Årsredovisningarna för 2024 från Must, FRA och Säkerhetspolisen har nyligen publicerats och är väl värda en noggrann genomgång. Våra grannländer har också successivt släppt motsvarande rapporter under våren. Det stora intresset för dessa rapporter visar tydligt på behovet av stöd för att förstå det komplexa och osäkra globala läget.
USA och dess kontext
När det gäller USA, som just nu är ett hett samtalsämne, ger rapporterna begränsad vägledning. Då de avser 2024 och skrevs innan Donald Trump blev president och började utmana den globala säkerhetsordningen, säger de lite om hur USA agerar idag eller hur Trump kan komma att agera framöver. Trots detta kan insikter om aktörer som Ryssland och Kina hjälpa oss att reflektera över USA:s handlingsutrymme och konsekvenserna av Trumps beslut.
Ryssland: en långsiktig konfrontation
Ett centralt tema i rapporterna är Rysslands agerande och framtida avsikter. Kreml ser Väst som en fiende och förbereder sig för en långvarig konfrontation, med tron att denna kan vinnas. Kriget i Ukraina är en del av denna större strategi. Trots Rysslands utmaningar är hotet mot vår säkerhet fortsatt högst reellt, inte bara genom kriget i Ukraina, utan även via hybridhot mot Sverige och dess allierade. Även om tidsperspektivet för ett direkt militärt hot är osäkert, måste vi agera som om tiden är knapp.
”Flera händelser i närtid har visat på en allt mer offensiv inställning när det gäller att planera och genomföra sabotage i EU- och Natoländer.” (Must årsöversikt)
Aktiv hantering av hot
Rapporterna betonar att vi inte får låsa oss vid tidtabeller för framtida hot. Istället är det avgörande att aktivt hantera nuvarande hot, såsom underrättelseinhämtning, påverkansoperationer och sabotage. Erfarenheter från Europa visar att sabotagehotet är bredare än bara undervattenskablar – det omfattar även sprängningar och mordbrand. Här kan Norges nationella säkerhetsmyndighets råd vara vägledande: identifiera risker, samla information, ha övervakning och rutiner för att hantera kritiska förmågor.
Kina, andra konflikter och hot
Trots fokus på Ryssland får vi inte bortse från andra hot. Kina fortsätter att utgöra en betydande risk, inte minst genom sitt stöd till Ryssland. Samtidigt kvarstår terrorism, organiserad brottslighet och andra globala konflikter som påtagliga hot. Den komplexa hotbilden kräver att vi är förberedda för en rad olika scenarier.
Säkerhetsskydd: en ständigt pågående process
Rapporterna understryker vikten av ett systematiskt säkerhetsarbete. Hoten förändras ständigt, och säkerhetsskyddet måste utvecklas i samma takt. Organisationer bör uppdatera sina hotanalyser och säkerhetsåtgärder regelbundet och söka stöd vid behov. Som Säkerhetspolisen uttrycker det: ”Alla samhällsviktiga verksamheter måste prioritera säkerhetsskydd för att bygga motståndskraft.”
Poliserna som var snabbt på plats möttes av ett inferno vid vansinnesdådet i Örebro, och många faktorer försvårade insatsen. Läs om den öppna informationen från Polismyndigheten för att få en bättre bild av vad som mötte poliserna på platsen:
Elva personer har dödats i en skolskjutning på Campus Risbergska skolan i Örebro. Mina tankar går till deras anhöriga. Enligt polisen är den misstänkte gärningspersonen en av de avlidna. En sak är säker, det kunde ha gått mycket värre. Gärningsmannen hade ammunition med sig för att kunna skjuta många fler. Han medförde tre skjutvapen och hade även med sig en kniv. Poliserna gjorde allt de kunde för att stoppa dådet och förtjänar inte den kritik, som jag ser att vissa proffstyckare ger polisen i diverse mediekanaler.
