ADVENTURE

Mörkt, blött och lerigt hör november till i de här delarna i
landet. Brukar vara svårt med motivationen och gnistan den här delen på året
som är en verklig lågsäsong för de flesta sommaridrottare. Håller igång kroppen
men inte mycket mer just nu, idag gick det dock lite lättare än på ett tag
vilket tyder på att kroppen kanske är i fas. Skall försöka få mer
ryggsäcksturer i skogarna framöver då det är något man kan göra under lång tid,
är skonsamt och uppbyggande.

I helgen hade vi ett riktigt skjutkalas i skogen då vi
samlade ihop en massa pistoler och gevär och sköt på en diverse massa mål.
Enligt grannarna några kilometer bort lät det som det var krig. Testade även en revolver liknande den som man sänkte Palme med en gång i tiden, och
efter att ha testskjutit med enhandsfattning på ett liknande sätt som det
sägs att man gjorde, och träffat ,fast på större avstånd än -86, så tror jag
ännu mer på min teori att den som sköt den gången var en van, stabil skytt som
visste vad han gjorde. Colt 1911, 45 cal som jag inte skjutit tidigare blev
annars en ny favorit. Kändes nästan som jag sköt bättre snabbskytte med den än
min glock som har lite klenare kaliber, 40 cal.

Nån kraftig björnbössa hade vi plockat fram som också var
fin att skjuta med men när allt var väl inskjutet så verkade alla överens om
att en kraftig jaktpilbåge som man kan skjuta rakt igenom en elefant var kanske det
brutalaste vapnet för dagen.

Till helgen är det Lången som gäller. 20 km orientering.
Första och sista långdistansorienteringen för mig denna säsongen. Blir kul. Bara att köra..

Startat igång med
lite träning i dagarna. Kommer ta det ganska lugnt ett tag ännu men en bit in i
november hoppas jag vara igång mer ordentligt. Blir mycket variation i
träningen i höst/vinter med inslag av löpning, styrka, MTB, gå med ryggsäck,
skidor och orientering.

Som en uppstart så
ställde jag upp i Kilterrängen i lördags. En fin och krävande tävling nästan
rakt ut i terrängen där banan pga mkt regnande var extra tung. När jag var med
senast var banan 25 km, nu var den 16 km men ändå rejält krävande. Tog det som
träning och hade därför bränt av ett bra pass i skogen dagen innan. Bra fart
blev det då det var ett vasst startfält som gav sig av. Bla. André och Anton,
hårdsatsande killar från IF Göta var laddade. Kändes lite småsegt från början
men hamnade som tvåa efter André som drog stenhårt från start. Antingen var jag
lite klenare än vanligt eller också var André bättre än någonsin i år för när
vi kom in i skogen sprang han på grymt bra tyckte jag. Fick lite prb med håll efter
ett tag och då kunde Anton gå förbi mig och fick en lucka. Hållet släppte dock
lyckligtvis denna gång (kanske har det blivit bättre redan?) efter ett tag och
jag kunde ta ikapp honom igen. Sen sprang vi tillsammans men jag blev efter 40
minuter riktigt rejält trött och kände att jag hade brist på energi så jag fick
släppa lite. Var rejält trött i benen uppför slalombacken på slutet. Bevakade
mest placeringen resten av tävlingen och kunde gå i mål som trea med ett rejält
krävande pass i benen.

Resultat

Nästa insats som
blir av det hårdare slaget blir orienteringen Lången
som går i Karlstad där jag har en fjolårseger att försöka försvara men mest tar
jag det som bra och rolig träning.

Militär-VM i
marathon avgjordes detta år i Eindhoven Holland. Det var 46:e gången Militär-VM
arrangerades. Vi var 6 svenska deltagare med en ledare som åkte ner. 3 herrar
och 3 damer. Vi blev mycket väl mottagna och Holländarna var lättsamma och
trevliga. Kände för egen del att kroppen nu var bättre än på länge då jag efter
månader med muskelstelhet och smärtor bara på några dagar fått en klart bättre
känsla med tillskott av magnesium och mineraler. Jag åkte ner till VM direkt
från en militärövning där jag drog mig ur övningen och sen åkte hem och hämtade
mina tränings/tävlingsprylar och reste vidare till Arlanda och Amsterdam.

