ADVENTURE

Det gick över två månader
innan jag kunde träna igen efter revbensbrottet. Nu känner jag inget vid
löpning men vid skidåkning så känner jag lite smärta vid ren stakning. Blev en
ofrivillig paus just när jag hade påbörjat en träningsperiod med mer träning som
alltså gick omintet. Inte så mycket att göra åt nu mer än att man kan
konstatera att jag tappat en del träning.

Har inte gjort någon
ordentlig utvärdering av säsongen som gick och ska inte göra någon i detalj
heller. Däremot kan jag se vad som gick bra och vad som gick mindre bra. Var på
väg mot en bra säsong med bra resultat på tester innan säsongen drog igång.
Kanske bättre än någonsin. När sen första tävlingen kördes så kände jag efter
ett tag att det mer eller mindre tog slut på energin. Kroppen bara dog vid hög
ansträngning. Sen hade jag egentligen mer eller mindre problem med detta hela
säsongen.

Dock gjorde jag några bra
insatser och trots att jag var tveksam till start (fick klartecken av läkare på
morgonen) på SM i springskytte så kunde jag under den tiden loppet pågick
prestera riktigt bra. Vann med 3 minuter när resultaten summerades och jag tog
därmed mitt första individuella SM-guld efter att ha stått några kliv ner på
pallen sedan tidigare. Hade länge jobbat för detta guld så det var nog belöningen
som kom efter en lång och trogen tjänst. Kunde även samma dag ta hem ett guld i
stafett där jag egentligen gjorde en medioker andrasträcka. Försvarade mitt
DM-guld i halvmaraton fast jag sprang 5 minuter!? långsammer än året innan på
samma bana.

Gjorde även några andra lopp
som var godkända och på Häljebodaloppet var jag 1 sek från mitt eget banrekord
från 2010. Sedningsloppet till Göteborgsvarvet här i Arvika vann jag med 4 min
över bra löpare och tar vi med hur långsam banan var så var det ett bra lopp.
Representerade även Sverige på VM i marathon för militärer i
Holland. Tyvärr hade jag ingen lyckad dag men lärde mig en del på kuppen.

Med tanke på framförallt
SM-gulden kan jag inte vara missnöjd med säsongen.

Summering:

Totalt antal tävlingar:
Mindre än vanligt

Totalt antal segrar: Minst 6
(2013 17) (2012 ?) (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser:
Känns som det var en del 2:a, 3:e och 4:e platser i år.. (2011 8) (2010 12)

Totalt antal medaljer: 2
SM-guld, 1 SM-brons, 1 DM-guld, 2 DM-silver

Totalt antal felstämplat:
Ingen (2013 0) (2012 0) (2011 2) (2010 2)

Totalt antal träningsdagar
jag trivdes: Träningspassen med min turkamrat Nilsson är alltid lätta att
genomföra. När jag och Frida har tränat tillsammans så är det alltid bra pass.
Kul att vara bollplank för en sådan träningsvillig och ambitiös person..

Totalt antal whiskeyflaskor
konsumerande: 0, som vanligt. Kanske får dra någon detta år som kommer 😉

Totalt antal söndertrasade
skor: Några stycken, finns många dåliga skor som inte håller i skogen..

Summa Nattjakta: 4:a på enda
deltävlingen jag deltog där jag hade hög fart men gjorde för många missar..

Bästa årsbästa på halvmaran
och milen i samma lopp: 33,20 på milen vid Karlstad halvmarathon men bara 1,15
imål. (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: Inga
millopp på lätt bana men min 34 tid på långsamma sedningsloppet var nog strax
under 33 på en lätt mil. (2013 32.40 i ganska dålig form). (2011 32,39 första
milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling:
Häljebodaloppet. Kände att kroppen fungerade bra för en gångs skull samt SM i
springskytte där jag fick två SM-guld. Att vara med på militär-VM var en
trevlig upplevelse.

Årets bästa form: Testlopp
innan säsongen, behövde inte ta i men ändå gick det fort. Var nog rätt bra form
efter sommaruppehållet också.

Årets sämsta form: Var nog
många lopp det men mest pga låga järnvärden samt magnesiumbrist.

Årets roligaste träningspass:
När en mård hoppade upp i ett träd precis framför mig.

Årets tråkigaste träningspass:
Nått är det säkert..

Årets konstigaste i
orienteringskogen: När Andreas Blomgren drog på för fullt åt fel håll på
Hiernmannen i Norge.

