Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).
Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.
Vitklädda specialsoldater vintertid – en av dessa var Rolf Sannes
De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.
Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE
Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.
Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.
Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
från Oskar Solbergs dagbok.
Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen
För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.
Haakon VII:s frihetsmedalj till fjädringman Oskar Solberg
En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944
Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.
Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.
Minnesmärke för Rolf Sannes. Foto: L-O Gävert (mars 2025)
Årsredovisningarna för 2024 från Must, FRA och Säkerhetspolisen har nyligen publicerats och är väl värda en noggrann genomgång. Våra grannländer har också successivt släppt motsvarande rapporter under våren. Det stora intresset för dessa rapporter visar tydligt på behovet av stöd för att förstå det komplexa och osäkra globala läget.
USA och dess kontext
När det gäller USA, som just nu är ett hett samtalsämne, ger rapporterna begränsad vägledning. Då de avser 2024 och skrevs innan Donald Trump blev president och började utmana den globala säkerhetsordningen, säger de lite om hur USA agerar idag eller hur Trump kan komma att agera framöver. Trots detta kan insikter om aktörer som Ryssland och Kina hjälpa oss att reflektera över USA:s handlingsutrymme och konsekvenserna av Trumps beslut.
Ryssland: en långsiktig konfrontation
Ett centralt tema i rapporterna är Rysslands agerande och framtida avsikter. Kreml ser Väst som en fiende och förbereder sig för en långvarig konfrontation, med tron att denna kan vinnas. Kriget i Ukraina är en del av denna större strategi. Trots Rysslands utmaningar är hotet mot vår säkerhet fortsatt högst reellt, inte bara genom kriget i Ukraina, utan även via hybridhot mot Sverige och dess allierade. Även om tidsperspektivet för ett direkt militärt hot är osäkert, måste vi agera som om tiden är knapp.
”Flera händelser i närtid har visat på en allt mer offensiv inställning när det gäller att planera och genomföra sabotage i EU- och Natoländer.” (Must årsöversikt)
Aktiv hantering av hot
Rapporterna betonar att vi inte får låsa oss vid tidtabeller för framtida hot. Istället är det avgörande att aktivt hantera nuvarande hot, såsom underrättelseinhämtning, påverkansoperationer och sabotage. Erfarenheter från Europa visar att sabotagehotet är bredare än bara undervattenskablar – det omfattar även sprängningar och mordbrand. Här kan Norges nationella säkerhetsmyndighets råd vara vägledande: identifiera risker, samla information, ha övervakning och rutiner för att hantera kritiska förmågor.
Kina, andra konflikter och hot
Trots fokus på Ryssland får vi inte bortse från andra hot. Kina fortsätter att utgöra en betydande risk, inte minst genom sitt stöd till Ryssland. Samtidigt kvarstår terrorism, organiserad brottslighet och andra globala konflikter som påtagliga hot. Den komplexa hotbilden kräver att vi är förberedda för en rad olika scenarier.
Säkerhetsskydd: en ständigt pågående process
Rapporterna understryker vikten av ett systematiskt säkerhetsarbete. Hoten förändras ständigt, och säkerhetsskyddet måste utvecklas i samma takt. Organisationer bör uppdatera sina hotanalyser och säkerhetsåtgärder regelbundet och söka stöd vid behov. Som Säkerhetspolisen uttrycker det: ”Alla samhällsviktiga verksamheter måste prioritera säkerhetsskydd för att bygga motståndskraft.”
Hydrogenfabriken på Vemork revs 1977. Ingen visste att källaren, där högkoncentrerat tungt vatten tillverkades, fortfarande var intakt. För några år sedan hittades källaren och den är nu tillgänglig för allmänheten. Följ med till platsen där Norges mest berömda sabotageaktion ägde rum 1943. I denna videoblogg besöker Festningsverk Militærhistorie, Stian Fosland, Rjukan och berättar om ”Tungvattensaktionerna”. Han inleder sin resa genom att ta en tunnel från kalla krigets dagar till Gaustatoppen. Sedan besöker han det norska industriarbetarmuseet på Vemork och får en guidad tur i ”Tungvattenskällaren”. Resan avslutas vid Mæl station, där ”Tinnsjöaktionen” inträffade 1944. Tungvattensaktionen var en serie militära sabotageinsatser mot Norsk Hydros anläggning i Rjukan i Telemark under andra världskriget. Insatserna genomfördes av de allierade och syftade till att hindra Tyskland från att få tillgång till tungt vatten som producerades i Rjukan. Tungvattnet var viktigt för atomforskning och möjlig produktion av kärnvapen. Tungvattensaktionen omfattade Operation Grouse och Operation Freshman, Operation Gunnerside (Vemorkaktionen) samt Tinnsjöaktionen (Bonzo – Knut Haukelid).
