ADVENTURE

Senaste veckorna har gått av bara
farten trots en långdragen förkylning. Har inte tränat på mycket
länge, åtminstone inte sådant som jag anser är träning. Så har
fått ägna tiden till den lilla valpen som har kommit in i vårt
hus. För att göra en historia kort så fick Mathias (min kompis som
gick bort i december) 8 st hundvalpar efter Tsappo. Tsappo är den
fina polarhunden som har varit med mig i skogen en del, en fantastisk
hund, på alla sätt. En av valparna var nästan identisk med honom i
utseende och denna tyckte Mathias att jag skulle ha, annars skulle
han behålla den valpen själv. Jag var tveksam då det tar en del
tid och liknande men även glad att han frågade för han tyckte den
valpen var speciell och det gjorde jag också. Samtidigt så var det
ett unikt tillfälle att få en valp efter Tsappo. När sen historien
skrevs och Mathias lämnade den här världen så var jag tvungen att
bara se möjligheterna med hunden. Det var också det första som
Mathias sambo Helena sa när vi möttes efter hans död. ”Nu får
du ta Tsappo 2” och då var det inget att undra på så nu är jag
ägare åt en valp döpt till Tsappo Junior. Vi är dock båda
förvisade av Maria till att sova under trappan så där håller vi
till. När det blir varmare ute åker vi nog ut..

Jag minns mycket väl hur Mathias sa många ggr att du skulle ha en sån hund, vore perfekt att ha med på turer och annat, och han hade rätt. Redan har jag varit utomhus mer än vanligtvis. På fredag är det också dags för begravning för Mathias. Jag gruvar mig redan. Det kommer göra ont…

Julaftonsturen som jag och Nilsson enligt tradition tog blev lyckad som vanligt trots storm
och förkylning. En liten film/dokumentär efter den gjordes:

I söndags fick jag ett telefonsamtal som jag aldrig kommer
att glömma. Hörde direkt att något mycket allvarligt hade hänt. Det värsta
tänkbara var ett faktum, min älskade vän och tidigare arbetskamrat Mathias hade
lämnat den här världen för nästa. Kändes som hjärtat gick i tusen bitar, jag
blev alldeles kall och skakade i hela kroppen. Kunde inte tro att det var sant.

Åkte hem till hans hus tillsammans med Mathias sambo Helenas
vän, och min tidigare klasskamrat, Veronica. När vi kom dit var det tomt men hundarna
var hemma. Jag såg direkt på Mathias hund Tsappo, som jag haft med mig i skogen
både med och utan Mathias många gånger att något var väldigt fel. Hela hunden
hade ett kroppspråk som utstrålade saknad och sorg, och när jag satte mig hos
honom så la han sina stora tassar på mina axlarna på ett sätt han aldrig gjort
förut. Det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Många fina minnen kom över
mig och jag såg dem så klart fast det kändes som allt annat var en mardröm
denna hemska dag.

Det var därefter inte lätt att möta Mathias familj men jag
hoppas det betydde en del för dem att känna att stödet finns även utanför
familjen. När sådana här saker sker så vet man inte alls hur man ska vara men
det viktigaste är nog bara att finnas till. Och lyssna. Smärtan i hjärtat när
hans mamma, som nyss förlorat sin enda son, säger till mig att jag har varit
en så fin kompis till Mathias och att han pratade om mig ofta är
obeskrivlig..

Mathias var mer än bara en vanlig vän. Han var någon som
brydde sig om en av hela sitt hjärta. Hans värme gjorde också att han hjälpte
många som inte hade det så lätt i livet men kanske glömde han bort sig själv.
Mathias var så oerhört omtyckt av de som hade någon form av funktionshinder som
han hade jobbat med. Han hade en naturlig fallenhet att jobba med människor så
han var i detta jobb i en helt egen divison. Mathias hade en intelligens och
förståelse som var unik på alla sätt. Att han skulle börja läsa juridik här i
vår hade nog också att göra med att han ville hjälpa folk.

