I en historisk omröstning nyligen beslutade Arvikas kommunfullmäktige att det kommer sättas upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal. Plaketten ska hedra familjen Grundels modiga insatser under andra världskriget, då deras hem fungerade som en motståndscentral för norska motståndsmän och sabotörer.
Här kan ni se debatten om motionen om att sätta upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal – som var en motståndscentral under Nazitysklands ockupation av Norge.
Barnbarnet till Robert och Signe, Ulla Grundel fick chansen att tacka fullmäktige i talarstolen. Mycket känslosamt, det talet säger allt som behöver sägas. Kändes hur stort som helst. Värmde så otroligt i hjärtat!
6. Motion om Grundels motståndscentral på Rosendal (ArvP) 2:10:57
23. Ulla Grundel 4:15:46
Det var svårt att få fram orden, och det stakade sig när jag höll mitt anförande. Efter allt jag läst om denna historia och det fina mötet jag hade med Jan Grundel (född 1933) som bara var 8-9 år när han hjälpte till i motståndsarbetet. Jag har även besökt huset de bodde i, som är mycket välbevarat, och varit på Signe (1905–1974) och Roberts (1898 -1962) grav vid Mikaelikyrkan. Jag har också pratat med äldre människor som minns Signe och Robert och beskriver dem som otroligt snälla människor, precis den uppfattning man fått när man läst om dem. Det känns som om jag nästan har lärt känna dem under detta mycket intressanta arbete.
Här är vad jag planerade att säga i kommunfullmäktige. Talartid är 3 minuter. (vissa ord fick jag inte fram – det kom nära och blev känslosamt):
Att lyfta fram viktiga historiska platser bidrar till att bevara det lokala kulturarvet till kommande generationer.
Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av familjen Grundels mod och engagemang. Deras hem som blev en motståndscentral under krigsåren var inte bara en plats för strategisk kamp mot nazismen, utan också ett hem fyllt av mänsklig värme, omsorg men även ett stort personligt risktagande. Värmland var under kriget gränszon och blev från den 25 april 1940 skyddsområde inom vilka inga utländska medborgare fick vistas.
I början av mina efterforskningar till denna motion misstänkte jag att en del av norskarna som fick skydd hos Grundels tillhörde Osvaldgruppen. Fick sedan detta bekräftat. Denna grupp bidrog mer än några andra motståndsgrupper till att bryta de passiva stämningar som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visade att det var rätt att göra aktivt motstånd. De genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen.
Tänk er att få hemmet förvandlat till en fristad för norska motståndsmän som hade med sig vapen, och mängder av sprängmedel för sabotageaktioner mot nazisterna. Familjen Grundel gjorde detta med en orubblig tro på rättvisa och mänsklig värdighet. De visade ett enastående mod och medmänsklighet. Med nazisternas skuggor ständigt lurande i närheten, gav de skydd och hopp. Det är sådana handlingar som återställer tron på mänskligheten i de mörkaste av tider.
Att hedra familjen Grundel med en minnesplakett är inte bara att markera en plats på en karta; det är att erkänna en del av vår lokala historia här i Arvika, ett monument över uppoffring och kamp för friheten. Det är att påminna oss alla om att det finns modiga själar som vågade stå upp mot ondskan och att deras handlingar gjorde skillnad!
En minnesplakett skulle även inspirera kommande generationer till att förstå värdet av mod, medmänsklighet och engagemang för rättvisa. Den skulle vara en påminnelse om att även i de mörkaste stunder kan det finnas ljus och hopp genom osjälviska handlingarna av en familj.
Nu till det praktiska.
I tjänsteskrivelsen står sammanfattningsvis att;
det är en privatbostad i slutet av en återvändsgränd och det är olämpligt att leda människor till en besökspunkt utanför en privatbostad på en återvändsgata, då det kan påverka de boende negativt.
Men man behöver inte alls åka till återvändsgatan för att besöka platsen. Söderut och västerut är det som en stor park med enstaka träd och gatan söder om huset har flera besöksparkeringar (4h) och andra möjligheter att parkera. Och i denna park skulle minnesmärket kunna sitta med en pil som pekar mot huset. Går en jättefin grässtig där. Allt detta är kommunens mark. Hur bra som helst och huset ser ännu häftigare ut från den sidan. Mer som det såg ut förr då allt detta var skog och inga andra hus fanns runt omkring. Det här är en speciell plats, och huset är sig ganska likt från gamla foton jag fått se.
Ja, jag har både varit inne och utanför huset som ni förstår. Och jag fick där tag i unikt propagandamaterial – från 1943 – och jag har det med mig här, det här mäktigt på riktigt, det står på framsidan*: ”Hvorledes man behandlar frostskader, OSLO 1943” för att inte väcka uppmärksamhet, men i texten inne i dokumentet står något helt annat. Dessa och andra liknande dokument smugglades i tusentals från Grundels vidare in i Norge som en del av motståndsrörelsens ansträngningar att motverka nazisternas inflytande och stärka moralen hos den norska befolkningen och uppmuntra till motstånd och samarbete med de allierade.
Jag har även med mig en kopia från en artikel från 1990. Mannen i mitten, Gunnar Sønsteby, är Norges mest dekorerade medborgare genom alla tider. Han har fått statyer, utmärkelser, dokumentärer, böcker osv osv efter sig. En ny spelfilm om Gunnar hade premiär i Norge förra veckan.
Metallarbetaren, Robert Grundel, som är mannen till höger i artikeln skulle inte ens kunna få en liten skylt om vi här inne ska följa förslaget till beslut.
Jag är övertygad om att Arvika kommun kan bättre. Om man bara vill. Vi ska inte vara omöjliga Arvika, vi ska vara möjliga Arvika. Flera Arvikabor har redan varit och tittat på huset sedan de läst min motion och tycker detta borde uppmärksammas mer. Kan för övrigt nämna att en lärare på en gymnasieskola i Arvika ville använda en del av texten i motionen på undervisningen i skolan.
Dennes kommentar säger det mest tycker jag: ”Detta är dyngmäktigt. Tusen tusen tack för materialet!”
Avslutningsvis.
Att sätta upp en minnesplakett vid Grundels motståndscentral i Rosendal är ett viktigt steg för att bevara och hedra en betydande del av Arvikas historia. En handling som kombinerar respekt för det förflutna med engagemang för framtiden, och det är en påminnelse om de uppoffringar som gjordes för att skydda friheten. Således bör Arvika kommun givetvis gå vidare med detta initiativ för att säkerställa att denna viktiga del av vår historia aldrig glöms bort!