”Britterna bygger upp en organisation för hemliga operationer. Den heter Special Operations Executive, avdelningen för specialoperationer, kallad Churchills spionskola.Här tränas norrmännen som flytt från ockupationen.
Joachim Rønneberg berättar:
– Vi utbildades för sabotageaktioner bakom fiendens linjer. Vi lärde oss allt om sprängämnen, att skicka kodade meddelanden med morse och att kasta handgranater.”
Den här tiden på året för 82 år sedan så var några av sabotörerna från Rjukan på sin reträttväg till Sverige. Fem sabotörer med Joachim Rønneberg i spetsen kom den 19 mars 1943 in vid gränsröse 106 i norra Värmland, grävde ner sina vapen och övernattade (Uggleheden, Höljes), anmälde sig under falska namn hos en landsfiskal som ”civila” flyktingar, fick enkel biljett till Vingåker och Kjesäter, där de passerade genom ”gräddfilen” för VIPs, kom till Stockholm och flög från Bromma till Skottland – hela vägen under sina falska namn från Rjukan. (Källa: Anders Johansson)
I de hemliga polisdiarierna står det om halvt nedgrävda funna klädesplagg som troligen kom från de männen, i närheten av gränsröse 106. (Källa: Martin Bergström)
Det finns även en koppling till Arvika i denna historia. En del av sprängmedlet som användes vid aktionerna vid Rjukan förvarades en tid i familjen Grundels hem i Rosendal, då några sabotörer kommit släpande med det i en stor väska…
Benkt Eriksson från ArvikaKuriren som smyger sig fram genom skogen
Familjen Eriksson i Arvika
Benkt Eriksson, även känd som ”K-märkte Benkt”, föddes i Arvika den 11 maj 1922. Benkts föräldrar var Herman Eriksson och hans fru Lilly (född Grafström). Benkt kom till världen hos barnmorskan Maria Flodén, som höll till i våningen ovanpå där Arvika Konsthantverk ligger idag. Fru Flodén var Arvika köpings barnmorska, och hon hade troligen den rollen från 1905, då hennes företrädare slutade, fram till 1932, då hon avgick med pension. Benkts pappa, Herman Eriksson, var son till Ola Eriksson, som hade bröderna Christian, legendarisk skulptör och bildhuggare, samt Elis i Taserud, som var kamrer vid Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud och en legendarisk historieberättare. Benkts mamma, Lilly, kom även hon kom från Arvika. Pappa Herman var jägmästare för Billerud, och familjen flyttade snart till Fredros i Gunnarskog där Benkt växte upp, för att senare flytta till Säffle. Familjen flyttade därefter till Närke, men där trivdes inte Benkt värst bra så han tog tåget till Arvika och släkten så ofta han kunde. Benkt tillbringade många somrar hos sin farfar Ola och farmor Kristin i Taserud i Arvika, där han umgicks med sina kusiner och alla djuren. I Arvikatrakten fanns humorn och kalasen tillsammans med bland annat farfars bröder.
Värnplikt vid Västmanlands flygflottilj (F 1)
Vid 18 års ålder, efter all sin tid i Arvika mönstrade Benkt. Han blev uttagen till F1 i Västerås, och han fick med tiden olika militära utbildningar/uppdrag. De ville att han skulle bli flygare, men Benkt trivdes inte särskilt bra i det militära. Han utbildades till telegrafist och flygplansskytt, men sedan fick han erbjudandet att bli vapentekniker, vilket han accepterade. Han utbildades både i Eskilstuna inom handeldvapen och i Östersund inom bombteknik hos en figur som kallades ”bomb-Anders”. Benkt blev tung gruppmekaniker och flög mycket. När tyskarna invaderade Norge fick han bli med på flygpatruller (fjärrspaningsdivision) som bevakade gränsen över Värmland till Härjedalen. Ibland landade de på Brattforshedens krigsflygfält (Fält 16) för att tanka, cirka en mil öster om Molkom i Värmlands län.