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
Orvar Bäcklin, skytteinstruktör i Försvarsmakten
Precis som jag tyvärr förutsåg i inlägget om vansinnesdådet i Örebro kom därefter detta pressmeddelande från politiker som ett brev på posten:
Politikerna verkar helt drabbats av panik. Värre än jag kunnat föreställa mig till och med. Det är sällan bra att fatta beslut i panik. En mer sansad beslutsamhet vore att föredra. Ungefär något sådant:
”Vi väntar in polisens pågående utredningar och ser vad som har brustit därefter”.
363 dödsfall och långt över 2000 skjutningar totalt med illegala vapen i Sverige sedan 1 jan 2018
Regeringen och SD utspelet sker alltså innan någon vet hela bakgrunden i den fruktansvärda händelsen i Örebro. SD och Tidöpartierna verkar helt ha tappat det sunda förnuftet. Regeringen som ofta brukar peka på att man inte ska hasta i väg och att beredningsprocessen måste få ta tid! Man har också riktat kritik mot tidigare regeringars ibland just bristande beredningar. Att det var legala vapen som användes (väldigt sällsynt) är givetvis ett totalt mörker och fruktansvärt, men de över 40 personerna som dog av illegala vapeni Sverige 2024 verkar plötsligt helt bortglömda. Antalet som avled av skjutvapenvåld med illegala vapen var under 2024 – 44 personer i totalt 296 skjutningar – jämfört med 54 dödade under 2023. 363 dödsfall och totalt långt över 2000 skjutningar med illegala vapen har skett sedan den 1 jan 2018. Och lägg där till alla sprängningar. För att vara riktigt pedagogisk, det är inte vapnen som dödar, det är människorna som använder kniven, pistolen, bilen, lastbilen, geväret, motorsågen osv som dödar… Ingen galning ska någonsin ha tillgång till något som kan användas som vapen!
Halvautomater tillåtna sedan länge
Halvautomatiska vapen har varit tillåtna i Sverige sedan 1980-talet. Skillnaden som tillkom 2023 var att Naturvårdsverket inte längre gick på utseende, utan enbart funktion. Funktionen och reglerna om magasinskapaciteten är identiska med den typ av halvautomatiska kulvapen som man har kunnat jaga med i många år. I praktiken är det alltså enbart utseendet och designen som skiljer de nu tillåtna halvautomaterna från den typ av halvautomatiska kulvapen som har varit tillåtna för jakt i många år.
Ingen hade blivit förvånad om regeringen tillsatt en utredning om några veckor när man vetat mer om bakgrunden till händelseförloppet i Örebro. Jag tror själv att det som hade kunnat förhindra den här händelsen mer handlar om vårdfrågor. När gärningsmannen ansökte om vapenlicenser för många år sen (2011) var han helt ostraffad, fanns inte i misstankeregistret eller i något annat register hos polisen, och det fanns inga kontakter med sjukvård/psykvården som hade skickat några som helst signaler till polismyndigheten. Så det fanns ingenting där och då som gjordes fel. Med facit i hand skulle han aldrig ha fått licens, men varför kunde ingen se då. Men med någon form av ”friskhetsintyg” eller något liknande kunde man sett att det fanns anledning till att inte utfärda någon vapenlicens. För det här var inte en frisk individ, men någon som gick helt under ”radarn” i många år.
Enligt 6 kap. 6 § vapenlagen (1996:67) ska en läkare som bedömer att en patient av medicinska skäl är olämplig att inneha skjutvapen omedelbart anmäla detta till polismyndigheten på den ort där patienten är folkbokförd. Bestämmelsen omfattar läkare i all hälso- och sjukvård. Men har gärningsmannen inte besökt läkare, eller släkt, bekanta eller andra slagit larm är det svårt.
20 minuter efter att regeringens pressmeddelande om restriktioner/förbud för AR-gevär för jakt kommit offentliggjordes vad mördaren hade för vapen: Han hade inget AR-vapen! Ett av vapnen han använde hade kalibern .22LR, som jag misstänkte i tidigare inlägg. Om man på allvar menar att vapenmodellen var avgörande för brottet borde man åtminstone peka uten modell som faktiskt användes. Inte en som INTE användes. Ungefär som när Flashbackmobben pekade ut fel person som gärningsman.