Årets bästa träningspass: Ryggsäck
i skogen är bra, håller långa turer med ryggsäck fortfarande högt på träningsrankingen.

Årets bästa tävlingar: SM
springskytte. Otroligt fint arrangemang och bra resultat.

Årets tråkigaste tävlingar:
Triathlon-stafetten i Arvika då det var fokus på annat än att idrott är på
kul…

Årets brutalaste tävling: En
marathon med håll i magen. Att jag överhuvudtaget kom imål är ett under.

Årets tuffaste tävlingsdag:. Samma
som ovan.

Årets trevligaste segrar: SM-guld
springskytte. Häljebodaloppet.

Årets bästa känsla i kroppen:
Häljebodaloppet

Årets bästa insikt: Allt kan
förändras på ett ögonblick..

Årets tråkigaste insikt:
Ryssarna kommer starta mer än en konflikt i framtiden.

Årets mest spännande tävling:
SM-springskytte

Årets bästa sko: Icebug
fulldubbade orienteringssko är grym.

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Glock 22 kal .40

Årets lärdomar
träningsmässigt: Skada dig inte i onödan och håll koll på mineralbalansen i
kroppen.

Årets lärdomar livet: Såg
döden i vitögat när jag flög 8 meter och bla knäckte revbenen. Säg till de du
tycker om att du tycker om dem..

Så såg det enkelt ut 2014. Så
får hoppas att man gör något resultat man är nöjd med 2015 och sen är det nog
nedtrappning som gäller..

Traditionell julaftonstur med Nilsson. Såg fram emot denna
tur, som alltid, men var lite orolig för hur mycket jag kunde bära i ryggsäcken
och orka jobba med vedhuggning mm med mina knäckta revben som smärtade ganska
ordentligt. Alternativet att stanna hemma fanns inte så det var bara att köra
på så fick man ta smärtan efter hand den kom. Första gången jag haft
smärtstillande medicin med ut i skogen och skulle jag bli liggandes så skulle
Nilsson bära ut mig, det visste jag. Vi lämnar ingen kvar efter oss. Turen blev denna gång förlagd till områden norr och nordväst
om Ritamäki. Finngården Ritamäki är en av Sveriges bäst bevarade och den sista
finngård i Sverige som bebotts och brukats på traditionellt vis. Gården
övergavs 1964. Händelsen markerade slutet på en över 300-årig epok som inleddes
i slutet av 1500-talet då de första svedjebrukande finnarna sökte sig över
Östersjön för att bosätta sig i obefolkade skogsområden i mellansverige.

Dessa finnskogar som erbjuder fin natur och ett annat klimat
än nere i dalgångarna kring Arvika. Vi hade 1-2 grader kallt i Arvika vid
avfärd och uppe vid sjön Lomsen söder om Ritamäki var vi strax över -10 grader.
Och det skulle bli ännu kallare, -17 mätte vi upp och med den luftfuktighet som
råder i början på vintern bet det ordentligt i kinderna. Vi tog oss över
gränsen en bit väster om Kissalamp, ett ödetorp som uppfördes på 1700-talets
senare hälft på svenska sidan av Varaldskogen.

Vi tog oss obemärkta in över den norska gränsen när mörkret
hade lagt sig. Det är alltid en speciell känsla att korsa gränsen på detta ställe då
det också finns många krigsminnen förknippade med världskriget i dessa trakter.
Man undrar varje gång över hur det skulle ha varit som svensk att ta sig över
gränsen till det tyskockuperade norge. Här passerade också norskar på flykt
undan tyskarna, en del kanske för att organisera sig och skaffa sig kraft för
att åter ta sig tillbaka in i norge och kämpa mot ockupanterna. ”Flyktingruta”
som gick där vi just i detta satte våra fotavtryck i den snötäckta marken
kallades för Vingersruta, och den gick mellan Norsenga og Kissalamp, en sträcka
på ca 40 km. Denna flyktväg användes från försommeren 1942 och fram til krigets
slut. Under dessa tre år, blev ungefär 2000 personer förda i säkerhet på detta
sätt. Denna led räknades som en av de säkraste i hela landet och ingen blev
fasttagen under den tiden ”ruta” var i drift.