Arbete på vapenfirma i Stockholm
Den mörka delen, som Benkt själv ibland har beskrivit det, började med att han fick jobb på Skandinaviens största vapenfirma i Stockholm. Årsskiftet 1942–43 hade Benkt fått reda på mycket om hur förhållandena var i Norge genom kusiner till hans mor, som redan då vid ett par tillfällen hade hållits som fångar i Victoria Terasse, Gestapos högkvarter i Oslo. En dag träffade han en kusin till sin mor från Oslo som frågade om han kunde tänka sig att hjälpa motståndsrörelsen mot tyskarna i Norge. Motståndsrörelsen hade bland annat sitt M-kontor (norska ambassadens Militärkontor nr. 4) (Mi4), med ansvar för samband med och hjälp till hjemmefrontens militära organisation, Milorg, på Skeppargatan 32 på Östermalm. Benkts uppdrag var att ringa till olika personer vid gränsen och informera om när en kurir anlände. NK, alltså Nordiska Kompaniet, hade ett tjugotal telefonhytter säkra från avlyssning, där Benkt ringde till kontakter, främst hade han en kontakt med en sjuksköterska i Torsby. De använde kodord som ”Johan kommer då och då”. Har tyvärr inte kunnat få fram något namn på denna sjuksköterska, så om någon som läser detta sitter inne med detta så skriv.
Benkt blev som 20-åring kurir för XU. XU var en av de största och mest betydelsefulla norska hemliga underrättelseorganisationerna under andra världskriget. XU bildades i juli 1940 och hade vid krigsslutet cirka 1500 agenter, som rapporterade med ett sofistikerat kurirsystem till Storbritannien via Stockholm. XU var till början en del av Milorg men blev under 1941–1942 en självständig organisation direkt underlagt norska myndigheter i London och Stockholm. Verksamheten hölls extremt hemlig också efter kriget, och all information blev offentliggjord först 1989.
Fallet Holst/Operation Claw i Lillehammer
År 1943 kom Benkt i kontakt med norrmannen Kai Holst, en entusiastisk motståndsman och organisatör i Milorg. Som mystiskt sköts i en trappuppgång i Stockholm efter krigsslutet. Officiellt uppgav svenska och norska myndigheter självmord som dödsorsak, men familjen och många av hans vänner och kamrater i motståndsrörelsen menar att Holst blev mördad. Polisundersökningen fastställde självmord, men bland Holsts gamla Milorg-kamrater var det många som vägrade att tro att Holst hade tagit sitt eget liv. Flera, bland andra Historie-professorn Tore Pryser har i efterhand ställt frågor om motståndsmannen Kai Holsts plötsliga död i juni 1945 har något samband med ”kuppen i Lillehammer”. Operation Claw var en svensk-amerikansk gemensam insats, som med stöd från Norge genomfördes i Lillehammer strax efter den tyska kapitulationen i slutet av andra världskriget. I samarbete med den amerikanske underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS – föregångare till CIA) och med stöd från den norska legationen i Stockholm reste representanter för den svenska underrättelsetjänsten C-byrån tillsammans med två norska underrättelsespecialister till Lillehammer den 9 och 10 maj 1945. Under frigöringsdagarna 1945 genomförde helt enkelt den svenska underrättelsetjänsten en anmärkningsvärd ”kupp” mot Lillehammer turisthotell där överbefälhavaren för Wehrmacht i Norge, general Franz Böhme, hade sitt högkvarter. C-byrån skulle enligt en överenskommelse säkra viktigt tyskt underrättelsematerial. Som en del av avtalet skulle även en grupp tyska radioexperter transporteras till Sverige. Genom en överenskommelse med den tyske befälhavaren för Wehrmacht i Norge, överfördes 36 tyska underrättelsespecialister (totalt 38 man) och diverse dokument och utrustning först till Sverige, till ett interneringsläger i Torsby, Värmland. Den 12 juni åkte de vidare till det amerikanska lägret (USA-bas Frankfurt) i Tyskland med två amerikanska Dakota-flygplan (DC 3: or). Underrättelsematerialet som erhölls från kuppen i Lillehammer, bland annat en sovjetisk kodbok, kom senare till användning för amerikanerna under det kalla kriget. På så sätt hamnade också bland andra chefen för en radiospaningsgrupp i Abwehr, via Sverige, i amerikansk tjänst. Totalt fyra koffertar med tyskt underrättelsematerial om Sovjetunionen hamnade via C-byrån hos OSS. Mycket tyder på att detta var starten på samarbetet med underrättelseinhämtning i fredstid mellan det ”neutrala” Sverige och USA.