Forskaren Erik Lakoma, som är expert på vapenfrågor skriver: ”Vore det enkelt vore vi inte här. Men man ska nog resonera i termer av att politiken och lagstiftningen inte kan göra allt. Inte skapa det perfekta samhället. Men kan försöka hitta good enough. Vapenskåp är en sådan sak. De hindrar inte alla stölder, men jag fann när jag forskade om det att vapen stals sällan relativt tillgången. Vapen stals i genomsnitt vid var 64e inbrott hos en vapenägare. Det räcker för good enough. Vapenstölder från privatpersoner är fler än noll men inte ett samhällsproblem. Och få stulna vapen hamnar i kriminella sammanhang, 1-2 om året. Utan vapenskåp hade det kanske sett annorlunda ut. Det är samma sak med kontroll av personer med licens. Man måste se vad som är tillräckligt bra. Idag tycks systemet med läkares anmälningsplikt fungera, hade det inte det hade vi sett det i statistiken för länge sedan.
Det betyder inte att det är perfekt. Man kan nog inte konstruera ett system som fångar sådant som sker en gång på 25 eller 30 år, så ovanliga är massmord med legala vapen, Örebrodådet var dessutom det första någonsin med ett jaktvapen.”
Detta budskap glömdes helt på 5 sekunder
Det är mänskligt att vilja ”göra något” efter en tragedi. Men att driva en bra politik kräver att man ser om åtgärderna faktiskt kan vara effektiva. Nu blir det mest ett stort hycklande. Speciellt när exempelvis Moderaterna och SD sagt sig stå upp för skötsamma skyttar och jägare i Sverige. Med samma logik kan de lika gärna förbjuda skidskytte som använder vapen med samma kaliber som gärningsmannen i Örebro hade på ett av vapnen som användes i vansinnesdådet. Avslutar med några tänkvärda rader från Orvar Bäcklin som är specialistofficer (fj) i flygvapnet och jobbat mer eller mindre heltid med skjututbildning de senaste åtta åren, från värnpliktsutbildning via kadetter vidare till att vara lärare på de apex-utbildningar i skjutteknik som genomförs i Försvarsmakten:
”Min önskan är att alla med ett uns vett kvar i kroppen tar ett par djupa andetag och undviker att låta en extrem händelse fullständigt förstöra en stor svensk folkrörelse. Särskilt inte i ett läge där hög skjutskicklighet mycket väl kan komma att avgöra rikets framtid.”
De frivilliga försvarsorganisationerna (FFO) stärker Sveriges motståndskraft vid kris och krig. Svenska Skyttesportförbundet är en av dessa 18 organisationer som har en viktig roll i Sveriges beredskap och har i uppdrag att utbilda Skytteinstruktörer för Hemvärnet och Försvarsmakten: https://www.skyttesport.se/foerbundet/om-oss/frivillig-foersvarsorganisation/
Välinvesterade 15 minuter. Gudrun Persson om Rysslands krig mot Ukraina och den regelbaserade världsordningen
Gudrun Persson, docent och forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), har ett livslångt ”intresse” för Ryssland och dess kultur. Hon har specialiserat sig på rysk säkerhets- och utrikespolitik och är en av landets främsta experter på området. Genom sitt arbete vid FOI har hon förvärvat en djupgående förståelse för Rysslands historia och dess betydelse i den nuvarande säkerhetspolitiska krisen. Hon betonar vikten av att försvara de grundläggande europeiska principerna om rättsstat, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i en tid av ökande spänningar.
Hennes syn på ett fredsavtal med Ryssland är klarsynt:
”Ett fredsavtal utan medel för avskräckning är bara en papperslapp.”
Gudrun Persson är en viktig individ i diskussionen om Ryssland och dess säkerhetspolitiska utmaningar. Hennes arbete bidrar till en djupare förståelse för de komplexa dynamiker som formar dagens säkerhetssituation…
Viktiga punkter om Ryssland enligt Persson:
Ryssland utmanar den rådande världsordningen och påverkar den europeiska säkerhetsstrukturen.
Den ryska strategin bygger på en uppfattning att endast stormakter kan vara suveräna.