Att jag kanske ännu
inte var fullt återhämtad från sviterna av den kraftiga mineralbristen sista
månaderna var inget jag la någon större vikt vid utan det var bara att köra så
gott man kan. Som alltid. Kände ju att kroppen var bättre i alla fall och jag
vet vad den går för när den funkar som den ska. Visste även att det var en
fruktansvärd hög nivå på tävlingen. De bästa herrarna i militär-VM förväntades
gå in 5 minuter bättre!! än det svenska årsbästat på Marathon som Mustafa
Mohammed har. (Det gjorde de också). Killen som vann har varit Junior världsmästare i bla. hinderlöpning. Damerna skulle bli topp tre även i den
civila tävlingen trots världselit på plats. Som ni hör är det knappast några
som bär vapen eller är militärer på riktigt som håller den här nivån, utan
detta är fullblodsproffs vilka representerar landet i de här sammanhangen. De
som verkligen var militärer och klarar bära sitt vapen och en ryggsäck låg
ungefär på vår Svenska nivå eller något bättre så det var dessa vi fick
fokusera på att konkurrera mot.

Andreas som sprungit
på 2.27 i år (8:e bästa tiden totalt i Sverige 2014) hoppades hamna på ungefär
samma tid. Jag satte en skamgräns innan på 2,40 som jag vet är lätt om jag inte
drabbas av några problem efter vägen, men siktade på runt 2,30, och helst
under. Jag och Andreas hade varit jämna på någon träningssamling detta året så värst
långt efter honom borde jag inte bli kände jag innan. Jesper satsade på personligt
rekord och var taggad.

Starten gick och jag
kom snabbt in i en lagom takt. Kändes lätt. Andning och ben fungerade och det
mesta kändes mycket bekvämt. Märkte dock efter 7-8 km att kroppen inte var
fullt återhämtad och drog ner lite på farten. Kändes som den farten kunde jag
hålla hur länge som helst. Vid 18-19 km så började jag känna av lite kramp i
magpartiet (som flera ggr förr). Det blev inte så mkt värre eftersom jag inte
sprang på speciellt fort men vid ca 23 km satte det in ordentligt. Hade innan
dess passerat halvmaran på 1,15 vilket var några minuter långsammare än väntat
men klart inom skamgränsen. Vet att jag tänkte att tappar jag 5 minuter andra
halvan är det ändå godkänt.

Tyvärr var jag
tvungen för att överhuvudtaget kunna ta mig i mål minska ner farten så kraftigt
så jag var nere ibland på långsammare fart än jogg och då rusar tiden iväg.
Trodde flera gånger att detta går aldrig men gick igenom smärtgränsen mer än
någonsin tidigare. Typ 5 gånger värre upplevelse än någonsin var det jag kämpade
med, och då har jag ändå råkat ut för brutala saker tidigare. Ville verkligen
komma imål, främst för lagtävlingens skull och för att jag ska inte bryta i min
VM-debut, kosta vad det kosta ville. Vet flera svenska topplöpare som har varit
tvungna att bryta trots att de veckor innan varit i toppform inför ett EM eller
VM i marathon. Vägrade bli en av dem. Fick verkligen gräva djupt för att
överhuvudtaget ta mig fram. Vem som helst hade sprungit ifrån mig i detta läget
jag befann mig i. Vissa km var jag nere på 6 min/per km men kunde absolut inte
ta mig fram snabbare. Det kontiga i det sammanhanget var att jag ändå passerade
några afrikanska löpare som tog sig fram ännu långsammare då de väggat totalt.
De vinglade fram. Förstod verkligen inte hur någon kunde ta sig fram saktare än
det jag gjorde i det läget. Gav dem energidryck (nödraket) jag hade i bakfickan
då jag ändå inte kunde trycka i mig den pga smärtorna så det var lika bra att
ge bort den.

När det var ca 1,5
km kvar till mål kom Jesper och passerade mig och sa några uppmuntrande ord.
Kämpade ända in i kaklet men tappade ändå 2 minuter på honom den lilla biten
som var kvar. Var totalt skrot i vänster sida sista 16-17 km och när jag kom
imål så spydde jag flera ggr. Kroppen sa verkligen ifrån efter att jag försökt
döda den. Min sluttid blev 2,45 – långt ifrån den kapacitet jag hade för dagen
fast att jag inte var i toppform på nått sätt vilket såklart kändes tråkigt då
kroppen i övrigt var god för ett stabilt resultat. Jesper sprang in på 2,43
(pers) och Andreas kom imål på 2.32. Tjejerna som sprungit snabbare än mig
sista delen av banan kom in på 3,04 – 3,14 och 3,24. För deras del räckte det
till lagbrons vilket var glädjande.