Tack för ordet!
Efter 80 år får familjen äntligen den hyllning de borde ha fått för länge sedan. Signe, som dragit ett tungt lass under krigsåren med att få fram mat och förnödenheter till alla dessa gäster, hade skulder kvar ända tills hon gick bort 1974, på grund av all mat hon handlade på kredit till motståndsmännen under krigsåren.
Från 1990. Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel.
I fredags besökte jag huset som 1940-1944 var Grundels gamla motståndscentral i Rosendal, Arvika. Det var en otrolig känsla att gå in i huset efter allt jag läst om den här platsen. Kunde nästan gå tillbaka 80 år i tiden och se framför mig hur de norska motståndsmännen låg på golvet och sov. Jag stod i rummet och såg var Moraklockan hade stått – klockan där man gömde hemlig kurirpost. Efter allt jag läst om platsen, händelserna, familjen Grundel, Osvaldsabotörerna, Pellegruppen och tusentals sidor arkivmaterial från säkerhetspolisen osv var det extra intressant. Att stå på den plats där så många modiga människor en gång verkade, var en upplevelse som gjorde historien levande. Jag kunde nästan höra de viskande rösterna från motståndsmännen och känna deras beslutsamhet och mod. För mig är det en självklarhet om hur viktigt det är att bevara och hedra minnet av dem som kämpade för vår frihet.
”Bara demokrati ger äkta frihet.Bara frihet kan ge fred.”
Gunnar Sønsteby
Jag fick också ett propagandablad från 1943 (!) som i litet format i tiotusentals smugglades in i Norge. Det var fascinerande att hålla ett sådant historiskt dokument i mina händer. Som om det inte var nog, fick jag dessutom se första delen av en artikel jag inte sett tidigare, där Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby och Robert Grundel var med. Denna artikel kastade ytterligare ljus över de hjältar som kämpade i det tysta för vår frihet.
Propagandamaterial, liten och tunn. ”Hvorledes man behandler frostskader” men ett helt annat innehåll.
Att vara på den plats där så mycket mod och beslutsamhet hade sina rötter var verkligen inspirerande och gav mig en djupare förståelse för de enorma uppoffringar som gjordes under kriget.
Som det såg ut 1940-1945. Då var det här utkanten av Arvika stad och det var skog runt om huset.
Tack till Gunbritt och Jan Kullgren för att jag fick se huset från insidan och höra historierna. Hade i somras pratat med Gunbritt om att jag skulle komma förbi och hälsa på. Hon tyckte då att jag skulle gå upp på vinden och se om något från krigsåren fortfarande lågt gömt i sågspånet. Gunbritt som idag är 86 år och hennes man köpte huset av familjen Grundel 1962 och har bott där sedan dess, medan hennes son Jan växte upp i detta historiska hem. Att höra berättelser de hört talas om gav liv till de historiska händelser som utspelade sig här. När jag var i huset kunde jag verkligen känna historiens närvaro och förstå de enorma uppoffringar som gjordes av de som bodde och verkade här under krigsåren. Det var en upplevelse jag kommer bära med mig länge.
Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud ”Sabotører i vest” Sabotører i vest – Inge Bjørnar Eriksen, Lars Borgersrud – inbunden (9788271288204) | Adlibris Bokhandel
Bild på Aksel i tysk fångenskap. Kan vara den sista bilden som togs på Aksel. Nog syns det att han är en Gävert/Gewert/Gjevert/Gefvert (ex. på stavningar av vårt efternamn). Aksel har tydliga drag av farfar och hans bröder.
I en ganska nyutgiven bok (2024), omtalas släktningen Aksel Gjevert (Född: 02.12.1887 på Grue Finnskog, död: 17.05.1944 på Grini) mer omfattande än jag sett i några andra böcker tidigare. Det är författaren Anders Johannson som skrivit boken; Över gränsen : norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945. Det är tydligt att han gjort ordentliga efterforskningar för att skriva boken.
Beskrivning av boken: ”Den 160 mil långa riksgränsen mellan Sverige och Norge saknar stängsel. Under Nazitysklands ockupation flyr omkring 60 000 människor till Sverige. Väl här behandlas motståndsmän de första krigsåren som spioner och straffas därefter. Men tidigt inleds också ett svensk-norskt underrättelsesamarbete. Agenter, kurirer och sabotörer korsar gränsen fram och tillbaka. Här skildras öden med koppling till riksgränsen. Den norske svenskättlingen Thorleif Andersen rymmer från internering i Dalarna och tränas till sabotör på Shetlandsöarna. Greve Carl Douglas följer som diplomat med Norges flyende statsledning med kung Håkon i spetsen. Den judiska familjen Isaksen i Trondheim undkommer Förintelsen genom flykt till Jämtland. Hamish Torrance, en ung skotte som lärt sig svenska, upplever som hemlig agent slaget om Narvik och han återvänder i maj 1945, tillsammans med norska polistrupper som rustats i Sverige.”
”en både intressant och spännande bok som känns historiskt väl underbyggd […] Mycket bra. Helhetsbetyg: 4.” BTJ
Anders Johansson har tidigare skrivit; De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazityskland , en bok som jag införskaffade första gången den utgavs – tror det var 2010. I boken beskrivs flera av Arvikas Norge-agenter och gården Håkerudtomta i Austmarka som ligger alldeles på riksgränsen i Austmarka.
Margit Bergström, agent för Norge
Från Margit Bergströms personakt (Säk-arkivet).
I denna nya bok handlar ett kapitel i boken om Margit Bergström från Rännberg i Östmark som bara var 17 år när hon blev agent för Norge. Margit var kokerska åt vedhuggare vid norska gränsen vid Gåstjärn. Hon hade även tjänstgjort som frivillig luftbevakare i Transtrand i norra Värmland. Vedhuggarbarackens närhet till Norge gjorde att hon ofta kom i kontakt med norska flyktingar och fick veta hur norrmännen behandlades av den tyska ockupationsmakten. I senare polisförhör angav hon att detta var anledningen till att hon fick en nästan hatisk inställning till tyskarna. Det blev samtidigt drivkraften till att hon som 17-åring åtog sig det riskabla jobbet med illegala varutransporter från Norge via Sverige till engelska ambassaden i Stockholm och vice versa.
