1960-2020. Lagkaptenen Maradona i action för sitt Argentina. Med Maradona i laget var Argentina minst sagt svårslaget men Maradona var även geniet som hade Djävulen i hasorna
Maradona var fotboll, folk och identitet på samma gång.
Maradona var verkligen inget helgon och det erkände han själv många ggr också, han fördömde sitt eget liv och att han sårat människor som betydde allt för honom. Hans liv innan missbruket tog överhanden är det jag först tänker på när jag hedrar honom.
Han kom från Buenos Aires fattigaste stadsdel, slumområdet Villa Fiorito, där både vatten och avlopp saknades. Från 15 års ålder försörjde han ensam hela sin familj, och hans dröm med fotbollen var att kunna köpa ett hus åt sina föräldrar. Han gav de fattiga hopp. De som var som Maradona, opolerade, fattiga, vanliga, kunde alltid räkna med hans stöd. Att en simpel fotbollsspelare med fler klavertramp än titlar nu stannar upp ett helt land i dagarna tre är säkerligen absurt för de flesta.
Argentina vs England 22 Juni 1986, kvartsfinal i 1986 FIFA World spelades på Estadio Azteca i Mexico. Diego Armando Maradona, det enda namn på en fotbollsspelare jag hört min mor säga. Detta skedde efter den här matchen.
Höjdpunkten i landslagskarriären kom 1986, när han som lagkapten ledde sitt hemland till ett VM-guld i Mexico. Aldrig, varken förr eller senare har en enskild spelare varit så dominant i ett VM. I matchen mot England (århundradets mest infekterade match då Falklandskriget bara låg 4 år bakåt i tiden) kommer båda hans sidor fram. Det genialiska magiskt fulländade målet och målet med ”guds” hand. För Maradona gällde matchen så mycket, mycket mer. Det var en kamp, inte mot ett fotbollslag, utan mot England som land. Maradona har efteråt beskrivit att segern var hans hämnd för de argentinska pojkar som dött i Falklandskriget.
Diego och Maradona var enligt hans förre tränare två helt olika personer men de släpade med varandra överallt. Genialitet och galenskap i ett.
Rasisterna på norra Italiens läktare hatar honom för att han tog Napoli och det fattiga Neapel i syd till ligatitlar. De hatar honom ännu mer för att han just där sparkade ut Italien från sitt egna VM 1990 till den napoletanska publikens jubel. Men många fler älskade honom just därför…
SM-Guld i stafett, SM-guld i lagtävlan, samt SM-Guld individuellt (H 21).
3-guldmedaljer vid Svenska mästerskapet i SPRINGSKYTTE 2020.
Arrangör var Örebro Pistol och Sportskytteklubb på uppdrag
av Svenska Pistolskytteförbundet. Platsen var Örebro Pssks skjutbana på Slätten,
Örebro. Arrangörsklubben fick göra speciella Covid-19 anpassningar, men det
blev ett riktigt lyckat arrangemang och det bjöds på fina banor.
Tre tävlingar som vanligt.
Individuellt: Löpning ca 6 km, D/H 65 löpning ca 4 km, med 6 skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 patroner. 1 min tillägg per bom. 3 skjutningar stående, stödhand tillåten, 3 skjutningar stående utan stödhand. From D/H 65 får stödhand användas vid alla stationerna.
Lagtävling: Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65 som är tvåmannalag.
Stafett: Löpning 1 km per sträcka med skjutning efter första och andra varvet. 5 patroner per skjuttillfälle + 3 reservskott plus att man laddar sitt magasin först när man kommer in till skjutstationen. Nya regler from 2020. Stående med stödhand tillåten för samtliga klasser. För varje bom, efter att alla ordinarie 8 patronerna avfyrats, löps en straffrunda för varje ej träffat mål. Straffrundan är ca 30 m. Löparen svarar själv för att rätt antal straffrundor löps. För få löpta rundor innebär tidstillägg på 2 min per missad runda.
Mina förutsättningar inför SM 2020.
SM-springskytte är helt klart en höjdpunkt men mitt deltagande år 2020 var dock i det längsta mycket osäkert. Hade inte tränat tillräckligt tyckte jag, då en skadad hälsena har stört träningen. Jag har inte kunnat träna som önskat utan har fått anpassa träningen till skadan. Sen har det av olika anledningar blivit allt för dåligt med springskytteträning och skytteträning. Vår duktige ledare Hans Törnevik, som är otroligt engagerad har dock med jämna mellanrum hört av sig med träningsresultat och annat. Han har legat på och försökt få med mig och till SM lyckades han övertala mig.
