ADVENTURE

Blev en dagstur i skogen idag. Följde
Björndrågen upp till Lönhöjden och Gravåsmasten där ett nytt hygge öppnat upp
utsikten mot Backsjön. Vandrade vidare mot Brinnbärskullen och i kanten på
Orrmossen och över Abborrtjärnet. Ner över Grävlingberget och hemåt. Trevlig
runda. Solsken och ovanligt varmt hela dagen. När man är ute såhär helt utan
störningsmoment så mår man som bäst.

Tyvärr har det på vissa fina små stigar blivit sönderkört
av framförallt crossåkare men även av fyrhjulingstrafik. Förstår inte vad det
är för fel på folk? För det första så är det förbjudet med den typ av
terrängkörning de håller på med, men det värsta är väl ändå att alla de som kör
är typ 30 år eller äldre!? Förmodligen begåvningsreserven som är ute och
åker, vilka inte använder kroppen till det den är till för och därmed missar
viktig stimulans av kroppens celler, bl.a. hjärnceller.

När jag kom till Arvika så fick jag order av min
sambo att åka och titta om det inte var vildsvin som hade bökat upp i skogen på
några ställen. Och visst var det så, de hade härjat och bökat rätt så
ordentligt. Troligtvis är det en liten vildsvinsfamilj som etablerat sig.
Trodde att vildsvinen skulle komma öster om Arvika först men istället kom de
väst om staden. De är normalt väldigt skygga men hittade massor med
färska spår efter dem. En galt kan bli så pass tung som en bit över 225 kg så
det är inga små saker..

Herr
bäver jobbar för tillfället hårt i markerna för att överleva det som är kvar av
vintern. Personligen gillar jag bävern även om jag var med på bäverjakt första gången då jag var 13 år.

Bäver:

Källa: Erik
R. Lindström, Örnbo viltfakta 2006

När bävern fridlystes år 1873 var
den redan utrotad. Drygt 100 år senare hade vi så mycket bäver att skogsägare,
lantbrukare och väghållare runt om i landet klagade högljutt på skadorna de
orsakade. För att förstå denna dramatiska utveckling måste vi reda ut orsakerna
till att bävern försvann.

Bävern är vår största gnagare och
en relativt långlivad art. I extrema fall kan en bäver bli närmare 30 år gammal. I
medeltal får den bara får två ungar per år, men dessa skyddas väl i hyddan
under sin första tid. Ungarnas uppväxt är lång jämfört med andra djur av samma
storlek. De blir könsmogna vid 1,5 års ålder men oftast inte självständiga förrän vid 2,5 års ålder. Det
innebär att en hona normalt inte får sin första kull förrän vid tiden för sin egen 3-årsdag. Alla
dessa egenskaper — stor, långlivad, låg fortplantningstakt, utvecklad ungvårdnad och lång
barndom — är karakteristiska för arter i stabila miljöer, där konkurrenskraft
gentemot artfränder är viktigare än att snabbt kunna utnyttja tillfälligt goda
omständigheter. Samma egenskaper gör stammen känslig för jakt på /fångst av/ i synnerhet vuxna
individer.

När bäverns vattenliv gjort dess
päls tät och värdefull året om; köttet är synnerligen smakligt, och det s.k. bävergället
— innehållet ett par skinnpåsar invid ändtarmsöppningen — varit åtråvärt för
parfymtillverkning, medicin m.m. sedan länge, var vägen mot utrotning utstakad.
Det gällde inte bara i Sverige, utan i större delen av dess europeiska utbredningsområde.
Men i andra länder tillkom också människans uppodling av skogarna som en viktig
orsak till tillbakagången.

I Norge hade man emellertid varit
förutseende nog att fridlysa arten under ett kritiskt årtionde i mitten av 1800-talet
och därefter reglerat jakten hårt. Därför fanns det bävrar

av den gamla skandinaviska stammen
att tillgå när man började plantera ut djuret i svenska vattendrag under
1920-talet. Under två årtionden fick ett 80-tal norska bävrar ny hemort i
Sverige. Totalt satte man ut bäver på 19 olika lokaler. Senare gjordes även en del
omflyttningar inom landet.

