ADVENTURE

Har gjort en liten utvärdering på säsongen 2011 och jag
ser att jag höjde mig en del i våras från förra året men fick kanske inte ut
det riktigt fullt ut på tävlingarna. Det var ändå en godkänd vårsäsong främst i
orienteringskogen och på vissa löptävlingar. I höstas var jag däremot långt
ifrån banan många ggr. Skadan i foten och knäet gjorde att jag fick krångla,
tejpa och var svag i underbenet. Till nästa år ska jag fortsätta utveckla mig
och hitta min nivå och förhoppningsvis undvika skador. Mer orientering nästa
säsong då det är en fantastisk kul och vacker idrott som man kan ha nytta av på
många sätt. Verkar också som flera i KFUM Örebro kommer tagga till mera till
nästa år. Kul! <!–
WriteFlash('’);
//–>

Totalt antal
tävlingar: 30 (2010
ca 50)

Totalt antal segrar: 9 (30 %) (2010 17) (41,5 %)

Totalt antal andraplatser: 8 (2010 12)

Totalt antal felstämplat: 2 kontroller (2010 2 kontroller)

Totalt antal träningsdagar jag
trivdes: Alla som
går i skogen.

Totalt antal whiskeyflaskor
konsumerande: 0,
som vanligt. Några gurglingar vid förkylning. Svalde väl något emellanåt då. Fy
f..

Totalt antal söndertrasade skor: Många gjorde sina sista turer detta
år.

Summa Nattjakta: 2:a, final 2:a – totalt vilse
båda gångerna.

Bästa årsbästa på halvmaran och milen i samma
lopp: 1.11.30 resp. 32.39

Årets roligaste
tävling: Kanske
Kilsnatta. Första tävlingen i KFUM Örebro-dräkten och det blev en seger direkt mot
vasst motstånd. Använde bra nattorienteringstaktik efter en strulig inledning
och hade fin form hela vägen så jag kunde jaga ikapp och gå ifrån alldeles på
slutet.

Årets bästa form: 10-mila. Bra tryck i steget. Höll
ihop det trots att jag fick håll sista kilometrarna, då var det inte lätt att
hänga med Lysell men det gick tydligen på nått sätt. Var riktigt bra form på
sprintorienteringstävlingen PTV
i Arvika också. Trots rejäla misstag vann jag med hela 27 sekunder på nått
sätt.

Årets sämsta form: Lidingöloppet. Bröt ihop totalt.
Inget funka, sämre fysik status än när jag spelade fotboll i Fiskevik kändes
det som och det säger inte lite men så var det.

Årets bästa
träningspass: Skogshuggarpassen.
Dra ihop stockar, vissa så tunga att två man krävs för att rubba dem.
Skogshuggarn, militärmannen är fältstark som få.

Årets roligaste
träningspass: Grymt
fjällpass som ni kan se på videon ovan. Var nog bästa passet i sommar rent
naturmässigt. Sprang ovan molnen. Skarskidåkning är alltid kul. Orientering.
Hiernmannen arrangeras i natursköna områden och är en upplevelse. Häftigt. Fin
bana på Glaskogen
där en vindkraftspark nu planeras och raserar området för alltid. Hoppas inte
det blir verklighet.

Årets tråkigaste
träningspass: När
jag knäckte till foten rejält över en sten så jag fick hoppa tillbaka till
bilen på ett ben. Hela hösten blev sen strulig.

Årets bästa
tävlingar: Kanske
är det Myrvarvet. Fint race och priser till alla vilket är fint då många andra tävlingar
tenderar till att vara rena utsugarlopp. Alla är glada och nöjda när de går
hem.

Årets tråkigaste
tävlingar: Borde
vara Lidingö där jag ville ta revansch sen fjolåret men icke. Kommer inte säga
att jag ska starta nästa år.

Årets brutalaste
tävling: 10-mila
är alltid brutalt på många sätt, speciellt långa natten.

Årets trevligaste
segrar: Kilsnatta och
Woodjoggen.

Årets tuffaste tävlingsdag: Sisujoggen med ett intervallpass
i benen från kvällen innan men det blev en seger.