Körde helgen innan SM Kretsmästerskap Värmland och där såg
det mindre bra ut då jag hade ett för dåligt skytte. Snäppte upp med något pass
på skjutbanan och då kändes det mycket bättre.
Tävling
Individuella tävlingen
Började löpningen ganska lugnt, fokus skulle ligga på skyttet. Trots att jag var fokuserad på skjutningen så släppte jag iväg 3-4 skott som jag på förhand vet att de inte träffar. Det är mindre bra och ett tecken på att det saknas träning på skjutvallen. Jag började också med 2 missar i första skyttet med frihand, men skyttet med stödhand var bättre. Blev några bom för mycket, helt klart men ingen katastrof. Många verkade ha problem på skjutvallen. Kanske, kanske kunde det räcka till medalj. Det blev ännu ett Guld. Kanske var det fler än jag som hade missat träningar då det verkligen varit ett speciellt år.
Lagtävlan
Det här guldet var ju lite speciellt då jag inte ens var
uttagen i laget från början då man utgår från KM-resultaten helgen innan. Men
som tur för både mig och laget hade Hans ”råkat” sätta mig i lag 1. Så det blev
ett lagguld där före Stockholmspolisens lag 1.
Stafett
Stafetten är verkligen årets mål för mig på springskytte-SM.
Har 8 SM-guld i stafett. Senaste åren har jag legat i topp i sträcktider men
förutsättningarna var lite annorlunda i år då man även skulle ladda magasinen
vid stationen och fick ha tre reservskott. Blir därmed ett klart långsammare
skytte, som kanske var till en nackdel. Sen hade jag missat den viktiga stafett-träningen
som Hans brukar vara noga med att vi ska köra innan.
Som vanligt tog jag hand om sträcka två (mittensträckan).
Den har jag kört ett antal år nu.
Marcus på första startade otroligt bra och sprang bra och
sköt bra. Gjorde här en grymt stark insats och tog verkligen revansch på sig
själv från den individuella tävlingen. Han låg tvåa in på 2:a skjutningen och
sprang ut i klar ledning.
Jag gick ut ensam och höll igen in till första skyttet.
Missade tyvärr hela tre skott för jag tyckte jag fick för mkt tid och detta att
fippla med extraskott kändes mindre bra och tappade ledningen här. Efter jag
kommit ut ur straffrundan så var jag tvåa. Kändes surt men vet sedan tidigare
att jag kan ta gubbar vid andra skjutningen då de flesta skjuter sämre på andra
skyttet i stafetten men jag brukar skjuta bättre. Det stämde nu också och kunde
gå om och skapa en lucka bakåt för vår slutman Lars.
Lars körde sista och missade något skott men det var aldrig
någon fara för Lars laddar skotten snabbare än någon annan. När han hade sänkt
alla 5 vid andra skyttet så var det så gott som klart. Fantastiskt kul att vi
vann stafetten igen. Att genomföra något tillsammans med andra som leder till
så goda resultat är otroligt kul. Firade med klassisk stafettvinst-pizza efteråt.
SM-guldlaget i Springskyttestafett 2020.
Vi har som vanligt mycket att tacka vår suveräna ledare Hans Törnevik för. Utan honom hade jag inte ens kommit till start i årets SM. Med ett stort engagemang, lyhördhet, kreativitet och inspiration leder Hans Törnevik I2 skytteförening genom säsongen med SM som huvudmål. Han sprang dessutom den individuella tävlingen själv trots en axelskada så han fick springa med armen i en mitella. Förebild.
Tack till Örebro Pistol och Sportskytteklubb för ett mycket bra arrangemang.
Framfarten av Coronaviruset (COVID-19) väcker tankar.
Än vet vi inte så mycket och det känns mindre bra. Men vi har ställts inför hårda prövningar tidigare och vi har klarat av dem alla. Kan det finnas något historiskt som går att jämföras med det här vi går igenom nu? Eller något som varit ännu värre?
Kanske Spanska sjukan (H1N1). Spanska sjukan drabbade
Sverige och resten av världen hårt. ”Spanskan” som den också kallades, var en svår
och dödlig form av influensa som spreds över hela världen i slutet av första
världskriget. Spanskan skördade långt fler liv än första världskriget gjorde
och är en av de allvarligaste infektionssjukdomar som drabbat världen sedan
digerdöden på 1300-talet.