Bakgrunden till ”ruta” ligger i att under
krigsåren skapade de tyska ockupationsstyrkorna Grensesone Øst, en särskilt kontrollerat område längs den svenska
gränsen från Nord-Trøndelag i norr till Halden i söder. Den som bor eller rör
sig inom området behövde tillstånd. Tysklands målsättning var att begränsa
flyktmöjligheter till Sverige, samt att stoppa smugglingen av vapen och
materiel till motståndsgrupper. Sonbegränsningar gjorde det svårare att fly.
För dem som försökte var de så kallade ”grenselosene” oerhört viktiga.
Loserna (lotser, guider etc) var män eller kvinnor som kände till trakterna väl som
hjälpte flyktingarna att komma i säkerhet i det sista och avgörande skedet. Gränspolis
och tyska patruller kunde dyka upp när som helst, vilket nog gjorde situationen
som flykting eller gränsguide till en nervig upplevelse. Idag är gränsgatan
bara en slags symbol för de flesta av oss. Det är obestridligt en konstig tanke
att under kriget betydde denna ”gata” liv eller död för fler än vi
inser. Medan vi under denna turen kan gå kors och tvärs över gränsen precis som
vi ville, kunde flyktingarna bara drömma om detsamma under tiden Tyskland
ockuperade Norge.

Vi pratade vidare om detta faktum och hur vi själva skulle
uppträda om vi hade kunnat skruvat tillbaka klockan ungefär 70 år, medans vi
rörde oss vidare in i Norge längs en blötdråg som gick genom ett vilt landskap.
Terrängen bjöd på ett rikt myrkomplex, bestående av naturskog, myrmarker och en
speciell biologisk mångfald.

När vi efter en rejäl strapats genom vild terräng kom till
den tänkta lägerplatsen enligt ursprungsplanen, så kunde vi efter ett tags
rekande konstatera att det var en alldeles för liten vedtillgång för oss. Så vi
tog ett snabbt beslut om att gå vidare och vika österut mot ett annat område
där vi trodde möjligheterna att hitta död ved skulle vara bättre. Innan vi kom
fram till reservlägerplatsen så gick jag ner mig till låren i ett kärr och blev
rejält frusen om fötterna.

På reservlägerplatsen satte vi snabbt upp en brasa och fick
upp värmen på ett bra sätt. Det kändes hur temperaturen sjönk men med en brasa
är det ett mindre problem. Vi stannade två nätter vid samma lägerplats och tog
rejäla turer över ett stort område. Eftersom regn var uteslutet denna gång så
hade vi skippat tält och hade det fint därute i skogen. På vissa ställen är
naturen oerhört fin och det är inte konstigt att det finns stora naturreservat
på både norska och svenska sidan av gränsen. Allt som allt blev det en mycket
lyckad och trevlig tur. Trots knäckta revben gick det att genomföra turen på
ett relativt bra sätt, fast lite ont hade jag allt..

För en vecka sen råkade jag få sladd med en fyrhjuling på
blankis, och när det sen högg fast i gruset åkandes i sidled så rullade hela
ekipaget några varv. Fick mig en liten flygtur på drygt 8 meter. Var en mindre
skön upplevelse och skadade lår, knä, armbåge, axel och framförallt revbenen
där jag klämde in min egen armbåge när jag landade på armen så jag knäckte
några. Kunde faktiskt ha gått än värre och viss tur i oturen hade jag nog för
några andra som jag hört gjort ungefär liknande vurpor hade fått fyrhjulingen över
sig och strök med.

Blir därmed lugnt med träningen ett bra tag då tom en
nysning känns som om revbenen skall hoppa ur kroppen. Men julaftonsturen skall
jag ut på till varje pris, kosta vad det kosta vill. Turen numera lika helig
som tempelberget är för vissa religioner, så den ska man vara död för att inte
deltaga på. Döende räknas inte som giltigt frånfall.

Blivit några rejälare turer i skogarna förutom de vanliga
småturerna. Senast (innan senaste regnet kom) så hade första snön och isen lagt
sig så det var härlig luft och marken över myrar och kärr var halvfrusen.
Kändes grymt bra att lägga sig framför brasan på en gransrisbädd och andas in frisk
luft. Bävern jobbade hårt i bäverland och han hade på ett ställe skapat en ny
damm och naturlig våtmark/viltvatten till andra djur.

Ser fram emot julaftonsturen som jag räknat ut blir den 17:e
i ordningen, även om det inte inneburit att man vaknat ute exakt på julafton utan kring jul så är
det numera (sen ca 10 år) en tradition att på julaftonsturen så är man ute minst
natten till julaftonen. Tyvärr verkar vädret inte det bästa med tanke på att vi
vill ha skidföre för att det skall vara riktigt optimalt. Ifjol fick vi ge upp
den tanken då hela Värmland var i stort snöfritt under jul.