Årets bästa känsla i
kroppen: 10-mila.
Stark som ett djur överallt. Helgen efter körde jag DM-halvmaran och var i även
där i fint slag men var fortfarande lite trött efter långa natten så tempot
bromsades lite efterhand. Första milen på 32,39 indikerade på en bättre tid än
jag nådde i mål men klarade (bekväm) inte hålla fart riktigt utan kom in på
1,11. Tvåan hade 1,17. På Borejoggen var jag i grym uppförsform men sprang med
ett håll i 7 km som blev värre och värre så jag kunde inte köra på det jag hade
utan fick smyga fram. Att bli trea med detta fick jag vara kraftigt nöjd med.

Årets formtopp som
gick in: 10-mila

Årets formtopp som
inte gick in: Hela
hösten

Årets snabbaste
träningskompis:
Tsappo

Årets snällaste
träningskompis:
Tsappo

Årets smartaste
träningskompis:
Tsappo

Årets starkaste
träningskompis: Skogshuggarn

Årets bästa insikt: Det heter sunt förnuft därför att
det inte smittar.

Årets tråkigaste insikt: Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de
verkligt kloka är så fulla av tvivel.

Årets mest spännande
tävling: Sista 3 kontrollerna på Kilsnatta.

Årets bästa sko: Inov-8 x-talon 212 – grym till
orientering.

Årets sämsta sko: Icebug anima – hål i ovandelen efter
typ 15 mil på stigar. För dåligt. Icebug har inte övertygat på mig. Även om löpkänslan
i skorna är bra är hållbarheten allt för dålig.

Årets investering: Nytt tält, ny ryggsäck och lite
andra skogsmullegrejer som ska hårdtestas.

Årets lärdomar träningsmässigt: Går aldrig (eller oftast) att ta
igen förlorad träning pga. skada. Måste komma till rätta med mina problem med
att jag så himla lätt får håll. Hoppas detta verkligen ska bli bättre till
nästa år.

Årets lärdomar livet: Medveten minnesförlust är ett
överlevnadsmedel i politiken.

Årets åsiktsregistrering: Arvika Fotboll.

Tränat igen!Äntligen har kroppen börjat fungera igen. Knäet är klart bättre även om det fortfarande känns lite ömt i vissa lägen. Kroppen har varit ganska misshandlad och överansträngd överlag så jag har nog nytta av att fått en period där jag tagit det lugnare. Nu är det dags att trappa upp lite försiktigt. Kanske jag tom kommer till start på Langturn i orientering i Norge till helgen där jag har en titel att försvara. Blir grymt tufft skulle jag tro men det vore kul att starta i varje fall. Är sugen på orientering som aldrig förr. Intressant med stridigheterna i Libyen som nådde sitt mål i o m att man haffade kung Khadaffi. Att diktatorn borde bort var det nog ingen tvekan om men sättet han mötte sitt öde på är allt annat än civiliserat och så långt ifrån en demokrati man kan komma. Konstigt att så få reagerat på detta. Vår egen regering verkar tom tycka det är okej att avrätta människor. Om en regim börjar med att mörda den tidigare makthavaren utan rättegång, utan bara rent kallblodigt skjuter den obeväpnade gamle mannen genom huvudet och först i benen är inte direkt en god start. Tror fö att det råder en dold agenda bakom hela processen i Libyen men varför och hur kan jag inte riktigt sätta fingret på. Än.

Världens stora ledare är nu glada, det rådde rena hallelujastämningen. Samma muppar som tidigare omfamnade Khadaffi, sålde vapen till honom och köpte hans olja hyllar nu hans bortgång, helt enkelt en sjuk teater.

För krigsfångar gäller bl.a. följande:

”-De ska alltid behandlas humant, de får inte misshandlas kroppsligen eller psykiskt.”

