig. Efter 4-5 km så bromsade jag mig själv flera
ggr för att inte springa fortare för det kändes nästan för kontrollerat i
löpningen. Har ju sprungit med betydligt mer ansträngning i andra halvmaror
tidigare. Var i verkligt fin form den här delen av banan. Upptäckte efter ett
tag att den norska killen som tillslut vann halvmaraklassen hade smugit upp i
rygg på mig och gjorde mig sällskap. Han flåsade mycket mer än mig och verkade
tröttare så fick en tanke på att är han så trött nu så får han det jobbigt
andra milen.

Sen började det konstiga runt 8,5 km. Började känna att
trots att det inte kändes som att jag tog i alls och andningen var helt lugn så
blev benen ospänstiga så jag lättade lite på trycket. Kunde dock utan större
prb löpa vidare och passerade milen på typ 33,20 någonting och som runt 7-8:a om
man löpt i milklassen. Hann tänka på att om jag bara sprungit milloppet och kört stenhårt från
början så hade det nog blivit ett helt ok lopp.

Strax efter varvningen så blev spänsten snabbt ännu sämre
och Göta-Andre som legat en bit bakom kom ikapp mig ganska fort. Började
fundera på om jag hade vätskebrist, vid 12-13 km så var det i stort sett helt kört.
Förstod efter ett tag att detta troligen berodde på att man kört två tuffa race
som tagit hårt på muskulaturen sista tiden så avslutande delen av banan får jag
helt enkelt ta som ett träningspass. Det fanns inget att springa med
överhuvudtaget. Kanske borde bryta men det fanns egentligen ingen anledning
mer än att benen var totalt slut. Men även att springa betydligt långsammare var oerhört kämpigt och jag stannade
vid varje vätskestation för att få i mig sportdryck. Tog mig tillslut i mål efter
att ha tappat runt 4 min andra halvan men fick med mig en ny upplevelse. Blev
en tredjeplats som kunde ha blivit nått annat då löpare bakom som legat 3-4 min efter vid varvning nästan fångade in mig, var sekunder om att göra. Så ospänstiga ben som jag hade sista biten har jag
aldrig haft i ett sådant kort lopp som en halvmara.

Bara att ta tag i nya utmaningar och det känns ändå som
formen finns någonstans för så lätt som det gick i början var det längesen det
gjorde. Hoppas hitta den känslan fler gånger och att benen håller hela vägen så
blir det bra race. Förstår nu vad Nilsson har menat med att spänsten försvinner
i benen i ett lopp. Då fick jag lära mig att det inte är så lätt att springa
fort.. Lite halvskumt var att det bara var ett pris i halvmaratonklassen. Till
segrarna. Men i milklassen var det 10 st pris i dam och herrklassen. Betalade
över 400 kr i anmälningsavgift och eftersom jag var inne bland de tio totalt
efter 10 km, hade jag alltså fått pris om jag stannat.

Resultat
här

Var också med Järvenskolans elever och lärare på
Vafferhallsloppet förra v. Alltid trevligt att springa med dem. Sprang loppet
som går efter en fin terrängbana först med mellanstadiet och sen med
högstadiet. Glädjande nog, efter typ 20 år, så var det en kille som slog
banrekord. Han hade laddat sedan förra året då han också gjorde ett bra lopp
och nu satsade han allt. Det höll trots att han höll på att ramla ihop i de
sista backarna. Riktigt kul och jag gav skolan 1000 kr till att ge honom på
skolavslutningen. Vad jag hört så blev de riktigt nöjda.

Vafferhallsloppet
stipendium

På nationaldagen åkte jag och Tomas Björn ner till Dals
Rostock och OK Kroppefjälls traditionella tävling Karolinerjoggen.
http://www.karolinerjoggen.se/ Detta var den 24:e upplagan av tävlingen som går
i de kuperade markerna på Kroppefjäll. Har länge tänkt köra denna tävling.
Redan i mitten på 2000-talet tyckte farsan vi borde åka dit och springa men det
passade inte riktigt in men nu blev det underligt nog debut på denna vad jag
hört innan, mycket tuffa och trevliga banan.

I bilen så tänkte jag på pappa som flera ggr berättade hur
fin och kuperad terrängen kring OK Kroppefjälls klubbstuga är. Han hade själv kört
flera orienteringstävlingar i denna terrängen. Han hade ju varit i stort sett
överallt i det här landet och sprungit orientering genom åren. Lustigt nog
kände jag igen mig redan när jag kom fram och jag var här och orienterade som H
12 eller H14 kille. Kändes som det gick bra den gången för många år sen och
hade känslan att nog skulle det gå bättre än förra helgen denna gång med. Var
medveten om att det troligen skulle kännas lindrigare också, då det på
Sotarblixtloppet var ”ren överlevnad”. Intressant att inte veta alls
hur banan såg ut, även om jag förstod att den var kuperad och större delen av
banan var på stigar.

