Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).
Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.
Vitklädda specialsoldater vintertid – en av dessa var Rolf Sannes
De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.
Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE
Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.
Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.
Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
från Oskar Solbergs dagbok.
Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen
För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.
Haakon VII:s frihetsmedalj till fjädringman Oskar Solberg
En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944
Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.
Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.
Minnesmärke för Rolf Sannes. Foto: L-O Gävert (mars 2025)
Årsredovisningarna för 2024 från Must, FRA och Säkerhetspolisen har nyligen publicerats och är väl värda en noggrann genomgång. Våra grannländer har också successivt släppt motsvarande rapporter under våren. Det stora intresset för dessa rapporter visar tydligt på behovet av stöd för att förstå det komplexa och osäkra globala läget.
USA och dess kontext
När det gäller USA, som just nu är ett hett samtalsämne, ger rapporterna begränsad vägledning. Då de avser 2024 och skrevs innan Donald Trump blev president och började utmana den globala säkerhetsordningen, säger de lite om hur USA agerar idag eller hur Trump kan komma att agera framöver. Trots detta kan insikter om aktörer som Ryssland och Kina hjälpa oss att reflektera över USA:s handlingsutrymme och konsekvenserna av Trumps beslut.
Ryssland: en långsiktig konfrontation
Ett centralt tema i rapporterna är Rysslands agerande och framtida avsikter. Kreml ser Väst som en fiende och förbereder sig för en långvarig konfrontation, med tron att denna kan vinnas. Kriget i Ukraina är en del av denna större strategi. Trots Rysslands utmaningar är hotet mot vår säkerhet fortsatt högst reellt, inte bara genom kriget i Ukraina, utan även via hybridhot mot Sverige och dess allierade. Även om tidsperspektivet för ett direkt militärt hot är osäkert, måste vi agera som om tiden är knapp.
”Flera händelser i närtid har visat på en allt mer offensiv inställning när det gäller att planera och genomföra sabotage i EU- och Natoländer.” (Must årsöversikt)
Aktiv hantering av hot
Rapporterna betonar att vi inte får låsa oss vid tidtabeller för framtida hot. Istället är det avgörande att aktivt hantera nuvarande hot, såsom underrättelseinhämtning, påverkansoperationer och sabotage. Erfarenheter från Europa visar att sabotagehotet är bredare än bara undervattenskablar – det omfattar även sprängningar och mordbrand. Här kan Norges nationella säkerhetsmyndighets råd vara vägledande: identifiera risker, samla information, ha övervakning och rutiner för att hantera kritiska förmågor.
Kina, andra konflikter och hot
Trots fokus på Ryssland får vi inte bortse från andra hot. Kina fortsätter att utgöra en betydande risk, inte minst genom sitt stöd till Ryssland. Samtidigt kvarstår terrorism, organiserad brottslighet och andra globala konflikter som påtagliga hot. Den komplexa hotbilden kräver att vi är förberedda för en rad olika scenarier.
Säkerhetsskydd: en ständigt pågående process
Rapporterna understryker vikten av ett systematiskt säkerhetsarbete. Hoten förändras ständigt, och säkerhetsskyddet måste utvecklas i samma takt. Organisationer bör uppdatera sina hotanalyser och säkerhetsåtgärder regelbundet och söka stöd vid behov. Som Säkerhetspolisen uttrycker det: ”Alla samhällsviktiga verksamheter måste prioritera säkerhetsskydd för att bygga motståndskraft.”
Benkt Eriksson från ArvikaKuriren som smyger sig fram genom skogen
Familjen Eriksson i Arvika
Benkt Eriksson, även känd som ”K-märkte Benkt”, föddes i Arvika den 11 maj 1922. Benkts föräldrar var Herman Eriksson och hans fru Lilly (född Grafström). Benkt kom till världen hos barnmorskan Maria Flodén, som höll till i våningen ovanpå där Arvika Konsthantverk ligger idag. Fru Flodén var Arvika köpings barnmorska, och hon hade troligen den rollen från 1905, då hennes företrädare slutade, fram till 1932, då hon avgick med pension. Benkts pappa, Herman Eriksson, var son till Ola Eriksson, som hade bröderna Christian, legendarisk skulptör och bildhuggare, samt Elis i Taserud, som var kamrer vid Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud och en legendarisk historieberättare. Benkts mamma, Lilly, kom även hon kom från Arvika. Pappa Herman var jägmästare för Billerud, och familjen flyttade snart till Fredros i Gunnarskog där Benkt växte upp, för att senare flytta till Säffle. Familjen flyttade därefter till Närke, men där trivdes inte Benkt värst bra så han tog tåget till Arvika och släkten så ofta han kunde. Benkt tillbringade många somrar hos sin farfar Ola och farmor Kristin i Taserud i Arvika, där han umgicks med sina kusiner och alla djuren. I Arvikatrakten fanns humorn och kalasen tillsammans med bland annat farfars bröder.
