ADVENTURE

Blev en DNF på långa terräng-DM. Inte så kul då jag önskade mig en positiv känsla inför Lidingöloppet om dryga 2 v men kanske det SMARTASTE jag har gjort under en tävling. Ungefär samma symptom som nere på Tjörn fast kanske ännu värre, lätt känsla i början då farten var kontrollerad. Lät Andre dra, jämt och fint med Holmstrand i rygg. (Jämförde med 2008 och 2009 då vi haft samma bana och då gick det lika fort eller fortare i början och då var jag långt ifrån den kapacitet jag har på mitt bästa i år) Andningen kändes bra, benen var pigga. Planen var att öka farten efter två varv. Kände dock att det var nått skumt med kroppen efter 2 varv (4 km) och när i stort sett 5 km gått hände det som hände på Tjörn. Kroppen ”dör” och blir helt orkeslös utan att känna syra eller övrig trötthet, det är bara bom tvärstopp och det sitter inte i benen. Kom ett varv till på betydligt lägre fart men inte ens det hjälper utan det går bara inte så jag kliver av vid varvning (8 km). Tror faktiskt inte jag har tagit mig runt hela banan om jag ska vara ärlig. Fattar direkt att det inte står rätt till i kroppen så är inte besviken över prestationen, mer orolig över vad som är fel.

Kommer ta en del blodprover. Kollat tillbaka i träningsdagböcker och fann intressanta saker från vintern 2006-2007 då jag tävlade några skidrace med en Twar-infektion., då var det ungefär samma känsla. Pigg i början men efter ett tag så ”dör” krafterna ut.

Kanske borde man göra en ”skidåkarekur” och dra antibiotika direkt för att rensa kroppen för nått skit är det. Alldeles varm idag. Eller ska man redan nu ställa in Lidingöloppet? Som det var igår hade jag inte haft en möjlighet att ens komma runt på Lidingö. Töligt, men det finns ju värre saker.

Blev en intressant upplevelse på Tjörn. Vi (jag, Erik och Rickard) hade hyrt in oss
i en fin liten mysig stuga där vi hade riktigt roligt. Tävlingen började med
blixt och dunder då åskan drog in samtidigt med att simmarna fick ge sig av i
vågorna. Fy satan, glad jag stod på land, landkrabba som man är! Vår simmare
Anton mosade på bra och gick på som en valross hela vägen. Efter att simmarna
kommit upp ur havet gav sig cyklisterna ut i regnet på en 9-milatur i
regnvädret. Eftersom vi var med i ett lag (utom Erik som körde allt själv) så
var det intressant att se hur det gick för Rickard som återigen körde med en
linjehoj då resten av startfältet hade tempocyklar. Han fick en tuff uppgift
kan man lugnt säga. Första varvet gick riktigt bra men sen blev han förståligt
nog ganska trött då det var en lång sträcka att köra själv på. En tempocykel
hade säkert gjort att vi avverkat cykelsträckan betydligt snabbare. Då flera
lag satsat stenhårt och tom köpt in folk på både löp och cykelsträckan så blev
det hårda bud. Bl.a. så körde här en som var uttagen till VM på tempocykel för
ett av de konkurrerande lagen. Han snittade väl kring 47-48 km/h på de nio
milen så där var det liksom god natt.

Drog ut på löpningen i ett vakuum. Ganska långt framåt och en bit bak, hur
långt visste jag inte men enligt Erik blev det kring 20 min bakåt i mål. Tänkte
ändå se hur kroppen skulle svara och skulle trycka lite i början. Okej speed
första 5 k och det kändes som jag fick bromsa mig själv hela tiden, ingen
tendens till håll vilket kanske var mest glädjande. Efter bara ca 6-7 k var det
dock som jag fick en riktig jäv.. ”hungerklubba” i skallen och eftersom jag
inte hade en aning om hur långt det var fram till 3:e platsen valde jag att
lyssna på kroppen och bara rulla på i en ok träningsfart. Riktigt obehaglig
känsla som jag inte känt tidigare förutom i slutet på riktigt långa tävlingar (+3h).
Energin var helt enkelt totalt tömd och då är det svårt att ta sig fram.