1918–20 dog mellan trettio och hundra miljoner människor i
spanska sjukan världen över.
I Sverige, vars befolkning vid den här tidpunkten bestod av
knappt 6 miljoner människor, dog 37 573 personer i spanska sjukan under åren
1918–1920 enligt den officiella statistiken. Även barn, unga och övriga friska
människor avled. Den 5 juli 1918 meddelade svenska tidningar att ”spanskan” hade
nått södra Sverige.
Det tog endast ett par veckor för influensan att sprida sig över Sverige med sjukfall rapporterade från Arvika, Luleå och Boden den 9 juli. Min farmor (född 1913) fick spanska sjukan när hon var 5-6 år och blev därmed isolerad på Arvika sanatorium (bild nedan) under en lång tid, kan ha varit så länge som uppemot ett år hon var inlagd enligt min broder. Flera Arvikabor dog av ”spanskan”, den mest kände kanske konstnären Björn Ahlgrensson (Rackstadkolonin) som avled 1918 på sanatoriet i Arvika i sviterna av spanska sjukan.
Värmlands läns sanatorium (Arvika sanatorium). Bild från 30-talet.
Skillnaden mellan dessa båda virus verkar än så länge vara
att Coronaviruset är allvarligt för riskgrupperna medan ”spanskan” var farligt
för alla oavsett förutsättningar innan.
Enligt Forskning och Framsteg har det under 1900-talet skett
fem pandemiutbrott. Förutom Spanska sjukan så kom Asiaten (asiaten fick farsan
och det störde hans orienteringssatsning berättade han), denna krävde fem
miljoner liv, var av H2N2-typ och drabbade världen 1957-58. Sen kom en annan ”asiat”.
Den kallades Hongkonginfluensan (H3N2),1968-70, där dog mellan en och två
miljoner människor. Förutom dessa tre, kom det mildare pandemier 1946 och 1977,
där båda liknade spanska sjukan och var av H1-typ.
Traditionerna hölls vid liv även denna julen. Vi åkte upp till Axland i norra Gunnarskog. Jag hade med mig turkamraterna Nilsson och JR. Två av de hårdare turkamraterna man kan hitta. Vi började med att gå Gränsgatan till Norge norr över. Det var lite gammal snö på vissa partier, och några plusgrader. Fin temperatur att gå i då man varken frös eller blev för varm.
Ett ganska fint område var det, där vi hittade en fin lägerplats med gammal ved och vatten i närheten. Myrmarker är bra för vedtillgången men helst ska man ligga några höjdmeter upp och en bit bort så det inte blir rå luft där man ligger.
Vi somnade så tidigt som 21.00, mycket på grund av att det varit mörkt från 15,30. 01.00 vaknade vi av att Junior förde ett rejält liv i lägret. Såg på honom att han markerade som om det är en främmande hund i närheten så jag trodde direkt att det fanns varg i närheten. Det var vargmarker vi befann oss i. Har aldrig sett någon varg från något läger så trodde att den var en bit bort i så fall. Nilsson tog upp sin värstinglampa och lyste ut i terrängen. Vi såg inget men junioren var vild. Nilsson gav lampan till mig och eftersom det då var en annan vinkel så fick vi se att det lyste till i ögonen på ett nyfiket djur. I ca 20 sekunder såg vi djuret. En varg som drog vind och höll huvudet lågt. Mkt intressant, när den fick vittring på oss så drog den i full fart i bakspåret.
Speciell händelse. Nog har vargen tidigare år passerat lägret men så nära har de då inte kommit. Kan ha varit en tik som var nyfiken på junior för den såg ganska liten ut.
På morgonen snöade det och vi tog en fin tur över myrar och tjärn tillbaka till utgångsplatsen.
I slutet av sommaren 2019 så vandrade gamle Tsappo vidare.
Jag träffade honom sista gången bara en kort stund innan han fick somna in. Han
hade ont i bakkroppen p.g.a. förslitning, mycket hade nog kommit för att han
var rätt tung 55 kg och under några år fått för lite motion. Sista mötet med Tsappo
blev speciellt, vi båda visste att det var vår sista gång vi skulle ses i detta
livet. Han satt hos mig och vi tackade för den tid vi fått tillsammans. Kändes
sorgligt men alla goda minnen var tydliga.
