ADVENTURE

Haft det riktigt fint under påskhelgen. Det har blivit ganska
många timmar i naturen och det känns som man har laddat batterierna en del,
framförallt med solljus. Vi har haft otroligt fint väder med klara och kalla
nätter med ner mot -10 grader. Perfekta snöförhållanden på höjderna och en
natur som är rikare än någonsin så det är en förmån att ha både hälsan och
fysiken som gör det möjligt att ta sig ut i markerna några dygn i taget. Nilsson
har varit mitt sällskap på en del turer den senaste tiden och det betyder mkt.
En ödmjukare person hittar man inte. Samtidigt är han en idrottare som på sin
bästa nivå är oerhört stark med många års erfarenhet från olika konditionsidrotter
så det är givande att träna med honom. Blir alltid trevliga och enkla pass där
vi inte krånglar till det på något sätt. Igår körde vi exempelvis ett löppass
på farsans gamla stigar på höjden i Säterudskogen, sen vek vi ner från
Gravåsmasten över Backsjön, vidare över Gunnern och ner över Vårforsen och
Sälboda. Inspirerande att springa i dessa fotspår och nån måste ju hålla uppe
stigarna.

Några skogsturer med packning har det ju också blivit. En av dem
kan skådas i filmen nedan. Fin natur vi har…

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Har faktiskt fått in några vanliga längdskidpass på slutet och en del styrka. Körde två pass förra helgen med Fryk och Erik. Ruskigt ovant att staka länge på längdskidor, är ju en helt annan skidåkning än obanad åkning som jag ägnar mig åt där man använder benen mycket mera. Tredubblade dosen träning på ”vanliga” skidor den helgen. Fint. I morse var jag och Nilsson uppe och stakade oss fram under ett fint pass på Byamossarna så jag gick in i energiväggen. Längesen nu så det var skönt att påminnas om hur det kändes. Varghanen (Perry) är mindre rädd att gå över öppna ytor än tiken

Denna helg ägnades en del åt de obanade skidorna och en del spårning. Jonne var med som professionell kaffekokare, åt sig själv. Blev några fina turer. Vi hittade bl.a. spyor med benrester och älghår från en varg som haft allt för bråttom med sin måltid och ett kadaver från en älgkalv. En del har undrat var vargparet kommer ifrån och tiken (Humlan) i paret är sannolikt en ättling till en invandrad varg, men laboratoriet kunde inte säkert fastställa vilket revir hon är född i. Hanen (Perry) är född i Trångreviret i Nordvärmland så han har passerat en hel del fina skogar på vägen.

Har inte blivit några mer grispass med avstängd pannlampa än men funderar på att ta ett ons. el tors. kväll och se om man kan få se storgrisen igen? Här kommer några relevanta artiklar från senaste månaderna:

Artikel AN

Artikel grispasset

Skymning, ett par vargspår och fullmåne. Vildmarkskänsla!

Haft några fina dagar och kvällar ute i skogarna. En del spårning av vargparet, har blivit över 20 mil spårning efter dessa två vid det här laget. Har lärt mig vilka stråk de använder och hur de rör sig, då tiken och hanen har lite olika sätt att ta sig fram på. Har döpt tiken till Humlan efter Humlas mosse och hanen till Perry efter naturmänniskan trappern som känner stora delar av området de rör sig igenom ibland. Humlan är ganska försiktig när hon tar sig fram och går gärna under träd och nära skyddande stenformationer eller andra föremål i terrängen medans Perry mer går rakt på. Fick se att de kommit tillbaka in i det området där jag brukar spåra dem efter att de varit längre norrut några dgr. En del bakspårning har visat intressanta saker som jag håller för mig själv. En kväll när solen gick ner var det mycket vackert ute men med pannlampan hemma och 1,5 mil till bilen blev det en mäktig färd i månljuset och vildmarkskänslan var fulländad. Vackert! En annan fin naturupplevelse jag hade var när stack hemifrån på ett ganska sent träningspass med pannlampa men lät bli att sätta på ljuset då månljuset lyste upp terrängen rätt så bra. I skogen i närheten av Koppsäng har jag en stig jag brukar ta ibland. När jag dök in på den så kände jag för att höja tempot rätt rejält, visualiserade om ”långa natten” utan pannlampsljus. Kom ganska fort och fick se en stor svart varelse glida ut på stigen ca 10 meter framför mig. En älg hann jag tänka innan jag tryckte på ytterligare då stenåldersmänniskans tusen år av springande jakter kommer fram inom mig i dessa situationer men varelsen stod kvar, vad händer tänkte jag och vred på lampan allt vad det gick 2 meter innan kollisionen var ett faktum och från 1 meters håll fick jag se en vildsvinsgalt som precis vek åt sidan. En riktig best. Tippade själv runt 180 kg på den, ca 1,10-1,20 i mankhöjd. Spårstämplarna var lite större än en fjolårsälgkalv. Eftersom jag har mindre erfarenhet av vildsvin då de är relativa nykomlingar runt Arvika trakten, även om jag säkert är en av de första som lyckats fota en mindre i sommar så hörde jag med brorsan och en annan kille från södra Sverige vilka har jagat en del gris om vad de trodde om galtens storlek. Närmare 200 kg trodde de, så det finns en rejäl ”best” därute.