Fanns en hel del starka killar med i startlistan. Jag hade i
stort sett bestämt mig innan att revanch på Anton Nilsson skulle vara
prioriterat, och helst en rejäl sådan. Startskottet small utan att jag var
riktigt med på det så kom iväg som 8-9:a men tog mig frammåt ganska enkelt efter
ett tag. Fattade direkt att kroppen funkade bättre än på länge och avancerade
snart förbi flera och upp i rygg på killen i täten som var Elias Björnsson.
Elias som jag känner sedan tidigare och har tävlat emot och med i olika
sammanhang. En mycket duktig löpare som länge har varit stabil på 31 min tider
på milen och nyligen var 6:e svensk på Göteborgsvarvet så hans form var mycket
god. Låg ett tag i hans rygg men han tryckte på riktigt hårt i en lång
uppförsbacke och då vågade jag inte riktigt gå med i den farten utan släppte
lite. När vi hade sprungit 5-6 km så var han fortfarande på samma avstånd
framför och det tog jag som ett gott tecken. Vid 10 km så låg jag ännu lite
närmare och antog att Anton får nog slita ordentligt därbakom då banan krävde
sin man. Vid 12 km tyckte jag mig bli riktigt sliten och det kändes som om
steget blev lite lidande av förra helgens lopp och tappade där lite mer mot
Elias men var nöjd över att vara mindre än minuten bakom på denna 14 km
verkligen utslagsgivande bana. Vad jag förstod så är det bara 3 löpare som har sprungit fortare på denna bana än det skogshuggaren gjorde nu så det var godkänt.

Revansch på Anton fick jag också, med 5 minuter!! Att han
inte hade sin bästa dag förstod jag men även om han haft superform så tror jag
han hade varit en bra bit efter mig för min form var något helt annat än på
Sotarblixtloppet, vilket var glädjande.

Resultat

Har också fått mottaga Karlstads kommun förstjänstmedalj
för mina SM-guld i springskytte 2013. Kul när det uppmärksammas.

Fick inte riktigt till det på gårdagens
Sotarblixledstävling. Hade stora förhoppningar att kunna prestera bra denna dag
och jag tror att formen egentligen var ganska god. Fick tyvärr känningar av den
där tråkiga magkrampen jag drabbats av några ggr (nu var det ett tag sedan),
ganska så tidigt i tävlingen så hade svårt att andas så det blev svårt att
fokusera på att få till ett bra lopp. Det blev mer ”överlevnad” i
känslan. Fick släppa lite uppför Göpommen men efter Agvattnet tog jag det
hyfsat lugnt men kom ändå ikapp Anton Nilsson där. Gick sedan förbi och det
kändes som han släppte och det gjorde han lite men i slutet på
”brantbacken” så satte sig hållet (krampen i magen) hårdare och jag
fick gå sista biten.

Hade därefter svårt att syresätta mig och fick bromsa upp tempot
lite så Anton kunde återigen springa om mig och fick en liten lucka. Tänkte att
det kan jag ändå springa ikapp nerför på slutet om inte krampen blir värre och
till att börja med tog jag in meter för meter men efter halva utförslöpningen så
var jag tvungen att bromsa tempot då krampen verkligen satte in för fullt i
magtrakten. Faktiskt precis som jag förväntat mig, har ju varit med om i stort
sett exakt samma sak en gång tidigare i denna tävlingen. Och då är det helt
godnatt för mitt lag. Ifjol när jag inte hade några störningar sprang jag klart
under 3 min per km i detta snabblöpta partiet av banan och nu låg jag närmare 4
min så det bromsar rätt ordentligt, så jag kom inget närmare utan tappade mark istället.
Sista kilometern var så smärtsam så jag trodde nästan inte jag skulle ta mig
fram till målet. Tänkte att nästa gång det händer nått liknande så ska jag
kliva av direkt istället men det har jag ju tänkt förr och man ser ju hur det
har gått med detta. Är man född till krigare av naturen så är man. Eller är man
idiot så är man. Eller självplågare, det mesta passar in på denna typen av
människor.