Träningsmässigt så har jag tränat på men ännu inte ”på
riktigt” utan mest kört underhållsträning. Kroppen känns dock nu redo för
att börja med högre doser av träning. På måndagsträningen är det fullt hus och
konditionssportare i alla åldrar kör på med fullt fokus. Kul att det är så många
som kör dessa.

Lången som är kraftprovet i Värmland när det gäller
orientering arrangerades traditionsenligt som en säsongsavslutning på den
Värmländska orienteringssäsongen under lördagen. Målsättningen var främst att
ta det som ett bra träningspass men ändå försöka försvara min seger från 2013. Taktiken
var att vara offensiv och ligga med i täten hela vägen och även hålla ögonen på
Johan Wikström som hade hemmaplan och kände terrängen väl. Johan visade också ifjol att han var säker
tills han tröttnade på de sista kilometerna.

Märkte efter ett tags löpning att de andra hade problem att
följa när jag tryckte på där det var mer lättlöpt som på stig och grusväg. Kände
stundtals att det var bra drag i benen på dessa sträckor men höll igen då man
inte vill göra onödiga misstag. Vid kontroll 5 så splittrades fältet som då
bestod av 5 man upp, då man tog olika vägval. Jag var först till 6:e kontrollen
med två man närmast i rygg. VVOK-Andreas och Wikström tappade lite på sitt
vägval och kom en bit efter. Vid långsträckan mot 7:an höll jag täten men drog
inte max utan avvaktade lite för att vi skulle vara flera mot kontrollen för
att undvika missar.

En bit efter kontroll 8:a kom Johan återigen upp längst bak
i klungan som nu leddes av Södertälje-Nykvarn Ludvig. Kände efter ett tag att
vi måste dra snett in mot 9:an och började snegla mot det hållet kontrollen
borde vara, ett par hundra meter bort. Upptäckte då att Johan vikit av tidigare
och jag förstod att han tagit kontrollen och fått en stor lucka. När vi kom in
till kontrollen så kom samtidigt VVOK-Andreas som legat ca 1 minut efter i
spåret. Då vi missade även på följande kontroller så avgjordes tävlingen här
för Johan spikade allt och gjorde ett av sina bästa lopp någonsin. När vi inte
tog in något på honom eftersom vi gjorde små missar här och var, plus en 4
minuters bom så var jag rätt uppgiven och brydde mig inte så mycket om
placeringen utan lät Södertälje-killen dra ifrån utan kamp mot slutet. Det var
nog så att det var första platsen som var intressant för en som vunnit
tävlingen tidigare.

Var nöjd med träningspasset och glad för Johans skull då han
verkligen var värd detta efter ett mycket bra lopp. Men tävlingsdjävulen sa att
jag borde ha kört mer efter den taktik jag satte inför tävlingen så lite
besviken var jag ändå. Kände mig mycket säkrare på orienteringen på förra årets
Lången och hade då orienterat mer och även kört Langturn (som jag också vann
då) i Norge vilket gav bra självförtroende i orienteringen. Om man ser till flera race denna säsong så har flytet för ännu bättre resultat saknas, så de var inte oväntat att jag skulle bli 3:a, igen. Det går inte att
leva på gamla meriter mer än ett år i taget när det gäller orientering…

Resultat

Karta del
1

Karta del
2

Mörkt, blött och lerigt hör november till i de här delarna i
landet. Brukar vara svårt med motivationen och gnistan den här delen på året
som är en verklig lågsäsong för de flesta sommaridrottare. Håller igång kroppen
men inte mycket mer just nu, idag gick det dock lite lättare än på ett tag
vilket tyder på att kroppen kanske är i fas. Skall försöka få mer
ryggsäcksturer i skogarna framöver då det är något man kan göra under lång tid,
är skonsamt och uppbyggande.

I helgen hade vi ett riktigt skjutkalas i skogen då vi
samlade ihop en massa pistoler och gevär och sköt på en diverse massa mål.
Enligt grannarna några kilometer bort lät det som det var krig. Testade även en revolver liknande den som man sänkte Palme med en gång i tiden, och
efter att ha testskjutit med enhandsfattning på ett liknande sätt som det
sägs att man gjorde, och träffat ,fast på större avstånd än -86, så tror jag
ännu mer på min teori att den som sköt den gången var en van, stabil skytt som
visste vad han gjorde. Colt 1911, 45 cal som jag inte skjutit tidigare blev
annars en ny favorit. Kändes nästan som jag sköt bättre snabbskytte med den än
min glock som har lite klenare kaliber, 40 cal.

