ADVENTURE

Startade upp vinterträningen med
ett terränglopp i Karlsborg. Det var regementsmästerskap K3 i terränglöpning 5
km. Finns en hel del snabba killar så man fick ligga i. Fick en lucka vid 2 km
som jag sedan höll in till mål. Sluttiden blev 16,32. Kändes att det fattades
lite fart i benen men upplevde att uthålligheten och grunden finns där. Kanske
lite svårt att pressa det sista då man mentalt har avslutat säsongen så insatsen
var godkänd. Många deltagare och banan var fin. Mitt resultat blev också nytt
banrekord. I övrigt kan man konstatera att standarden var god detta år då 3
banrekord sattes i de olika klasserna.

Nu börjar det komma in
lite kyligare luft nu vilket är skönt. Känns friskt om kvällarna. Ser fram emot
att få ta fram turskidorna och packa ”storryggsäcken” full och ge mig ut i markerna.
Tror det kan bli mer spårning i år och länsstyrelsen önskade sig rapporter så
snart jag kunde informera dem om tecken efter de stora rovdjuren som lever i
Värmland.

<!–
WriteFlash(”);
//–>

Video från en del spårning förra året

Under en löptur på skogen med
pannlampa förra veckan så hörde jag plötsligt en varg som ylade några hundra
meter bort. Hade inte förväntat mig detta just här där det inte finns någon
stationär varg så det var mycket överraskande. Släckte pannlampan och bara
lyssnade till det magiska ljudet. Var månljust också så det var rena ”skriet
från vildmarken” stämning på skogen. När han slutade så härmade jag ylandet och
fick häftigt nog ett långt utdraget svar. När jag sedan ylade för andra gången
blev det dödstyst. Sprang dit därifrån jag hört ylandet och lyste upp markerna
med 4000 lumen för att kanske få en skymt av den men då var vargen redan långt
borta.

Till helgen kör Set Sail IF ett
öppet klubbmästerskap. Så välkomna alla som vill ha en bra träningsdag eller
vill testa formen.

Mer info här: http://setsailif.se/klubbmasterskap/

Fick en fråga här på
bloggen:

”Hej L-O!
Vore kul att höra lite om din träning de senaste åren, antal timmar, antal mil
mm. Även vad du har för Vo2 Max. Även en liten presentation av dina
favoritpass/ formtoppningsupplägg mm.”

Tyckte jag kunde ge ett mer komplett svar på den frågan. Att
prata om träning är alltid intressant och jag har själv varit ganska aktiv på
området när det gäller att hitta forskningsrapporter. Har dessutom alltid tyckt
det varit kul att prata med erfarna och kunniga personer. På så sätt har man
fått olika infallsvinklar och även kunnat dra sina egna slutsatser, samt testat
lite olika saker för att slutligen hitta något som passar ganska bra och som
man tror på. När det gäller läsning så kan man hitta en hel del från vårt
grannland Norge där man genom Olympiatoppens försorg satsar många miljoner på
utveckling av träningsmetoder/forskning och därmed ligger i framkant. Man ser
också klara resultat där om man jämfört med Sverige då Norge ofta har fler
aktiva som når världsnivå inom ”slitsporter” såsom längdskidor, cykel, löpning,
orientering mm.

När det gäller personer som tacksamt delat med sig värdefull
erfarenhet och på så sätt gett mig kunskap och idéer ang. träning under många
år så finns det många att nämna och nämner några här. Jag har naturligtvis
lyssnat massor på farsan hur man tränade förr inom orienteringen. När jag sedan
började köra lite hårdare med konditionsträning igen efter några års
fotbollspelande så kom jag snart i kontakt med Christian Nilsson och Martin
Larsson som båda då satsade hårt på längdskidor och hade gjort så i många år.
Att träna med dessa herrar var oerhört värdefullt och gav mig insikt om vad som
krävdes för att nå en högre nivå. De var målinriktade och lämnade inget åt
slumpen på den tiden. Framförallt Martin gjorde det som krävdes för att nå så
långt som möjligt med sin skidåkning och skapade sig själv en miljö där allt
var inriktat mot att åka så fort som möjligt på ett par skidor. Förstod ganska
snart att med den inställningen finns möjligheten att bli fantastiskt bra men
man bränner sig kanske fortare mentalt då det kräver mycket att satsa så
helhjärtat.