Dock skall det sägas att jag ändå inte var allt för besviken
då den enda som slog mig var Anton Nilsson, som kanske gjorde sitt livs hittills
bästa lopp. Han är verkligen en toppenkille på alla sätt och en mycket värdig
vinnare på denna ruskigt hårda banan, orienterare och skogslöpare som han är i
grunden. Helst vill man få ut det man har i kroppen på hemmatävlingar,
speciellt i denna terrängen, men ibland funkar det inte. Fast och andra sidan
med de förutsättningarna som jag fick under loppets gång så kunde jag heller
inte ha sprungit mer än högst 7 sekunder snabbare ändå, så jag gjorde i alla
fall vad jag kunde.

Att tiderna är lite bättre i år för de flesta är inte
konstigt då det på denna bana kan variera rätt mycket bara genom hur blött det
är i markerna. När man dessutom spångat leden där det tidigare var långa
sträckor myrlöpning så gör det stor skillnad på tiderna mot tidigare år. Tider
på trailrunning är enligt mig knappt jämförbart överhuvudtaget så det är ingen
tävlingsform för tidsnördar.

Är säkert en del som tror att man börjar bli gammal och därför inte man presterar som ex ifjol och
visst kan det vara så, för man blir ju inte yngre direkt, men det tror jag inte
på. Än. Vet med mig att jag gjort tester som visar att grundformen är minst
lika bra som förr och stundtals har jag känslan att det finns där, gäller bara
att få ut det på tävling också. Tror det kommer…

Resultat

Ställde igår upp i anrika terrängtävlingen Krystallmarschen
i Magnor. Hade på förhand bestämt mig för att ta detta race som ett hårt
träningspass och hoppades att kroppen ville detsamma. Tycker formen varit lite
fram och tillbaka ett tag sista veckorna men känner att jag är lite på gång
igen. Sedan tidigare hade jag två inteckningar i ett vandringspris på tävlingen
och det hade även norske Hallvard Nilsen så om någon av oss skulle komma först
i mål så skulle vandringspriset ”ryka”. Hallvard var mycket laddad
och jag förstod ganska snart att det kommer stå mellan oss i slutändan. Körde
på hårt men kontrollerat efter ca 4 km. Tyckte det kändes som att Hallvard fick
jobba lite för att hänga med i skogen där det var stig men följde lättare där
det var finare underlag. Hade inte släppt upp formen och kände mig lite stel i
steget där det var lättare löpning men det gick ändå helt ok. Hade en tanke på
att köra ännu lite hårdare men la aldrig in sista extraväxeln då det kändes som
jag var lite ovan högt tempo samt inte hade rätta viljan att pressa det sista.
Däremot så gjorde Hallvard just det när det var 1 km kvar. Han tog en chansning,
ökade tempot och jag vågade inte eller hade inte rätta viljan att gå med i
tempoökningen så han kunde hålla undan mot mål men var rätt stum så med några
hundra meter till så hade jag nog varit ikapp. Var trots tappet på slutet
riktigt nöjd med andraplatsen och känslan. Är helt säker på att Hallvard
verkligen ville ta detta mer än mig så det var ett helt rättvist resultat.

Resultat
här

Artikel Glomdalen

Har även kört två st ”träningstävlingar” sista
tiden. Den ena var Edaklassikerns,
klassikermarschen. En mer motionsbetonat arrangemang men inbjudan kom
genom en orienterare så det var bara att köra. För upplysnings skull så var
själva banan allt annat än motionsbetonad då den gick på kyrkleden mellan
Skillingmark och Valfjället som är upp och ner hela tiden samtidigt som den är
mycket teknisk. Klippor, sten, myrar och annat som hindrar rätt bra. Jag
trivdes och försökte springa ”lagom” hårt så det skulle bli ett bra
träningspass. Tyckte att det svarade ganska bra i kroppen ändå fast jag jobbat
natten innan.

Resultat
här

Sen har jag också kört en träningstävling i springskytte där
jag till att börja med träffade okej både i frihand och med stödhand – 4,5,4,4
men sen stukade jag till foten samt fick ett fel på magasinet så jag fick
strula i en minut med detta. Därefter sköt jag bara en 1:a och en 2:a så
resultatet föll betydligt men var ändå först i träningstävlingen då fler
mästerskyttar sköt lika illa. Inte mkt marginaler i pistolskytte, minsta fel
och man är utanför. Eftersom banan vi körde gick på gamla SM-banor så var tiden
ändå konkurrenskraftig och det hade räckt till en andra plats i H 21 om man
jämför från tidigare SM. Ingen hade tydligen sprungit fortare på banorna
någonsin. Det var väl ok då jag både strula med magasinet samt inte gick på för
fullt spjäll. Tyvärr blev foten lite tilltygad men hoppas få ordning på denna
innan Trailloppet i Arvika.