Folk frågade om jag blev rädd? Grisen blev i alla fall rädd och mosade ner träd och buskar i sin våldsamma flykt ner mot västra sund. Själv reflekterar jag inte över rädsla i skogen och framförallt inte under en aktivitet då kroppen är igång. Finns inga sådana känslor inom mig då. Men vildsvin har nästan tagit livet av flera st de senaste åren och många hundar stryker med av dess vassa betar som tränger in i köttet som knivar, så man skall nog ha en viss respekt för dessa djur. Ca 150 000 st beräknar man att det finns nu och de kommer bli fler här uppe.

Jag är lycklig om jag får chansen att dö i skogen någon gång men skulle i dödsögonblicket bli ganska besviken om det var ett vildsvin som skickade mig till himmelriket då jag anser att det finns värdigare motståndare därute. En kamp mot en björn känns mer som en god död och då är det en bra dag att dö på, men vildsvin det vet jag allt tusan om jag skulle gilla även om denna var stor som en björn..

Riktigt fin bild på varg jag fick chansen att ta. Tyvärr gick kameran åt helvete i kylan så jag fick inte ta så många foton som jag önskat.

Blivit några skogsturer med en del spårning. Bl.a. har jag spårat efter vargparet några ggr och sett dem bakspåra mig för typ 9:e gången denna vinter, men roligaste spårningen var när jag spårade upp en Nilsson på övervintringstur mitt i djupa skogen i mörka vinternatten. Smög mig efter en rejäl skidtur genom mörkret och dimman fram till honom och stod i stort sett inne i lägret i 5 minuter innan han kände min närvaro. Kul. Upplevde återigen att det krävs en del jobb med brasan för att veden skall ta sig ordentligt. Den är verkligen genområ och full av is i vinter. Århundrades ”surved”. Man får jobba upp en rejäl glödbädd i några timmar innan allt brinner.Vi tog oss på morgonen en rejäl runda för att se om vi stötte på några intressanta spår och fick se att vargtiken haft en lega inte alls långt ifrån vårt läger. Efter ett tag hade också hanen anslutit och de var återigen samlade. De drog flera gånger in i besvärliga och bergiga områden och de verkar riktigt hemmastadda i dessa skogar. Känns som de följt sina stråk några ggr vid det här laget. Intressant att stråken stämmer så otroligt väl överens med hur jag och farsan trodde de skulle röra sig om det skulle slå sig ner varg här.Idag var jag också uppe på höjderna och mötte då för ovanlighetens skull en annan person än Nilsson, Trappern eller mig själv. Han var helt salig att han hade vargspår i närheten av där han bodde. Så jäkla roligt sa han flera ggr. ”Och lo har vi också nere vid stugan”. ”Inte trodde jag att naturen skulle bli så fantastisk härikring sa han”. Själv var jag lite förvånad men ändå inte, trodde det mest bara var de mest luttrade naturmänniskorna som tänkte så men har ju många ggr hört liknande saker tidigare men inte ofta av personer på plats ute i skogen. Han hade inte spårat nått stort område men fullt tillräckligt för att upptäcka färska vargspår. Själv spårade jag några timmar, tills mörkret föll så jag fick ta fram pannlampan sista biten. <!–
WriteFlash('’);
//–>