Operationen var kontroversiell både då och senare. Då var det omstritt att amerikanerna agerade i vad som ansågs vara britternas ansvarsområde, och för att samla information om Sovjetunionen – som då var allierade – i samarbete med det ”neutrala” Sverige. Hade det här kommit fram hade det troligen blivit livat värre hos både britterna och Sovjetunionen. Information om kuppen i Lillehammer var åren efter kriget hemligstämplad, och allt är tydligen fortfarande inte tillgängligt. Det kan finnas anledning att tro att Kai Holst, genom sin hemhörighet i Lillehammer, fick reda på den här operationen och den politiska ”sprängkraften” i densamma. Holst var känd för sin rättskaffenhet och för att hedra ingångna avtal och spelregler. Kanske hade han för avsikt att meddela brittisk underrättelsetjänst i Stockholm om vad han fått veta. Jobbade Kai också för SOE/MI6? Det har också spekulerats i om han var på väg att berätta vad han visste för personer som hade kontakter med Sovjetunionen. Han hade ju bevisligen kontakt med Osvald (Asbjørn Sunde), som under kriget tagit order från Sovjet/NKVD sektion S. Det sägs även att Holst var kommunist – eller var han antikommunist? En värld full av speglar. Jag har inte hittat några klara bevis för att Kai Holst arbetade för SOE eller MI6, men det är känt att han hade kontakter med personer som hade kopplingar till Sovjetunionen. Dock hedrades Kai Holst postumt av den brittiska konungen för modigt uppträdande och stor tacksamhet för utförda tjänster, och det pekar väl så gott som något på att han var i brittisk tjänst.
”Familjen går till norska myndigheter för att få svar. ’Då mor försökte, fick hon efter ett tag reda på att det inte fanns något hon kunde göra, och jag vet inte om blev hotad men hon fick i alla fall veta att det kunde vara farligt för henne. Så det är något där, som är väldigt obehagligt.'” Uttalande av Elsebeth Heyerdahl-Larsen, i filmen Mysteriet Holst.
Från Expressen 1947
Holst lämnade Norge 1943
Kai Holst var född 24/2 1913 och var från Lillehammer. Kai Holst kom tidigt in i motståndsarbetet och var knuten till centralledningen i Milorg. Då Milorgledningen rullades upp av tyskarna från hösten 1942 fick Kai en central roll i att bygga upp organisationen igen. 1943 blev han beordrad att lämna Norge, efter att ha blivit starkt efterlyst av Gestapo. I Sverige anställdes han vid den norska legationen i Stockholm, där han fortsatte sitt framstående arbete med att stötta hjemmestyrkorna. Han blev Milorgs man i Stockholm. Förutom att vara kontakt mellan ledningen i Milorg och distriktsorganisationerna var Holst kontaktperson till grupper oberoende av Milorg. Det var Oslogänget med Gunnar Sønsteby, XU, Asbjørn Bryhns grupp, 2A och Osvaldgruppen (”Osvald” täcknamnet efter ledaren Asbjørn Sunde).
Holst ger Benkt order att bli mer aktiv i motståndsrörelsen
Kai Holst som hade fått ansvaret vid Mi4 för ”ruteavdelningen” – alltså kurirlederna, var den som ville att Benkt skulle bli mer aktiv i motståndsrörelsen. Och det blev han. Eftersom Benkt var ledig på lördagar åkte han bland annat till Dals-Ed med pengar som skulle över gränsen till Norge. Benkt fick tystnadsplikt för sina uppdrag fram till 1995, och berättade aldrig om sina upplevelser för sin fru eller sina barn. Han skadade aldrig någon och hade heller aldrig tillfälle till det. En gång missade han tåget, men en poliskommissarie i Karlstad, som var engagerad i motståndsrörelsen, körde honom i full mundering till Dals-Ed, och han hann fram med sitt viktiga paket. Benkt kom efterhand mer och mer in i det illegala arbetet och kunde som svensk kunde han ganska obehindrat sända telegram och meddelanden till viktiga kontaktpersoner.