När bävrarna återinplanterades
hade det gått så lång tid att motiven för jakten försvagats. Dessutom var arten
givetvis fortfarande fridlyst. Med själva orsaken till utrotningen borta
återbesatte bävrarna sina forna lokaler steg för steg. Platser som Bjurängen,
Björbäck, Burträsk m.fl. fick åter göra skäl för sina namn. — Bjur, björ och
bur är gamla benämningar på bäver. — Spridningen gick relativt snabbt inom de
avrinningsområden där djuren blivit utsatta. Långsammare gick den mellan
områdena. Bävern kan visserligen röra sig på land, men den föredrar
vattenvägarna. Ofta besattes därför ett vattendrag med början nedströms dit
bävern tagit sig från ett parallellt avrinningsområde.

I Bergslagen kunde det gå mer än
10 år mellan det att två näraliggande lokaler koloniserades om de tillhörde
olika avrinningssområden med samband först nere i Mälardalen. Ett annat problem
som kanske inte fördröjde spridningen så mycket som stammens tillväxt var att
utvandrande ungdjur hade svårt att hitta en partner. Det gjorde att de ofta vandrade
mycket längre än vad som behövts om det bara vore för att finna lokaler med resurser
i form av föda och möjligheter att skapa en skyddad boplats. Totalt sett
innebar problemen med spridningshinder och svårigheterna att finna partners att
bäverstammen till en början tillväxte ganska långsamt efter utplanteringarna.
Men under andra hälften av 1900-talet tog den i stället riktig fart. Allt
eftersom har också jakttid införts på arten, men riskerna för att den åter
skall försvinna på grund av jakt är mycket små. Värdet av kött och skinn
betalar numera knappast jägarens nedlagda tid. I stället sker jakten främst som
ren avkoppling och rekreation. (I vissa fall motiveras den också av problem med
översvämning av skogs- och jordbruksmark, underminering av vägbanker m.m. som
bäverns aktiviteter orsakat.)

Likafullt kunde man ibland uppleva
att bäverstammen minskade lokalt efter den första uppgången. Bävern är en växtätare
som gillar bark och kvistar av lövträd. Med sina

välutvecklade gnagartänder kunde de
på några år fälla alla lämpliga träd i nära anslutning till vattendraget eller
sjön där de slagit sig ned. Genom att dämma upp ett vattendrag kunde de i vissa
fall komma åt ännu fler träd. Men när de väl hade gjort slut på de lokala
födoresurserna fick de flytta vidare. Först när vegetationen återhämtat sig
kunde bävern komma åter. Möjligen kan man tänka sig att det på sikt skulle
uppstå en balans mellan bävrarnas födobehov och återväxten även lokalt. Men det
skulle innebära en betydligt glesare bäverstam än åren just efter den första
koloniseringen.

Av det ovanstående framgår bäverns
speciella förmåga att påverka omgivningen. Bävern och den moderna människan har
detta gemensamt: vi omformar hellre miljön till

att passa oss själva än anpassar
oss till den. Det är också något människan noterat sedan länge. I nordamerikansk
mytologi lär bävern ha haft en roll i skapandet av världen

och allt som oftast dyker den upp
med snickarbyxor och verktyg i barnlitteraturen. Man har tydligen fått uppfattningen
att bäverindividen besitter de mentala egenskaper som krävs för att självständigt skapa
originella och avancerade byggnadsverk. Men ingenjörskunskapern sitter för
bäverns del djupt inbäddade i dess arvsmassa.

De grundläggande beteendena för
gräva och bygga finns medfödda hos alla bävrar. I naturen blir resultatet hyddor,
dammar och gångsystem. Det beror på att evolutionen

mejslat fram beteenden som svarar
mot specifika och entydiga retningar i miljön. Till exempel utlöses byggandet bl.a. av
ljudet av porlande vatten. Det går dock lika bra med

ljud från en högtalare som från en
verklig läcka i bäverdammen. Och en bäver kan gräva i timtal på ett slätt kakelgolv
utan resultat om den är tillräckligt motiverad. Någon större
tankeverksamhet är inte inblandad
och bäverns byggnadskonst är därför inte att likna vid människans nyskapande
verksamhet. Å andra sidan är bäverns omformande av

miljön i sig en anpassning som
fungerat framgångsrikt i minst 10 miljoner år. Framtiden får utvisa om vårt eget blir något
annat än en parentes i livets historia på Jorden.