Blev några dygn ute på skogarna i helgen för att ytterligare kartlägga var ett nytt vargpar rör sig. De har ett par gånger tidigare i vinter använt sig av mina spår på flera platser för att ta sig fram lättare i snön. Har följt dem en tid och sett några stråk de återvänt till och det underliga med dessa ställen är att det var här jag och pappa under skogsturer för något år sen sa att här kommer det nog springa vargar om några år. Platserna stämmer otroligt nog helt perfekt med det vi sa. Jag till och med byggde en eldstad med en fin lägerplats i närheten som jag skulle använda mig av om de dök upp i området så den blev använd nu i helgen. Och jag vet en som hade spårat dem mycket nu om han fortfarande hade varit vid liv, nu får jag göra det själv istället. Synd jag inte fick berätta hur rätt vi hade. Tycker fö att jag haft rätt i mycket kring vargen men jag har också varit intresserad av skogen, alla dess varelser och öppen med att ta in fakta, allt ända sen 1983 då jag 5 år gammal från ett bilfönster bevittnade en av Sveriges vargar som på den tiden knappt fanns. Det var en upplevelse som satte sina spår och kanske la den också la grunden till ett intresse kring alla våra djur som finns där ute som skuggor i de stora skogarna. Granrisbädd, månljus, en trevlig turkamrat och den fina skogen, kan inte tänka mig att jag skulle ha det bättre någon annanstans.

Min vän trappern var rädd att det skulle bli tjuvjakt på dessa vargar nu när det kommit varg till hans hemområde, och visst tanken har slagit mig för jag vet att det finns vissa individer som inte gillar vargen, främst då för att den kan attackera och döda jakthundar och på så sätt försvårar jakt med lösdrivande hund. Jag kan på ett sätt förstå dem för det blir ytterligare ett riskmoment för hunden även om jakthundar kommer förolyckas på ett eller annat sätt i markerna även där det inte finns vargar. Däremot är det viktigt att tänka på att naturen inte bara är till för oss människor och vi har redan tagit allt för stor plats på denna planet och därför tycker jag att vi bör kunna anpassa oss efter naturen och inte tvärtom. Vår egen överlevnad hänger på att vi inte förstör naturen. Naturen skall vara fullvärdig och där ingår rovdjur liksom växtätare. Växter och djur lever i ett ekologiskt samspel där varje art är anpassad till miljön och fyller en uppgift i denna.

Pratade senast idag med en som jagar inom det området där vargarna nu rör sig och sa till honom att jag spårat på de ställen han jagar så nu får han ta hunden i koppel. Efter lite eftertanke sa han att det skulle han göra för en bra jägare anpassar sig till de olika förutsättningarna som finns ute i markerna. Klokt resonerat och en förebild för alla jägare för att ”vanligt” folk ska få mer acceptans för jakt och jägare. För det är viktigt att inte visa att det enda en massa jägare vill är att få bort vargen. Det fungerar liksom inte i ett modernt upplyst samhälle som de flesta av oss i alla fall lever i idag. Hur ska vi annars i Sverige då exempelvis kunna förklara de krav vi ställer på andra länder kring miljövård, som ex på Indien att de bevarar och skyddar sina 2000 tigrar?

Jag har träffat jägare som avskytt vargen som pesten och jag har träffat de jägare som säger precis tvärtom – att vargen är ett otroligt imponerande, ett vackert och fint djur som vi skall vara rädda om. De har frågat om jag gillar vargen? Mitt svar har ungefär varit varje gång att: ”Jag gillar alla djur vi har i vår natur och jag är stolt över det Värmland som kan uppvisa en så otrolig miljö med alla sorters djur”. Ett svar jag också ger är att jakt på varg inte är konstigare än annan jakt även om jag själv skulle känna det som att jag sköt Tsappo (han är ruskigt lik en varg i sätt och utseende) om jag sköt en så jag nöjer mig med att spåra. Tål viltstammarna jakt så tillåter man jakt och tål de det inte så tilläts det inte, hur enkelt som helst.