Såklart en
besvikelse rent resultatmässigt men ska jag ta med mig något positivt så var
det att jag vägrade ge mig, jag krigade för kung och fosterland (i dubbel
bemärkelse) och jag vet att det är mycket få personer som någonsin har grävt så
djupt för att kunna ta sig i mål i en tävling. 99,999999999 % hade klivit av
för länge sedan. Vet även att ingen i västvärmland någonsin har sprungit så
fort (långsamt) på ett marathon haltandes med denna kramp och brutala smärtor i
hela högersidan av kroppen. Långsammare än jag sprang sista milen kan jag
knappt springa även om jag försöker. Jag fick också reda på saker om vad det
kunde vara för problem jag råkar ut för i höften och högersidan, så jag tror
att jag kanske äntligen få ordning på detta för det är ruskigt frustrerande.
Dessutom var det överlag en lärorik resa som gjorde en hel del för motivationen
och ambitionen. Man lär sig mer av en tävling som går dåligt än hundra
tävlingar som går bra.

Fåren trivs bra i Dalen…

Trodde givetvis, som
alla andra gånger att kroppen skulle bli bättre till nästa race men det var mycket
sämre när jag skulle springa Lidingöloppet förra helgen. Tog loppet mest som
träning men hade givetvis önskat mig positiva svar av kroppen. Speciellt då det
var två veckor innan en som tävling jag önskar prestera på. Hade tillsammans
med rutinerat folk planerat att kliva av vid 20 km om kroppen inte var bättre
än förra helgen och skulle den vara bättre så skulle jag springa runt. Märkte efter
några hundra meter att kroppen fungerade ännu sämre än på Dotteviksrundan och
för första gången (som jag borde ha tänkt för månader sen) tänkte jag att det
måste vara något som är fel. Jag tror på nått sätt alltid att man är i dålig form
när det inte funkar, men när man är långt ifrån sin nivå som jag varit senaste
tiden så är det något annat än bara dålig form och det borde man givetvis
förstått långt innan. (Detta var sånt som farsan kunde se när han var med mig
på tävlingar. Svårare utan honom.)

Märkte att folk jag
sprungit ifrån med minuter tidigare i år låg framför mig och efter 10 km fick
jag dessutom sånt där håll som jag fått ngr ggr tidigare så därefter gick det
inte att springa alls så jag fick smärtsamt jogga med mag och benkramp fram
till 20 km där jag klev av. Sen tog jag kontakt med läkaren som hjälpte mig
inför springskytte-SM. Det visade sig sedan att jag hade bla hade
magnesiumbrist. Efter några dagars behandling så märkte jag att stelheten jag
haft i benen sen månder tillbaka nästan var helt borta. Det sas dessutom att
magnesiumbrist kunde ha ett samband med håll och det har jag känt av mera i
höst än i våras. Magnesium är viktigt för bland annat våra muskler, nerver,
cellerna, levern, benstommen, hormonsystemet, immunförsvaret och
matsmältningen. Trötthet och spända och svaga muskler är vanliga symptom vilka
jag märkte samtliga senaste 4 v. Trodde jag blivit gammal där ett tag men nu
finns det hopp igen :-)..

Läkaren sa att min
kropp inte alls verkar vara gjord för moderna kosthållning och att jag omsätter
mkt mineraler i kroppen så det gäller att vara vaksam och även ta tillskott
regelbundet och äta som en häst vilket jag också gör. Men i och med att jag
tillslut upptäckte problemen så finns i alla fall hoppet kvar att jag kan göra
ett hyfsat resultat på militära-VM i marathon som går den 12 oktober. Detta är
det andra loppet som jag hoppas finna formen ordentligt på i höst.
Springskytte-SM var det första. Jag har varit uttagen sedan länge till loppet,
och meningen var att jag även skulle springa terräng-VM för militärer tidigare
i höst, i Libanon, men det blev en del oroligheter och bombningar där nere som
gjorde att det ställdes in för oss svenskar som var uttagna.

Ute i Dalenskogen..

Så nu får jag ladda
mentalt för detta då möjligheterna till träning innan är dåliga då jag skall
iväg på militärövning från och med imorgon.