Tränade också en hel del med Martin Holmstrand då han
fortfarande bodde i västra Värmland. Trots att han var några år yngre har han
hållit på med konditionsidrott sen han var liten och hade därmed en hel del
erfarenhet. Martin kanske inte alltid hade ordning på allt runt omkring då
prylar och annat kunde hamna var som helst men han gjorde mkt rätt när det
gällde träning och han krånglade inte till det. Martin gjorde också några år i
Norge där han tränade med några av Norges bästa skidåkare och löpare vilket
gjorde att han fick insikt i deras träning vilket man fick uppdateringar om
vilket var intressant.

Andra som jag diskuterat med som gett mig spännande uppslag
är bl.a. L-E Nilsson, Tore Axelsson och Grete Waitz. Alla duktiga inom löpning
som haft både framgångar och motgångar under sin livstid. Tore började om för
ett antal år sen och gör nu en mkt framgångsrik veteransatsning där han söker
det optimala träningsupplägget för just sin förmåga. Där tror jag själv mycket
av hemligheten ligger, det finns vissa grunder men man måste anpassa det till
varje individ samt dess övriga livsförhållanden. Det är stor skillnad på någon
som kan leva som proffs eller heltidsarbetare när det gäller tid till
återhämtning mellan passen osv.

Filosofin

Om jag skall beskriva min egen träningsfilosofi så är det
nog att jag inte har någon direkt träningsfilosofi, utan kör den träningen jag
tycker är kul och när tillfället ges men vissa mönster finns. Skall nu försöka
beskriva dem närmare. Filosofin grundar sig på att jag själv är mest imponerad
av de som är tränade på flera sätt. Ex de som har snabbhet, uthållighet och styrka.
För mig är en imponerad fysisk förmåga någon som har alla dessa egenskaper. Jag
ser också att många lätt jämför ”bra tränad” med hur fort de springer vilket
oftast är helt fel. De som är bra på exempelvis löpning på hårt underlag
behöver inte vara de med bäst syreupptagningsförmåga etc. Det finns en hel del,
ex många orienterare som springer grymt bra i skogen där hjärta lungor belastas
hårt men är sämre på väg. Det finns också exempel på motsatsen där några
springer riktigt fort på hårt underlag men är hopplöst efter på obanad löpning
där fler parametrar spelar in. Min egen filosofi är också framförallt att göra
det enkelt, att inte krångla till det med pulsmätare, kilometertider mm utan
helt enkelt köra på känsla. Ett bra träningspass kan var löpning i 12 km men
det kan också vara skogsarbete i 8h. Något jag också tänker på numera är att
inte ta det för allvarligt. Det finns trots allt andra viktigare saker än
träning/tävling även om det säkert inte känns så för många.

Träningen

Ibland gör jag saker som kanske är träning men i själva
verket räknar jag det som något annat. Om man går mil med tung packning och
turskidor några dagar så får man mycket ”gratisträning” som ger en perfekt
grund till övrig träning samt även en bra grund till mitt extrajobb i
försvarsmakten där jag ingår i en jägaregrp. Jag har numera ingen nedskriven
träningsplanering eftersom jag känt att jag blev för styrd av en sådan och att
det krockade med arbete mm. Planeringen har jag därmed i huvudet och det som
ligger till grund för den är samlade erfarenheter. Är heller inte rädd för att
missa några pass eller ta några dagars vila. För mig som har ett (vad det
verkar) medfött lågt järnvärde kan detta kanske bara vara bra.

Annars lägger jag grunden med ”mängdträning” då jag tror att
man inte kan ersätta mängden med kvalité. Känns som man kan nå en nivå relativt
snabbt med mkt kvalité i träningen men du måste ha en bred och stabil grund för
att komma vidare och bygga upp en bra återhämtningsförmåga. Om man skall se
till hur jag tränade i år så kan jag förmodligen räkna antalet intervallpass på
en hand, resten var lugn distansträning. Då jag tävlar relativt ofta på en
sommarsäsong så tar jag också vissa tävlingar som ren träning och detta tror
jag mycket på. Om man verkligen kan göra det. Vissa har säkert problem med att
ta tävling som träning och vill alltid prestera på högsta nivå, blir nervösa
innan etc. För dem kanske inte detta passar men jag har inga problem med att
bara köra på längre. Förr kanske man laddade för hårt även för dessa tävlingar
som man tog som träning.