Nån kraftig björnbössa hade vi plockat fram som också var
fin att skjuta med men när allt var väl inskjutet så verkade alla överens om
att en kraftig jaktpilbåge som man kan skjuta rakt igenom en elefant var kanske det
brutalaste vapnet för dagen.

Till helgen är det Lången som gäller. 20 km orientering.
Första och sista långdistansorienteringen för mig denna säsongen. Blir kul. Bara att köra..

Startat igång med
lite träning i dagarna. Kommer ta det ganska lugnt ett tag ännu men en bit in i
november hoppas jag vara igång mer ordentligt. Blir mycket variation i
träningen i höst/vinter med inslag av löpning, styrka, MTB, gå med ryggsäck,
skidor och orientering.

Som en uppstart så
ställde jag upp i Kilterrängen i lördags. En fin och krävande tävling nästan
rakt ut i terrängen där banan pga mkt regnande var extra tung. När jag var med
senast var banan 25 km, nu var den 16 km men ändå rejält krävande. Tog det som
träning och hade därför bränt av ett bra pass i skogen dagen innan. Bra fart
blev det då det var ett vasst startfält som gav sig av. Bla. André och Anton,
hårdsatsande killar från IF Göta var laddade. Kändes lite småsegt från början
men hamnade som tvåa efter André som drog stenhårt från start. Antingen var jag
lite klenare än vanligt eller också var André bättre än någonsin i år för när
vi kom in i skogen sprang han på grymt bra tyckte jag. Fick lite prb med håll efter
ett tag och då kunde Anton gå förbi mig och fick en lucka. Hållet släppte dock
lyckligtvis denna gång (kanske har det blivit bättre redan?) efter ett tag och
jag kunde ta ikapp honom igen. Sen sprang vi tillsammans men jag blev efter 40
minuter riktigt rejält trött och kände att jag hade brist på energi så jag fick
släppa lite. Var rejält trött i benen uppför slalombacken på slutet. Bevakade
mest placeringen resten av tävlingen och kunde gå i mål som trea med ett rejält
krävande pass i benen.

Resultat

Nästa insats som
blir av det hårdare slaget blir orienteringen Lången
som går i Karlstad där jag har en fjolårseger att försöka försvara men mest tar
jag det som bra och rolig träning.

Militär-VM i
marathon avgjordes detta år i Eindhoven Holland. Det var 46:e gången Militär-VM
arrangerades. Vi var 6 svenska deltagare med en ledare som åkte ner. 3 herrar
och 3 damer. Vi blev mycket väl mottagna och Holländarna var lättsamma och
trevliga. Kände för egen del att kroppen nu var bättre än på länge då jag efter
månader med muskelstelhet och smärtor bara på några dagar fått en klart bättre
känsla med tillskott av magnesium och mineraler. Jag åkte ner till VM direkt
från en militärövning där jag drog mig ur övningen och sen åkte hem och hämtade
mina tränings/tävlingsprylar och reste vidare till Arlanda och Amsterdam.

Att jag kanske ännu
inte var fullt återhämtad från sviterna av den kraftiga mineralbristen sista
månaderna var inget jag la någon större vikt vid utan det var bara att köra så
gott man kan. Som alltid. Kände ju att kroppen var bättre i alla fall och jag
vet vad den går för när den funkar som den ska. Visste även att det var en
fruktansvärd hög nivå på tävlingen. De bästa herrarna i militär-VM förväntades
gå in 5 minuter bättre!! än det svenska årsbästat på Marathon som Mustafa
Mohammed har. (Det gjorde de också). Killen som vann har varit Junior världsmästare i bla. hinderlöpning. Damerna skulle bli topp tre även i den
civila tävlingen trots världselit på plats. Som ni hör är det knappast några
som bär vapen eller är militärer på riktigt som håller den här nivån, utan
detta är fullblodsproffs vilka representerar landet i de här sammanhangen. De
som verkligen var militärer och klarar bära sitt vapen och en ryggsäck låg
ungefär på vår Svenska nivå eller något bättre så det var dessa vi fick
fokusera på att konkurrera mot.

Andreas som sprungit
på 2.27 i år (8:e bästa tiden totalt i Sverige 2014) hoppades hamna på ungefär
samma tid. Jag satte en skamgräns innan på 2,40 som jag vet är lätt om jag inte
drabbas av några problem efter vägen, men siktade på runt 2,30, och helst
under. Jag och Andreas hade varit jämna på någon träningssamling detta året så värst
långt efter honom borde jag inte bli kände jag innan. Jesper satsade på personligt
rekord och var taggad.

Starten gick och jag
kom snabbt in i en lagom takt. Kändes lätt. Andning och ben fungerade och det
mesta kändes mycket bekvämt. Märkte dock efter 7-8 km att kroppen inte var
fullt återhämtad och drog ner lite på farten. Kändes som den farten kunde jag
hålla hur länge som helst. Vid 18-19 km så började jag känna av lite kramp i
magpartiet (som flera ggr förr). Det blev inte så mkt värre eftersom jag inte
sprang på speciellt fort men vid ca 23 km satte det in ordentligt. Hade innan
dess passerat halvmaran på 1,15 vilket var några minuter långsammare än väntat
men klart inom skamgränsen. Vet att jag tänkte att tappar jag 5 minuter andra
halvan är det ändå godkänt.

Tyvärr var jag
tvungen för att överhuvudtaget kunna ta mig i mål minska ner farten så kraftigt
så jag var nere ibland på långsammare fart än jogg och då rusar tiden iväg.
Trodde flera gånger att detta går aldrig men gick igenom smärtgränsen mer än
någonsin tidigare. Typ 5 gånger värre upplevelse än någonsin var det jag kämpade
med, och då har jag ändå råkat ut för brutala saker tidigare. Ville verkligen
komma imål, främst för lagtävlingens skull och för att jag ska inte bryta i min
VM-debut, kosta vad det kosta ville. Vet flera svenska topplöpare som har varit
tvungna att bryta trots att de veckor innan varit i toppform inför ett EM eller
VM i marathon. Vägrade bli en av dem. Fick verkligen gräva djupt för att
överhuvudtaget ta mig fram. Vem som helst hade sprungit ifrån mig i detta läget
jag befann mig i. Vissa km var jag nere på 6 min/per km men kunde absolut inte
ta mig fram snabbare. Det kontiga i det sammanhanget var att jag ändå passerade
några afrikanska löpare som tog sig fram ännu långsammare då de väggat totalt.
De vinglade fram. Förstod verkligen inte hur någon kunde ta sig fram saktare än
det jag gjorde i det läget. Gav dem energidryck (nödraket) jag hade i bakfickan
då jag ändå inte kunde trycka i mig den pga smärtorna så det var lika bra att
ge bort den.

När det var ca 1,5
km kvar till mål kom Jesper och passerade mig och sa några uppmuntrande ord.
Kämpade ända in i kaklet men tappade ändå 2 minuter på honom den lilla biten
som var kvar. Var totalt skrot i vänster sida sista 16-17 km och när jag kom
imål så spydde jag flera ggr. Kroppen sa verkligen ifrån efter att jag försökt
döda den. Min sluttid blev 2,45 – långt ifrån den kapacitet jag hade för dagen
fast att jag inte var i toppform på nått sätt vilket såklart kändes tråkigt då
kroppen i övrigt var god för ett stabilt resultat. Jesper sprang in på 2,43
(pers) och Andreas kom imål på 2.32. Tjejerna som sprungit snabbare än mig
sista delen av banan kom in på 3,04 – 3,14 och 3,24. För deras del räckte det
till lagbrons vilket var glädjande.

Såklart en
besvikelse rent resultatmässigt men ska jag ta med mig något positivt så var
det att jag vägrade ge mig, jag krigade för kung och fosterland (i dubbel
bemärkelse) och jag vet att det är mycket få personer som någonsin har grävt så
djupt för att kunna ta sig i mål i en tävling. 99,999999999 % hade klivit av
för länge sedan. Vet även att ingen i västvärmland någonsin har sprungit så
fort (långsamt) på ett marathon haltandes med denna kramp och brutala smärtor i
hela högersidan av kroppen. Långsammare än jag sprang sista milen kan jag
knappt springa även om jag försöker. Jag fick också reda på saker om vad det
kunde vara för problem jag råkar ut för i höften och högersidan, så jag tror
att jag kanske äntligen få ordning på detta för det är ruskigt frustrerande.
Dessutom var det överlag en lärorik resa som gjorde en hel del för motivationen
och ambitionen. Man lär sig mer av en tävling som går dåligt än hundra
tävlingar som går bra.