Värnplikt vid Västmanlands flygflottilj (F 1)
Vid 18 års ålder, efter all sin tid i Arvika mönstrade Benkt. Han blev uttagen till F1 i Västerås, och han fick med tiden olika militära utbildningar/uppdrag. De ville att han skulle bli flygare, men Benkt trivdes inte särskilt bra i det militära. Han utbildades till telegrafist och flygplansskytt, men sedan fick han erbjudandet att bli vapentekniker, vilket han accepterade. Han utbildades både i Eskilstuna inom handeldvapen och i Östersund inom bombteknik hos en figur som kallades ”bomb-Anders”. Benkt blev tung gruppmekaniker och flög mycket. När tyskarna invaderade Norge fick han bli med på flygpatruller (fjärrspaningsdivision) som bevakade gränsen över Värmland till Härjedalen. Ibland landade de på Brattforshedens krigsflygfält (Fält 16) för att tanka, cirka en mil öster om Molkom i Värmlands län.
Arbete på vapenfirma i Stockholm
Den mörka delen, som Benkt själv ibland har beskrivit det, började med att han fick jobb på Skandinaviens största vapenfirma i Stockholm. Årsskiftet 1942–43 hade Benkt fått reda på mycket om hur förhållandena var i Norge genom kusiner till hans mor, som redan då vid ett par tillfällen hade hållits som fångar i Victoria Terasse, Gestapos högkvarter i Oslo. En dag träffade han en kusin till sin mor från Oslo som frågade om han kunde tänka sig att hjälpa motståndsrörelsen mot tyskarna i Norge. Motståndsrörelsen hade bland annat sitt M-kontor (norska ambassadens Militärkontor nr. 4) (Mi4), med ansvar för samband med och hjälp till hjemmefrontens militära organisation, Milorg, på Skeppargatan 32 på Östermalm. Benkts uppdrag var att ringa till olika personer vid gränsen och informera om när en kurir anlände. NK, alltså Nordiska Kompaniet, hade ett tjugotal telefonhytter säkra från avlyssning, där Benkt ringde till kontakter, främst hade han en kontakt med en sjuksköterska i Torsby. De använde kodord som ”Johan kommer då och då”. Har tyvärr inte kunnat få fram något namn på denna sjuksköterska, så om någon som läser detta sitter inne med detta så skriv.
Benkt blev som 20-åring kurir för XU. XU var en av de största och mest betydelsefulla norska hemliga underrättelseorganisationerna under andra världskriget. XU bildades i juli 1940 och hade vid krigsslutet cirka 1500 agenter, som rapporterade med ett sofistikerat kurirsystem till Storbritannien via Stockholm. XU var till början en del av Milorg men blev under 1941–1942 en självständig organisation direkt underlagt norska myndigheter i London och Stockholm. Verksamheten hölls extremt hemlig också efter kriget, och all information blev offentliggjord först 1989.
Fallet Holst/Operation Claw i Lillehammer
År 1943 kom Benkt i kontakt med norrmannen Kai Holst, en entusiastisk motståndsman och organisatör i Milorg. Som mystiskt sköts i en trappuppgång i Stockholm efter krigsslutet. Officiellt uppgav svenska och norska myndigheter självmord som dödsorsak, men familjen och många av hans vänner och kamrater i motståndsrörelsen menar att Holst blev mördad. Polisundersökningen fastställde självmord, men bland Holsts gamla Milorg-kamrater var det många som vägrade att tro att Holst hade tagit sitt eget liv. Flera, bland andra Historie-professorn Tore Pryser har i efterhand ställt frågor om motståndsmannen Kai Holsts plötsliga död i juni 1945 har något samband med ”kuppen i Lillehammer”. Operation Claw var en svensk-amerikansk gemensam insats, som med stöd från Norge genomfördes i Lillehammer strax efter den tyska kapitulationen i slutet av andra världskriget. I samarbete med den amerikanske underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS – föregångare till CIA) och med stöd från den norska legationen i Stockholm reste representanter för den svenska underrättelsetjänsten C-byrån tillsammans med två norska underrättelsespecialister till Lillehammer den 9 och 10 maj 1945. Under frigöringsdagarna 1945 genomförde helt enkelt den svenska underrättelsetjänsten en anmärkningsvärd ”kupp” mot Lillehammer turisthotell där överbefälhavaren för Wehrmacht i Norge, general Franz Böhme, hade sitt högkvarter. C-byrån skulle enligt en överenskommelse säkra viktigt tyskt underrättelsematerial. Som en del av avtalet skulle även en grupp tyska radioexperter transporteras till Sverige. Genom en överenskommelse med den tyske befälhavaren för Wehrmacht i Norge, överfördes 36 tyska underrättelsespecialister (totalt 38 man) och diverse dokument och utrustning först till Sverige, till ett interneringsläger i Torsby, Värmland. Den 12 juni åkte de vidare till det amerikanska lägret (USA-bas Frankfurt) i Tyskland med två amerikanska Dakota-flygplan (DC 3: or). Underrättelsematerialet som erhölls från kuppen i Lillehammer, bland annat en sovjetisk kodbok, kom senare till användning för amerikanerna under det kalla kriget. På så sätt hamnade också bland andra chefen för en radiospaningsgrupp i Abwehr, via Sverige, i amerikansk tjänst. Totalt fyra koffertar med tyskt underrättelsematerial om Sovjetunionen hamnade via C-byrån hos OSS. Mycket tyder på att detta var starten på samarbetet med underrättelseinhämtning i fredstid mellan det ”neutrala” Sverige och USA.