Sammanfattningsvis så kan man på nått sätt säga att man
strävar man efter att bli sin egen tränare. Jag har alltså fått influenser från
många håll och när man testat själv så blir det till slut en beprövad
erfarenhet.

Antal timmar

Timmar och mil har jag ingen aning om då jag slutat med
träningsdagbok och statistik (min filosofi: man tränar knappast bättre med en
massa siffror) men rimligtvis ligger jag runt 400-500h om året senaste två
säsongerna. Mil har jag än mindre aning om då det mesta sker i skogsterräng.

Värden

Mätte vad jag minns 5,9 l, 79ml/kg på ett submaximalt
cykeltest som skulle vara tillförlitligt 2008. Borde väl ha värden kring där
även nu, ev. något högre då förmågan i tung terräng känns bättre numera. För
mig när det gäller (framförallt) löpning är det nog inte syreupptaget som är
den begränsande faktorn, det är en inte fulländad löpteknik och annat som är
den begränsande faktorn för att springa snabbare. I orienteringskogen är det
kartläsningsförmågan.

Favoritpass/Formtoppning

Favoritpasset är nog ett längre pass i skogen där banan är kuperad
och man springer lugnt och snackar men terrängen är sådan att det ändå är ett
krävande pass. Ett annat favoritpass är att packa ryggsäcken med käk, tält,
varma kläder, en varm sovsäck och bara ge sig ut i terrängen med skidor för att
stanna ute några dagar. Ett sådant pass ger otroligt mycket för mig. Nilsson
brukar vara en medresenär på båda sorterna. Formtoppningen går väl mestadels
till så att jag drar ner på träningsmängden ca 2 v innan och lägger ett hårt
pass 6-7 dagar innan tävlingsdagen. Det kan vara en mindre betydande tävling
också som man använder som hårdare pass. Detta har funkat, ibland skall sägas.
Andra gånger inte alls så det är svårt att få till ett upplägg som alltid funkar
men att man tränat lite mindre en period är ofta bra toppning då kroppen är
fräsch när man skall tävla.

Slutord

När det gäller min träning så finns det säkert massor av detaljer
som man kan ändra och göra bättre men överlag tycker jag att jag ligger på en
lagom nivå när det gäller antal pass och dess innehåll. Jag tröttnar inte på
träningen då det ofta är varierande pass och jag har en komplett fysik som man kan
använda i många sammanhang.

Nattjakta
gick i onsdags i Magnor. Var en riktigt smålurig bana där jag tror alla missade
lite i början då det var ett område med grusgropar och kontroller som var
gafflade med varandra. Kom ändå ur området bland de första och fick därefter
sällskap av Andreas i VVOK. Vi hade olika gaffel i nästa fjäril men vi bommade
lite båda två så vi kom samtidigt ändå. Trodde gamle världsmästaren S Dählie
var före så jag körde på rätt hårt stundtals för att ev. komma ikapp. Det var
han inte visade det sig när vi kom i mål. På slutet orienterade Andreas mest
och bäst men jag behövde poäng och körde på lite mot sista. Andreas svarade upp
bra men jag kunde ta fullpoängaren. Det behövde jag.

Resultat

Jag och
Nilsson körde mörkernavigering här en sen kväll utan karta. Var en riktigt
trevlig tur.

Till
veckan drar vi igång med Måndagsträningen igen.

Har varit ganska frånvarande ett tag. Både från civilt liv
samt träning. Träningen har legat nere pga. en långdragen förkylning men har
rört på mig lite försiktigt. Blev en nattorientering i v och det var kul även
om kroppen kändes ganska seg. Blev några missar och lite slarvig orientering
emellanåt och då rullar minuterna iväg. Var en trevlig bana men terrängen var
sådär trevlig att nattorientera i.