Från det att Khadaffi hittas och dras ur röret är han en krigsfånge, med krigsfångens rättigheter. Det som händer efter att han tagits till fånga är mord. Inget annat. Världen är en sjuk plats. Människan är en sjuk varelse. Demokrati är en dröm, med aktörer som säljer drömmar. Verkligheten är att följa pengarna. Den dag när man kan dra tyrannen inför rätta och visa att man besitter en högre rättsmoral än denna, då har mänskligheten tagit ett steg framåt. Men när det tom. i Sverige finns riksdagsmän, som vill införa dödstraff, så inser man att den vägen är lång.

Hörde fö på nyheterna att övergångsregeringen i Libyen har beslutat att införa sharialagar. Grattis!

Knäet är fortfarande inte bra men får nog snart börja röra på mig lite på då jag gått upp 3 kg under vilan. Några styrkepass med flera hundra repetitioner har det blivit för att bygga upp musklerna runt knät. Blev åtminstone ett automatiskt slut på löpsäsongen. Balansträningen har gjort att foten nu äntligen känns bra också. Alltid något.

Får hoppas på att jag kan vara med på någon nattorienteringscup framöver då jag har revansch att ta sen ifjol då jag sabbade allt sista deltävlingen. Riktigt kul med natt-ol. Annars får jag väl försöka jaga in allt försprång sista deltävlingen i Vittensten, Åmotfors. Har varit ute ett pass på MTB men även det kändes i knät. Skum skada. MTB är grymt kul alltså. Kolla bara här:<!–
WriteFlash('’);
//–>

Kroppen har inte varit i balans senaste tiden. Verkar segt. Egentligen har kroppen inte varit på topp från och med en vecka efter midsommar. Haft/har problem med baklår x 2, fot och en vad. Vaden är bättre men foten och baklåret är fortfarande inte bra. Blir inte samma kraft i löpningen med vänster ben just nu. Till råga på allt sträckte jag en magmuskel under en innebandymatch med grabbarna grus också. Kroppen har blivit allt för vek verkar det som. Dessutom verkar formen som bortblåst, tog nog hårt att pressa kroppen genom smärtgränsen med håll på Vasastafetten. Springa med medelfart i 3,40 per km med håll genom myr och skog är påfrestande. Rent mentalt träningsmässigt är jag långt ifrån banan. Hoppas orka med 12 km på långa terräng-DM på tisdag och få ett mer positivt besked på kroppen annars blir det nog inget Lidingölopp. Då blir det orientering för hela slanten resten av hösten. Behöver göra nått kul och springa i skogen med karta är ofta kul. Speciellt kavle och natt-ol. 25-manna kan det nog bli här också.

Foten börjar funka bättre nu. Det blev nog en värre smäll än jag trodde. Försökt att hålla
uppe träningen ändå. Kört rätt hårt här med tejp och annat för att lätta lite
nästa vecka då Vasastafetten närmar sig och där är målet att ha bättre form.
Kommer väl köra ett snabbdistanspass på lördag och hålla i träningen bra tom
tisdag och sedan lätta lite på träningen så ska det nog kunna flyta på bra
under stafetten. Om allt går som det ska kör jag långa sträckan mellan
Evertsberg och Oxberg precis som ifjol. Annars blir det antagligen den lättare
näst sista sträckan på en dryg mil. Det är Holmstrand som tar ut laget så han
bestämmer ;-)..

Vi har ett ganska vasst lag på de tio sträckorna som mäter mellan 4,4 – 15 km. Från Arvika
finns Holmstrand och myrspecialisten Christian Nilsson. Torsby bidrar med Johan
Martinsson och Bill Impola. Sedan har vi Fredrik Johansson och Andreas Svensson
mfl, rätt grymma löpare allihop som kan springa ruskigt bra om de får en
sträcka som passar deras starka sidor. Det skulle förvåna mig om vi kommer
sämre än fjolårets 5:e plats och jag kommer inte att ha bäst km tid som jag
hade ifjol på långsträckan för i år kommer det gå undan på många sträckor.
Skulle ljuga om i alla fall jag inte siktar mot segern på hela stafetten. Vi
gör vårt bästa så får vi se hur långt det räcker..