Dotteviksrundan
avgjordes förra helgen och jag kunde vara med igen efter ha varit borta från
tävlingen de tre senaste ggr den arrangerats. Fast det var nästan så jag
ångrade mig redan efter 100 meter då jag kände att kroppen inte alls ville vara
med i matchen. Inte ens utför gick det att springa ordentligt och då är man ordentligt
nerkörd. Men med en bra grund som man efter år av träning har så kan man ändå
vara med ganska högt upp så det var bara att försöka så gott man kunde. Förstod
att i närheten av min tid från 2010 fanns det ingen möjlighet att nå fast jag
inte pressade ut allt den gången. Om nu banorna varit lika långa vill säga,
vilket de inte var. Dagens bana var 350 m kortare som är ungefär en minut i
löptid för de i täten och lite mer för de som kommer därefter. Var skillnad på
löpsteget, det kändes eftersom jag under loppet mindes känslan jag hade i
kroppen den gången. Mycket riktigt så kom jag till mål på ungefär samma tid som
2010 men hade nu sprungit 350 meter kortare.

Loppet då. Kunde
innan Styckåsskogen passera starke veteranen Sören Persson men när det började
gå upp och ner så fick jag inget flyt i det utan det gick jämntrögt både uppför
och nedför. Anton Nilsson IF Göta kom ikapp mig där och vi låg tillsammans
tills backarna i Falleberget där jag inte kunde springa på som jag ville så det
var bara att finna sig i att bli tvåa bakom duktiga Anton.

Att kroppen inte
fungerade lika bra i den 4:e tävlingen inom en vecka är inte konstigt, men mer
oroväckande är att benen idag, fredag, fortfarande är påverkade. Har en tävling
till jag vill vara i form på detta år och den går 12 oktober så då borde jag
vara på uppgång igen. Återkommer med info kring denna.

Resultat

Svenska mästerskapen
i springskytte 2014 arrangerades av hemmaklubben I 2 skytteförening i samarbete med Karlstadspolisens idrotts &
skytteförening på uppdrag av Svenska Pistolskytteförbundet.

Tävlingen hade jag egentligen
haft i tankarna sedan fjolårets SM i Stockholm, då jag blev 4:a i den
individuella tävlingen och vann SM-guld i stafetten. Med bättre skytte fanns
chanserna för medalj i den individuella tävlingen. Visste också att det fanns
en möjlighet att om jag kom upp i samma nivå som jag gjort på träningar, så
kunde det räcka ända till SM-guldet. Sista veckorna var löpformen ganska bra
och även skjutformen var riktigt vass, men det är oftast stor skillnad när det
är en viktig tävling som skall genomföras då man oftast har en högre
anspänningsnivå och även högre puls in i skjutstationerna vilket kan resultera
i missade skott.

På söndag helgen
innan SM-tävlingarna så blev jag kraftigt förkyld och sängliggandes. Så de
sista förberedelserna blev lidande. Hann alltså inte med den springskytteträning
jag tänkte genomföra på egen hand den sista veckan. Fick läkarhjälp med en del
hostmediciner och liknande så jag kanske skulle kunna starta, men på
fredagskvällen var chanserna till start obefintliga. Var dock lite piggare på
lördag morgon och 45 minuter innan start med klartecken från läkaren bestämde
jag mig för att göra ett försök. På den individuella tävlingen gäller löpning
ca 6 km. 6 skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 skott.
1 min tillägg per bom. Skjutavståndet är 17,5 m. 3 skjutningar stående med
stödhand och 3 skjutningar stående utan stödhand.

Kändes som jag inte
hade något att förlora då jag in i det sista inte trodde det skulle gå att
starta, så det kändes tryggt på skjutstationerna. Trots en bom i första
skjutningen med frihand så fortsatte jag göra ”rätt” i skjutmomenten
och blev aldrig uppstressad av missade skott. Eftersom jag sprungit ikapp några
som startade tidigare än mig kunde jag inte låta bli att se att flera andra
tävlande missade fler skott än mig. Tyckte inför de sista två skjutningarna att
det gått ganska bra men drog två bomskott på näst sista vilket kändes mindre
bra. Lätt man missar när man börjar bli trött och svetten rinner i ögonen och
man blir skakig i händerna. På sista skjutningen så tänkte jag sätta alla men
får ett kantskott på sista skottet så den går inte ner. Kommer i mål med 6
bomskott vilket är godkänt då jag satt just 6 bom som godkänt men siktat på
mindre än 4 bommade skott som målsättning. Kände att för dagen så kunde jag
heller inte ha sprungit fortare. Var riktigt trött efteråt. Visar sig att de
andra i H 21 klassen inte skjutit bättre än mig så jag vinner SM-guldet med ca
3 minuter! Där bakom är det riktigt tätt med flera inom sekunders marginal.
Räknar även in de äldre klassernas resultat eftersom det är samma bana och jag
själv även får tävla i H 35 numera och i den klassen är det många duktiga. I lagtävlingen blir det brons tillsammans med Johan Lindqvist och Markus Wilhelmsson.