Sträcktider

Även om man mest tar deltävlingarna som bra
träningstillfällen så är det himla kul när det flyter på och går bra. Vann
nattcupen ifjol efter några stabila deltävlingar och en final där en krånglande
pannlampa gjorde det väl spännande andra delen av finalbanan då jag tappade
mitt försprång som var på 3 minuter. Har nu missat några tävlingar men ska
försöka att vara med på de flesta som återstår och försöka hålla i
orienteringen så kanske man kan utmana i finalen. Langturn (långdistansorientering
med gemensam start) i Norge arrangeras också i slutet av okt. Var snabbast där
ifjol och det är ofta trevlig terräng som erbjuds så där tänker jag vara med.

”Det som
inte dödar härdar”

Min
upplevelse av gårdagens sthlm-halvmarathon var smärtsam. Kändes från start att
det var något skumt med kroppen. Hade liksom svårare att syresätta mig och fick
ta det rätt lugnt även där det var lättlöpt. Det var det första jag märkte.
Efter ca 6 km känner jag att det börjar strama i sidan och får bromsa på tempot
ytterligare. Vid 12 km har jag så ont så jag får stanna första gången. Undrade
om jag överhuvudtaget skulle kunna ta mig till mål. Kändes verkligen inte så. Det
som drev mig att kunna tänka på att fortsätta var att tävlingen också gällde som
Försvarsmaktsmästerskap i långlopp. Tänkte att en pallplacering kanske skulle
gå om jag kunde ta mig till målet. Det var enda anledningen till att fortsätta
i det läget jag befann mig i för hade det varit en ”vanlig” tävling så hade jag
klivit av precis där. Eftersom jag har fått så tidigare vet jag att det är kört
i normala fall men nu var det än värre. Smärtorna var olidliga och från att ha
legat på strax över 3,20 per km i början så blev det ner mot 4,20 på sina håll
då det bara inte gick att springa. Kände mig skadeskjuten och jagad för jag
visste att tappar jag för mkt kommer någon och springer förbi mig snart. Det
var en känsla av ren överlevnad ute på banan.

Tempot
blev lägre och lägre och stoppen fler och fler ju längre jag kom men det blev
också kortare till mål. Fick verkligen kriga mentalt för att klara det jag gett
mig in på. Svårt att förklara upplevelsen. Tänkte på farsan, att han aldrig
någonsin vek ner sig utan alltid kämpade, in i det sista. Det gav mig krafter
att gå igenom smärttröskeln och köra trots syrebristen. Nådde tillslut målet
efter min värsta upplevelse i en tävling någonsin och kunde knappt gå därifrån
då jag sprungit hukandes och snett pga. smärtan. Varje muskel hade använts på
ett annorlunda sätt än normalt vid löpning. Ena axeln var ex totalt skrot och
jag kunde inte lyfta ena armen.

Men jag
blev Försvarsmaktsmästare i långlopp 2013 tack vare att ingen hann ikapp mig
även om det var nära och kan nu återvända till förbandet med hedern i behåll då
jag verkligen rent ut sagt fick kriga mig igenom smärtgränsen. Efter detta så
har jag börjat så smått tro att jag har fler än en skruv lös. Vem utsätter sig
för något sådant här?

Idag har
jag grymt ont överallt. Blir en paus från all träning i ngr veckor nu för att
vila skallen från den smärtsamma upplevelsen…

Resultat
här
I övrigt
så har jag senaste tiden tänkt väldigt ofta på morsan och farsan. Var upp till
graven här en dag och såg då att någon planterat en blomma på graven. Fanns
även ett kort på blomman. Där var det ritat en orienteringsskärm och ett fjäll.
Det var från farsans kompis Alvar och hans fru från Tibro i Västergötland.
Alvar och farsan tävlade tillsammans på fjällorienteringen många ggr. Tyckte
det var så fint med kortet. Saknar mor o far så oerhört!

Kan
summera ihop en godkänd vecka. 2 SM-guld, 1 DM-guld och en bronsmedalj från
Försvarsmaktsmästerskapen i orientering (budkavle). Orienteringen gick i
Halmstad på ett fint men lite smålurigt område som faktiskt bjöd på lite
småkuperade delar. Denna budkavle avgjordes som en 5-manna stafett med 2
nattsträckor resp. 3 dagsträckor. Tydligen riktig prestige det här och det
märktes ganska snart att det var många taggade lag och en mycket välordnad
tävling. Orienteringskunskaper är givetvis betydande för Försvarsmaktens
anställda och varje förband skall ställa upp i A-klassen med åtminstone ett
lag. K3 hade inte vad jag hört lyckats ta medalj de sista 10 åren, så jag
tyckte väl att det var dags nu. Det är tydligen lite typiskt för Jägarförband,
vilka bör ha personal med hög kompetens att inte få till det i tävlingar.