Margit började verksamheten senhösten 1942 med att göra resor med buss och tåg till Stockholm. Där lämnade hon över eller hämtade det hemliga materialet, som till exempel flygblad, till vad som kallades ”Norska Idrottkontoret” för vidare transport till engelska ambassaden. En viktig person i transportverksamheten var också taxichauffören Ragnar Hallstensson i Lämbacken. Förutom den olovliga verksamheten hade Margit med sig pengar som samlats in i Norge och skulle ges till norska flyktingar i Stockholm. Dessa pengar lämnade hon till grevinnan Ebba Bonde på Strandvägen i Stockholm. Vintern 1943 började tull, polis och militär bli misstänksamma mot ”trafiken” över gränsen uppe vid Gåstjärn. Till detta kom att en del tullare ansågs vara ”tyskvänliga” och några blev mer och mer fundersamma på vad Margit höll på med. Den 24 mars 1944 greps Margit av svensk polis i baracken vid Nyckelvattnet. Det gjordes husrannsakan och hon blev förd till Stockholm för flera veckors förhör av Säpo. Det var mycket obehagliga förhör och Margit har uppgivit att det i förhörspersonalen ingick en tysk. En i så fall mycket anmärkningsvärd uppgift, och kanske en förklaring till varför Gestapo ”slår till” med en razzia på Grue Finnskog, påsken 1943, och fängslar bland annat Aksel Gjevert och ett 30-tal andra. Att Sverige hade underrättelsesamarbete med Tyskland (Abwehr, den tyska krigsmaktens underrättelsetjänst den här tiden) vet vi. Det hade vi med ett antal länder. Till försvar för detta kan vi väl tillägga att högsta chefen för Abwehr i själva verket var en tysk motståndsman, Wilhelm Franz Canaris, som i allra största hemlighet aktivt motverkade Hitler. Gestapo grep honom och han avrättades för landsförräderi mot Tyskland i April 1945.
Margit frigavs den 7 april 1943 men med en villkorlig dom på två månaders fängelse.
Aksel Gjevert var Margits kontaktperson
Aksel Gjevert som bodde på Askosberget i Grue Finnskog var en av hennes viktigast kontakter på den norska sidan. Askosberget ligger nära riksgränsen till Sverige. Gården ligger långt inne i ett stort sammanhängande skogsområde och är högt placerad i landskapet, på en skogklädd höjd i terrängen. Nästan rakt österut låg gränsen till Sverige och Riksröse 84 (S Nyckelvattensröset) och på Nyckelvattnets is möttes Aksel Gjevert och Margit Bergström i den illegala verksamheten julhelgen 1942. Mötet mellan de båda skidåkarna blir upptakten till en omvälvande period i Margits unga liv.
Tysk byråkrati (fångkort)
Finnskogen hade över lag en fördel för den illegala trafiken över gränsen eftersom det var djupa skogar med svårframkomliga marker, som tyskarna gärna undvek. ”Jebert” är det av svenska polisen felstavade namnet på Gjevert. Margit och Aksel träffas flera gånger och Margit besöker Aksel i hans hem på Askosberget. Aksel kommer också över gränsen och besöker Margit. När Margit anhålls den 24 mars 1943 beslagtar polisen bland annat ett brev i chiffer från Aksel Gjevert som hon inte hunnit posta ännu. Brevet var ställt till en Henrik Hultin (född 1915). Säpo misstänkte denne man som Sovjetspion. Hultin har nämligen haft flera möten med en kontaktman vid Sovjetiska legationen i Stockholm. Hultin har tidigare varit i tjänst hos den kommunistiska hjälporganisationen ”Röda Hjälpen” de första krigsåren och hjälpt flyktingar från Nordnorge till Sverige.
I boken står att; Aksel Gjevert har förklarat att han i Margit Bergstöm fann en en pålitlig person ”som i alla händelser inte var nazist”.
Stark skogsarbetare och motståndsman
Aksel Gjevert var aktiv och drivande i motståndsrörelsen i Grue Finnskog och smugglade vapen, ammunition, uniformer och propaganda (tidskriften Håndslag) in över gränsen i det ockuperade Norge. Tidskriften, Håndslag som publicerades från våren 1942 till 1945 och trycktes på ett extra tunt papper och i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Frakten av ”Håndslaget” över gränsen blev utförd av Ole Larssen Holth, Aksel Gjevert och blev hämtad av Per Gjölstad på Svulrya. Aksel ingick även i ”Thomlegruppen” där Sigurd Thomle var en av de drivande. En hel del flyktingsmuggling över gränsen föregick i organisationen. Rutten som brukades för detta ändamål var oftast Kongsvinger – Roverud – Berg – Grue Finnskog och/eller Öiermoen. Är också ganska så övertygad om att Aksel arbetade för engelsk underrättelsetjänst. Möjligen SOE. Arkivmaterialet från Finnskoga landsfiskal vittnar om att Hugh Marks, som ansvarade för SOE:s verksamhet i Sverige under en period befann sig i dessa gränstrakterna 1941. Sommaren 1940 inrättades den brittiska Special Operations Executive, SOE, för att genom sabotage och propaganda bekämpa tyskarna i de ockuperade länderna. Verksamhet som utfördes i Norge leddes från London. Även den brittiska legationen i Stockholm kom här att spela en betydande roll. Härifrån leddes organiserandet av empelvis vapensmuggling till norska motståndsmän som Aksel var starkt involverad i.
Aksel fick utstå en hel del hårda förhör under tiden i fångenskap och norska landsförrädare som varit med under förhören på tyskarnas sida åtalades efter kriget i ”landsvikssaken”. Efter kriget dömdes en av de norska medlöpare som hade förrått Aksel och de andra till 10 års straffarbete och dessutom ”utvidet rettighetstap” i 10 år. Han dömdes för brott mot Landssvikparagraf 10 punkt 1,2,4 och 5.
Tidslinjen för Aksel Gjevert efter han blev arresterad av Gestapo/Nazityskland:
Arrestasjon 20. april 1943 (Overført) Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon. Länk
Fangeopphold Kongsvinger hjelpefengsel Fangenummer: 344 Fra 20. april 1943 til 3. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Møllergata 19 Fangenummer: 4518 Fra 4. mai 1943 til 27. mai 1943 (Overført)
Fangeopphold Grini Fangenummer: 7818 Fra 27. mai 1943 til 17. mai 1944 (Død)
Aksels aska hittades på Victoria Terasse
På förmiddagen den 17 maj 1944 dog Aksel Gjevert. Han hade haft stora smärtor i magen en längre tid och dog sammankrupen i sängen. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Det var från Victoria Terrasse som tyskarnas ”Polizeihäftlingslager” i Norge administrerades. Vid begravningen vid kyrkan på Grue Finnskog deltog många från Aksels organisationer (bla. Milorg Distrikt 12) som överlevt kriget.