När min mamma dog 2005 så fanns han där, när pappa dog 2012
likaså, med värme, medkänsla och med hopp om framtiden. Kanske var det så, att
just därför att han kunde känna in andras smärta, på riktigt, var en del i att han
själv inte orkade längre. Det får vi aldrig veta. Mycket låg nog till grund för
att han tog det beslut han gjorde, men han valde själv att gå den vägen, och då
litar jag på att han gjorde det han trodde på och det respekterar jag. Den här
världen blev i varje fall i detta ögonblick en mycket kallare plats att leva på
men jag är säker på att Mathias kommer att vaka över oss som blev kvar…

Vi kommer att ses igen min älskade vän. Men inte än… Vila
i frid!

Sen jag skrev sist har jag hunnit med ett par
nattorienteringar, någon fin friluftstur och lite annat. Ok Jösse arrangerade
en deltävling i nattjakta vid Sjöhaget där man sprang på en nyritad
Ingestrandskarta. Var med i täten i början men upptäckte att jag kom till min
4:e kontroll innan 3:an då det även var gafflat tvärtemot på den gafflingen.
Blev lite konfunderad när de andra stämplade där så då fick jag köra på för att
snabbt ta min 3:a och tillbaka till 4:an. Höll upp rätt bra fart där så kom
ikapp de andra innan nästa kontroll. På sista kontrollerna körde jag på och
fick på så sätt några minuters marginal ner till de andra. Resultat
Nattjakta Sjöhaget Herrar

Finalen i Nattjakta gick i Magnor. Det är 5 deltävlingar
innan finalen som avgörs i jaktstart och jag hade bara varit med i två
deltävlingar men eftersom jag hade tagit full poäng på båda så gick jag ut som
trea i jaktstarten, 2,5 minuter efter. Började med att orientera säkert och
kontrollerat. Missade 4:an lite men eftersom jag var koncentrerad så kunde jag
snabbt korrigera. Vid kontroll 5 så körde jag på ordentligt mot 6:an på ett
”runtomvägval”. Kom redan där ikapp de som startat framför, de hade
inte missat något men jag hade gjort bra mycket bättre vägval och sprang
snabbare. Sen blev det parodiorientering på oss alla med massor av misstag
eftersom jag valde att springa med de andra. Jag blev ofokuserad resten av
banan och då går det inte att springa natt-ol. I efterhand så är det lätt att
säga att jag skulle fortsatt i samma tempo, med samma fokus som jag hade innan
jag kommit ikapp. Resultatet blev istället att jag snuvades på totalsegern på
sista kontrollen då jag var slarvig. Men med den orienteringen som blev efter
kontroll 6 så var väl ingen av oss i täten värda att vinna för det var riktigt
dåligt. Kan dock skratta gott åt det efteråt..

Karta
Nattjakta final Magnor

När det gäller nattorientering hittade jag förövrigt det här
på bloggen . Det var ett tag
sen och där skrev jag bla om dåvarande landslagsmannen Jonas Leandersson som
var en sekund före mig i resultatlistan som ett framtidsnamn, och jag hade
ganska rätt där. Efter bland annat två EM och två VM-guld så är det ju ganska
rätt att han är nominerad till årets svenska manliga idrottare på idrottsgalan
i år…

Veckorna har rullat på och
jag har inte hunnit skriva något på bloggen. Lyckades för nån vecka sedan tillsammans
med några duktiga killar på regementet bärga en silvermedalj på
Försvarsmaktsmästerskapen i orientering. Orientering är en grundläggande
förmåga för en militär så konkurransen är tuff och prestigen mellan de olika
regementena är stor i budkavlen (stafett med 5 sträckor, varav 2 nattsträckor).
Körde själv sträcka 1 (sträcka 1 och 2 kördes samtidigt med gemensam start) och
var i god form så första kontrollen tog jag först, sen missade jag lite på
2:an. Hade även en längre gaffel här så kom lite efter men till kontroll 3 var
jag uppe i täten igen och stämplade först. Här låg även K3´s andrasträckslöpare
2:a så då ledde vi tävlingen klart. På väg till 5:an så höjde jag tempot och
spräckte fältet då kroppen svarade riktigt bra. Var en kille som lyckades hänga
i i ryggen till 5:an. På väg till 6:an gick jag ut lite snett och gjorde ett
pararellfel och läste fel på en traktorväg så kom upp på fel höjd. Eftersom
löpare som legat bakom sett ljusen från tätens lampor fylldes det på med folk i
samma område så det blev stor förvirring där. Så folk som varit avhängda bak i
fältet kunde ta 6:an först och få ett rätt rejält försprång.. Började jaga i
hög hastighet men gjorde ngr småmissar men till de sista kontrollerna var jag
nästan ikapp men då gjorde jag 1,5 minut på näst sista kontrollen och det var
den tiden jag var efter in. Slarvigt då jag hade bra kontroll större delen av
loppet men inte höll ihop det riktigt. Dock så låg vi efter de båda
nattsträckorna 2:a och hade bra utgångsläge för de tre dagsträckorna. Lite synd
bara att mitt misstag kostade oss en klar ledning efter natten..