Genom historien har Ryssland präglats av militärens roll, territoriell expansion, prestige och nationalitetsfrågor.
Avtal har inte avskräckt Ryssland; militär makt är ett språk Kreml förstår.
Ryssland ser sig självt i konflikt med väst och har inga fasta ”röda linjer”.
Den globala säkerhetsordningen bygger på att varje land själv bestämmer över sin säkerhet.
Ryssland eskalerar konflikten och har uppdaterat sin kärnvapendoktrin.
Det finns krafter inom Ryssland som önskar förändring, men det är osäkert när och hur dessa krafter kan påverka situationen.
Precis som en mobbare så respekterar Ryssland bara styrka och slutar inte förrän de möter ett riktigt motstånd. Historiskt sett har Ryssland väldigt ofta använt militär makt med anfallskrig och territoriell expansion för att uppnå sina mål. Avskräckning är därför en viktig del av en försvarsstrategi mot en sådan aggressor. Ett välfungerande samarbete i ett stark nordiskt ”försvarsförbund” som ingår i ett Nato som värnar om freden kommer att vara viktigt i många år framåt…
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.
Den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anföll Sovjetunionen Finland, vilket markerade början av Vinterkriget. Händelserna i Finland ledde till hektiska försvarsåtgärder på svensk sida. Inom kort mobiliserades landet helt, och Tornedalen översvämmades av beredskapssoldater från hela landet. När även Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, blev det ännu mer press på de svenska soldaterna i Tornedalen, eftersom Sverige behövde snabbt bygga upp ett försvar längs den svenska-norska gränsen. Armasjärvi är en by i Hietaniemi socken i Övertorneå kommun i Norrbottens län, belägen sydväst om Övertorneå och strax väster om Torne älv. Området ligger huvudsakligen öster om sjön Armasjärvi vilken byn har fått sitt namn efter.
Minnesceremoni 24/10 2020. En fin och hedersam minnesceremoni hölls på dagen 80 år efter olyckan vid sjön Armasjärvi.
Den 24 oktober 1940 inträffade färjeolyckan i sjön Armasjärvi som var den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Det är en av de svåraste olyckorna för Försvarsmakten i ”fredstid” och varje år genomförs en minnesceremoni för att hedra offren. Olyckan skedde då ett ingenjörskompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. De två plutoner på omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för att klara cirka hälften. Halvvägs ut på den kilometerbreda sjön kantrade färjan. Vattnet var iskallt, soldaterna var tungt utrustade och det blåste dessutom hårt. Panikartade scener utbröt då soldaterna hamnade i sjön. Dåtidens uniformer sög åt sig av det iskalla vattnet, vilket bidrog till att så många förolyckades.
Av de ca 100 man som befann sig på färjan förolyckades 46 man, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet.
Farfar och kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940-41.
Min farfar, Per Gävert (1910–1986), och hans kollegor i deras förband kom dit så snabbt de kunde när de nåddes av larmet om händelsen. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. De fick hjälpa till att ta hand om döda och överlevande både i vattnet och på land. I 31, som uppsattes 1/10 1940 av I 1, som organiserade stab och 13. och 14. kompanierna samt den första bataljonen. Ursprungligen organiserade I 2 andra bataljonen och I 17 den tredje. Regementet gjorde beredskapstjänst från oktober 1940 till mars 1941 i Tornedalen under befäl av överstelöjtnanten Gunnar Berggren. Stabschef var överstelöjtnant Erik Beckman. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Till exempel Svea livgarde (I 1) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas. Omkring den 15-20 januari 1941 uppmättes minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket var en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.
I 31 (Stockholms infanteriregemente, dubbleringsregemente till Svea Livgarde I 1).
Enligt farfars värnpliktskort tjänstgjorde han i 180 dagar i sträck i Tornedalen vintern 1940-41, en av de kalla krigsvintrarna. Han var stationerad både i baslägret och vid olika postställen längs gränsen. Tjänsten krävde stor uthållighet och omväxlande uppgifter, som att patrullera området och upprätthålla säkerheten vid gränsen. Det var en lång period att vara borta från sin familj, som då bestod av hustrun Märtha och min pappa Rolf, född 1937. Farfars tjänstgöring i Tornedalen är ett exempel på de insatser som var nödvändiga för att skydda vårt land under den tiden. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade militärer från hela Sverige, vilket innebar att många olika människor samlades för ett gemensamt ändamål.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.