På Aksels grav står skrivet; ”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Man kan fundera på om inte Aksel även hade kontakt med en av kurirlinjerna för Saborgs, Osvaldgruppens organisation som fick täckning hos familjen Grundel i Arvika. En av deras kurirlinjer bör ha gått över gränsen i närheten av Aksels hem. När dessutom en av Aksels medhjälpare (Hultin) är i kontakter med den kommunistiska delen av motståndsrörelsen blir det här svårt att bortse från. Närmare information än så är svårt att få fram. En del arkiv är dessutom fortfarande hemligstämplade. Men forskare och historiker har argumenterat för att hemligstämplade dokument från andra världskriget och efterkrigstiden, som finns i Säpos arkiv, bör göras tillgängliga för allmänheten. De menar att detta skulle kunna ge en mer komplett bild av Sveriges roll och händelser under den perioden. Vet att det finns en hel del intressant i dessa gömmor. Landsförrädare som agerat under ”politisk täckmantel” borde absolut komma till allmänhetens kännedom. Där finns förklaringen på både det ena och det andra ”misstaget” som skett i svensk politik genom åren.
Sovjet fäller bomber över Sverige
Vem vet förresten att det enda land som bombat Sverige är Ryssland/Sovjet? Och att bombningen av Sverige inte alls var ett misstag som man ville hävda och som det står i historieböckerna! Sovjet nekade givetvis till allt. Som vanligt. Igenkänningsfaktorn från Ukraina är stor. Men faktum är att Sovjetiska bombplan bombade Stockholm och Strängnäs den 22 februari 1944. Inga människor omkom och genom ett mirakel skadades bara ett fåtal personer, men de materiella skadorna var betydande. Tore Forsberg, legendarisk chef på Säkerhetspolisens ryssrotel avslöjade i sin bok att bombningarna hade ett samband med fängslandet – och sedan benådningen – av den sovjetiske spionen Vasilij Alexandrovitj Sidorenko. Bombningarna av Stockholm och Strängnäs var en del av en sovjetisk kampanj för att tvinga Sverige att släppa Sidorenko, vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs. Tre dagar senare, fredagen den 25 februari, benådades Sidorenko. Han hade dessförinnan dömts till tolv års straffarbete.
Minnet av Aksel lever vidare
Aksel Gjevert blev ett av offren för Nazitysklands terror i Norge, men hans minne lever vidare. Efter kriget har hans minne hedrats genom minnesmärken och ceremonier, men det är först nu med den här boken som hans gärningar och samarbete med den unga och modiga Margit Bergström har beskrivits närmare. Riksröse 84 ska få ett besök med skidor, förhoppningsvis i vinter. Ett av få rösen i gränsgatan som inte har passerats på de många turerna man gjort över värmlandsgränsen till Norge genom åren.
Tack till Anders Johansson för mycket läsvärda böcker!
Källförteckning
Johansson, Anders. De glömda agenterna: Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland. Fischer & Co, 2010.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares. https://www.specialforcesroh.com/index.php?media/a-gevert.6753/full
Not: Den här bloggens bild på startsidan (banner) är tagen i de nordvästra delarna av den värmländska finnskogen, inte långt från platsen där Aksel och Margit träffades.
En unik bild som fångat några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm under andra världskriget. Dessa modiga individer spelade avgörande roller i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och deras insatser ska inte glömmas. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog blev en central ‘kurirrute’ för SOE (Special Operations Executive) och var igång ända tills krigsslutet.
Från vänster till höger:
Sverre Herdahl: Motståndsledare i Kongsvingerområdet. Satt fängslad över ett år i tysk fångenskap (4. februari 1942 till 11. juni 1943). Var förman i Solør Skyttersamlag och ledde 97 av skyttarna vid de hårda kamperna vid Sormbrua i Våler (april 1940). M. Munthe vid den brittiska legationen uppmanade honom att upprätta en kurirrutt från Oslo via Kongsvinger till Stockholm.
Östen Nilsson: Agent för Norge. En helt central person för motståndsrörelsens folk i Arvika. En av de första svenskarna som engagerade sig i norrmännens frihetskamp. Redan i maj 1940 började han sitt arbete. Han smugglade ammunition och kurirpost, organiserade gränsövergångar, ritade kartor över kurirrutter och ordnade boenden för kurirer och motståndsmän. Tillsammans med Helmer Sveder drev han mer eller mindre en ren underrättelseavdelning från Arvika.
Bjarne Holth-Larsen: SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge. Välkänd i Arvikatrakten där han deltagit i orienteringstävlingar före kriget. De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv var med och satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Gunnar Sønsteby: SOE-agent nr: 24. Täcknamn ”Kjakan” eller ”Nr 24” mfl. Norges mest dekorerade medborgare genom tiderna, bland annat den enda person hittills som mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Var ansvarig för “Stockholmsruta”, kurirlinjen mellan Oslo och Stockholm via Arvika/Gunnarskog, och spelade en nyckelroll i att säkerställa att motståndsrörelsen kunde bedriva sin verksamhet. Ledare i beryktade ”Oslogjengen”.
Albin Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Kurir och motståndsman som infiltrerade NS, det norska nazistpartiet, som en skenmanöver. Kunde därför röra sig fritt ända till Oslo. Fick Eisenhowers diplom efter kriget.
Rune Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Lillebror till Albin. Kurir mellan gränsen och Kongsvinger. Började sitt arbete som kurir vid endast 14 års ålder och bar alltid med sig en skarpladdad pistol för att skydda sig.
Arne Nilsson: Gunnarskog, drosk- och busschaufför som såg till att kurirerna/motståndsmännen kunde ta sig säkert och effektivt mellan Arvika och gränsen. I hemmet i Allstakan kunde kurirerna fylla på med mat och förnödenheter. De norska kurirerna kunde låna ett rum där de kunde förvara utrustning. ”Mor” Ester Nilsson och syster Aina var från början engagerade i motståndskampen och lagade mat och ordnade med förnödenheter till de norska motståndsmännen.