Kroppen var inte riktigt laddad så det var nog rätt beslut för min del att inte
köra på men när jag gick i mål så hade jag tydligen tagit in på treorna
rejält så det fattades bra 2 min upp så då blev jag lite ångerfull att jag
inte körde på lite mer ändå. Vi blev alltså 4:a, 3:a i Arvika och 4:a här.
Startfältet var hårdare i denna tävling och distanserna längre men hade vi haft
en bättre cykel (tror Rickard kommer fixa en till nästa säsong) eller jag haft
en bättre dag så hade vi hamnat på pallen igen så vi är ändå rätt nöjda med
utfallet. Erik krigade sig också igenom sin första halva ironman på ett mycket bra
sätt. De mest imponerande idrottarna var de i handikappklassen som ex körde
allt med bara ett ben eller likn. Grymma prestationer. Imponerande.

Blev en tredjeplats på Vasastafetten 2011 med
Nvs/Enervit lag 1. Ett par kliv
uppåt i resultatlistan men ett tuffare startfält. Vasastafetten satte också deltagarrekord:
431 lag var anmälda. Vårt lag bestod av: Christian Nilsson, Martin
Holmstrand, L-O Gävert, Johan Martinsson, Andreas Svensson, Bill Impola, Jan
Westerberg, Thomas Sparr, Mikael Ojala och Fredrik Johansson.

Laget Idrottsarrangören Mats
Andreason hade samlat de mesta av landets
allra bästa långdistanslöpare i sitt lag. Ex fyra av de åtta bästa på
årsbästalistan över 10.000 meter! Helt otroligt att kunna få ihop dem i ett
lag, måste ha betalat bra ;-). Redan på första sträckan tog Idrottsarrangörens
orangeklädda lag en klar ledning som de egentligen aldrig släppte ifrån sig. Lite mer spänning blev det i kampen om andraplatsen där vi och Inov-8/Noname
Sportkläder från Linköping, IFK Mora Orientering gjorde upp om platserna bakom.
Inov-8/Noname Sportkläder höll undan under de tre sista sträckorna och blev
tvåa. Bästa utländska lag blev Ikaalisten Nouseva-Voima från Finland som kom på
femte plats och Marmolada 3347 från Dolomiterna i Italien som blev sjua.

Att Inov-8/Noname som satsade på segern lyckades bli tvåa före oss kom faktiskt i
slutändan att handla om att en löpare i vårt lag som inte gjorde det som
förväntades. Den löparen var tyvärr jag. Eller tyvärr och tyvärr – hade varit lika
tråkigt oavsett vem som hade råkat ut för något. Så missen av andraplatsen får
man allt ta på sig men kan lova att jag krigade för laget därute i markerna.

Började sträckan fint, (2,5km) av 15,1. Allt rullade på i medluten, foten kändes
nästan helt bra och öppnade lugnt. Började sedan känna av ett håll (trodde jag
klarat mig från detta nu då jag inte fått känning av något efter midsommar).
Det blev som vanligt värre och värre så farten blev långsammare och
långsammare. Där det var platt fick jag bara flyta på men utför och uppför så
var det en fruktansvärd smärta. Trodde att när det var ca 7 km kvar att jag
aldrig kommer komma i mål för det tog emot nått fruktansvärt. Fick ingen luft.
Hade det varit en enskild tävling kan jag lova att jag hade klivit åt sidan för
länge sen. Krigade dock sammanbitet på som den brunbjörn man är och kom till
målet halvt döende och med känslan av att vara skadeskjuten i magen men då hade
jag tappat massor av tid och två placeringar så där sket sig andraplatsen för
oss.

Men med tanke på att det kan hända mkt med tio gubbar därute i skogen på sträckorna
och alla andra gjorde vad de skulle så är vi nöjda med tredjeplatsen och vi ser
framåt mot flera Vasastafetter.