Blev en bruten segersvit i Häljebodaloppet efter fem raka segrar i detta trevliga lopp på gränsen
mot Norge. Nästan på riktiga hemmaplan då det inte är långt från Gunnarskog
dit. Började tyvärr förra veckan med att stuka foten kraftigt på ett skogspass
när jag tänkte dra igång träningen igen efter 3 v med obefintlig träning så det
var länge osäkert på en start överhuvudtaget. (Egentligen var tanken fjäll-ol
som gick på samma datum men mkt resande gjorde att det ställdes in och det var
ju tur för med den foten hade det aldrig gått) Körde rehab på foten hela veckan
men den var (är) fortfarande instabil och försvagad så jag tejpade upp den och
ställde upp. Hade på känn innan att jag skulle få stryk, på tiden att någon
annan vinner och får sitt namn på någon vandringspokal där. Men kanske mest för
att en hel del av banan går på en svår terrängstig och foten inte funkade 100% men
tänkte att på grusvägen ska jag springa ok. Trodde Sjögren skulle göra mos av
mig i utförsbackarna i skogen då han är riktigt vass där men ville iaf ge honom
en kamp. Något som var skumt var att jag kände mig helt kraftlös i kroppen
under uppvärmningen men tänkte inte så mkt mer på det.

Starten gick och Sjögren fick ta täten i ett rätt moderat tempo. Gick sedan upp och drog men
kroppen svarade inte riktigt men försökte rulla på. Foten gjorde inte ont och
det var prio 1. Kom in i terrängen och där märktes foten av mera då jag fick kompensera
kraftöverföringen men det gjorde inte ont. I första branta backen uppför
Finnskogsleden kommer en kille med ett ryck, trodde givetvis det var Sjögren
som ville prova. Det visade sig dock att det var en annan kille, en
STHLM-baserad sådan som är en helt okej löpare med några färska goda resultat.
Trodde själv att det var en Norrman och tänkte att han kör väl hårt i backen
men jag kan ta in när det plattar ut. Men där höll han upp farten riktigt bra
så det blev snarare att jag inte tog en meter. Sjögren fick här problem och
fick släppa.

När utförslöpningen på leden började kände jag att jag var försiktigt och vågade inte stå på så
när vi kom ut på nästa grusväg så hade STHLM-killen en ledning med ca 20
sekunder. På grusvägen (ca 2,2 km) började jag plocka in men killen sprang fort
så det tog lång tid innan jag ätit upp försprånget men kom ikapp strax innan vi
gick in på en ny platt gräsbevuxen skogsstig på ca 700 meter. Här började jag
dock tappa igen och när stigen var slut så var jag avhängd än en gång och
därifrån till mål är det endast 200 meter och där hinner man inte ta speciellt
mkt så jag fick se mig klart slagen med 17 sekunder. Rätt besviken men det
brukar oftast vara en god morot för mig att prestera bättre senare när det inte
går riktigt som man vill i ett race.

Hade typ en halvminut
sämre tid än ifjol och då var jag ändå ganska nerkörd efter en veckas
multisportstävlande och seg. Ser att jag tappat på den lättare löpningen.
Sprang fortare ifjol trots att jag inte jagade någon på andra grusvägen? Känns
riktigt skumt men kanske var det nått skit med kroppen plus den tejpade foten.
Ja ja, man blir aldrig klok på vissa race – bara att glömma och ta nya tag. På
Vasastafetten om två veckor där vi ställer ett bra lag på benen ska jag vara
tillbaka i kraftigt god form. En del andra gjorde bättre insatser. Andreas var nog
starkare än någonsin och blev god 4:a. Frykblom höjde sig rejält på en vecka. Dom
imponerade! Maria och jag fick bestiga samma prispall 🙂

Kvällen avslutades med en prestigefylld 9-kamp i 2 mannalag i Skattebol hemma hos Nordlöf (Bla
stockstöt, kasta boll, trixa fotboll, dra en bil med händerna, kasta ved). Jag
och Viktor Kolberg ledde efter typ 6 kamper men föll mot de andra alldeles på
mållinjen. Kändes som domaren var ganska köpt och dessutom så var han själv med
i det vinnande laget vilket måste vara emot alla regler som finns… 😉