En viktig person för kurirtrafiken som saknas på bilden är Arvikaprofilen Helmer Sveder (1907–1973). Här berättar han om Gunnar Sønsteby: Helmer Sveder radio
Bilden är inte bara ett minne av deras modiga insatser, utan också en påminnelse om den starka solidariteten och samarbetet mellan Sverige och Norge i gränstrakterna under en av historiens mörkaste perioder. Fick bilden av Östen Nilssons son, Rolf Nilsson (född 1942). Enligt Rolf togs bilden 1988, och jag är ganska säker på att den är tagen vid Håkerudtomta i Austmarka precis i gränsgatan. Håkerudtomta och familjen Skoglund blev huvudkvarter för ”Stockholmsruta” – kallad ”24’s rute”, agentnumret till Gunnar Sønsteby, fram till krigets slut. En ära att få denna bild. Stort tack till Rolf!
1 juli är inte bara Flygvapnets födelsedag, det är även den dag då Flygvapnet årligen genomför minneshögtid för stupade i militär flygning för att minnas och hedra de som gett sitt liv i Flygvapnets tjänst. Minnesceremonin genomförs årligen sedan 2021 i Flygvapnets minneshall i ämbetsbyggnaden Tre Vapen i Stockholm. Läs mer på länken: Saknade – aldrig glömda – Försvarsmakten (forsvarsmakten.se)
Bröderna Samuelsson från Charlottenberg stupade båda vid militär övningsflygning.
Under andra världskriget och långt in på 1950-talet byggdes det svenska flygvapnet upp till att bli ett av världens största – och bästa. I Sverige rådde fred, men kalla kriget pågick och det övades som om det var fullt krig, och det flögs stenhårt på låg höjd med avancerade övningar och ibland ny och obeprövad utrustning – med hundratals haverier och dödsfall som följd. Mellan 1946 och 1989 omkom 547 flygare vid 390 olika händelser.
Stridspilot Sten Samuelsson omkom efter krasch den 19 maj 1976. Sten flög en spaningsversion S32 av Lansen. Sten vilar nu på Edas kyrkogård.
Stridspilot Bengt Samuelsson kraschade måndagen den 30 januari 1978. Bengt flög en spaningsverison av Saab 35 Draken och sitter fortfarande fast i planet ute till havs – ca 50 km nordväst om Gotska Sandön – planet ligger på 167 meters djup. Planet kilade sig fast i en djup skreva på botten och har inte kunnat bärgats.
Enligt rapporten:
”Samövning med F 21. När ff (från F 11) anfölls av 2 fpl gjorde han en undanmanöver ner i moln och försvann från radarn. Rodermomentbegränsning? Ff (fk Bengt H Samuelson, FFSU) omkom, återfanns aldrig. Ej fallskärmshopp. Fpl på 167 m djup. (JIT)”
Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.Foto: Ulla Grundel.
Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.
Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet.
Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.
Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.
Saborg/Osvaldgruppen
De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde. Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.
Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder
Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.
Wollweberligan och Osvaldgruppen
En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.
Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.
Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.
”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?
Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).
Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.
”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”
Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..”
”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”
Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).
”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”
Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.
Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.
För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:
Robert Grundel Foto: PrivatSigne Grundel Foto: PrivatGrundels motståndscentral på Rosendal.
Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.
Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral
I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.
Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.
Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.
Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.
En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.
Från SÄK-arkivet
Tungt ekonomsikt för Grundels
Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.
Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika
Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.
Sprängmedel
Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.
Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels
Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.
Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.
Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra världskriget.
Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990
INTRESSANTA FAKTA:
Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.
För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh
För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944):https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E
För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ”Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410
Slutord
Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.
Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.
Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.
Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.
Källförteckning / Referenser
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
Blev ett enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän när Norge var ockuperat. Kändes stort, och det var verkligen på tiden att dessa personer uppmärksammas för deras otroliga insatser.
Bakgrunden till motionen
Första gången jag hörde talas om de lokala motståndsmännen i Gunnarskog och Arvika; Arne Nilsson, Helmer Sveder och Östen Nilsson med flera som under andra världskriget var agenter för Norge, var genom min före detta granne Sven Lidberg. Han hade många intressanta historier att berätta och kunde väldigt mycket om andra världskriget. Som barn satt jag i timtal på hans veranda under sommarkvällarna och bara lyssnade på hans berättelser om kriget. Det gjorde intryck, men som barn tänkte man inte precis på vad det här innebar. Efter jag gjort värnplikten förstod jag däremot bättre vilka otroligt betydande insatser de här personerna hade gjort för det norska folket. Värnplikten var nyttig och gjorde mig på många sätt till en mognare person. I min årskull var vi 36 903 värnpliktiga som ryckte in – att jämföra med idag när det låter som det skulle vara problem att få ihop max 10 000.
ExfillTransportUtan spaning ingen aning
När jag senare blev anställd i Försvarsmakten, på regementet i Karlsborg, kom händelserna i Arvika och Gunnarskog under kriget närmare. De norska motståndsmännen som många ggr hade varit i Arvika under kriget, hade nämligen – flera gånger – besökt regementet i Karlsborg och föreläst för jägarsoldaterna om deras erfarenheter under ockupationen.
Honnör för motståndsmännen
Bjarne Holth-Larsen var en av dem som var flera gånger i Karlsborg. Kan berätta om den gången när han för 33:e året i rad är i Sverige för att hålla föredrag. Bjarne berättar för de nyfikna och intresserade svenska elitsoldaterna i Karlsborg om det illegala arbetet och hur illa ute Norge var under ockupationen. Han visar upp material från kriget. Falska pass, illegala tidningar och vapen. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa fallskärm i närheten av Karlsborg. Bjarne och hans vänner från Norge får en inbjudan om att åka med upp i ett av flygplanen vilket de självklart tackar ja till. När de kommit upp i höjd känner Bjarne den kalla luften slå emot ansiktet när dörren till flygplanet öppnas. Fallskärmsjägarna börjar hoppa, en efter en. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han själv sitt första fallskärmshopp. Flyget tar en stor lov bortåt. Efter en stund kommer de tillbaka och flygplanet går ner i höjd, och de tre norrmännen får ett besked; se ut! Bjarne kikar ut och upptäcker att alla de omkring 100 svenska Fallskärmsjägarna som nyligen hoppat står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp mot flygplanet och gör honnör.
De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Delar av deras historia och det som utspelade sig i Arvika under den här tiden har också beskrivits i diverse böcker genom åren.