Det hela avgjordes inte
förrän på sista sträckan där vår löpare spurtade ner 2 andra lag så vi slutade
2:a och fick silver i FMM. Riktigt bra gjort av oss tycker jag och med mer flyt
så hade vi även utmanat om guldet..

Var även med i en deltävling
i Nattjakta där jag började med en stor bom på 1:a kontrollen så jag låg 11:a
men sedan fick bättre ordning på det och gick ifatt de första och kunde vinna
deltävlingen. Lite stressigt lopp men skönt att det stundtals gick ganska bra..

Karta:

Resultat/ Sträcktider:

Ibland skall man ha flyt.
Hade ingen vidare ordning på skyttet under lördagens indivuiduella tävling på
springskytte-SM. Det började med att jag tappade pistolen, hölster och patroner
i terrängen innan andra skjutning. Blev väl stressad av detta och bommade 4
skott på nästa station. När jag sen hade nån bom på de övriga stationerna
trodde jag chansen till medalj var långt borta. Så när det kom en örebroare och
sa grattis till guldet så var det en mindre chock. Det visade sig att samtliga
i H 21 hade haft en riktigt dålig dag på skjutvallen så jag klarade mirakulöst
försvara guldet från 2014 (då jag både sprang och sköt bra). Helt otroligt men
nån gång skall man väl ha riktig tur också! Kanske fick kompensation för alla
gånger man haft oflyt när formen varit grym men resultatet blivit kasst
ändå. Nu var det tvärt om, även om själva löpdelen gick helt okej. Kul även att
klubbkompisen Johan tog silvret och fick sin första individuella
SM-medalj..

Sen var det dags för den
prestigefyllda stafetten där det är löpning 1500 m per sträcka. Skjutning på
två skjutstationer per sträcka. 5 patroner per skjuttillfälle, totalt 10
patroner per deltagare. Skjutavstånd 17,5 m. Stående med stödhand tillåten. För
varje bom, efter att alla 5 patroner avfyrats löps en straffrunda för varje ej
träffat mål. Straffrundan är ca 75 m. Vi hade tagit guldet två år i rad och vi
brukar ha en stenhård kamp mot stockholmspolisens skytteföreing om guldet. Så
skulle det också bli i år. Markus gjorde en bra förstasträcka men stockholmspolisens
första löpare gjorde en ännu bättre så vi var en bit efter. Jag kom in på
skjutstationen en bit efter. Satte första skottet snabbt men sen fick jag klick
på tre skott då det andra magasinet (som man aldrig använder annars) hängt sig.
Tre straffrundor alltså och hamnade efter men på sista skjutningen fick jag
till skjutningen bra och snabbt så när jag växlade var det bara några få
sekunder upp till täten. Lars hade kylan och avgjorde sista sträckan med
säkerhet på vallen och bra löpning så vi kunde vinna i år igen. Fantastiskt
kul!

I lagtävlingen blev det
silver..

Sedan jag sist skrev här så
har det väl inte hänt så mycket på idrotts eller friluftsfronten. Några
fisketurer, en fjälltur och ett Häljebodalopp är väl det jag har gjort, annars har jag mest
jobbat. I Häljeboda var det 10-årsjubileum för loppet och jag och en kille till
har varit med alla gångerna. Visste på förhand att jag inte skulle kunna
springa så fort som man gjort här som bäst men siktade på att göra ett stabilt
lopp. Kände mig inte så stark som jag har gjort som bäst här men det var bara
att kämpa på. Det räckte till seger ca minuten före David Sjögren som var tätt
följd av Erik Nordlöf. Tycker jag fick ut det mesta jag hade så hade nog inte
kunnat springa så mycket fortare än så denna dag så då får man vara nöjd.