Farfar tog sig illa vid sig av händelsen och på gamla dagar, omkring 45 år senare, sa han till min storebror Eric att den här olyckan i Armasjärvi var en helt onödig olycka som inte borde ha skett. Han beskrev det som dumdristighet av ett befäl. Han hade berättat hur de fick dra upp de döda ur vattnet. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater vid gränsen till Norge, men det är en annan historia som jag kanske får återkomma till. Jag har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Jag var så liten då, så jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns att han var känslosam när han berättade. Det var tydligt att dessa minnen påverkade honom djupt, och hans allvarsamma ton vittnade om de känslor som var förknippade med dessa upplevelser. Farfar kände nog en viss tyngd över hur saker och ting hade utspelat sig, och dessa händelser var fortfarande starka i hans minne, även många år senare.
Efter olyckan inleddes omfattande sökinsatser för att hitta de saknade soldaterna. Många lokala fiskare och invånare deltog frivilligt i sökandet, och militären organiserade professionella dykare och räddningsteam.
”Det är viktigt att berättelsen om Armasjärvi aldrig glöms bort. För olyckan är även en påminnelse för oss i dag om hur viktigt det är att alltid ta säkerheten på största allvar i riskfyllda miljöer.” Sa överste Jonny Lindfors, då chef för Norrbottens regemente.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång. Soldaterna stod uppställda med tre meters mellanrum. En av dessa soldater som hedrade de omkomna var min farfar. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Simo Häyhä – den mest effektiva prickskytten någonsin
Idag är det 85 år sedan Sovjet brutalt attackerade Finland. Den 30 november 1939 anföll Sovjetunionen utan föregående krigsförklaring. Förspelet till finska vinterkriget utgjordes av hur Hitlertyskland och Stalins Sovjet hade krossat Polen i september 1939 i ett brutalt fälttåg som var över på några veckor. Nu skulle Röda armén göra samma sak med Finland. Efter att Finland sagt nej till sovjetiska krav på finskt territorium inleddes det sovjetiska anfallet. Den sovjetiska övermakten var enorm. Tidigt på morgonen den 30 november 1939 korsar sovjetiska trupper gränsen vid Karelska näset. Några timmar senare faller bomber över Helsingfors och Finland förklaras i krig. Men trots att den ryska militären rent numerärt är förkrossande överlägsen bjuds man länge på envist motstånd. Det är en av de kallaste vintrar som uppmätts i landet. På många håll går temperaturen ner mot minus 40. Och just den finska vintervanan blir en avgörande faktor.
En ny film om en av Vinterkrigets stora hjältar – prickskytten Simo Häyhä är på väg.
Ett krigsdrama som berättar historien om den finska krypskytten Simo Häyhä. Häyhä var en skicklig prickskytt som enligt uppgift dödade över 500 fiendesoldater – det högsta antalet som tillskrivs någon individ i ett krig – och fick smeknamnet ”Den vita döden”.
Casting pågår, med produktionsdatum är planerat till början av 2026, före en internationell release 2027. Tapio Saarelainen, tidigare i finska Försvarsmaktens som prickskytt och som har skrivit flera böcker om Häyhä, kommer att fungera som rådgivare och vapentränare på filmen.
”Myten kring Simo Häyhä fortsätter att cirkulera i sociala medier och många böcker och tidningar har studerat hans metoder” säger Kurkimaki. ”Syftet med vår film är att gå djupare in i Simos psyke, och visa vem han verkligen är och vad som krävs för att göra det han gör – att försvara ditt hem och dina nära och kära genom att stoppa invaderande styrkor en efter en, när varje skott han gör tar gör den moraliska bördan tyngre.”
”Samtidigt kommer vi att visa hur bistra kriget var på Kollaafronten, ett av de mest legendariska slagfälten i Finlands historia. Häyhä sattes på en piedestal för att lyfta krafternas ande men han ville aldrig ha denna uppmärksamhet.”