Måste dock få ordning på detta med krampen i magen då jag trodde jag hade det
under kontroll numera. Ska kolla upp en sak här till veckan som kanske kan
påverka.

Resultat topp 10
Vasastafetten 2011

1. 174 Idrottsarrangören Mats Andreason Ab Lag Herrar +00:00 05:00:44

2. 207 Inov-8 / Noname Sportkläder Lag Herrar +11:33 05:12:17

3. 198 Nvs/Enervit Lag 1 Lag Herrar +13:52 05:14:36

4. 149 IFK Mora Orientering Lag Herrar +16:12 05:16:56

5. 153 Ikaalisten Nouseva-Voima Lag Herrar +26:04 05:26:48

6. 190 Idre Fjäll Lag Herrar +28:01 05:28:45

7. 231 Marmolada 3347 Lag Herrar +31:21 05:32:05

8. 199 Nvs/Enervit Lag 2 Lag Herrar +36:03 05:36:47

9. 572 Solvikingarna Lag 1 ag Mixed +42:35 05:43:19

10. 146 Karlslunds If Skidor Lag Herrar +43:49 05:44:33

Verkar som det blir långsträckan i år igen på Vasastafetten även om det var
tal om att springa en kortare sträcka. Evertsberg – Oxberg
15 km blandat underlag. Hoppas hålla upp tempot till Lundbäcksbackarna och
där ladda ur de sista krafterna. Försöker undvika att dra mig i på spångarna i
år men jag kör samma skor som ifjol. Blir för långt på grus med dubbat tycker
jag. Hoppas foten håller, hoppas laget håller och hoppas alla får ut sitt max
så kan det gå ganska bra. Vi siktar högt så får vi se vad som händer.

Alltid trevligt att ha rätt när det gäller natur och miljö. Sunt förnuft bör råda
istället för känslostormar.

Licensjakten på varg tar nu
uppehåll efter påtryckningar av EU. Helt rätt! Hotet
var att annars dras inför domstol för att ha brutit mot EU:s art- och
habitatdirektiv. Jag har länge sagt att så länge stammen i Sverige är hotad så
är det bättre med en utökad skyddsjakt där det finns problem med närgångna
vargar eller likn. Så blir det alltså nu vilket är klart bättre för den
enskilde fårägaren, hästägaren och de som håller på med djur. Enda nackdelen är
för skjutglada jägare som verkligen vill skjuta ihjäl en varg – de får vänta
ett tag igen. Snömosargumentet att vargen tar hundar är förvisso sant men
eftersom åtskilligt fler jakthundar alltid kommer att dö i trafiken,
drunkningsolyckor eller bli ihjälsparkade av älgar etc så håller det inte
riktigt. En jakthunds liv är kort och hårt. Mot en varg kan den klara sig men
mot en bil klarar den sig inte.

Den roligaste pajasen i det hela måste ändå vara miljöminister Carlgren som vrider
och vänder på saker hela tiden. Enda han är ute efter är röster – det märks så
tydligt. När han skulle försvara regeringens beslut att stoppa jakten så sa
han: ”-En rättslig process riskerade att leda till ”inskränkningar i vårt
självbestämmande” och att regeringen ställt in höstens jakt för att kunna
behålla beslutanderätten över vargarna i Sverige. Vargfrågor, sa
miljöministern, ska avgöras i Sverige – ”inte i Bryssel”. Bryssel brukar ofta
användas av EU-kritiska partier. I populistisk anda genomförde Carlgren sin
presskonferens?! Vad jag vet företräder inte Andreas Carlgren ett populistiskt
missnöjesparti. Han representerar Sveriges regering. Därför har man rätt att
vänta sig en mer. Sverige är medlem i EU, därmed är vi förpliktigade att
respektera gemensam lagstiftning. Det självbestämmande som Carlgren säger sig
vilja behålla har Sverige frånsagt sig i och med EU-inträdet.