Det jag märkt är framförallt på vissa små orter så gror ett stort grupptryck att man ska tycka illa om vargen om man håller på med jakt och trycket verkar vara ganska hårt i vissa jaktlag samt att i tidningarna som jägareorganisationerna ger ut så finns det också mycket artiklar om att vargen bara är dålig osv. Hur man nu kan skriva enbart åt det hållet när man i nästa mening berömmer våra hundar som är samma art? Faktiskt så tycker flera naturkännare jag pratat med att vargartiklarna i dessa tidningar mer är rena propagandan mot vargen än vad de är faktabaserade och då är det inte konstigt om det blir märkliga uppfattningar. Och om du i jaktlaget du är med i hör att alla andra är ”emot” vargen hur lätt är det då att inte vara det själv? Då måste du vara en viss personlighet med en viss mentalitet och egen styrka som de flesta inte besitter.

Så jag klandrar dem inte, men jag är säker på att ju mer kunskap de får om vargen och även verkligen är ”ute i markerna” året runt, och då utan någon jäv… skoter som försämrar allt vad fysisk förmåga handlar om utan med skidor, packning och sovsäck så skulle de inte vara speciellt hatiska mot varken naturen eller vargen efter bara en säsong. Snarare lyckliga för vad naturen ger oss och ödmjuka inför dess storhet och dess varelser som överlever därute trots ett hårt klimat som försämrar villkoren för all överlevnad ganska så kraftigt. Undersökningar har också tydligt påvisat att de som saknar kunskap och information om vargen, dess utbredning, biologi, vanor med mera oftast också känner större oro inför vargen som en del i den svenska faunan. <!–
WriteFlash('’);
//–>Med mig på spårningen denna gång var Västvärmlands kanske bäste vargspårare Tsappo. Han vill själv gärna ta över reviret verkade det som, för han markerade över vargarnas revirmarkeringar på varje ställe de fanns. Var en nöjd Tsappo som återvände hem till civilisationen på söndagen. Men liksom jag så ligger han nu och längtar till nästa tur…..

Har en del följare från andra länder som skickar mail och kommentarer på en del av mina bilder och filmer så därför försökte jag sätta ihop lite av en del av det filmmaterial jag har tagit de senaste åren som skulle kunna beskriva mitt landskap på ett bra sätt. De gillar det de sett: ”Awesome video and marvelous landscape! All the best!” Resultatet är helt enkelt en liten film som beskriver ”L-O land” som Boström en gång kallade det. Har fått med en lite av det man kan hitta i våra skogar, både sommar och vinter. Allt från mer civiliserade platser till rena ödemarken. Jag har alltid tagit allt för givet som finns i våra marker då man är uppväxt med att vara ute i naturen men på senare år har jag börjat reflektera mera då jag mera kommit i kontakt med människor i andra länder som tycker vi har något alldeles unikt här hemma. Därmed har jag också börjat jämföra och se saker jag inte såg tidigare. Kanske är det så att min verkliga upptäcktsresa inte består i att söka efter nya vyer, utan att se dem med nya ögon. <!–
WriteFlash('’);
//–>Ett enkelt konstaterande är att vår natur är helt otrolig. Och jag är tacksam över att få leva mitt i den. Det jobbiga med all den fina miljön runt omkring mig är att när jag är hemma så längtar jag på något sätt alltid tillbaka ut i naturen. Livet emellan mina turer på skogarna blir enbart en transportsträcka till nästa gång. Våra skogar är stora, enormt mycket större än de tror de som enbart åker förbi dem och ser skogen genom ett bilfönster eller tar en skogspromenad med bössan. Då har du bara skrapat lite på ytan. Stick ut i flera dygn med skidor, packning och sovsäck så ska ni få se den verkliga storheten i vårt lanskap.

Och om du ska röra dig på ett säkert sätt i markerna är det första du ska behärska orienteringsförmågan, att läsa karta och kompass. Och om du tappar bort dessa saker skall du kunna orientera dig på ett dugligt sätt utan hjälpmedel. Redan i momentet med kartan faller de flestas förmåga att vistas på ett säkert sätt i markerna. Och tro mig du ÄR säker i markerna, säkrare än någon annanstans i det här landet. Oavsett vad de säger de som tror att en björn lurar på dig bakom närmaste träd eller att en vargflock kommer jaga och svälja dig hel om du övernattar i skogarna. Däremot kan du råka skada dig själv eller vara en fara för dig själv genom ditt agerande eller om du har bristande kunskaper i de mest grundläggande färdigheter. Det är detta jag menar med säkerhet i naturen. Du är själv ansvarig för 99,9999% av de farliga situationer som kan uppstå. Att du är i god fysisk status är också en grundläggande faktor för att minimera att en risksituation uppstår. Men detta får vi ta en annan gång.