Operationen var kontroversiell både då och senare. Då var det omstritt att amerikanerna agerade i vad som ansågs vara britternas ansvarsområde, och för att samla information om Sovjetunionen – som då var allierade – i samarbete med det ”neutrala” Sverige. Hade det här kommit fram hade det troligen blivit livat värre hos både britterna och Sovjetunionen. Information om kuppen i Lillehammer var åren efter kriget hemligstämplad, och allt är tydligen fortfarande inte tillgängligt. Det kan finnas anledning att tro att Kai Holst, genom sin hemhörighet i Lillehammer, fick reda på den här operationen och den politiska ”sprängkraften” i densamma. Holst var känd för sin rättskaffenhet och för att hedra ingångna avtal och spelregler. Kanske hade han för avsikt att meddela brittisk underrättelsetjänst i Stockholm om vad han fått veta. Jobbade Kai också för SOE/MI6? Det har också spekulerats i om han var på väg att berätta vad han visste för personer som hade kontakter med Sovjetunionen. Han hade ju bevisligen kontakt med Osvald (Asbjørn Sunde), som under kriget tagit order från Sovjet/NKVD sektion S. Det sägs även att Holst var kommunist – eller var han antikommunist? En värld full av speglar. Jag har inte hittat några klara bevis för att Kai Holst arbetade för SOE eller MI6, men det är känt att han hade kontakter med personer som hade kopplingar till Sovjetunionen. Dock hedrades Kai Holst postumt av den brittiska konungen för modigt uppträdande och stor tacksamhet för utförda tjänster, och det pekar väl så gott som något på att han var i brittisk tjänst.
”Familjen går till norska myndigheter för att få svar. ’Då mor försökte, fick hon efter ett tag reda på att det inte fanns något hon kunde göra, och jag vet inte om blev hotad men hon fick i alla fall veta att det kunde vara farligt för henne. Så det är något där, som är väldigt obehagligt.'” Uttalande av Elsebeth Heyerdahl-Larsen, i filmen Mysteriet Holst.
Från Expressen 1947
Holst lämnade Norge 1943
Kai Holst var född 24/2 1913 och var från Lillehammer. Kai Holst kom tidigt in i motståndsarbetet och var knuten till centralledningen i Milorg. Då Milorgledningen rullades upp av tyskarna från hösten 1942 fick Kai en central roll i att bygga upp organisationen igen. 1943 blev han beordrad att lämna Norge, efter att ha blivit starkt efterlyst av Gestapo. I Sverige anställdes han vid den norska legationen i Stockholm, där han fortsatte sitt framstående arbete med att stötta hjemmestyrkorna. Han blev Milorgs man i Stockholm. Förutom att vara kontakt mellan ledningen i Milorg och distriktsorganisationerna var Holst kontaktperson till grupper oberoende av Milorg. Det var Oslogänget med Gunnar Sønsteby, XU, Asbjørn Bryhns grupp, 2A och Osvaldgruppen (”Osvald” täcknamnet efter ledaren Asbjørn Sunde).
Holst ger Benkt order att bli mer aktiv i motståndsrörelsen
Kai Holst som hade fått ansvaret vid Mi4 för ”ruteavdelningen” – alltså kurirlederna, var den som ville att Benkt skulle bli mer aktiv i motståndsrörelsen. Och det blev han. Eftersom Benkt var ledig på lördagar åkte han bland annat till Dals-Ed med pengar som skulle över gränsen till Norge. Benkt fick tystnadsplikt för sina uppdrag fram till 1995, och berättade aldrig om sina upplevelser för sin fru eller sina barn. Han skadade aldrig någon och hade heller aldrig tillfälle till det. En gång missade han tåget, men en poliskommissarie i Karlstad, som var engagerad i motståndsrörelsen, körde honom i full mundering till Dals-Ed, och han hann fram med sitt viktiga paket. Benkt kom efterhand mer och mer in i det illegala arbetet och kunde som svensk kunde han ganska obehindrat sända telegram och meddelanden till viktiga kontaktpersoner.