Resultat här

http://www.haljeboda.se/race.html

Det jag siktar på närmast och
som egentligen varit det enda jag siktat på i och med nertrappningen av träning
mm är SM i springskytte som går nu till helgen i Stockholm. Har även i skyttet
tappat lite så får försöka att intensivträna skytte några dagar innan för att
få till det. Tror det blir mycket svårt att försvara fjolårsguldet på den
individuella tävlingen men i stafett tror jag vi har goda chanser att vara med
i kampen om guldet. Ska försöka få till det så gott det går på båda tävlingarna
så får vi se hur långt det räcker..

I onsdags var det dags för
sista Hiernmannen för året. Denna gång i verkliga hemmamarker för mig. Skogar
jag rört mig i dagligen sen jag var kanske 7-8 år. Skogar som ingen annan
känner bättre, nu när farsan vandrat vidare. Där jag sovit, sprungit, åkt skidor – tur och längd, fiskat och
vandrat ofantligt många ggr, ensam eller med pappa. Många småstigar som nu är
mer igenvuxna är efter mig eller farsan. Det är även ett väldigt fint område med
krävande och hård terräng. Farsan lade här grunden till många segrar i fjällorienteringen.

Brorsan hade lagt kvällens banor på skogskartan där bonitet var utritat och TC var förlagd till Abborrtjärnet på
Säterudskogen. En idyll. Faktiskt så hade han fått till banorna, åtminstone
långa banan på ett imponerande sätt. Det var en fin, utmanande bana med
vägvalsmöjligheter och äkta svår Hiernmannenterräng. Jag fick äran att dagen
innan sätta ut några kontroller med bil (som bla var en av dem jag senare
bommade på) eftersom brorsan var skadad i ett knä.

Eftersom jag inte mer än
joggat efter skadan i vaden så hade jag tänkt att springa korta banan där
tempot är lugnare. Hade dagen innan upptäckt att i skogen där man använder
lårmusklerna mer så funkade vaden bättre. Värmde upp och beslöt mig att starta
på långa banan och kliva av om jag skulle få ont. Ville gärna se vad man kunde
prestera i denna terrängen mot de starkare på långa banan. Eftersom det inte är
lika viktigt med att någon har terrängkännedom och annat som på en mer seriös orienteringstävling
så kan jag starta. I ärlighetens namn har jag väntat på en tävling i
dessa marker i 20 år, så att en vadskada skulle stoppa mig från att vara med
var nästan otänkbart. Hann tänka på farsan som jag saknar så otroligt mycket innan start och jag minns hur han önskade att det skulle kunna
arrangeras orienteringstävlingar här. Han hade varit mycket glad över att det
nu kunde bli något arrangemang, även om det ”bara” var en
Hiernmannen, där han själv tränat och tävlat under hans tid i bla Sälboda GOIF. Tänkte
även på vilket otroligt tomrum han lämnade efter sig..

Lade mig en bit bak i början
och kände på hur vadmuskeln kändes. Ner till kontroll 2 så kom jag in som 3:a
eller 4:a. På väg mot kontroll 3 så drog jag ett eget vägval som gick över hela
Gravåsmasthöjden. När jag var på toppen så tänkte jag på om detta verkligen var
så smart men eftersom jag väl känner terrängen så visste jag om fina stråk ner
mot hygget där 3:an skulle sitta. Kom ikapp folk på korta banan men dessa låg i
ett stråk 50 meter öster om mig så de såg inte ens att jag passerade dem och
här hade jag skruvat upp tempot rejält. Kroppen kändes förvånansvärt bra. När
jag stämplade vid kontrollen så lyssnade jag om jag skulle höra någon annan men
det var tyst, misstänkte att mitt vägval ändå var ganska bra och kanske låg jag
nu först.

Drog sen ett säkert vägval i
kända stråk mot nästa. Även om jag tror att det fanns snabbare alternativ så
lät jag bli att fundera så mycket över dessa. Hittade först inte var kontrollen
satt men efter ett tag så kunde jag stämpla. Nästa kontroll låg vid
Mjölnarstenen, en kulturmärkt sten där de som bodde förr i världen på andra
sidan skogen ställde ner mjölsäckarna när de varit nere och handlat på affären
i Säterud. Det var längesen nu men detta berättade farsan om för många år sen
så jag visste väl var stenen fanns. Drog ganska långt på Gårdstjärnsvägen innan
jag vek upp efter den gamla mjölnarstigen som nu var kvaddad av
skogsmaskinskörning. Nu var det bara en kontoll kvar som satt vid en myr där vi
haft skidbana. Blandade ihop myrarna i skallen och kom först till fel myr men
fick springa tillbaka och kunde ta den västerifrån. Sen var det bara att hitta
ett bra stråk mot Abbortjärnet och målet.

Resultatet då? Detta kan, från
att jag drog på maximalt, vara ett av mina vassaste orienteringslopp och
löpning i obanad skog. Jag hade otroliga 15 minuter!!?? bättre tid än tvåan på
långa banan som ändå är en kille som springer juniorelitklass och ännu mer till
de andra som var än längre bak. Frågan är om jag någonsin sprungit bättre där
terrängen var tung, det var åtminstone i samma klass som när man varit i bra
orienteringsform. Och i denna här hemmaterrängen får det vara klassorienterare
om de ska kunna ta mig, speciellt med en skogskarta/gröna karta som enda kartmaterial.
Känslan att dundra fram i hög fart i denna skogen var i varje fall fantastisk
och detta lopp kommer jag nog minnas länge. Vet iaf att farsan hade varit glad över mycket denna kväll..

Resultat:

Sen jag skrev här senast så
har det hänt en hel del. På tävlingsfronten började jag midsommar i Torsby och
Borejoggen. Kändes vid start att benen inte var med i matchen alls så det blev
bara att försöka ta sig igenom. Verkade som benen inte pallade asfaltslöpning,
som en typisk gammaldags orienterare som bara springer i skogen. Förhoppningen
var att en vecka senare vara i bättre slag på Arvika Stadslopp. Lite bättre var
det och benen höll i 3 km istället för 300 meter i alla fall. Fick ge mig mot
Henrik Örnstedt som sprang bra och eftersom jag inte var i närheten av att
springa utför som man gjort tidigare så kunde jag inte ta ikapp där heller även
om jag närmade mig lite på slutet. Kändes som det var spänst i benen som fattades
mot när man var i bra form. Dagen efter så åkte jag ner till Myrvarvet i
Holmedal där jag fick stryk mot en hårdsatsande Göteborgskille som sprang
riktigt bra. För ett antal år sen så sprang man ca 1,45 min fortare på dessa 7
km och då var det skogsstig längre än idag då det är lite ny grusväg så banan
är snabbare nu men ändå var man en bit efter sig själv så att säga..

Nu är det ju så att jag i år
kanske har tränat högst 30% av vad man gjort tidigare säsonger så det är klart
att det märks på resultaten och löpformen. Tycker man kännt det allra mest när
man ska springa fort på hårt underlag för i skogen tycker jag att det finns
ganska mycket kraft kvar ändå. Och i rejäl skog gick första Hiernmannen. Banan
gick uppför och uppepå Ingersbyberget. Fin och hård kuperad terräng. Riktigt
tufft att köra där men det passade kroppen bra. Var loss mot kontroll 5 men
saktade in mot 6:an då det verkade vara
en diffus kontroll, så det blev en klunga igen. Sista två kontrollerna ökade
jag på farten och kontrollerade täten för att vara först in eftersom det är en
del prestige.

Resultat Hiernmannen: http://eventor.orientering.se/Documents/Event/23597/Resultatlista

Helgen efter åkte jag ner
till Värmskogsloppet. Riktigt trevligt lopp vid fotbollsplanen i Värmskog.
Kändes lite skumt nere i vänster vad men kroppen var piggare och spänstigare än
på länge så det var lovande. Startade och studsen i benen var där. Övriga
startfältet släppte fast jag inte tog i alls, utan benen gick av sig själv.
Kände efter ett tag att det stramade nere i vänster vad och så blev det värre
och värre och sen small det. Fick hoppa tillbaka på ett ben. Kändes riktigt
tråkigt då jag äntligen kände mig rappare i benen igen och hade tänkt mig träna
mera igen under sommarn. Så nu är jag skadad men får väl hålla igång med annat,
har tränat lite styrketräning och får väl så småningom försöka cykla lite…