Infödd Arvikabo en fördel i gränsområdet – till Oslo som kurir
Som infödd Arvikabo kunde Benkt också röra sig ganska fritt i gränsområdena. Han tog sig även illegalt över gränsen till Norge vid några tillfällen och han var ända in till Oslo för att överlämna material. Detta skedde två gånger åren 1943–44. Uppdragen innebar ofta att ta sig som kurir med ryggsäckar från motståndsrörelsen till den norska gränsen, och ibland in i landet. Han fick därifrån med sig underrättelser tillbaka till M-kontoret som användes i de allierades krigföring. Enligt Benkt utfördes uppdragen främst för Milorg A-113-D11 (tror han menade D 113?). Att det mesta som underrättelseorganisationen XU lyckades samla in också fördes över gränsen fick Benkt reda på först långt senare. Uppdragen som Benkt utförde var extremt farligt, eftersom han riskerade att bli upptäckt och arresterad av den tyska ockupationsmakten. Benkt och andra kurirers arbete var avgörande för att hålla motståndsrörelsen informerad och samordnad under ockupationen.
Benkts mors kusin; Harry Bjerkebeck
Länsmannen i Norge Harry Bjerkebeck var kusin med Benkts mor. Benkt mådde under kriget illa över – som han trodde då – släktingens nazistsympatier. ”Det var med stor sorg vi upplevde att en släkting blivit nazist”, var Benkts kommentar. Bjerkebeck drev nämligen, efter order från London, ett farligt dubbelspel och hade infiltrerat det norska nazistpartiet Nasjonal samling. Han således medlem i Nasjonal Samling och samtidigt chef för Pan-gruppa, en del av underrättelsetjänsten XU. Han var en av de viktigaste informatörerna för XU som opererade från norskt territorium. Bjerkebeck avslöjades bara några månader före krigsslutet och när han kallades till förhör den 28 februari 1945 stoppade han en giftampull i munnen före han kliver in till förhöret med Gestapo. När han förstår att han är avslöjad tuggar han i sig giftampullen och dör ganska omedelbart.
På Bjerkebecks gravsten står:
”Han som her sover i Mor Norges favn,
Han ga till fedrelandet allt
Han verjet sine venner da han falt
Vi reiste stenen med hans navn”
Fredsdagarna
Den 11 maj 1945 – på sin 23-åriga födelsedag – anländer Benkt Eriksson till Fredrikstens fästning i Halden i samband med fredsdagarna. Under andra världskriget spärrades Fredriksten av och användes av de tyska ockupationstrupperna. Där är Benkt med och förbereder avväpningen av den tyska garnisonsstyrkan.
Efter kriget
Benkt mottog deltagarmedaljen efter kriget Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945, som är en norsk krigsmedalj som instiftades den 19 september 1945. Medaljen tilldelas militär personal, både norsk och allierad, som deltog i strid eller blev sårade under andra världskriget. Personalen som tilldelas medaljen måste ha visat god nationell hållning under ockupationstiden! Medaljen är tillverkad i brons och på framsidan finns Norges riksvapen med inskriptionen ”9 APRIL 1940 * 8 MAI 1945 *”. På baksidan finns kongeflagget, handelsflagget och örlogsflaggen, omgivna av en smal cirkel med inskriptionen:
”DELTAGER I KAMPEN”
Benkt Eriksson bytte efter kriget karriär, från vapenindustrin till lantbruk. Senare blev han distriktschef, eller förvaltare som han föredrog att kalla sig, på Lantmännen i Alster nära Karlstad. Där var han en uppskattad chef under många år. I närheten av Alster, i Lungvik, byggde han dessutom en vacker gård. Genom hela sitt liv var Benkt Eriksson aktiv inom kultur- och föreningslivet. Hans största passioner var kultur och idrott. Han hade en stark övertygelse om att all kultur var värdefull och brukade säga: ”Kultur – det är kraft det”. Benkt talade ofta och gärna om Frödingstenen i Alsterdungen, som hans farfars bror Christian Eriksson hade skapat. Ibland guidade han grupper på Alsters herrgård, Gustaf Frödings födelsegård, och tog dem då till stenen. Där berättade han att det tog Christian tio år att färdigställa stenen, som han hade funnit hemma i Taserud, och att den vägde 18 ton. Benkt brukade även citera dikten på en av stenens tre sidor:
”Och här är dungen, där göken gol, små töser sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär…”.