Nämnas bör böckerna; De glömda agenterna, Kurér for frihet och den lokala boken: ”i Arvika” av Jan Sandström och Tomas Nilsson. Men jag upplever att vetskapen om motståndet mot nazismen här i Arvika – i modern tid – kanske inte riktigt kommit gemene man till känna förrän boken om Allan Mann: ”svensken som stred mot Hitler och Stalin”av Thomas Tynander kom ut 2023. Ett riktigt bra jobb av Thomas som har gett delar av den här historien bättre spridning över hela Sverige, och lokalt i Arvika.
Fler motståndscentraler
Det bör nämnas att det fanns fler motståndscentraler i Arvika under krigsåren. Och flera familjer inhyste motståndsmän under kriget och deras insatser var ovärderliga. Så varför inte hylla dessa också? Det ska vi försöka göra framöver – historierna om vad som hände i Arvika under kriget är långt ifrån färdigberättade. Fortfarande finns okända delar kvar att forska i.
Kan nämna några spännande detaljer från Arvika de här åren. Exempelvis så lyckades norska motståndsmän vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Dokumenten fördes sedan över gränsen efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stal dagboken fick skjuta sig ut. Dagboken gömdes på en vind hos en familj i Arvika och användes efter kriget i rättegången mot de norska nazisterna. Ovan nämnda hem förvarade även en tid 70 kg trotyl (militärt sprängmedel) som några norska motståndsmän/sabotörer kommit med. Trotylen smugglades sedan över gränsen till Norge och en del av sprängmedlet kan ha använts vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, när de sprängde Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Det som ska vara bekräftat är att delar av sprängmedlet från Arvika åtminstone användes att spränga den färja över Tinnsjø som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland, som sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid som deltagit i tungvattenaktionen.
Så nog fanns det fler ”motståndscentraler” i Arvika som betydde enormt mycket för Norge.
Det som dock är helt unikt med Sveders herrekipering är att butiken finns kvar – nästan helt oförändrad – sedan uppstarten 1939.
Sveders förvandlades under krigsåren till en avancerad administrativ motståndscentral. Det var mer eller mindre en ren underrättelsetjänst/underrättelseavdelning som herrarna Östen Nilsson och Helmer Sveder bistod med – från Arvika. Östen hjälpte också till som kurir på egen hand, organiserade andra kurirer, flyktingtrafik, framställde kartor mm.
Vänskap genom idrott, skytte och jakt
Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag/skytteklubbar i gränsområdena, och många års idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). En AIS:are var just ovan nämnde Helmer Sveder, innehavare av Sveders herrekipering. En annan idrottsentusiast var Jordbrukarbankens Östen Nilsson. Vem i Arvika kunde tro att dessa respekterade medborgare i Arvika, som Nilsson och Sveder ägnade sig åt illegala aktiviteter? Väldigt få visste om vad som pågick.
Under dagarna var Östen Nilsson den korrekta bankkamreren, men på eftermiddagarna, och under helgerna hjälpte han hjemmefronten (civila motståndsrörelsen i Norge under den tyska ockupationen) på olika sätt. Liknande insatser gjorde Helmer Sveder, då han inte sålde kläder. I Arvika övernattade kurirerna hos både Sveder och Östen Nilsson, eller gömde sig där under dagtid om de anlänt under natten. Motståndsmännen var tvungen att vara mycket försiktiga vid inkvartering i Sveders Herrekipering, för på andra sidan Kyrkogatan bodde en nazist.
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog”berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Happy smugglar automatvapen till norska motståndsrörelsen
En som blev involverad i motståndsarbetet var Helmer Sveders anställde assistent, Sven-Erik ”Happy” Johansson. Även han hade skapat vänskapsband med norska idrottsmän innan kriget. Sommaren 1942 gjorde 22-årige ”Happy” sin första Stockholmsresa – någonsin – tillsammans med frun Gudrun. Han hade fått instruktioner av norska kontakter att möta upp vid en viss adress i Stockholm och därifrån ta med två stora koffertar med automatvapen. Vapnen skulle via Arvika smugglas till de norska motståndsmännen. Sven-Erik och hustrun bar väskorna till Stockholms central, steg på tåget, lastade upp väskorna i en tågvagn och satte sig i en annan vagn. Väl hemma i Arvika drog de koffertarna till Sveders affär där de gömde dem. Dagen efter kom två norska kurirer och hämtade koffertarna och förde in dem över gränsen. Man ska ha i åtanke att Sveriges regering den här tiden upprätthöll en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen…
Gunnar Sönsteby, b.l.a. ledare av den mycket framgångsrika sabotagegruppen Oslogjengen. De utförde sabotageaktioner mot järnvägar, vapenfabriker, olje- och bensinlager och mycket annat. Sønsteby hade som specialitet att dölja sig bakom många olika identiteter.
”Kjakan”
Gunnar Sønsteby, ”Nr 24”, eller ”Kjakan” som han också kallades var en helt central person i den norska motståndsrörelsen under kriget och är Norges mest dekorerade medborgare. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Han har även mottagit Presidential Medal of Freedom – den högsta civila utmärkelsen i USA – som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt bland annat så här om Sveders;
Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.
Kurirer som passerar gränsgatan. Omslaget till boken; ”Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen” (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika och Gunnarskog och Håkerudtomta strax över gränsen på norska sidan var motståndsrörelsens allra mest betydelsefulla. Det var bland annat på så sätt man höll kontakt med exilregeringen i London. Rutten var även helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att kunna ge stöd till norska motståndsrörelsen.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her.” citat Gunnar Sönsteby.
Filmen om Gunnar Sönsteby ”NR24” kommer hösten 2024.
Ska nu berätta lite mer ingående om hur motståndsarbetet från Arvika, på Sveders startade, och framhålla kanske den Arvikabo som var allra mest var engagerad i att hjälpa norrmännen under de här åren. Nämligen Östen Nilsson. Redan i april 1940, strax efter att Tyskarna anfallit Norge och Danmark satte Östen i gång att hjälpa sina vänner i Norge.
I det civila arbetade han på Jordbrukarbanken – men efter krigsutbrottet i Norge tog han på sig helt andra uppdrag. Uppgifterna som kommer här nedan är unika och har inte redovisats tidigare i några böcker eller dokument jag har kunnat hitta. En av källorna till information består av bland annat brev mellan Östen och motståndsledare i Norge. Dessa brev har jag fått direkt från Östen Nilssons son, Rolf Nilsson, som föddes 1942 – mitt under kriget. Kändes stort när Rolf hörde av sig till mig, och gav beröm för motionen och ville delge mig denna unika information. Mycket tacksam över detta.