Andreas Carlgren hävdade år
2006 att ett enskilt land inte har rätt att ge tillstånd till jakt på 39 valar
och att det strider mot internationella överenskommelser? Andreas Carlgren fem
år senare tycker att ett enskilt land självklart har rätt att ge tillstånd till
jakt på ett 20-tal vargar även om det strider mot gemensam lagstiftning? Denna
princip handlar ju inte bara om varg och val, utan rätten till jakt på svarta
noshörningar, bergsgorillor, tigrar, och andra hotade arter runt om i världen.

Man måste också fundera över miljöministerns
omdöme när han inför öppen ridå definierar regeringens nya vargstrategi som ”en
kringmanöver” eller sa han ”krigsmanöver”? Är han totalt korkad. Tror han inte
att den formuleringen når EU-kommissionens öron? Nej vilken pajas säger jag men
röster har han säkert vunnit från de som vill döda vargar till varje pris. Men
ett bra beslut som gynnar det mesta som har med varg i Sverige att göra.

Vissa jägare som anser sig äga alla bytes-
köttdjur som älg och rådjur gick ut sedan och hotade med att tjuvjakten skulle
öka osv, osv. De hoppar av uppgörelsen kring vargen mm. De var förbannade och
upprörda, allt var förstört. Så beter sig väl barn, på sin höjd som skall ha
ensamrätt till sandlådan de sitter i. Skillnaden är att dessa ”barn” har vapen.
Det finns ett djupt inpräntat motstånd/rädsla/hat mot vargen, det kan man inte
komma ifrån. Många klarar inte av att styra sina egna känslor och lära sig
fakta om varg eller om den svenska naturen vilket man gör bäst ute i den samma.
Påminner inte lite om hur en del personer målar upp ex vissa folkgrupper osv.
Det största hotet. Ja tjenare! En sak är
ganska säker, att snacka vargen ur landet, det klarar ingen – så bättre att vi
anpassar oss att den finns.

Brunskogloppet kördes för tredje gången igår. En fin, häftig bana som kräver sina löpare.
Jag upplever den rätt svårsprungen på nått sätt då den är kuperad och bra mkt
jobbigare än man skulle tro (om man inte sprungit den vill säga). Backarna upp
och ner hela tiden är inte det jobbiga utan variationen av underlaget som gör
att man får springa på olika sätt. Underlaget består av ca 4 km asfalt, 4 km
grus och 2 km terräng med inslag av havreåker. Loppet inleds med en liten
uppförsbacke som snart följs av – ännu en backe. Slakmotan på 6-700 meter med
lätt stigning efter 2 km är seg och där kan folk gå på en rejäl smäll om man
kör på för tufft.

Därefter blir det en småkuperad grusväg där man har golfbanan till höger. Just
före fem blir det rakt in i en terrängbacke och upp på och över några välslagna
gärden där det handlar om orienteringskilometertider (5-6 min per/km) vidare in
på barkflisen i skogen och sedan en traktorgrusväg fram mot vätskan vid 6.1km.
Därefter kommer banans vackraste, bästa och kanske värsta del. Skogsvägen blir
till en stig med gräsunderlag. Här får man se upp för rötterna. Strax efter
8-skylten bär det upp på asfaltsvägen som leder in till målet, en motluta igen
men på toppen då är det bara 500 meter kvar och utför sista biten.

Öppnade rätt lugnt i början, man inte vill dra syra på sig då loppet startar i en
backe. Därefter drog jag på lite i den småkuperade terrängen. Duktige
Köla-Sjögren är alltid vass i utförsbackarna och tryckte på så vi passerade väl
första kilometerskylten på dryga 3,10. Efter ytterligare 500 meter gick jag
fram och kände lite på tempot. I den långa slakmotlutan efter 2 km som
verkligen tar ut sin rätt höll jag upp tempot helt ok och Sjögren kämpade som
en iller. Han var grymt stark och hängde i länge men jag kände att jag var lite
piggare uppför. Mina ben var inte superpigga i den lite fortfarande nerkörda
kroppen enligt plan inför nästa helg men det svarade ganska ok så jag fick en
lucka innan 3 km skylten.