Han hade även haft det fantastiskt fint sin sista tid hos några som verkligen hade honom i sitt hjärta. Precis som han förtjänade.
Många var turerna i skogen jag och Tsappo hade tillsammans,
på skidor och till fots. Vargspårning och friluftsliv, han trivdes ute och till
skillnad mot sin avkomma Junior så gick han att ha lös på turer i skogen utan
att han drog och försökte dräpa någon älg eller liknande. De skogsturer vi hade
ligger på min lista av de bästa övernattningsturerna jag har haft i skogarna.
Tsappo kom till min kompis Mathias och hans familj som valp.
Första gången jag träffade honom så kände jag att det var något speciellt med
den där hunden. Både jag och Mathias höll honom högt allt sedan dess. Mathias
hade ett speciellt band med hundar och Tsappo var inget undantag. Och mig kom
han nog att älska för att jag tog med honom ut i skogarna där han hörde hemma.
När Mathias gick bort i december 2015 såg jag på Tsappo att det tog honom hårt. Hans älskade Husse var borta. Därefter tog det inte länge förrän det blev dags att flytta för övriga familjen och då kunde inte Tsappo följa med sas det. Det pratades på avlivning. Det var i min värld inte aktuellt så jag tog över ägarskapet på Tsappo. Han skrevs över på mig. Eftersom Tsappos avkomma Junior (Tsappo Junior) som jag hade hemma var rätt så aggressiv mot ”gammern” så fick Rickard ta hand om honom så länge. Där blev det mycket promenader och bad. Jag tog även med dem ut i skogen ibland. Varje gång jag lämnade honom så tittade han länge efter mig och ville med mig.
Sen året efter fick han ett nytt kärleksfullt hem där han
fick en ny liten hundkompis. Han levde verkligen ett varierat liv. Klokare och
trognare vän får man leta efter – han var verkligen en ”hundversion” av sin
första husse Mathias.
Saknaden är enorm efter båda de här fantastiska vännerna som
lämnade ett stort avtryck i mitt hjärta. Vi ses igen, men inte än.
“Deep in the forest a call was sounding, and as often as he heard this call, mysteriously thrilling and luring, he felt compelled to turn his back upon the fire and the beaten earth around it, and to plunge into the forest, and on and on, he knew not where or why; nor did he wonder where or why, the call sounding imperiously, deep in the forest.”
Arrangör var Stockholms Polisens Skytteförening på uppdrag
av Svenska Pistolskytteförbundet. Platsen var deras skjutbana – Grimsta skjutbana, Stockholm. Tre tävlingar
som vanligt.
Individuellt: Löpning ca 6 km, D/H 65 löpning ca 4 km, med 6
skjutstationer mot fallmål. 5 patroner per station, totalt 30 patroner. 1 min
tillägg per bom. 3 skjutningar stående,
stödhand tillåten, 3 skjutningar stående utan stödhand. From D/H 65 får stödhand användas vid alla
stationerna.
Lagtävling: Mellan föreningarnas föranmälda tremannalag
oavsett ålder och klass, med undantag för D/H 65 som är tvåmannalag.
Stafett: Löpning 1 km per sträcka med skjutning efter första
och andra varvet. 5 patroner per
skjuttillfälle, totalt 10 patroner per deltagare. Stående med stödhand tillåten
för samtliga klasser. För varje bom, efter att alla ordinarie 5 patronerna
avfyrats, löps en straffrunda för varje ej träffat mål. Straffrundan är ca 30
m. Löparen svarar själv för att rätt
antal straffrundor löps. För få löpta rundor innebär tidstillägg på 2 min per
missad runda.
Mina förutsättningar inför SM 2019.
SM-springskytte är numera huvudmålet med den betydligt
mindre omfattande träning man lägger ner sedan jag avslutade min elitsatsning.
Det betyder dock inte att det är full satsning just tävlingsdagen samt veckorna
innan. Jag hade satsat på att få upp löpformen senaste månaderna och på
Häljebodaloppet där jag placerad mig som 4:a kände jag att det började likna
något. Körde därefter Arvika stadslopp och kände att formen var bättre men
redan efter 2 kilometer så nöp vaden ihop så jag fick haltspringa resten. Tror
formen rent fysiskt egentligen var god för en tredjeplats men blev 5:a där. Försökte
genast få rehab på vaden och dagen efter körde jag DM-springskytte där jag fick
hålla igen på löpningen och hade lindad vad. Sköt helt ok så det blev seger där.