Igår var det ”Hiernmannen”
del 2. Banan var denna gång i Glaskogens friluftsreservat där Åke Dahl dragit
upp några fina kontrollpunkter. Många hade sökt sig till starten vid
Hulttjärnskojan. Råkade ut för kramp i vänstervaden efter 20 meters löpning på
en grusväg vilket inte var det skönaste. (Antagligen sviter efter
Norgebergsturen). Fick ta det lite lugnt i början och även massera lite och
sträcka ut. Kroppen kändes förutom vaderna riktigt fin. På väg upp mot fyran
körde jag på lite hårdare uppför men lyckades missa kontrollen. Knasigt då jag
varit där flera ggr med turskidor och även vandrat över utsikten där kontrollen
låg. Efter ett tag fick jag klarhet i var jag var och kunde ta den om än lite
besviken på hur jag kunde bomma. Var först in på långa banan.

Karta
här

Friidrottsförbundet
har listor för Årsbästa utomhus 2011. Fick ett mail om att jag fanns med
bland Sveriges bästa löpare på statistiken för halvmaraton även om jag inte
räknar mig själv till landsvägslöpare. Vet att jag har mer inne än vad jag
presterade i lilla Sunne. Jämför man med var de andra killarna har sina
resultat ifrån så är det mkt som är gjort utomlands på bra halvmaror med hårt
motstånd. Jag sprang själv i 21 km så jag är säker på att det finns bättre
farter i kroppen om jag får till formen ett lopp. Grymt ändå att se sitt namn
före brutallöpare som Buud, dubbel EM-mästare (och VM 2:a) i 100 km löpning. Före
Modig som är en kille med grym löpekonomi. Strax framför finns det också många
riktigt ”grymlöpare”. Så det var lite intressant läsning.

Norgehelg med en liten
bestigning av Galdhöpiggen som bra träning tillsammans med Super-Sören Persson.
Toppen ligger på 2469 möh och är Norges
högsta berg, och därmed även Nordens. Var en oändligt lång och brant uppförsbacke
full med sten, stora som små vilket gör den mkt svårframkomlig. Hade smått krampkänning
i vaderna på uppvärmningen innan start på platt mark och när endast 300
höjdmeter var avverkade av berget i något som inte var löpning utan snarare
gång så krampade det till nått fruktansvärt i nedre delen av båda vaderna, även
om vänster vaden var värst. Hade nog varit smart att vila upp sig innan denna typ
av backe ;-). Efter att jag kört vidare ett tag till så domnade fötterna helt
bort. Helskumt. Kände dem inte längre. Var riktigt svårt att ta sig fram över
lösa stenar och snöfält utan att känna fötterna men i övrigt var kroppen rätt så
okej. Sören fick efter att han kom upp på toppen massera upp mina vader som var
alldeles stenhårda, han trodde jag var tokig som hade gått upp med de benen.
Efter en halvtimme kunde jag känna fötterna igen, skön känsla.

Snöblandat regn på
toppen satt fint och att ta sig ner med krampande vader var inte det lättaste.
Ner tog det oss 2,30h och upp 1,18h – grym backe. Sören hade varit i Schweiz en
vecka innan och sprungit i backar men inte ens där var terrängen så stenig och
svår sa han. Tog kanske sju löpsteg på hela turen upp, resten var gång. Grymt
ovant sätt att ta sig fram på, iaf under så lång tid. Trevlig utflykt annars.
Var 10 minuter efter snabbaste man till toppen som satte nytt backrekord. Han
klev på bra i gångstilen som det handlade om när man skulle ta sig fram bland
stenen. I början innan krampen kom höll jag jämna steg med täten och
ansträngningen var kontrollerad men ska man vara bättre på detta när backen
inte tillåter löpning måste man träna på att kliva på med långa steg uppför så
man är van den sortens belastning.

Vi bodde riktigt
fint på Raubergstulen och det var en fin utflykt till vårt grannland. Häftig
natur i de norska fjällen. Kommer befinna mig i Norge en stor del av juli både på
jobb och semester, redan på onsdag blir nästa resa dit då vi bl.a. ska vandra
Besseggen.