Gick sedan riktigt bra tills 5 km (småkuperat hela tiden och på slutet in och
sixsack köra bland träden på golfbanan). Vid 5 skylten hade jag ca 16,20 och en
ganska rejäl lucka. Sen blir det skog så då var det skönt att ha en liten lucka
då jag första gången körde utan tejp. Tog det lite lugnt vid fotisättningen men
försökte hålla upp farten ok. Terrängpartiet övervanns och därefter är det 1,5
tunga asfalt km som i alla fall jag aldrig lyckads komma upp i fart på (varken
i år eller i fjol). Springer ca 18-20 s per km långsammare här än jag borde men
det verkar vara svårt att växla upp igen efter terrängdelen så det kanske är
lika för de flesta.

Pressade väl inte ur riktigt det sista på slutet då Sjögrens farsa coachade
exemplariskt att jag hade 1,15 bakåt men var trött i mål, det ska erkännas.
Banan tar ut sin rätt och det märker de som försöker springa på ;-). På en
annan bana hade jag inte varit helt nöjd med tiden men ifjol hade jag 34,48 och
då var jag vad jag minns inte helt ur form och gjorde några bra resultat både
innan och efter. Bra tecken.

Några som sprang grymt bra annars var Andreas Blomgren som höjt sig så fruktansvärt
senaste halvåret. Han krossar snart på en svårlöpt bana. Sjögren sprang bra mkt
fortare än ifjol och var i fin form. Även han bra mkt vassare nu än i
Häljeboda. Frykblom över 2 min bättre i år då han tränat bra. Jonne på Outside
Adventure Sweden springer 4 min fortare i år med riktig och klok träning. Grymma
grabbar allihop!!!

1 133 Lars-Olof Gävert Team
Set Sail Fitness Sen 0.34,18

2 173 David Sjögren Köla AIK Sen 0.35,30

3 137 Andreas Blomgren VVOK Sen 0.35,44

4 164 Jonas Eriksson SK Bore H40 0.36,35

5 106 Gunnar Michold KFUM Arvika H50 0.37,54

6 185 Niklas Bohlin Arvika Basket Sen 0.37,59

7 147 Anders Frykblom Försvarsmakten Sen 0.38,01

8 134 Fredrik Eriksson IF Göta H40 0.38,20

9 170 Janne Jansson Nilsby H40 0.38,27

10 158 Jonne Löfkvist Outside Adventure Sweden Sen 0.38,58

Fullständiga
resultat herrar här

Arvikastafetten blev den mest prestigefyllda klassen under Arvika Enervit Triathlon. Prestigen
låg kanske mest för vår del i att bli bästa ”Arvikalag” men även massor av lag
utifrån ville vara med och fajtas. Det var också denna klass som lockade flest
deltagare, tror det var runt 70 lag med. Enervit Sverige var i mina ögon favoriter
innan då de hade ett vasst lag. När de senare värvade in Strand på simningen så
förstod vi (Team Set Sail Fitness) att det skulle bli tufft så vi var tvungna
att göra ett motdrag och i sista stund fick coach-Erik tag i Anton
Björck Teuscher från Grums och lämnade över sin simsträcka till honom. Nu
hade vi i alla fall möjligheten till en framskjuten placering och rent
teoretiskt kunna utmana de andra. Anton var grym och kom först upp efter
simningen (400 m) med Enervitkillen i rygg så han lämnade över till
cykelsträckan i ledning.