Åter i Sverige blev
det en tur till skogarna. Tog mig till höjden mellan Gunnarskog-Mangskog där
snötillgången var god. Området ligger runt 300 möh. Besökte Abborrtjärn,
Stentjärnet, Åtjärnet, Snartjärn mm. Snön var tung men klart åkbar. Nu smälter
snön samman och någon dag med kyla så blir det riktigt fint skidföre. Till
helgen kanske det finns möjligheter enligt YR. Lite färska älg, hare, rådjur
och några korpar var det enda djurliv jag såg röken av på skogen. Eller?

Lunchade ute och
solen värmde ordentligt i ansiktet. Riktigt skönt. Testkör lite ny utrustning
som SAS använder (British Army’s Special Air Service). Verkar funka bra så jag
köpte en bok om förbandet för att lära mig bakgrunden. Har ju redan John
’Lofty’ Wiseman’s SAS Survival Guide som jag fick som liten. Tog faktiskt fram
boken häromdagen efter typ 18 år i en låda.

Apropå natur och böcker så läste jag ut boken: ”Pelsjegerliv”
på lägret. Boken lånade jag av Metbäcks-expressens och naturmänniskan Tore A. I 1926 drog Helge Ingsta till Nord-Canada som pälsjägare. Fyra
års vildmarksliv hade han bakom sig då han skrev ned sina intryck. Han levde
bl.a. en tid med ”Vildrensätarna” som var Indianer vilka levde av ren. Speciell
bok.

Blev en obanad
skidtur igår. Riktigt fint på skogen nu. När man kom upp lite i höjdmeter, ca
300 möh så blev det mera snö, så det gick fint att ta sig fram överallt även om
man körde i någon rot på nått hygge. Upptäckte att tjädern redan börjat spela
och när jag kom ut till tjädertallarna, satt där 4 st. Tallbarr utgör främsta födan för tjädern, framförallt vintertid och
tjädern verkar välja ut de täller där barren har högst energiinnehåll. Såg
ingen kungsörn igår men vet att den finns där för jag har sett den flera ggr i
området. Föret var fint och älgen flydde undan alldeles framför mig, tre rådjur
gömde sig i en liten holme på myrarna och när jag skidade runt så stannade de
kvar där inne och tryckte. Räven raskade över isen som vanligt.

Skidorna gick fint
men inte perfekt, håller på att testa ut lite material för optimala turer med
ryggsäck obanat. Är inte riktigt nöjd ännu. Stavar ligger det ett par fina i
källaren men eftersom trugorna inte höll måttet så måste man byta ut dem först.

Träffade Metbäcken-legenden
Tore Axelsson i fredags. Han har bl.a. varit Terräng-VM löpare för Sverige
1985. En skogens man som slitit kroppen både i arbetet i skogen och med
spikskor på fötterna. Intressant är att Tore har ett stort naturintresse som
mig och har jagat, fiskat och varit ute i skog och mark sen barnsben. Han har
skrivit en intresseväckande artikel som jag fick låna, där han skriver om vargen i
Värmland. 15 januari 1979 hade ett vargpar tagit en älgko med kalv i Tores
hemtrakter vid sjön Boviggen i norra Värmlands finnskogar och detta var då en ganska sensationell händelse.

Fått tips om området
kring Mangslidberget där det ska vara fin utsikt. Jag får ta och besöka området
här i vår.

Dunkade ner
innertaket på evighetsprojektet här igår. Slöade ner motorsågskedjan då jag
gick genom taket så jag får köpa en ny till farsan. Idag gick jag och Marias
brorsa Anders loss på den väldiga muren. Någon gång kommer hela muren vara ute.
Frågan är när?

Såg till min förskräckelse att Eda kommun kanske kommer
ändra på sin vindkraftsplan och därmed tillåta vindkraftsetablering söder om
Järnskogsfjället. Detta område var tidigare undantaget (Område A). Det är ingen
tvekan om att detta var ett bra beslut då det är ett mycket fint
vildmarksområde med total tystnad. Ett område man kan återvända till många ggr.
Här har jag vintertältat, vandrat och sprungit Hiernmannen. Här fotade man spår
av björn och varg i samma bild. Ett av få ställen man kan gå vilse i fast man
varit där förut.

Man kan undra vad det är som händer runt omkring oss? Vem
skulle vilja förstöra dessa fantastiska naturområden med 180 meters höga snurror?
Trodde det räckte med att man tillät vindkraft på och i direkt anslutning av Glaskogen,
nu blir det ännu ett bakslag mot dem som tycker skyddsvärda naturområden är
värt att bevaras för framtida generationer. Sanningen är den att de som styr idag
är inga personer som är ute i dessa områden utan våra lokala politiker är snarast
ett gäng otroligt inaktiva människor vilka varken motionerar kropp och därmed hjärncellerna
och då kan man fatta sådana här totalt vansinniga beslut. Svårare än så är det
inte.

<!–
WriteFlash('’);
//–>Blev lite turskidåkning med Nilsson igår upp till
Noppikullen. Fint, men en del nysnö gjorde att skidorna gick tungt. Lite
lättare gick det på längdskidorna som jag åkte innan då jag åkte runt och
hejade på Chrille och en del andra när han åkte Ekebyloppet. Nilsson har inte
åkt (tävlat) på skidor under flera säsonger så han gjorde en riktigt
imponerande insats i det ganska svåra föret med lösa spår och för små trugor på
stavarna. Var faktiskt lite sugen på att åka själv men hade fortfarande inte
hämtat mig sen sjukdom och nuförtiden tycker jag det är så tråkigt att valla. I
alla fall att valla för glid vilket tar lite tid. De skidor jag tränar på är
det inte gjort någonting med på flera år i glidväg utan de går av sig själv mer
bakåt än framåt. Fäste sitter kvar sen flera år tillbaka i en salig blandning
så det biter på allt. Man ska inte skämmas bort i onödan. I källaren hos farsan
ligger det annars några spjut som skulle kunna komma fram om det behövs.

Under helgen har jag annars gått bärsärk på en jättestor mur
i evighetsprojektet. Fick nästan ner den till golvnivå på några timmar men sen
skulle teglet och bruket ut också. Blev många skottkärrslass innan allt var
ute. Flera ton. Ännu mer än hälften är kvar men först måste golvet på
övervåningen bort och det är fullt i sågspån.

Traditionen säger att natten till Julafton övernattar man
utomhus, i vinterlandskap. Och det är helst skidåkning som gäller på Julafton
så snö måste sökas! Vinter var det ont om i Arvika-området men norrut, närmare
bestämt vid sjön Lomsen hittade vi det vita guldet. Turen startade från parkeringen norr om sjön. På sjön Lomsen flottade
man förr timmer. Vi började klättringen upp till den gamla finngården Ritamäki
(Ritaberg). Övre gården var troligen uppförd på 1780-talet. Tidigt övergiven.
Källare och rökstuge-ruin finns kvar. Nedre gården byggdes 1840. 1857 drabbades
gården av rödsot (dysenteri) och alla barn dog under en och samma vecka, modern
någon vecka senare. Fadern bildade ny familj och fortsatte driva gården.
Beboddes fram till 1964. Gården skänktes till Lekvattnets hembygdsförening.

Därefter fortsatte vi norrut förbi torpruinen efter gården
Vallis. Den beboddes under 1700 och 1800-tal. Torpet övergavs och blev öde 1905
då gårdens barn flyttade till Amerika. En liten bit norr om Vallis ligger Kissalamp.
Denna gård bröts fram av två bröder från Norge under 1700-talets senare hälft.
Här sågs tomtar så sent som på 1900-talet och det passade bra för vår
Julskidåkningstur. I Kissalamp slutade också en viktig flyktingsrutt som
användes under kriget. Gränsen till Norge ligger bara 400
meter bort, och där går den gamla flyktingrutten. Den användes många gånger
nattetid för att lotsa de norska flyktningarna rätt.

Nu tog vi sikte på gränsen. Närmare bestämt Mossåsröset. Riksröse
nr:78. Konungariket Sveriges gräns är markerad med riksrösen, på kartorna
markerade R.r. plus numret röset har. Vi träffade röse nr 78 i det dimmiga
eftermiddagsljuset på 3 meter. Där bredde sig gränsen ut som en gata i
vinternatten. Vi började spekulera om svenska soldater i skidpatruller under
andra världskriget och hur känslan kunde vara då. Hur väl funkade deras
vinterutrustning mm? Vad hände om de tog sig över gränsen? Anslöt sig flera
till Norska motståndsrörelsen? Några till Tyskarna? En del finns dokumenterat,
en hel del vet bara dem som var med och de flesta är borta nu. 70 år senare
kändes det faktiskt lite speciellt att korsa gränsen på skidor en vinternatt. (pga.
dessa fantasier var jag tvungen att göra en helt oseriös film från turen som ni
kan se nedan, kanske kommer en seriös version också nån gång men bilderna är de
som jag försöker hålla seriösa) Vi följde sedan riksgränsen ett litet stycke
med Varaldskogen som vårt enda sällskap.

Vi hittade ett litet tjärn på andra sidan gränsen som
erbjöd vatten och en bra lägerplats. All ved vi hittade var verkligen genomsur
och vi fick lägga ner oss ordentligt innan det blev tillräckligt med värme i
elden att det mesta brann. Det var otroligt rått och fuktigt i luften. Under
sena kvällen sprack dock molnigheten upp och ett klarare väder med kallare
temperatur drog in över oss. Härligt, nu skulle morgondagens skidåkning bli med
lätt packning över skare.

Vaknade sedan upp till en strålande morgon i det nya
Marmot-tältet från Magazinet Karlstad vilket fungerade utmärkt. Som vanligt tar
man sig en lätt uppvärmningstur när man kommer ut ur tältet för att få upp lite
värme i kroppen. -6 grader och vindstilla, stenhård skare. Bara att häva i sig
frukost och dra vidare med lätt packning efter att vi ställt de tyngre pjäserna
vid Mossåsröset. Planen var bl.a. att besöka naturreservatet Særkilamp som
ligger på den norska sidan gränsen därefter upp till Kronhallsröset R.r 79 och
vidare över Danshallsmyrarna. Danshallsmyren på den svenska sidan och har en
yta på 543 ha, och Særkilamp är på 474 ha. Tillsammans så har de båda
reservaten, som ligger intill varandra en total yta på ca 1000 ha, d.v.s. 10
kvadratkilometer. Detta är ett enligt mig ett mycket fint vildmarksområde.

Var toppenskidåkning på Danshallsmyrarna och vi fann bl.a.
spår efter Lo och Varg som hade traskat igenom området dagen före oss. Älgspåren
var det många vilket tyder på en stark älgstam vilken hade gått riktigt hårt åt
den unga tallskogen på sina håll. Eftersom området ligger högt så har man fin
utsikt mot omgivningen och man kan se mil in i Norge och man ser från södra
delen Blåbärskullemasten. Fikade i solsken och inte lite påminde hela turen om
en dags skidåkning i april månad.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Den oseriösa versionen av filmen

Nerfärden från Ritamäki till bilen vid Lomsen gick undan
då mer än 20 kg packning på ryggen trycker på rätt fint. Väl nere vid Lomsen
fick jag en rejäl Flashback från en naturutflykt vi gjorde på Järvenskolan i
högstadiet då vi övernattade just här. Vi började den gången med att cykla till
Mitandersfors, vandring över Finnskogleden, kanot på Lomsen och cykel tillbaka
till skolan. Det var tider det….

Ska man summera turen så var det den finaste skidåkningen
jag har gjort på Julafton och det enda som saknades var synen av skogens vilda
varelser men de höll sig långt undan.