Hösten 1939, dagen före andra världskriget utbröt låg Östen Nilsson med svenska och norska vänner på Kyrkskogen, Gunnarskog (Bogen) och jagade. Samma dag som kriget bröt ut, den 1 september 1939 då Tyskland anföll Polen, åkte de ner till Mitandersfors för att ta del av nyheterna. De norska vännerna återvände till Kongsvinger. 9 april 1940 anföll Tyskland Norge. Den 14 april tävlade Östen Nilsson i en fältskjutningstävling på Vik i Arvika där det fanns en skjutbana den här tiden och blev hämtad för att kunna ta emot ett norskt statssamtal. Samtalet gick ut på att Östen skulle leverera ammunition från Norma Projektilfabrik till det norska motståndet i Kongsvingerområdet. Norma med norskt ursprung grundades år 1902 av bröderna Enger från Kristiania (nuvarande Oslo). Östen tog hjälp av sina goda vänner Oskar Andersson och Sten Johansson, och de for till Norma med en lastbil som de fyllde med ammunition, (6,5 mm). Sveriges regering upprätthöll den här tiden en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen till de norska styrkorna. När de skulle fara vidare hade Normafabriken omringats av svensk militär. Fabriken var tagen i beslag!
Som tur var kände Östen den vakthavande officeraren och talade om för honom att de skulle till Gyttorp för att få stridsspetsar monterade på lasten som bestod av luftvärnsammunition. Det gick bra och de kom ut från fabriken med lasten. Under natten stod lastbilen parkerad i Arvika. När Östen tänkte tillbaka på händelsen så tror han att den här natten var första gången de hörde flyglarmet i Arvika. Morgonen efter körde Östen och kamraterna vidare, bedömt var det säkrast att åka in över gränsen till Norge över Torsby och Lekvattnet. Att köra in över Charlottenberg/Eda ansågs för riskabelt. De fortsatte över Brandval och vidare ett par mil in i Norge, där en lastbil stod och väntade. Lösenordet som utväxlades var ”Kulblikk”. Solör Skyttersamlag (som fortfarande 2024 är en aktiv förening) hade blivit mobiliserade 05:00 den 10 april 1940. Rekvirerad ammunition som skulle till skyttelaget från Elverum kunde inte levereras och lagren var tomma, så Östen och de svenska vännernas last med ammunition hade stor betydelse. Skytterörelsen i Norge var en mycket viktig del av försvaret och motståndet under ockupationen.
En tid därefter kom en av de norska motståndsmännen hem till Östen på Höjdgatan (huset finns kvar och är nu nr: 9) i Haga, Arvika där Östen då bodde tillsammans med sin familj. De ville ha hjälp att ordna transporter mellan Norge och den norska legationen (dåtidens ambassad) i Stockholm. Östen sa omgående ja till att hjälpa till med detta arbete. De kom också överens om att Östen behövde en medhjälpare som kunde rycka in i hans ställe. De kom överens om att Helmer Sveder nog var lämpligast och kontaktade honom och han kom omgående upp till Höjdgatan och tog del av planerna. Helmer sa genast ja till att hjälpa till. Helmers klädbutik var också en utmärkt lokal för verksamheten, och hade ett ganska rymmligt källarutrymme där norska motståndsmän kunde vila upp sig. Östen kom också överens med de norska motståndsmännen att han skulle ordna fram folk som kunde köra kurirerna och motståndsmännen mellan gränsen och Arvika. Bland annat engagerades Arne Nilsson i Allstakan, (Arne i ”Kôrstan”) Gunnarskog till detta uppdrag. Östen och motståndsmännen skulle också träffas i närheten av Håkerudtomta för att närmare utforma planerna. Vid nästa kontakt fick Östen namnet på kontaktpersoner vid den norska legationen som han skulle kontakta. Den första försändelsen som Östen fick med sig innehöll en kartläggning av tyskarnas luftförsvar över Trondheim. Som kurirer från Arvika till Stockholm engagerades också några ”gamla” fotbollsspelare, tex Sven ”Högis” Olsson och Albert ”Tjota” Bergström.
Östen blev ofta kontaktad av folk han inte kände till som ville ha hjälp med transporter och liknande, men Östen var försiktig innan han visste vilka dessa var. En dag kom en ”fru Santesson” och ville ha hjälp med transport till gränsen vid Skillingmark. Östen kände inte till henne men hjälpte henne till Gränsen. Fru Santesson är lika med Gerd Santesson, med kodnamnen ”Faktum” eller ”Mosse”, och var en norsk-svensk skribent och motståndskvinna. Underrättelser och upplysningar var Gerds främsta uppdrag. Gerd Santesson avled dock plötsligt i oktober 1943, endast 40 år gammal. Stressen och pressen som låg på hennes axlar under kriget var förmodligen tung att bära.
Gerd var en av initiativtagarna att få till stånd utgivningen av en tidning på norska i Sverige, formellt riktad till norrmän som vistades i Sverige, men i realiteten avsedd som ”illegal” tidning i Norge. Bakgrunden var svårigheter att få till stånd tryckning av pressmaterial i Norge, bland annat på grund av problem att få tag i papper och trycksvärta för denna under ockupationen illegala verksamhet. Tidskriften hette ”Håndslag” och publicerades från våren 1942 till 1945 trycktes på ett extra tunt papper i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Håndslag hade underrubriken; ”Fakta och orientering for Nordmenn”. Den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna så tidningen hade stor betydelse att få ut till det norska folket. Tidningen finansierades av den norska legationen (dåtidens ambasad) i Stockholm. Tidningen utkom var 14:e dag under åren 1942–1945. Upplagan var inledningsvis 3000 men uppgick mot slutet av kriget till 20 000 exemplar.
Gestapo slår till på Finnskogen
Det var bland annat tidskriften Håndslag, samt vapen, uniformer och ammunition som släktingen till undertecknad – Aksel Gjevert, smugglade in över gränsen till Norge. Detta gjorde att Gestapo slog till på Grue Finnskog och Aksel fängslades av Gestapo, förhördes under bryska former och där han senare hamnade i koncentrationslägret Grini (länk info om Grini), där han avled den 17 maj 1944.
Tidslinjen
Arrestasjon
20. april 1943 (Overført)
Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon.Länk
En kväll när Östen satt på banken (Jordbrukarbanken i Arvika – låg där Proffs Radio Tv Foto Arvika ligger idag) och jobbade ringde hans fru Karin. Karin berättar att statspolisen kommit hem till dem på Höjdgatan och de söker efter Östen och är nu på väg ner till banken. Statspolisen bildades 1933 efter riksdagsbeslut och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bland annat Ådalskravallerna i maj 1931. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen.