Benkt Eriksson blev 92 år.
Källförteckning
”Värmland i krigets skugga” (Värmland förr och nu, 1990, Värmlands Museums årsbok)
Kjell och Gjermund Nygårdseter samt Tor Solbergseter berättar om Vingersruta, ”flyktingrutan” som gick från Kongsvinger till Sverige under andra världskriget. Video av Martin Høgberget (2020).
Vingersruta var en många flyktvägar som användes under andra världskriget för att smuggla människor från det nazistockuperade Norge till det neutrala Sverige. Denna specifika rutt från Kongsvinger i Norge till Sverige som användes både för kurirtrafik och flyktinghjälp var i drift från sommaren 1942 fram till krigets slut 1945. Vingersruta gick från Kongsvinger, Langtjernet, Tangen, Trosholmen, vidare till Lebiko, Kissalamp eller Mitandersfors. Flyktingarna fick hjälp av lokala ”grenseloser”/guider som, trots riskerna för sitt eget liv, hjälpte de förföljda att hitta skydd och frihet. Vingersruta ansågs som en av de säkraste flyktinglederna i det här området under kriget. Ingen flykting, eller lots blev anhållna de tre åren rutan var i drift.
Karta Vingersruta
Grenselos på Vingersruta – Einar Solbergseter
Einar Solbergseter (1921-2011), far till Tor Solbergseter från Austmarka som jag känner genom orienteringen var en av grenseloserna på Vingersruta. Einar kom att bli en central person i verksamheten som påbörjades när han bara var 18 år gammal. När judeförföljelsen blev intensiv i Norge 1942 blev Vingersruta mer etablerad och fler flyktingar kom denna väg. Innan 1942 var det ett mindre antal flyktingar som hade kommit denna väg, där Einar rodde flyktingarna över den stora sjön Mökeren. Från Tangen gick de till en vik som kallades ”flyktingevika”, varifrån de rodde över sjön till Trosholmen på andra sidan. Det var ca en halvmil att ro.
Bröderna Henry och Einar Solbergseter var grenseloser för många flyktningar under kriget. Foto: Privat
Det var många judar som uppsökte Tangen och de hade oftast med sig ett lösen/kodord som löd: ”Vi skal hilse fra Magnhild”. Einar och de andra visste inte vem denna Magnhild kunde vara och det undrade de över i många år, men 1995 så fick mysteriet sin lösning när det var kalas på Tusssevangen och Magnhild var där (om detta berättas i filmen). Einar och hans bror Henry var grenseloser, och då oftast från Langtjernet, över till Ursberget, Benedikstorpet, Nygårdseter, Mengen till Fjörsundstangen. Därefter båt över sjön Mökern. På vintern gick oftast turerna med skidor och då gick vägen om Sikåleit, Varalden, förbi Larbekken och till Mitandersfors. Fjädringsmannen i Mitandersfors, Oskar Solberg, var kontaktman och där överlät de flytingarna till honom. Det största följet med flyktingar som de hjälpte på en tur var 28 personer.
”Tysta Norjeshjälpen” – materialrute
Vingersruta kom också in i en ”materialrute” som gick motsatt vägen från Kissalamp på svenska sidan gränsen, och materialet som ofta var packat i lådor skulle vidare in i Norge. Det mesta av materialet skulle transporteras till ”gutta på skauen” i Nordmarka. Exempelvis kunde en låda väga 55 kg, och innehöll stora batterier till radiosändare. Just radiosändare/mottagare smugglade Einar flera stycken med sig från Sverige.
Tyskarna patrullerade vägarna med motorcyklar, eller vanliga cyklar. Det fanns en tysk vaktstyrka vid Öiermoen och vid samvikelaget på Austmarka. En natt som Einar hade varit på uppdrag till Kissalamp på svenska sidan och hämtat lådor och en del brev så kom han hem sent och han låg därför kvar i sängen ett tag på morgonen. När han vaknade och kom ut i gången på förmiddagen satt tre tyskar där. ”Hast du mange drenge?” sa en tysk. Antagligen trodde tyskarna att de hade många drängar på gården då Einar kunde ligga och sova så länge på morgonen.