Skogen bjuder på det mesta man kan önska. I helgen så var jag och turkompis Nilsson bl.a. upp till Kronhallfjället, Noppikullen, Dansarhult, förbi riksröse 79 och över norska gränsen till Særkilamp. Vi hade en fantastisk tur med vädret så när vi kom över 400 möh så blev det klart väder med rejäl subarktisk kyla. Nästan så det blev väl kallt. Turen började 5 minuter innan mörkret la sig över den mäktiga terrängen så det blev pannlamporna på från start. Detta tar orienteringen på 1:50 000 kartor till en helt annan nivå och det är inte helt lätt att hitta bra och åkbara stråk i terrängen. Innan vi hittade rätt i klättringen upp till höjdpartierna så höll Nilsson på att gå rakt ner i en frusen bäck med ryggen före vid en passage men som tur var höll isen. Själv blev jag helt paralyserad vid händelseförloppet så det tog några sekunder innan jag fick tag i honom och kunde hjälpa honom i säkerhet. Man blir ganska klumpig med stor och tung ryggsäck med tält, sovsäckar mm och med skidor på fötterna så det är lätt det händer att man får bakåtvikt vilket skedde just över bäcken. Hade man fått detta på film hade det sett dråpligt ut. Vet ju själv hur härligt det är att gå igenom isen så det är inget man önskar sig eller turkamraten. Delar av området vi skulle befinna oss i ingår i EU:s ekologiska nätverk av skyddade områden och håller riktig hög vildmarkskaraktär för att ligga så ”nära” Arvika. Ca 7 mil! Området håller fasta stammar av Lodjur, varg och kungsörn. Enligt rykten skulle man ha sett 12 vargar!? någon vecka innan. Då det tenderar att överdrivas kraftigt runt våra rovdjur antog vi att man sett spår efter några stycken någonstans efter skoterleden eftersom ingen annan hade rört sig i terrängen till fots eller med skidor. Det enda som bröt den fullständiga vildmarkskänslan är en skoterled i utkanten av området men positivt att man inte åker utanför denna och förstör känslan av orördhet. Tycker personligen det är bra att folk kommer ut i skogen och ser den skönheten som erbjuds men känslan på en skoter kan aldrig någonsin ersätta känslan av att bära sin egen utrustning ut och njuta av tystnaden och den äkta upplevelsen som det medför.Det var riktigt bistert under dessa dygn och temperaturen låg kring -20 men med hög luftfuktighet så kändes det ännu kallare. Sen på vissa ställen var det säkert ännu kallare. Direkt man stannade till så gick kylan till angrepp och händerna var som vanligt det första stället där man tappar värmen. Man har inte råd till många misstag när naturen är på denna sida. Blev en lång nattorientering utan kompass med viss osäkerhet flera ggr men var helt klart på rätt spår och efter en hel del fin skidåkning var vi framme vid en lämplig övernattningsplats. Med vedinsamling och grävande så håller man värmen fint innan man fått upp en riktigt fin eld. Sedan slog vi upp tältet och vi fick till en riktigt mysig lägerplats bland träden. Lägerplatsen låg i närheten av det gamla björnidet som har använts flera gånger av traktens björnar. Fint ställe.

Tog en kvällstur med våra 8000 lumens starka HID- lampor och sökte av en del områden innan vi tog kvällen. Allt var stilla och lugnt. Det enda som hördes var troligtvis en älg som gick längre ner i tallskogen.

Kokade vatten och hällde i en nagelenflaska med en strumpa på och stoppade i sovsäcken, denna fungerar då som ett värmande element större delen av natten. Ett klassiskt och mkt bra knep. Inte helt fel en kall natt som denna.

Vaknade till en strålande men mycket kall morgon. Upp och ut på en kortare skidtur och få liv i brasan är det första som gäller i det läget. Därefter vanliga lägerbestyr med frukost och annat som skall iordningställas för dagens marsch in i Norge. Exempelvis behöver termosar fyllas upp med kokande vatten för att ha under dagen, utrustning kontrolleras etc.