Jordbrukarbanken, Arvika, 21 november 1926. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika
Det ringer snart på dörren till banken och Östen går och öppnar. Där står Landsfogdens närmaste medarbetare, Åslund, med bister uppsyn och vill ställa frågor till Östen. Östen kände till honom sedan tidigare genom idrotten där han bland annat slagit honom på 1500 meters löpning. Åslund säger att han är där på uppdrag från statspolisen och ska förhöra sig om Östens samröre med fru Santesson. Östen ställer sig helt oförstående till frågan. Åslund säger då att fru Santesson blivit anhållen av statspolisen på sin återresa till Stockholm när tåget var i Laxå. Östen klarade sig ganska helskinnad från förhöret men han tror att det gick värre för killen som skjutsade fru Santesson till Skillingmark.
Av naturliga skäl blev det nu ett uppehåll i transporterna då Östen var övervakad, och han tvingas tacka nej till att hjälpa till med en vapenleverans.
Efter en tid fick Östen ett brev som ej var undertecknat där brevskrivaren ber Östen komma i gång med kurirtrafiken igen. Och på något sätt kom kurirtrafiken i gång också, men nu var det norska kurirer som helt skötte större delen av transporterna. Östen hade bara att ordna med transporter mellan gränsen och Arvika. Som regel kom kurirerna med tåg från Stockholm och fick byta kläder i Arvika innan de begav sig vidare mot Norge. Hämtningen vid gränsen vållade inga större bekymmer så länge det gick att köpa Aftonposten på Järnvägskiosken i Arvika. De hade kommit överens om att en annons skulle införas i tidningen där Östen kunde utläsa när vederbörande skulle hämtas upp. Givetvis var annonsen utformad så ingen annan än Östen kunde utläsa dess innebörd. Nu blev det mycket besök av Östens gamla vänner som Einar Judén, Arnold Matissen, Bjarne Holth-Larsen, Rasmus Tvinnerheim, Vilhelm Aubert, Odd Andresen med flera. Det hela löpte på utan större missöden men ”Remia” – Rasmus Tvinnerheim, åkte fast i Arvika då han blev oförsiktig och köpte choklad i en butik. Han hade bytt kläder till ”norsk” utstyrsel och blev igenkänd som ”ickesvensk”. Norska medborgare fick över huvud taget inte vistas i Värmland utan särskilt tillstånd. Svenskar hade dessutom skyldighet enligt lag att anmäla utländska gäster till polisen. Tvinnereim åkte i fängelse i Karlstad och därefter hamnade han i interneringsläger i Falun där han satt innan han blev utvisad till England.
Dramatik på Höjdgatan
Något som Östen och hans fru Karin aldrig glömde, var den gången då kuriren och motståndsmannen ”Reima”, hade varit hos dem på Höjdgatan och bytt till andra kläder. Någon timme efter ”Reima” dragit vidare kommer sonen Leif (2 år) med en kapsel i handen. Och visar den för Karin. Det var ”dödskapseln”, (kapsel med kaliumcyanid även kallat cyankalium – om man tuggar i sig den är man död på ett ögonblick) som ”Reima” haft i kläderna och tappat på golvet och som Leif fått tag på! Han kunde lika gärna ha stoppat den i munnen. Kapseln var till för om motståndsmännen blev skadade eller togs till fånga av Gestapo – då skulle de tugga i sig kapseln.
Även nazisterna använde kaliumcyanid. Förutom Hermann Göring, begick även Hitlers mest berömda befälhavare, Erwin Rommel, självmord med kaliumcyanid, liksom hans älskarinna Eva Braun. De nära medarbetarna, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler tog också kaliumcyanid när slutet kom för nazistregimen. Den dödliga effekten uppstår när kaliumcyaniden, även kallad cyankalium, når magsäcken. Där omvandlas den till vätecyanid eller blåsyra, som är extremt giftigt. Det räcker tydligen med 0,15 – 0,3 gram för en dödlig dos.
Efter kriget
Efter kriget var slut, i maj 1945, fick Östen ett brev av en norsk vän där det stod;
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
De här orden värmde i Östens hjärta, och gjorde så även på äldre dagar när han tänkte tillbaka på upplevelserna under kriget. Vännerna i Norge höll han kontakt med livet ut och de träffades regelbundet.
Östen Nilsson mottog Haakon VII Frihetskors genom Kongelig resolusjon 13/09 – 1946. Utmärkelsen delas ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insatsunder krig, både i strid och i administrativ tjänst. Han fick också en mycket fin graverad pokal av norska legationen för sina betydelsefulla insatser under kriget.
Östen Nilssons Haakon VII Frihetskors som han fick 13/09 – 1946
Källförteckning
Nilsson Rolf: Brevkorrespondens mellan Östen Nilsson och hans vän Sverre Herdahl, som var en motståndsledare i Kongsvingerområdet.
Haganæs, Jul: Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010)
Sveriges Radio Värmland rapporterade igår att det är brist på luftvärnssystem i Sverige. Det menar Överstelöjtnanten Thomas Vrenngård i Karlstad, och listar flera negativa konsekvenser om Sverige skulle anfallas av främmande makt.
Det var annat förr i tiden. Under beredskapsåren (1939–1945) skaffades luftvärn till Arvika stad. Detta skedde genom Arvika luftvärnsförening. Föreningens ändamål var att; ”verka för anordnandet av ett av den militära sakkunskapen förordat luftvärn”. När det var klart skulle föreningen upplösas. Föreningen samlade in 199 049,14 kr som idag motsvarar nästan 5 miljoner. Det tog nästan tre år från föreningen bildades tills luftvärnet var komplett och på plats, 1943.
4 Luftvärnspjäser beställdes och förvarades inom staden.
Luftvärnskanon m/36 40 mm 2 st.
Luftvärnskanon m/40 20 mm 2 st.
Bild: Luftvärnskanon m/36 40 mmBild: Från Arvika luftvärnsförening
Text från då:
”Jag hoppas också, att vetskapen om att vi ej stå utan försvar, om vi bli angripna från luften skall medföra en känsla av trygghet hos Stadens innebyggare, väl värd de penningar som nedlagts på saken, men vi hoppas säkerligen också alla, att de kanoner, vi nu äga aldrig skola behöva träda i aktion”.
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