Simo Häyhä föddes som näst yngst i en syskonskara om åtta barn i en fattig finsk torparfamilj i byn Rautjärvi, nära den ryska gränsen. När vinterkriget bröt ut var han 34 år, ungkarl och korpral i den finländska härens reserv. Han var kortväxt, bara 152 cm lång.
När så Vinterkriget bröt ut den 30 november 1939 var han 34 år, ungkarl, korpral och tillhörde JR 34, som grupperade sig nära Loimola vid gränsen mot Sovjetunionen. Därifrån drog sig regementet snabbt tillbaka till försvarsställningar nära Kollaanjoki. Och det var där som Simo Häyhä inledde sin verksamhet som prickskytt, iklädd vit snödräkt i järnhård köld. Temperaturen rörde sig oftast mellan 20 till 40 minusgrader. Under vinterkriget tjänstgjorde han som prickskytt med en finsk variant av det ryska geväret Mosin-Nagant (m/28), vilket var ett omodernt gevär som finnarna kallade ”spetsöra” på grund av sikten som liknade upprättstående hundöron. Simo hade många års träning som prickskytt hemma på torpet, där han smygjagade på ekorrar. Under vinterkriget var han i strid i hundra dagar och officiellt har det ansetts att han dödade 542 fiendesoldater, men inofficiellt tros det vara fler. Några officerare i hans kompani bokförde 702 (!) dödande träffar av fiendens soldater.
De ryska soldaterna var skräckslagna när de befann sig nära frontavsnittet där Simo Häyhä opererade.
Simo opererade som en ensamvarg och var känd för sin förmåga att gräva ned sig i snön och ligga absolut stilla i flera timmar. Endast gevärspipan stack fram, dold med grankvistar. Om han inte låg nedgrävd i snön, klättrade han upp i en hög gran där han kunde sitta orörlig i timmar. Han gömde sig i gryningen och återvände inte förrän vid skymningen, med bara sockerbitar och några brödbitar med sig. Ibland stoppade han snö i munnen för att inte avslöjas av ångan från sin andedräkt. Han hällde även ut vatten framför sig för att frysa snön till is, vilket minimerade snöröken när han avfyrade skotten. Ryktet om den dödlige prickskytten spreds bland de ryska soldaterna på Kollafronten. Ryssarna skickade sina bästa skyttar för att tysta honom, men ingen återvände. När vinterkriget nästan var slut, träffades Simo av en rysk explosiv kula. Efter operation vaknade han upp ur narkosen sju dagar senare, precis när vinterkriget upphörde. Trots sina svåra skador ville han fortsätta strida i fortsättningskriget, men det fick han inte.
Han levde ett långt liv som lantbrukare och avled år 2002 vid 97 års ålder.
I intervjuer på äldre dagar sade han att han aldrig ångrat att han som landets främste prickskytt dödat åtminstone 542 fiendens soldater. Kriget varade i 105 dagar, och Simo hade deltagit i 100 av dessa dagar. Den 21 december sköt han 25 fiender och på självaste julafton ytterligare 51 soldater, vilket innebar att han dödade i snitt över fem soldater per dag. Vid den tiden var det endast dagsljus 4–5 timmar per dag, och skjutavstånden var ofta 350–500 meter. Han sköt med öppna riktmedel, utan kikarsikte eller diopter. Under hela vinterkriget tjänstgjorde Simo i 6:e kompaniet i infanteriregementet JR 34. När Häyhä tillfrågades hur han hade kunnat bli en så bra skytt hävdade han att det endast var genom träning. På frågan som han blev ställd strax innan sin 96-årsdag, om han har haft några samvetskval efteråt, svarade han:
– Jag gjorde bara min plikt och vad jag blev tillsagd, så bra som jag kunde.