Veckan ägnades åt lätt löpning och massage mm för att kunna delta på SM.
Började kännas bättre i slutet på veckan.
I övrigt har de senaste 288 dagarna varit en tid då mycket
konstigheter skett efter att Lasse som jag var god man för avled av följderna
av en sjukdom han helt enkelt tvingades få eftersom han aldrig fick chansen att
opereras sig då det fortfarande var möjligt långt innan jag tillträdde som god
man. En historia med många bottnar och fula angrepp som jag aldrig trodde var
möjliga skulle kunna hända. Ingen optimal uppladdning direkt.
Tävling
Individuella tävlingen
Började löpningen lugnt, men kände redan en liten bit in på första
slingan att vaden inte var med i matchen. Höll igen och kunde inte trycka på
riktigt. Kanske gjorde det mig ofokuserad för jag började med 2 missar i första
skyttet med frihand. Missade dock även med stödhand i andra skjutningen och då tappade
jag lite självförtroende vilket ledde till lite missar här och där. Kanske,
kanske kunde det räcka till medalj. Det blev silver. Klubbkamraten Johan
Lindqvist gjorde sitt livs bästa springskytte-SM vann klart. Grymt bra! Välförtjänt
då han jobbat hårt för detta i många år.
Lagtävlan
Eftersom samtliga tre i laget gjorde bra insatser så gick
lagguldet till oss. Ganska klar segermarginal ner till stockholmspolisen lag 1
förstod jag även om jag inte sett några resultat ännu.
Stafett
Stafetten är verkligen årets mål för mig på springskytte-SM.
Har 7 SM-guld i stafett. Ifjol lyckades jag tagga till bra på stafetten och
hade snabbaste sträcktid. Hade förhoppningar om att göra något liknande i år. Och
eftersom det då skulle krävas snabbare löpning än på den individuella tävlingen
så visste jag innan att vaden skulle få det tufft så planen var ett lugnare
första varv och sen köra hårdare på varv 2 och det då kvittar om skadan går upp.
Som vanligt tog jag hand om sträcka två (mittensträckan). Den har jag kört ett
antal år nu.
Johan startade bra och sprang bra och sköt bra. Gjorde även
här en stark insats och hade självförtroende från den individuella tävlingen på
skjutstationerna. Han låg tvåa in på 1:a skjutningen och sprang ut i ledning,
en ledning som han utökade vid andra skjutningen och in till växling.
Jag gick ut ensam och höll igen in till första skyttet. Missade
tyvärr två skott men straffrundan tar enbart 13-14 sekunder så ingen katastrof
om man gör resten bra. Efter jag kommit ut ur straffrundan så var jag fortfarande
i ledning. Därefter tryckte jag på ordentligt och precis när jag skulle komma
in för det andra skyttet låste sig vaden totalt men i det läget är det bara att
köra. Sköt fullt med snabbt och säkert skytte och körde spurtvarvet snabbt så
vi ledde där klart.
Lars körde sista och missade några skott på första skyttet
så de tog där igen en del tid på oss men det var aldrig någon fara för Lars
skulle kunna ha bommat alla skotten på sista och ändå hade vi vunnit. När han
sänkte alla 5 så var det klart. Riktigt bra genomfört av allihop och fantastiskt
kul att vi vann stafetten igen. Att genomföra något tillsammans med andra som
leder till så goda resultat är fantastiskt. Vi var 1,49 min före Stockholmspolisens lag.
Vi har mycket att tacka vår ledare Hans Törnevik. Han har ledaregenskaper
som ger resultat. Med stort engagemang, lyhördhet, kreativitet och inspiration
leder Hans Törnevik i2skf genom säsongen med SM som huvudmål. Extra fokus läggs
på teamet och de delar av tävlingen där laget tävlar tillsammans. Stafett och
lagtävlan. Hans ordnar med träningar och träningstävling/tävlingar med ett
genomtänkt upplägg fram emot SM.
Och det gör resultat.
Tack till Stockholmspolisens Skytteförening för ett mycket
bra arrangemang.
Springskytte SM 2018 avgjordes på Sanna skjutbana i Karlstad.