Besökte därefter Varaldskogens högsta topp mm. Fantastisk skidåkning i skogen och grym känsla då kylan gjorde upplevelsen av trakten vildmarkslik. Mobiltelefoner har ingen täckning här så det är bara att meddela sig med röksignaler om man vill något. Erfarenheten säger att det inte är lätt att klämma ut en tub med skinkost och äta mackor vars fukt fryser till is.

Upptäckte sen att under tiden vi sovit så hade några vargar (4 st) kommit och passerat våra skidspår då vi åkte in till lägret. Uppskattade att det var ett vuxet djur på ca 35-40 kg samt tre mindre (årsvalpar). Den större hade snabbt kollat våra spår och sedan fortsatt en bit och därefter skitit och sedan fortsatt bortöver. Tolkade det som – er skiter vi i, era jävlar.

Vi fick uppleva i slutet av dagen hur vi kunde se när molnen drog in över skogen och släckte solen. Riktigt mäktigt att se.

Tackar Chrille för sällskapet i en fantastiskt fin och trevlig miljö! <!–
WriteFlash('’);
//–>

Blivit några skogsturer med ryggsäcken. Varit bra skidföre att gå obanat nu när snön har satt sig ordentligt. Blev bland annat en trevlig tur till Ryttersfjällen och områden runt omkring där. Började med att följa den gamla säterleden som går mellan Remjäng och Remjängssätern. Är en ganska rejäl klättring från Remjäng för att komma upp på platån. Detta är marker med en del vildmarkskaraktär på sina håll, med få bilvägar eller andra spår efter mänsklig aktivitet. Området är som en stor höjdplatå på runt 310 möh. Var bland annat ner och kollade hur det såg ut vintertid där kontroll 4 satt på Hiernmannen vid Remjängssätern 2009. Framkallade fina minnen att återse platsen. Här finns det både björn och varg, åtminstone fanns dessa för några år sen då man lyckades fota spår från båda på samma bild. Kungsörn sägs det finnas här men det har jag inte sett någon själv, däremot mkt skogsfågel och korp. Hela platån består av många mossar som tillsammans bildar ett stort myrområde med mängder av kärr, gölar, myrholmar och små tjärnar, som inte finns någon annanstans i Eda kommun.

Åkte upp på höjden där Skavvålens bevakningstorn en gång i tiden stod upprest. Tornet låg på högsta punkten, 347,7 möh och man ser ordentligt långt åt alla håll. Sen mitten på 1930-talet spanade vakande ögon mot våra gränser på detta sätt. Från skogshöjder, hustak, kyrktorn och bevakningstorn runt om i bygderna. Speciellt påtagligt är detta i mina hemtrakter då vi befinner oss nära gränsen till Norge där den Tyska krigsmakten den 9 april 1940 anföll och ockuperade landet. Detta gjorde dessa typer av gränsbevakning oerhört viktig. Vårt försvar hade under denna tid en stark beredskap för att försvara landet och man trodde att Sverige kunde vara nästa mål. Den militära gränsbevakningen började ca 10 km in på den svenska sidan, detta var en effekt av unionsupplösningen 1905 där man kom överens om att inga militära förband fick befinna sig närmare än 10 km från gränsen. Detta avtal gällde såklart inte under kriget men de anläggningar som byggts tidigare hade ungefär detta avstånd till gränsen mellan länderna. Nämnas bör att vid ett flertal tillfällen under kriget så blev tyska plan (även allierade plan) som flög in över gränsen till Sverige nerskjutna utan varningsskott. Denna typ av spaning tog inte slut strax efter andra världskriget som man kan tro, utan fortsatte en del år till. Det var den teknik man hade att tillgå denna tid. När detta torn som måste ha varit strategiskt viktigt togs ur bruk har jag ingen aning om men det vore intressant att veta. Utsikten måste ha varit riktigt bra i alla riktningar. Fick använda kartan flera ggr under turen då det var lätt att hamna snett men till slut var jag ganska inne på området. All orientering på gröna kartan detta dygn fick mig att tänka på orienteringsmottot från 30-talet: ”Orientering skapar ett gladlynt och frimodigt släkte, en härdad stam med längtan till äventyr och dust, kärlek till naturen – källan för livslust och levnadskraft”<!–
WriteFlash('’);
//–>