Idag är det på dagen två år sen
som farsan stämplade vid livets sista kontroll. Det känns i hjärtat och
tomheten efter honom är fortfarande enorm. Varje gång jag är i en skog brukar
jag se honom framför mig nån gång under turen. Han var skogsmänniskan
personifierad och samtidigt som han var hårdare än någon annan jag känner var
han samtidigt världens snällaste. Jag saknar min pappa, min träningskompis och
vän så otroligt mycket.

Åkte upp till kyrkan i Gunnarskog
här en dag. Inte ofta jag besöker kyrkogården då jag tycker det är jobbigt.
Bland det värsta jag vet är att se gravkorset med mamma och pappas namn på, och
läsa de datum som står. Önskar ofta man kunde ta sig tillbaka i tiden. I
ärlighetens namn saknar jag dem så det gör ont och jag drömmer om dem nästan
varje natt. Lovade mamma när hon låg på dödsbädden att vi skulle ses igen på
andra sidan, och det håller mig levande tills den dagen kommer. Är tacksam för
den fina relation jag hade med mina föräldrar men när de en dag plötsligt är
borta blir tomheten hård att bära.

Inte bara en gång jag har tvivlat
på mitt idrottande sen farsan försvann, det var något vi hade tillsammans och
han gav mig inspiration. Jag har mycket svårare att hitta inspirationen
numera. Brukar ibland tänka på sista tiden farsan levde, hur han ville ut i
skogen och träna fast benen knappt bar längre. Att han sprang den hårda
orienteringstävlingen Blodslitet i Norge fast han var döende. Det ger mig
åtminstone vissa krafter att ta sig ut i skogarna.

När jag en dag joggade vid
Jössestugan och passerade på ett ställe där jag sprang förbi pappa på en
träningsorientering ett tag innan han gick bort, kom jag att tänka på att det
var sista gången jag såg honom med karta och kompass. Trots att benen inte
orkade något längre var han så glad när jag kom farande i skogen och glad över
att han själv var där han hörde hemma. Saknar dessa ögonblick så mycket så det
går inte att beskriva…

Så lyd ett gott råd. Uppskatta dem
som står er närmast hjärtat och ta till vara på alla dagar ni kan få
tillsammans med dessa fantastiska människor…

Är nu aktiv med lite träning igen.
Segt att komma igång men det är väl bara att ”sticka ut näsan” som en
stor idrottare sa en gång. Körde faktiskt ett litet ”test” här i
helgen då Gillebergaruset arrangerades. Den mycket duktiga skidåkaren och löparen
Marcus Ruus (landslagsskidåkare, nu i team 2015) arrangerade tävlingen som ett
projektarbete och han hade dragit upp en tuff tvåvarvsbana som var riktigt
tunglöpt med start och mål på skidstadion i Gilleberga. Kändes att man inte är
van fart ännu och tyckte att jag blev lite ”för” trött i
uppförsbackarna men det var en bra genomkörare.

Resultat här

Tycker annars att det går rätt
segt just nu. Energin finns inte riktigt där men hoppas det ska bli bättre
snart. Får ge mig ut i skogen på långtur med ryggsäck snart, det brukar pigga
upp.

Såg att vissa tidningar hade en
stor och ”skrämmande” nyhet där en björnhona med 3 ungar hade
attackerat en 80-åring och slagit till honom så han fick nån rispa över öronen.
Björnhonan reagerade som man kan förvänta sig och försvarade sina ungar. Om
björnhonan verkligen hade velat hade hon dödat mannen hur lätt som helst, det
skall man ha klart för sig. Polisen tog sedan beslutet att avliva honan och
ungarna för hon ansågs farlig. För mig personligen så anser jag aldrig ett djur
som handlar enligt dess instinkter för speciellt farligt. Det är helt enligt
naturens regler. Ovanligt att björnar gör sådana attacker. Vanligare är att
älgkor med kalvar anfaller människor för att försvara sina kalvar. När jag var
liten så blev jag jagad av en älgko några ggr och när de kommer med öronen
bakåt och raggen rest så gör man bäst i att springa undan.

Sen kanske man inte
ska jaga en älg med
snöskoter. Som de gör här. Känns tryggt att de åker runt med pistol
och provocerar man fram en attack så får man stå för konsekvenserna och
då känns det jävligt fegt att dra fram ett skjutvapen. Typiskt USA, skjut
först, fråga sen. Gå in på ett snabbköp och köp dig en pistol i kaliber .40 liksom.
Detta är väl mer skrämmande än alla vilddjur tillsammans…