Gamla I2 regementes skjutbana och hemmaplan för oss i
Kungliga Värmlands regementes skytteförening (I2 skytteförening). Vi var många i klubben som hade satsat rätt hårt på detta från hemmaföreningen. Jag hade själv som
målsättning under året SM som det enda mål jag hade. Skulle
försöka en 5:e gång att försvara mitt individuella H 21 guld efter att ha tagit
guld 2014,2015,2016 och 2017. Det sas innan att den resultatraden var unik, men skulle i varje fall prova. Vetskapen var dock som jag
alltid har sagt, att ju fler gånger du vinner, desto större är chansen
att du förlorar. Eftersom jag trappat ner sedan 2014 så hade jag egentligen
ingen press på mig och jag har tidigare sagt att så länge jag lyckats försvara
titeln som svensk mästare tävlar jag fortsatt i H 21. Som 41-åring stod jag
där som regerande mästare i H 21. En medalj för mig i övriga klasser är en veteran
SM medalj, och för mig rankas det inte i närheten av en seniormedalj. Därför har
jag fortsatt tävla i H 21 så länge det gått.
Ett stort mål vi hade med årets SM var SM-stafetten, där vi
skulle ha minst två starka lag med. För mig har faktiskt SM-stafetterna varit,
och är fortfarande det häftigaste man kan vinna. Det är laget tillsammans
(tre sträckor) som vinner, och det är gemensam start, med mkt mera action,
snabbare och svårare skytte. Med tuffare fast kortare löpning (högre fart).
I just stafett har vi haft otroligt bra resultat. Jag var
den enda i laget som varit med alla dessa 6 år (2013-2018) i rad och varit obesegrad på dessa. Har
ofta fått till bra sträckor som varit avgörande för våra fina resultat. Ifjol
hade dock varken jag eller laget någon bra dag men med ett oturligt vapenfel
för stockholmspolisens skytteförenings skytt på sista skjutstationen när allt redan såg avgjort ut kunde vi ändå gå förbi och ta guldet än en gång.
Den här gången var vi bättre förberedda, vi hade tränat stafett-träning innan under vår duktiga lagledare Hans Törneviks instruktioner, och det såg bra ut.
Vi var laddade för SM på hemmaplan.
Individuella tävlingen startade ca 12.00. Inskjutningen vid
10.00 gick bättre än någonsin, ett slarvskott av 30 skott mitt i med fri
och stödhand. Eftersom jag inte har den fysiska form som tidigare hade jag
skjutit mkt inför SM. Hade bland annat gjort 30/30 på springskytte träning
inför. Så självförtroendet var gott inför start. Under uppvärmningen började
det spöregna och slog om i vädret. Jag startade och i första skjutstationen med
frihand hade jag fullt. Solen kom fram lite på väg in i andra skjutningen med
stödhand, som brukar vara den lättaste skjutstationen. Missar alla!? Helt skumt.
Sen fortsätter eländet och jag kommer helt ur fas. Ledde garanterat tävlingen på
väg in till andra skjutningen men förstör egentligen allt där och då. Försöker
ladda om mentalt till varje skjutning men allt går fel. I efterhand visar det
sig att alla bomskott sitter ca 2 cm utanför klockan 7. Mycket illa. Analysen i
efterhand verkar ha gett att jag börjat titta på fallmålet precis sista 100
dels sekunden innan skottet går, istället för korn och sikte och därmed vinklar
lite, lite snett ner. Det är så små marginaler med pistol så det kan räcka för
att förstöra allt. Dessutom så satte jag nog en onödig anspänning i mig själv
då det var hemmaplan och jag var regerande mästare som kan ha påverkat negativt.
Konstaterar att jag slutade 4:a, i mitt sista individuella SM i H 21. Bara att bryta
ihop och komma igen. Hade ju en tävling kvar.
Till stafetten kontrollerade jag pistolen, och laddade om.
Var så grymt revanschsugen så jag nästan var lika taggad som man kunde vara när
man satsade som mest, före hösten 2014. Vårt lag var samma som förra året med
Marcus på första, jag på andra och Lars på sista. Marcus gör en stabil insats
på första sträckan men tappar lite mot tätlagen och när jag växlade ut så låg
vi på 4:e plats. In till första skjutningen så tog jag det lugnt. Vi var typ fyra
lag som var inne samtidigt. Var riktigt snabb till första skott och gjorde ett
snabbt skytte som var hur säkert som helst. Först ut i ledningen samtidigt som
flera andra lag gör några bommar. Stockholmspolisen ut som 2:a efter mig. Det
visar sig än en gång att det kommer stå mellan oss och deras bästa lag. Nästa
skjutning chansar jag lite för att kunna få en än större lucka men lyckas inte helt
med taktiken, men har redan skapat en rejäl lucka så när jag går i mål så har
vi ca 300 meters försprång. Har dagens snabbaste sträcktid och Lars får ett
rejält försprång som han förvaltar hela vägen in även om luckan krymper något. Härlig
känsla när vi bärgar SM-guldet och bättre revansch kan man inte ta på sig själv
i ett sådant läge. Vårt andralag går in på bronsplats efter en riktig grym prestation
så det var en otroligt bra genomförd stafett för klubbens del. Stockholmspolisens duktiga första lag kom 2:a igen, för 6:e året i rad.