Äntligen efter många
års tjänst fick jag ett individuellt SM-guld efter brons och silvermedaljer
samt lag och stafettguld från andra SM-tävlingar.

Efter några timmar
är det dags för stafett-tävlingen där vi hade ett fjolårsguld att försvara. Jag
förklarar för de andra att jag är totalt slut och gärna kör andra sträckan. I
stafetttävlingen gäller följande: Löpning ca 1500 m per sträcka. Skjutning på två
skjutstationer per sträcka. 5 patroner per skjuttillfälle, totalt 10 patroner
per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand tillåten. För varje
bom, efter att alla 5 patroner avfyrats löps en straffrunda för varje ej
träffat mål. Straffrundan är ca 75 m. Jag går ut med några sekunders ledning
efter en lysande sträcka av Robert i vårt 1:a lag. Håller placeringen men åker
på någon straffrunda och växlar ut Persson i ledning som han förvaltar på ett
fantastiskt sätt med rena kulspruteskyttet då han träffar alla, och vi vinner
stafettguldet med klar marginal. Riktigt kul! Totalt sett blev det ett SM där
I2 Skf gör sitt allra bästa resultat någonsin. Flera har siktat hårt hela året på dessa SM-tävlingar vilket gav utdelning. Vi har även de gemensamma
träningarna under engagerade Hans Törneviks ledning att tacka för detta goda resultat.

Resultat

Volvo Arvika halvmara blev för mig en tuff uppgift efter en
veckas sjukdom som jag ännu inte var riktigt återhämtad ifrån. Dessutom ladda om efter en rejäl urladdning, mentalt som fysiskt från
spring-skytte SM dagen innan. Eftersom loppet höll DM-status liksom ifjol var
det enbart placeringarna som räknades och jag visste innan att det skulle bli i
stort sett omöjligt att vara i närheten av fjolårets tid (trots att jag då
körde på först efter 12 km). Vann ifjol och målsättningen vara detsamma även i
år fast jag kände innan att det lika väl kan bli en DNF. Att komma på pallen
var annars reservmålet.

Hamnade som 3:a efter starten och låg kvar där i början.
Kände efter några kilometer att det inte gick så fort så jag körde på i ett
tempo jag var bekväm i. De andra släppte nog där eftersom jag i det läget av
loppet fortfarande kunde springa på i backarna. Blev själv och det var enbart
en mental kamp mot en kropp som inte fungerade som den brukar när man är i
form. Löpsteget blev sämre och jag tyckte andningen kändes tung. Kändes bra när
man började närma sig målet och jag förstod att jag klarat att komma runt. Att banan
är tuff visste jag men när man inte är i form blir den riktigt jobbig. Kändes
nästan knäppt hur man klarat att springa 5 min fortare året innan och då vara
pigg när man nu var totalt slut vid målgång. Så med en rejäl kämpadag kunde jag
försvara DM-guldet på halvmarathon. Det blev faktiskt tre dubbelt Set Sail IF
på DM-prispallen då Emil Svensson blev trea (tvåa på DM) och Kristian Magnusson
blev 4:a (3:a på DM).

Resultat: http://volvoarvikahalvmara.se/

För en kamp mot klockan att bli frisk till SM i springskytte
imorgon. Tveksamt att det går då jag blev kraftigt förkyld efter förra helgens
seedningslopp här i Arvika. Rätt kul att banan på loppet i tidningen beskrevs
som lätt då det var en av de långsammaste milbanor jag sprungit på många år,
trots ett riktigt bra lopp. Har i veckan fått hjälp av en duktig läkare för att
bli frisk fortare men beslutet om jag startar kan jag inte ta förrän timmarna
innan start. Att jag därmed kommer till start i halvmaraton-DM på söndag är också
väldigt tveksamt. Vi får se vad som händer men hoppet är väl det sista som
överger människan så…

För övrigt så är jag riktigt besviken på den partipolitiska
debatten som förs inför valet. Mer personangrepp och klagande på varandra än
att göra något vettigt och förklara vad man vill själv. Riktigt lågvattenmärke.
Och viktiga frågor kommer aldrig i fokus utan det blir små frågor och detaljer
som är totalt oviktiga för helheten. Vill man medvetet ta fokus från viktigare
områden, eller är det för att det är dessa intriger folk vill höra? Med tanke
på allt man ser på tv så kanske det är så. Kanske bättre att flytta så långt
bort som möjligt, i ödemarken. Alaska är ett bra alternativ för att slippa höra
eländet eller så kan man göra som grannen, kasta ut tv´n.