Vid husrannsakan på hotellet upptäckte polisen en mängd teknisk utrustning som pekar på att mannen kan ha agerat på uppdrag av en främmande makt. Bland de beslagtagna föremålen fanns kameror, datorer och annan kommunikationsutrustning, vilket tyder på att mannen kan ha övervakat och dokumenterat skyddsobjekt i området. Tony Ingesson, forskare i underrättelseanalys, menar att det finns tydliga tecken på att den gripne mannen kan ha agerat på uppdrag av en främmande makt. Detta förstärks av fynden i hotellrummet, som enligt Ingesson liknar en sambandscentral. Säkerhetspolisen är medveten om fallet och har valt att inte kommentera det ytterligare i nuläget. Detta är inte första gången en utländsk medborgare har gripits för att ha fotograferat eller filmat skyddsobjekt i Sverige, men omfattningen av den tekniska utrustningen gör detta fall särskilt anmärkningsvärt.
Händelse belyser de säkerhetsutmaningarna som Sverige står inför och är en påminnelse om vikten av vaksamhet och de åtgärder som krävs för att skydda nationens säkerhet. Ryssland är inte den enda aktörer som bedriver den här typen av illegal verksamhet mot Sverige. Utredningen fortsätter, och det kommer att bli intressant att se vilka ytterligare detaljer som framkommer och hur detta påverkar vår säkerhetspolitiska strategi framöver.
För många år sedan så tjatade jag om att Gotland alltid varit en strategiskt viktig plats i Östersjön, där ön ligger som ett flytande och osänkbart hangarfartyg. Omkring 10 år senare kommer detta tydliga program om detsamma på radion. Reportaget undersöker Gotlands roll i den nuvarande säkerhetspolitiska kontexten, med fokus på de förändringar som Nato-medlemskapet medfört. Gotlands militära betydelse har varierat över tid. Under kalla kriget var ön en viktig bas för svenska försvarsstyrkor, men 2005 lades det sista regementet, P18, ned. Försvaret av Gotland sköttes därefter huvudsakligen av hemvärnet.
Först vid annektering av Krim 2014, började man ”vakna” (eviga freden) vilket ledde till en upprustning av Gotland.
Gotland är en strategisk nyckel för att säkerställa friheten att operera i Östersjöregionen. Öns läge gör det möjligt för Sverige och våra allierade att upprätthålla en närvaro som avskräcker potentiella hot mot regionen. Sedan 2016 har Gotland återigen en permanent militär närvaro, vilket markerar en återgång till en mer robust försvarsstrategi. Denna närvaro är avgörande för att säkerställa att Nato kan reagera snabbt på eventuella hot i Östersjöområdet. Gotlands läge i förhållande till de baltiska staterna är av yttersta vikt för alliansens förmåga att försvara dessa länder. Kontroll över Gotland innebär kontroll över infarten till Östersjön och luftrummet till Baltikum, vilket gör ön till en taktisk bricka i händelse av en konflikt.
SLUTSATS
Gotland ligger mitt i Östersjön, vilket gör det till en idealisk plats för att övervaka och kontrollera sjö- och lufttrafik i regionen. Detta är särskilt viktigt för att skydda sjöfartsvägar och för att ha en strategisk fördel i händelse av konflikter. Gotland har historiskt sett varit en viktig försvarspunkt för Sverige. Gotland är en viktig del av Sveriges försvar, och de som “saboterade” öns försvar borde stå till svars. Något är mystiskt med den helt osunda nedrustningspolitiken som fördes under en längre tid. Många som varnade för konsekvenserna av denna politik blev kallade allt möjligt negativt och deras oro avfärdades. Politikerna på Gotland ville till och med hyra ut Slite hamn (2016) till Ryssland (!!) då Nord stream 2, gasledningsbygget i Östersjön pågick. Vansinne!
Gotlands strategiska betydelse i Östersjön har alltid varit uppenbar, och det är avgörande att vi nu stärker vårt försvar på ön för att möta dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Den permanenta militära närvaron på Gotland och de strategiska fördelarna som ön erbjuder gör Gotland till en central del av Natos försvarsstrategi i Östersjöregionen. Denna utveckling understryker vikten av Gotland i den nuvarande säkerhetspolitiska kontexten och behovet av fortsatt upprustning på grund av en helt oberäknelig fiende på andra sidan Östersjön.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