Vingersruta 1942-1945
Grenselos fick själv fly till Sverige
I februari 1945 får chefen för Vingersruta, Lauritz Nygårdseter, besked från legationen i Stockholm om att han är i farozonen och måste rymma över till Sverige. Lauritz blev kvar i Sverige tills freden kom. Flyktingrutan stoppade på så sätt upp, men materialrutan fortsatte att fungera. Einar och Henry Solbergseter, Martin Björndalen och Kjell Björndalen var med i materialrutan där de transporterade material och förnödenheter från Kissalamp. Det blev utlovat att de skulle få betalt för arbetet de utförde. Legationen i Stockholm skulle tillse detta men de fick aldrig några pengar. Einar och de andra utförde sina insatser av helt andra grunder än pengar, men kanske tog någon dessa pengar som skulle till dem som verkligen utförde arbetet på plats?
Alla lotsarna på Vingersruta gjorde otroligt viktiga insatser för många människor. Gårdarna till tre familjer på Austmarka blev räddningscentraler. Under de tre åren ruta var i drift fördes mer än 1000 personer i säkerhets längst den här vägen. Flera av de som tog sig över kom med i Polititroppene i Sverige, en medvetet vilseledande beteckning på de norska arméförband som uppsattes i Sverige under andra världskriget. En annan som tog sig över till Sverige den här vägen var SOE-agenten, Gunnar Sønsteby (Nr.24).
Einar Solbergseter fick 50 år (1995) efter kriget krigdeltagarmedaljen. Försvarsmedaljen hade han sen tidigare. Familjerna fick också priset; ”Righteous Among the Nations” för insatserna 2015. Karl Trosholmen blev hedrad med en minnesplatta i Israel och man har där även planterat träd som tack för de norska grenselosernas insatser.
Lasse Olsson, Martin Larsson, Martin Holmstrand, Lars-Olof Gävert, Christian Nilsson, Åke Wingskog och Lennart Karlsson i skidtunneln i Torsby. Året bör vara 2005.
Såg ett gammalt reportage som framkallade trevliga minnen, särskilt nu när det är Vasaloppet imorgon. I samband med detta hittade jag en bild som jag gärna vill dela här på bloggen. Om man räknar samman alla SM-medaljer som gubbarna på bilden lyckats ta genom åren så blir det en imponerande samling. Bland de avbildade hittar vi två skidlegender från Arvikatrakten som varit väldigt nära att vinna Vasaloppet. Åke Wingskog, som blev tvåa 1975 endast 6 sekunder från segern, och Martin Larsson, som slutade tvåa i Vasaloppet 2005, bara 1 sekund från segern. Enligt Åke Wingskogs träningsdagböcker har han åkt skidor en total sträcka som motsvarar 7,5 varv runt jordens omkrets. På bilden syns även Martin Holmstrand, som numera är bland annat tävlingsledare för Craft Ski Marathon. Vi ser också legenderna Lasse Olsson och Lennart Karlsson på flankerna. Christian Nilsson, stenhård skogsman och tidigare elitåkare, är också med på bilden. Och i mitten står undertecknad. Vilka härliga tider detta var!
Kan även dela en annan bild med anknytning till Vasaloppet. Bilden är från Rullskid-SM 2006 (Småland) där jag slutade 5:a och fick ta emot pris under nationalsången. Kände mig stark den gången men fick jaga då jag tappade viktiga placeringar efter en massvurpa i början av loppet. Men spurten gick bra. Tvåa i loppet blev trefaldige Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd (segrade i Vasaloppet 2003, 2005 och 2007).
Svärd, Westman, Westman, Gävert och Jönsson på SM-prispallen i Småländska Burseryd 2006.
En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.
Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.
I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.
I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.
Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.
”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010
”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!
”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”
Nästa dags upplevelser var bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.
Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.
Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.
Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.
Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.
På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.
Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.
Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.
”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”
En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar. Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.
En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper. Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.
Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.
När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !
På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.
När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”
När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.
Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.
”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.
Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.
Vi var i trygghet i Sverige.”
(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)
Länkar/Mer information
”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