Summerar man SM på hemmaplan så får man vara riktigt nöjd
med insatsen. Faktiskt så blev jag lite sugen på att kanske även
nästa år köra H 21 på den individuella distansen, för jag tyckte att detta
var inte ett riktigt värdigt avslut då jag otränad i våras både sprang och sköt
betydligt bättre. Nu betydligt bättre med i träningen och skytteresultaten borde jag kunnat gjort mycket bättre. Vi får se hur det känns nästa år. Kanske borde man även uppdatera den gamla
70-talspistolen till ett modernare instrument också. Många medaljer har den på
sitt samvete men kan vara söndertränad efter många, många tusen skott som
gått igenom den pipan…
Sponsrar någon med en ny värsting-pistol ska jag lova att köra H 21 nästa år.
20 oktober 2017 opererade jag min
hälsena. En efterhängsen skada som funnits där i ca 5 års tid. Det hade varit
mkt smärtsamt att träna och i vardagen så haltade jag fram – så det var
verkligen dags att göra något åt detta. Två benbitar tog de loss, som hade
skavt på hälsenan så delar av hälsenan var sönder. En ganska omfattande åtgärd
och doktorn som opererade frågade hur har jag överhuvudtaget kunnat springa med
denna, så det var inte konstigt att jag i perioder haft mycket ont. Gott att få
det gjort. Så under vintern var det skidåkning och cykel som gällde i
träningsväg. Kunde börja springa lite smått för någon vecka sedan med endast
lite stelhet och smärta från främst ärrvävnaden.
För skojs skull anmälde jag mig
till Baksjöloppet i Norge. En tävling över 11,4 km där jag startat 9 ggr, med
ca 600-700 deltagare. 2 ggr har jag stått som segrare, och resterande ggr varit
på pallen. Tänkte innan att prio 1 är att hälsenan funkar brukligt och det var
främst en test för den. Kunde jag vara topp 10 så var det en bragd med tanke på
att jag inte elit tränat sen hösten 2014 – men det var en tanke jag hade. Nu
tog benen slut efter 2 km och jag kämpade mig i mål på 17:e plats. Enorm
skillnad i form, och man fattar först nu vad som egentligen krävs för att vara
med i toppen på en sådan tävling. I huvudet trodde jag ändå i typ 10 sekunder
att jag kunde vinna och tog mig plötsligt strax före startskottet small tillbaka
till 2007 eller 2014.
Hälsenan gjorde lite ont efteråt,
som väntat vid full belastning, och mina tankar är att bli lite bättre form
framöver. Det blir absolut inte någon
riktig träning men hålla igång lite bättre får jag allt göra.
Apropå gammal form. 10-Mila orienteringen
avgjordes i helgen. Satt och kollade på det och blev imponerad hur fort de
springer i skogen. Tänkte för mig själv att för ett antal år sedan kunde jag
hänga med i stort sett vem som helst på ”långa natten” sträckan , nu skulle jag
inte hänga med i 500 meter ens. Och Park tour Värmland kommer till Arvika imorgon.
Sprintorientering, har bra facit där, har varit med 2 ggr i Arvika, på
hemmaplan och vunnit två av två. Ett år var jag nere på 34:e plats vid första
kontrollen men i mål drygt 30 sek före tvåan, vilken jäkla form man måste ha
haft då. Imorgon skulle jag vara glad om jag blev, typ, 34:a.
Sista snön i västvärmland tog man
vara på. Jag och Christian åkte bland annat på en ruskigt fin övernattningsskidtur
med drömföre. Grymt! Bilderna är från den veckan och veckan efter.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
Stafett-laget som vann SM-stafetten 2019
Springskytte SM 2018 avgjordes på Sanna skjutbana i Karlstad.
20 oktober 2017 opererade jag min