På cykel hade
vi sedan Rickard Karlsson. Rickard som växt upp endast ett gärde från mig i Sälboda.
Han satsade hårt på cykel typ fram till 1999 eller nått. Bl.a. flerfaldig
SM-medaljör. Slog Jan
Ullrich några veckor efter att denna hade vunnit Touren 1997 (Tour de
France), säger det mesta om att det finns en grym kapacitet i de benen. Han
fick nu bara 1,5 v på sig att träna inför cykelsträckan och det var kanske i
minsta laget (skulle behövt 2 v) men jag var säker på att han skulle hänga med
bra då cykelbanan var kort (2 mil). Dock körde här Enervitlaget med Viktor
Renäng på tempocykel, så att de skulle bli starka på denna sträcka det förstod
vi. Vi räknade dock med att jag kunde ta en del på löpsträckan om jag fick
vittring framåt och kroppen var bra.

Tyvärr hände då
det som inte fick hända. En eker i bakdäcket gick av så Rickard fick stanna och
snurra upp den mot de andra ekrarna då den hängde ut från hjulet. Detta gjorde
också att däcket efter ett tag blev skevt och då gick i bromsen så han tappade en
del på andra varvet pga. av detta, men gjorde en riktig hjälteinsats och
rullade in som 5:a. Det värsta var kanske att det var ett lånat däck av
AIS-cyklisten Lindström. Tror Lindström kan ha varit i maskopi med både
Enervitlaget och AIS-laget ;). Att överhuvudtaget trampa sista biten med det
bakhjulet måste ha varit fruktansvärt tungt då man inte kunde vrida runt det
hela varvet med handkraft. Förstod då han kom in till växeln att något gått
snett och förstod också att det var för långt upp till 1:a och 2:a platsen (typ
flera minuter) då banan endast var 5 km, och knappt det. Det var dessutom bra
killar som sprang i deras lag.

Jag gick ut som
5:a och mosade iväg på jakt efter 3:e och sista pallplatsen. Framför mig en
kille i grönt och en bit längre fram, (ca 25 sek) kamraten Christian Nilsson
som körde för AIS-laget. Grönkillen la sig i rygg på mig direkt och flåsa efter
ens stund som en gris, så förstod att han åker av snart men det stressade upp
mig till en för hög öppningsfart för att vara helt optimalt. Efter 500 meter
tvärdog skidåkarkillen och jag fortsatte jakten på Chrille som sprang grymt bra
så det tog ett tag innan jag kom ikapp. När jag kommit ikapp innan varvningen
var jag lite trött av öppningsfarten så jag orkade inte dra ifrån men hörde att
Chrille krigade på rätt ordentligt i rygg på mig så antog att han fick slita.
När det var en kilometer kvar fick jag lite krafter tillbaka och kunde gå på
helt ok sista biten så jag fixade 3:e platsen till laget. Grymt gött efter cykelstrulet.
Riktigt kul tävling och vilka grymma lagkamrater jag hade!

Nästa år får
Rickard fler veckor på sig att träna och vi ska inte låna bakdäck. Då får vi se
om vi inte kan få till det ännu bättre. Grymt också att Outside Adventure Sweden blev 7:A.

Träningstoken Mona och L-O med vandringspokaler

Jag och farsan gjorde en avstickare
till Holmedal och den 26:e upplagan av Myrvarvet. Gick fint, som vanligt drog
folk på som galningar i början men efter 600 meter var jag uppe i täten och
körde på i ett lagom hårt men i ett kontrollerat tempo. Hade inga ambitioner
att slå banrekord (som jag har själv) utan ville ha ett hårt träningspass och
3h ryggsäckslöpning på Glaskogen med Erik N sedan dagen innan tog nog ner
maxfarten. Hade ändå bara 11 sek sämre tid igår mot ifjol och hade jag
verkligen pressat så hade jag tagit fjolårstiden. Bra tecken, har nu de två snabbaste
tiderna på banan.

Dagen innan blev
det ett fint, långt skogspass med en del obanad löpning, bla över
Rödvattensberget, Svarthagstjärn och Dammarna. Regnade men ändå en toppentur.
Såna pass som bygger.