Infödd Arvikabo en fördel i gränsområdet – till Oslo som kurir
Som infödd Arvikabo kunde Benkt också röra sig ganska fritt i gränsområdena. Han tog sig även illegalt över gränsen till Norge vid några tillfällen och han var ända in till Oslo för att överlämna material. Detta skedde två gånger åren 1943–44. Uppdragen innebar ofta att ta sig som kurir med ryggsäckar från motståndsrörelsen till den norska gränsen, och ibland in i landet. Han fick därifrån med sig underrättelser tillbaka till M-kontoret som användes i de allierades krigföring. Enligt Benkt utfördes uppdragen främst för Milorg A-113-D11 (tror han menade D 113?). Att det mesta som underrättelseorganisationen XU lyckades samla in också fördes över gränsen fick Benkt reda på först långt senare. Uppdragen som Benkt utförde var extremt farligt, eftersom han riskerade att bli upptäckt och arresterad av den tyska ockupationsmakten. Benkt och andra kurirers arbete var avgörande för att hålla motståndsrörelsen informerad och samordnad under ockupationen.
Benkts mors kusin; Harry Bjerkebeck
Länsmannen i Norge Harry Bjerkebeck var kusin med Benkts mor. Benkt mådde under kriget illa över – som han trodde då – släktingens nazistsympatier. ”Det var med stor sorg vi upplevde att en släkting blivit nazist”, var Benkts kommentar. Bjerkebeck drev nämligen, efter order från London, ett farligt dubbelspel och hade infiltrerat det norska nazistpartiet Nasjonal samling. Han således medlem i Nasjonal Samling och samtidigt chef för Pan-gruppa, en del av underrättelsetjänsten XU. Han var en av de viktigaste informatörerna för XU som opererade från norskt territorium. Bjerkebeck avslöjades bara några månader före krigsslutet och när han kallades till förhör den 28 februari 1945 stoppade han en giftampull i munnen före han kliver in till förhöret med Gestapo. När han förstår att han är avslöjad tuggar han i sig giftampullen och dör ganska omedelbart.
På Bjerkebecks gravsten står:
”Han som her sover i Mor Norges favn,
Han ga till fedrelandet allt
Han verjet sine venner da han falt
Vi reiste stenen med hans navn”
Fredsdagarna
Den 11 maj 1945 – på sin 23-åriga födelsedag – anländer Benkt Eriksson till Fredrikstens fästning i Halden i samband med fredsdagarna. Under andra världskriget spärrades Fredriksten av och användes av de tyska ockupationstrupperna. Där är Benkt med och förbereder avväpningen av den tyska garnisonsstyrkan.
Efter kriget
Benkt mottog deltagarmedaljen efter kriget Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945, som är en norsk krigsmedalj som instiftades den 19 september 1945. Medaljen tilldelas militär personal, både norsk och allierad, som deltog i strid eller blev sårade under andra världskriget. Personalen som tilldelas medaljen måste ha visat god nationell hållning under ockupationstiden! Medaljen är tillverkad i brons och på framsidan finns Norges riksvapen med inskriptionen ”9 APRIL 1940 * 8 MAI 1945 *”. På baksidan finns kongeflagget, handelsflagget och örlogsflaggen, omgivna av en smal cirkel med inskriptionen:
”DELTAGER I KAMPEN”
Benkt Eriksson bytte efter kriget karriär, från vapenindustrin till lantbruk. Senare blev han distriktschef, eller förvaltare som han föredrog att kalla sig, på Lantmännen i Alster nära Karlstad. Där var han en uppskattad chef under många år. I närheten av Alster, i Lungvik, byggde han dessutom en vacker gård. Genom hela sitt liv var Benkt Eriksson aktiv inom kultur- och föreningslivet. Hans största passioner var kultur och idrott. Han hade en stark övertygelse om att all kultur var värdefull och brukade säga: ”Kultur – det är kraft det”. Benkt talade ofta och gärna om Frödingstenen i Alsterdungen, som hans farfars bror Christian Eriksson hade skapat. Ibland guidade han grupper på Alsters herrgård, Gustaf Frödings födelsegård, och tog dem då till stenen. Där berättade han att det tog Christian tio år att färdigställa stenen, som han hade funnit hemma i Taserud, och att den vägde 18 ton. Benkt brukade även citera dikten på en av stenens tre sidor:
”Och här är dungen, där göken gol, små töser sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär…”.
Benkt Eriksson blev 92 år.
Källförteckning
”Värmland i krigets skugga” (Värmland förr och nu, 1990, Värmlands Museums årsbok)
En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.
Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.
I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.
I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.
Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.
FinnskogsterrängSjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.
Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).
Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.
På Aksels grav står skrivet;
”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866
Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.
Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…
2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