Idrottsavdelningen
på K3 hade kört en ren amerikansk laguttagning rätt av från de främsta
platserna på regementsmästerskapen och eftersom jag var först där fick jag
frågan om jag ville ta start sträckan. Eftersom jag gillar nattorientering så
tackade jag givetvis ja. La märke till att det stod nr 15 på vår nummerlapp och
det var alltså lagets placering i fjolårets budkavle. De flesta i laget var
överens om att det borde vi kunna förbättra. Min personliga målsättning blev
att gå säkert och vara taktisk för att kunna växla som första lag.

Startskotten
small och jag fick avancera från andra led till täten över ett gärde. Var
medvetet avvaktande i början och försökte klura på hur gafflingsalternativen kunde
se ut. Försökte ligga som 3-4:a och känna av lite mot första kontrollen. Märkte
att tempot inte var speciellt hårt och funderade ett tag på att sätta riktig
fart men tänkte att det kunde vara bra med flera som orienterade fram mot
kontrollerna. Tog första kontrollen som andra lag och drog ganska hårt mot 2:an
så de började släppa bakom. Gjorde dock en krok till fel sten innan jag vände
tillbaka och stämplade vid rätt kontroll så där var de andra lagen ikapp igen.
Mot 3:e kontrollen så drog jag hårt men hade vänt kartan fel så drog kontrakurs
och kom ut på en väg. Upptäckte misstaget och drog ett ”runt om” vägval på mestadels
väg till 3:an. Sprang på rätt ordentligt efter mitt misstag som kostade tid. På
väg uppför in mot kontrollen såg jag lampor komma bakom mig så jag hade rundat
hela startfältet. Tog det lite lugnt in mot kontrollen och fick sällskap av ett
lag. Vi körde sedan tillsammans några kontroller som låg i en slutning och
genom varvningen var vi tillsammans. Gjorde ngr småmissar på sista slingan men
inga större grejer. Hade sedan olika gafflingsalternativ så jag blev själv och
tog de sista kontrollerna ganska metodiskt. Kunde efter att ha brottats med
några vassa björnbärssnår springa in själv till växlingen där nöjda lagkamrater
väntade. Taktiskt väl genomfört lopp även om man kanske skulle kunna ha
sprungit lite snabbare på sina håll.

Resten av
stafetten var vi nere på 6-7:e plats men tack vare bra avslutningar på näst
sista och sista sträckan kunde vi till slut bli 3:a med typ en hundradels
marginal. Riktigt brutal spurtstrid axel mot axel var det sista som hände för
vår del. Vi var efter den här dramatiska avslutningen riktigt nöjda med en
bronsmedalj från mästerskapet. Gillar personligen verkligen det här med
lagtävlingar. Totalt sett en bra vecka alltså. Två SM-guld från springskytte och ett brons på Försvarsmaktsmästerskapet i orientering (stafett). Bara DM-guldet som fattas men det kommer retroaktivt..

Klockan
05.30 på lördag morgon satt jag i bilen på väg till Stockholm och springskytte-SM.
Vi var 4 st som åkte och representerade anrika Kungl Värmlands regementes
skytteförening (I2 IF skytte). Föreningen har stor tradition inom bl.a. skyttesport
och inom springskytte har man varit ganska så framgångsrika genom åren. Stafetten
på SM hade man vunnit 2 år på rad men Stockholmspolisen som varit tvåa dessa båda
gånger var nu mycket taggade och ville ta revansch på sin hemmaplan.

Den
individuella tävlingen startade dagen och jag hade på träningarna innan SM haft
bra drag i skyttet men nu fick jag låga träffar då pistolens träffbild var något
för lågt inställd. Ett nybörjarmisstag att inte ha en väl inskjuten pistol för
målet är inte stort att träffa när du kommer springandes med ett pumpande
hjärta. Mycket frustrerande men en erfarenhet rikare. Eftersom man blir
straffad med en minuts tilläggstid per bom så var jag en bit efter men tack
vare ganska ok löpning så slutade jag 4:a. Förstod att de flesta missarna
berodde på materialet och tänkte hålla upp lite mer på stafetten. Glädjande nog
så räckte ändå vårt sammanlagda resultat till guld i lagtävlingen då Johan blev
5:a och Robert tog 2:a platsen.

Några
timmar senare var det dags för stafetten. Ganska kort löpning med två
skjutstationer per man. Snabbt, intensivt och hög puls. Vi diskuterade taktiken
och beslöt att ställa upp laget med mig på första sträckan för att försöka
stressa de andra lagen till misstag då jag förmodligen skulle springa ifrån de
flesta innan första skjutningen. Funkade bra kom och nådde första skjutstationen
i klar ledning, tyvärr glömde jag att hålla upp riktmedlen något utan höll mitt
i och det slutade med flera straffrundor. Försökte springa på som en gasell i
rundan och kom ut så jag såg ledaren en bit framför. Kunde springa förbi strax
innan nästa skjutning och började tyvärr med en bom men sedan höll jag upp bra
och satte fyra riktigt snabba skott mitt i prick vilket blev avgörande då jag
växlade nästan i rygg på Stockholmpolisens tidigare Svenska mästare som nu
gjorde stafettens allra snabbaste sträcktid.

Johan
gjorde sedan en mycket stabil andra sträcka med säker skjutning och kunde växla
ut Robert i ledning. Robert missade några skott på första skjutningen och
tappade ledningen men jagade ikapp så vi låg jämsides med Stockholmspolisens
lag in till sista skjutningen. Rejält nervigt för oss som följde upplösningen. Båda
skyttarna missar ett skott vardera men Robert är lite före in i straffrundan
och kan hålla undan så vi vinner SM-guldet med 3 sekunders marginal! Det var
alltså klubbens 3:e SM guld i rad i stafett. Riktigt spännande tävling och
grymt roligt när det var så jämt hela vägen ända in till mål.

På
söndagen arrangerades Volvo Arvika Halvmaraton. Värmlands Friidrottsförbund
bestämde i våras att det räknades som DM för Värmland. Tydligen hade det veckan
innan blivit något missförstånd och tävlingsledningen fick beskedet att det
inte var DM så det togs bort från hemsidan. Personligen tyckte jag detta
verkade skumt då det är enda halvmaratontävlingen som arrangerades i Värmland
detta år. (Så visade det sig också att det var så det blir förmodligen
retroaktiv utdelning av DM medaljer) Såg främst halvmaran i Arvika som en genomkörare
inför andra tävlingar senare i höst.

Var hemma
sent efter Sthlm´s turen och vaknade sedan på morgonen och kom knappt nerför
trappan. Fotlederna var stela efter två tävlingar på lördagen men räknade med
att det skulle släppa lite senare på dagen. Pratade med Anders Eriksson innan
att främst köra loppet som ett träningspass och ligga i behaglig fart. Vi
trodde Leif ville dra i början och så gjorde han. Tyckte det gick lagom fort då
banan är ganska krävande redan från start. Kände efter 5-6 km att kroppen
började komma igång och fast jag körde försiktigt uppför mot slalombacken i
Rackstad så blev det små luckor bakåt. Körde inte så hårt och var osäker på hur
jag skulle göra så tog det lite lugnare ner mot Jössestugan. Såg när Leif kom
upp i rygg att Anders hade släppt en liten lucka. Fortsatte dra i ett jämt tempo
och då började Leif också få problem och släppte. Kändes som jag körde hyfsat lugnt
ändå och tänkte att jag kanske ska öka lite sista 8-9 km, men just när jag
tänkte detta så kom det ett smygande håll i sidan som jag råkade ut för ifjol
ngr ggr. Då blev det helt stopp ibland, i år har det inte kommit eller så har
det gått att köra ganska fort ändå. Fick ta det lite lugnt utför och där det
var lättlöpt så det kändes inte helt bra att vara jagad av 2-3 Götalöpare. Klarade
dock att hålla undan i sista utförsbacken så då förstod jag att de skulle få
svårt att komma ikapp och uppför bromsade inte magmuskeln så mkt. Kollade sedan
hur det var med DM och visst var det så att detta skulle vara DM.

Blev ändå
ett ganska bra formbesked tycker jag men det får inte komma något sådant här
kramp i muskeln i sidan de ggr då jag vill prestera på ”riktigt” för då kan jag
inte löpa ut och tappar fart. Och som ifjol, i stort sett tvärstopp. Något som
prover också har visat här i sommar är att jag verkar ha låg järnhalt i blodet
och kanske har svårt att ta upp järn och det kan förklara varför formkurvan kan
vara väl mkt upp och ner ibland.

Artikel AN

Resultat

I lördags
var det dags för ännu en stafett. Nämligen Kraftloppstafetten i Finspång.
http://www.kraftloppet.se/

Det var
Stefan Fransson som hade dragit samman laget men de flesta av lagmedlemmarna
kände jag innan. Det var jag, Anders Eriksson, André Rangelind och Anton
Nilsson från Värmland. Från Åmål kom Elias Björnsson, Christopher Doxeryd och
Conny Wass. Dessutom förstärkte Peter Öberg Stigtomta, David Kasselstrand
Gammelby och Johan Pettersson från Motala. Ett ganska jämnstarkt lag med flera olika
kvalitéer. Trodde innan att vi hade en god chans att hamna på pallen och trodde
även att gör vi vad vi ska så borde det kunna gå att vinna då jag sett
motståndet. Det gäller dock att alla går bra och inte råkar ut för något
oväntat som bromsar farten.

Vår
förstesträckslöpare David öppnade stabilt som tvåa några sekunder efter på
första sträckan. Peter Öberg axlade sträcka två som var av terrängkaraktär.
Eftersom Peter kanske är mest känd som orienterare med bl.a. några VM-silver
passade sträckan bra och Peter kunde ta över ledningen på denna sträcka.
Därefter körde Elias som en plog på 12 km sträckan som gick efter en nedlagd
banvall och gav Anton ett försprång ut på nästa sträcka. Anton sprang riktigt
bra i inledningen av sträckan och gav inte jagande lag någon möjlighet att få
se ryggen på honom. Han mattades dock lite på slutet men krigade hela vägen. De
andra Åmålskillarna sprang sedan på bra och lät inte förföljarna komma närmare.
André Rangelind gjorde sedan ett mycket bra lopp på en ganska backig 6 km´s sträcka och utökade försprånget. Anders Eriksson sprang 12 km sträckan och gjorde ett
stabilt lopp och skickade ut Johan Pettersson på näst sista sträckan. En sträcka som gick
till stor del i skogen. Ett lustigt sammanträffande var att jag ett par dgr
innan varit uppe i farsans gamla hus och tittat på kort och då hittat bilder
från fjällorienteringen i Jämtland och då var Johan med på någon bild. Han var
också med i den vinnande patrullen det året. Johan sprang mkt bra på sin
sträcka som mest gick i skogen och kunde växla över till mig i en säker
ledning.

Det blev
så dags för mig att ta över stafettpinnen på sista sträckan och göra det jag
skulle. En sträcka som var ganska varierad och lite småknixig med en del backar upp
och ner. Körde på hårt men inte riktigt allt jag hade då jag ville ha krafter
kvar på slutet om jag skulle se att någon närmade sig. Hade fått rapporter från
vår lagledare att det var starka löpare som skulle jaga mig. Tyckte värmen var
ganska tung men antog att det ändå inte gick helt långsamt. Fransson hade innan
sagt att om jag var under förra årets tid på sträckan så skulle han vara nöjd.
Ifjol hade sträckvinnaren 26,37 och jag kom i mål på 24,07 och utökade därmed
försprånget så jag gjorde en godkänd sista sträcka och kunde föra in laget som
segrare i kraftloppet 2013.

Var ett
fantastiskt trevlig arrangemang och lagledar-Frasse gjorde verkligen allt så vi
som tävlade skulle ha det så bra som möjligt. Ordning och reda och mycket bra
service dessa dagar gjorde det väldigt enkelt att vara tävlande. Tror alla i
laget var mkt nöjda efter tävlingen.

Reportage
löpning för alla