Härligt
kontrollplockning/skogspass med Nilsson på gamla NOR-89 området. Fin terräng!<!–
WriteFlash('’);
//–>

Dags att ge sig
på en grundträningsperiod under juli/aug månad där resultat överhuvudtaget inte
spelar någon roll varken på träning eller tävling. Kommer försöka att vara med
i en del race som bra träningstillfällen men först kanske man ska se tillbaka
på vad som gått bra eller mindre bra under våren. Blev en hel del race som
vanligt med blandat resultat i vår där jag var lite trögstartad. Kilsnatta på
Tour De Värmland var lyckad då formen började komma ordentligt och jag kunde
mosa norskarna sista kontrollerna mot mål. Lyckad första tävling i
KFUM-dräkten.

Helt enligt plan fick
jag upp farten bra till 10-milas ”långa natt” vilket var ett mål under vårsäsongen.
En grym sträcka där man får bekänna färg och i ny klubbdräkt gällde det att
göra så bra som möjligt för laget. Formen var riktigt bra men det fattades lite
häng för att få ut allt men grabbarna jag sprang tillsammans med har mkt hög
kapacitet och med tanke på vilken ”go” känsla jag hade i kroppen så flöt det på
bra. Tyvärr fick jag känning av håll i slutet av loppet men kunde knyta ihop
det ändå med smart löpning men fick finna mig att vara med i slutet av min
klunga istället för i början på densamma.

Halvmaraton-DM i
Sunne sprang jag helt ok på och riktigt bra i början trots ett hårt tiomila
helgen innan vilket indikerar på mer och med tanke på hur lätt det gick första
milen (32,39) så vet jag att det finns mer inne på en halvmara om jag får till
ett bra lopp med både motstånd och tryck i löpningen hela vägen. Kände en period av håll även
på halvmaran men ”klarade” mig genom att bromsa lite några kilometer. Tycker
själv att håll är en jävligt mesig anledning att bromsa upp farten för men går
det inte så går det liksom inte. En ”riktig” skada känns ändå som en bättre
anledning att ge sig för, men de som haft detsamma vet hur det är och få kan
springa vidare.

PTW i Arvika
ville jag verkligen få till ett vasst lopp på, hemmaplan och allt och formen
var det inget fel på, kanske årsbästa – flög fram i 3,00 min/km mellan kontrollerna
så även om jag bommade bort en del tid så kunde jag vinna med 27 sek, vilket är
en hel evighet i sprint. Därefter så tävlade jag mkt, för mkt för att hålla bra
form men sista delen av Woodjoggen gick det helt ok.

Därefter så fanns
ingen kraft i kroppen på ett tag men försökte ”få tag” i den till Borejoggen. Form var
där riktigt bra och hade bra ben även om resultatet utifrån den formen som
faktiskt fanns var dåligt, lite annorlunda att se hur det går till längre bak i
leden då jag hade folk framför mig större delen av banan som jag aldrig ens har
sett i en tävling tidigare. Bra dock att jag lyckades få tillbaka formen för nu
vet jag lite mer hur min kropp reagerar på olika typer av träningsbelastning
mm. Får jag bara ordning på kroppen med uppladdning, vätskeintag mm och inte
råkar på mera problem med håll så kommer det gå undan på långa tävlingar till
hösten. Målsättningen är bl.a. Lidingöloppet, som ska avverkas på en tid ingen
västvärmlänning har varit i närheten av tidigare. Åtminstone inte senaste 25
åren.

Summerar man ihop
vårsäsongen så kan man se att jag lyckades helt ok på de race där jag ville
vara vass. De andra loppen som var mindre viktiga var formen ganska varierande
på men lägstanivån är nog även den lite högre än tidigare. Högstanivån har jag
inte fått ut ännu men har känt tendenser vissa tävlingar. Bara att jobba vidare
med mera skogslöpning.

Alla har nu chansen
på Hiernmannen att få uppleva träning i fin natur. Passa på att delta, gemensam
start med banor som passar alla.

Program
Hiernmannen här: