ADVENTURE

Tredje delen av Hiernmannen gick vid Gränssjön på Finnskogen i närheten av Glaskogens naturreservat. Var rätt seg av hårda dagar med stenlyftning (upp till 150 kg sten, så det blev fina marklyft) och skottning av singel, samt lite träning. Hoppades ändå kunna vara med i täten. Ganska snart visade sig Håkan Andersson från Västerås OK och tidigare OK Mangen att han var pigg för dagen och drog till 2:an och 3:an. Björn Andersson gjorde också comeback i de västvärmländska skogarna och missade precis spurtpriset till kontroll 1.Hade fullt upp med att hänga med så jag kunde inte direkt vara med och styra orienteringen. Andreas verkade heller inte ha sin piggaste dag så han drog inte heller. Mellan 3:an och 4:an kom ett gigantiskt berg i vägen så där fastnade jag och Håkan medans Andreas och Magnus Nordström gick runt höger vilket lönade sig då vi var ganska långt efter vid kontroll 4:a. (Blir intressant att se på sträcktiderna senare) Håkan körde sedan hårt och vi kommer ikapp till 6:an igen efter ganska bra löpning. Vid sista kontrollen missade jag kontrollen lite och kom in sist till den och jag läste även som att vi hade en kontroll kvar men väl uppe på vägen så fattade jag att det var målspurten som var kvar så jag varken orkade eller hann ikapp Håkan och Andreas som fått en lucka. Klart rättvist resultat och jag var nöjd att jag orkade följa hela vägen i ganska bra tempo med en sliten kropp.

Karta härFör några helger sen arrangerades även första upplagan av Värmskogsloppet. En ganska kuperad bana på 6 km med en rejäl uppförsbacke mitt på banan. Den var riktigt lång och stundtals ganska brant på en skogsbilväg. Var trött så jag hade ingen bra känsla i kroppen men lyckades skapa en lucka efter backen så jag var först till målet. Tvåa var starke orienteraren Fredrik Nordström, trea och den som imponerade mest blev Fallskärmsjägarinstruktören och hobbyskogsarbetaren Anders Frykblom.1. Lars-Olov Gävert 20.18
2. Fredrik Nordström 20.59
3. Anders Frykblom 21.07
4. Erik Nordlöf 22.35 5. Lars Olsson 22.49
6. Henrik Nilsson 23.46
7. Niklas Malmbom 24.03
8. Anders Wilhelmsson 24.32
9. Viktor Kolberg 24.53 10. Johan Hjärt 25.38

Frykblom är nog den genom tiderna med mest allround fysik i Arvika. Han tränar inte mkt men har 90 kg muskler, springer ganska fort och är grymt stark i arbete, främst då i skogen. Har varit med honom ibland så jag vet hur han kan jobba. En riktig hårding.

I helgen arrangeras Arvika Enervit Triathlon. På lördagen klockan 18.00 kör vi en stafett med sim, cykel och löpning där jag kör löpsträckan. Vi blev 3:a ifjol och laget är minst lika bra i år så hoppas på det bästa.

Hiernmannen del två avgjordes i tisdags. Första deltävlingen slutade på akuten efter en ofrivillig djup och intim kyss med en humla, så jag var ganska säker på att göra bättre ifrån mig denna gång. Bra startfält. Och ganska tuff terräng på en gammal karta från jag tror det var 1979 så den stämde inte exakt. Tog det lite lugnt och avvaktande i början. Blev en rejäl krok till 2:an av tätklungan där jag var tänkt att gå ner mot sjön för en säker ingång mot kontrollen. <!–
WriteFlash('’);
//–>Ökade upp tempot mot kontroll 4:a där den enda som orkade följa i rygg var Andreas Blomgren. Körde på ett ”runtomvägval” och det lönade sig då jag med Andreas i ryggen var först in mot kontrollen med uppskattningsvis 30-40 sek. Fick därmed en lucka tillsammans med Andreas mot 5:an där jag hade mitt vägval klart för mig, men Andreas vek av och då gjorde jag det också. Trodde han hade upptäckt något riktigt smart alternativ.

Fick sedan stora problem med det vägvalet då vi kom fel bland de stora stupen och förlorade säkert 3 min. Kom ikapp Magnus Nordström strax innan kontrollen som sprungit som mitt tänkta vägval. Sa till Andreas att nu får du reparera det du ställde till med och vi får löpa på om vi skall komma ikapp Janne Olm som säkert borrar på hårt i täten. Efter några kontroller blev jag och Andreas själva men missade igen och igen. Trodde både Eivind Lande och Olm var före men vid sista kom Olm så då drog jag på utför mot målet och höll undan för Andreas och Janne där.

Till min förvåning stod då Magnus Nordström redan i mål. Han hade gått spik på slutet så där fick vi oss en lektion allihop 🙂 Starkt gjort av Magnus, kan ärligt säga att jag innan då jag såg vilka som var med knappast trodde Magnus skulle vara snabbast men det var han med besked. Han var avhängd några ggr men höll ihop det bäst av alla och kunde vinna på sina gamla hemmamarker där han en gång lärde sig orientera. Starkt!

Lärdommar: Kanske funkar bättre att använda nattorienteringstaktik på gamla kartor

Resultat

Karta

Blev en annorlunda avslutning för mig på första deltävlingen i Hiernmannen igår. Men inte förvånade då jag numera är ganska van att råka ut för det mesta. Vi hade löpt på ganska bra i den fina skogsterrängen väster om Strömsmark, Koppom och närmade oss slutet på banan. Höll där sällskap med Eivind Lande och Andreas som var ganska pigga tills 5:e kontrollen som jag fick först och då tänkte jag att nu drar jag på ett ryck och försöker skaka av mig dem. Det lyckades bra till att börja med. Är ju på sin höjd en träningstävling men självklart är det lite prestige att göra bra ifrån sig så nått får jag försöka göra när banan närmar sig sitt slut. Två lätta kontroller kvar i det läget. När jag for i ganska god fart genom skogen på ett ställe och ventilerar rätt friskt så känner jag plötsligt något som kommer flygandes och landar i munnen. Det bränner till rätt ordentligt på tungan innan jag som tur är får ut den ut. Hade varit ännu värre om jag svalt den. Är rätt övertygad i det läget om att det är en humla. Blir lite förskräckt då jag vet hur jag kan svälla av geting och humlestick tidigare. Hade bl.a. en fot som påminde om en boll ifjol efter en närkamp med en humla.

Kände i stort sett direkt att tungan började växa på mig. Var rätt obehagligt så jag hade svårt att fokusera på orienteringen och ramlade och slog mig rakt i en sten med knät före. Gick som tur var bra. Visste att jag för säkerhets skull bör ta mig snabbast möjligt till mål och till akuten. När jag skulle rakt till målet missade jag dock detta och kom inte lika snabbt dit som jag borde. Var inte så fokuserad på orienteringen direkt.

Jörgen Ekman körde mig sedan i ganska hög fart till Arvika och akuten. Där fick jag sedan all medicin jag behövde, på vägen hade dock tungan hunnit svullnat lite mera så det lät ganska kul när man försökte snacka. Kände klart när medicinen gav verkan att svullnaden började gå tillbaka. Varningssignalen om för låg puls började dock tjuta så de fick skruva ner mottagaren så den accepterade en puls på 40 slag/min men sen började den tjuta igen då jag fick vila. Fick klartecken att åka hem om jag ville, och såklart tog jag den chansen.

Glad att allt gick bra och att jag överlevde – bilresan…

Var annars en jättefin Hiernman i nya stärkande marker som Magnus Nordström ordnat till oss deltagare.

Lärdomar:

Håll stängd mun!

Gör inte tempoökningar förrän två meter före mållinjen!

Spring alltså inte ifrån dina vänner!

Måste du till akuten missar du våfflorna efter målgång!

Prata inte i onödan, låter rätt roligt med en förtjockad tunga!

Bilresan var värre/farligare än själva sticket!

Humlor är farligare än björnar!

Synd om sjuksköterskorna när någon har halva skogen med in på akuten!

Känns värdigare att ha den sista kampen mot en björn än en humla!

Händelserna under 10-Mila natten lär jag nog inte glömma i första taget. Killarna på sträcka 1-3 hade gjort bra och stabila insatser innan de skickade ut mig på sträcka 4 – den långa natten. Banan mätte 17540 meter fågelvägen. Långa natten är inte bara lång och mörk, den kan vara jävligt mörk också, som när pannlampan slocknar mellan kontroll 3 och 4 (av 27 och man har ett helt lags förväntningar att bära på sina axlar så kan man bli ganska nervös). Till att börja med betedde sig lampan som ett stroboskop och blinkade av och till så jag höll på att få epilepsianfall. Därefter blev den svart. Jävligt svart.

Fick stanna och kränga på mig en reservlampa jag hade i bakfickan. Ni hör själva. En lampa som får plats i bakfickan lyser inte upp mkt. Blev därefter en kamp för att hålla huvudet ovan vattenytan och sprang omkull ett antal gånger. Rakt in i en gran bar det också och en del stenar hade tår och underbenen några ofrivilliga närkamper med. Låg tillsammans med en klunga som blev till en större klunga men jag hade fullt upp med att se var jag skulle springa då jag enbart ibland kunde se marken – som när någon annan lyste upp den åt mig. Förutom att den lilla pannlampan jag nu bar lyste illa så skakade den ner över ögonen varje gång när tempot skruvades upp, så jag fick sätta den på plats ett antal 100 ggr. Inte kul alls. <!–
WriteFlash('’);
//–>Lampan har fungerat hur bra som helst tills denna gång så jag var kraftigt förvånad, besviken, lite förbannad och funderade på hur detta skulle sluta så fokus blev först och främst att inte släppa en meter på dem jag sprang med just då. Tyvärr märkte jag därmed inte att klungan splittrades och jag hamnade i en något långsammare klunga som bommade en del. Jag själv kunde knappt se var jag satte fötterna så mitt eget orienterande blev på så sätt ganska värdelöst. Ingen risk att man kunde vara offensiv där inte. Tror jag skickade ut vår 5:e sträcks löpare på ungefär samma placering som jag gick ut. Kändes snopet då jag skulle försöka vara med om jag såg någon som var pigg under vägen och på så sätt ta några placeringar. Och kroppen var det inga större fel på, kändes ganska lätt hela vägen rent fysiskt. Kraftigt blåslagen nådde jag i alla fall till målet efter en total löpväg på över 20 km. Har nog aldrig haft så ont i kroppen efter en tävling. Hann tänka både en och två ggr hur jag lyckades hamna i denna situation. Frågade mig själv vad jag egentligen är för en idiot som går upp mitt i natten och springer ett halvmaraton i skogen med en ficklampa. Men ett minne för livet som heter duga fick jag minsann. Det ska inte vara FÖR lätt. Laget slutade 61:a efter 10 sträckor (av ca 330 lag). Ifjol kom vi på 58:e plats och jag tycker nog vi hade ett vassare lag på benen i år så vi borde kunnat klara topp 50 men det verkar visst ganska tufft att slå sig in där. Bredden på bra lag är stor inom denna sport. Helt överlägsen mot andra konditionssporter i Sverige. Det är inte ens jämförbart…

Karta/GPS-rutt här

<!–
WriteFlash('’);
//–>Imorgon drar jag iväg till 10-Mila. Samåker med tjejerna från VVOK som ska springa Dam-kavlen under dagen. Har inte sett laguppställningen i vårt lag ännu men vad jag vet så finns jag själv på sträcka 4, den längsta nattsträckan som mäter 17540 m. Vi har startnr: 58 KFUM Örebro OK 1. Ganska säker på att Löken springer första sträckan. Enligt beräkningar ska jag ge mig ut på sträckan vid 00:48 och vara tillbaka till växling nån gång efter 02.25. Hoppas att få till ett bra lopp med ett bra utgångsläge. Känns som formen kommit smygande sista tiden så hoppas på en god känsla. Hur jag kommer hem återstår att se?

Det är inte riktigt som förr längre då man kunde springa DM i halvmaraton samma dag och farsan hänger med ner både som chaufför och hejarklack på 10-Mila. Den tiden är förbi i och med farsans cancersjukdom som gjort att han numera går med rullator eller som igår då jag körde runt honom i rullstol på sjukhuset i Arvika. Det är en chockerande syn att se honom i det skicka han är idag som jag ännu inte hämtat mig från. Frågan är om jag någonsin kommer acceptera att se honom som en som inte orkar någonting. I mitt sinne är han ju fortfarande precis tvärtom…

Igår blev det tisdagsorientering igen. Missade lite men banan var klart svårare än tidigare också. Känns som formen börjar komma. Blir att ösa till helgen. Kan meddela att Metbäckenlegenden Tore A gick och vann sin klass på terräng-SM med 3 minuter, efter en lång skadeperiod – det kallar jag imponerande. Stark den där skogshuggaren.

En upplevelse rikare då 3 bävrar (har haft en simmandes runt båten tidigare) simmade runt båten i pannlampans sken. Samtidigt kommer en fjärde bäver från land och dyker ner i vattnet. Samtidigt står en älg en bit bort. Fint ute nu…

Känner redan att kroppen fungerar bättre efter helgens ”tunga ben” känsla men det gäller att fortsätta på den lugna vägen. Min första orientering 2012 blev tisdagsorienteringen, som fam Johansson arrangerade i tuffa Jössestuganterrängen och där var känslan av att systemet börjat fungera igen efter vad jag tror helt enkelt var en lättare överbelastning av nervsystemet. Ganska vanligt inom styrkeidrott och inget farligt om man tar det lugnt och låter kroppen komma ikapp.

Började försiktigt då jag inte var varmkörd innan (låg 1,20 min efter vid 3:e kontrollen) och drev upp farten eftersom, inte på max men ganska fort. (Vem har förresten sett en tiger värma upp?) Gjorde små misstag här och var men inget stort. När man sedan i mål är 1,49 min före en så stark orienterare som Andreas vilken redan har kört några orienteringstävlingar i vår är det nog ett gott tecken på att kroppen är klart bättre. Noterade fö att Set Sail-Erik tycker orienteringen är så kul så han vill inte göra annat längre. Han är nybörjare på kartläsning men slog en del klart rutinerade orienterare. Bra.

Karta

Resultat

Erik är den som ligger bakom Team Set Sail och är väldigt intresserad av all typ av träning. Kanske därför intresset nu blivit såpass stort för just orienteringssporten där tekniska, fysiska och mentala egenskaperna tillsammans avgör en individs prestationsnivå.

Erik har också bildat ”konditionsklubben” Set Sail IF som är ansluten till Riksidrottsförbundet och vissa specialidrottsförbund. Tror på sikt att det kan bli ett klart lyft för Arvika att Set Sail IF bildats. Denna förening hoppas även kunna hjälpa andra föreningar med träningsupplägg, främst när det gäller kompetensområden som styrketräning och kanske även konditionsträning. Fotbollen behöver nog en del hjälp, ett tydligt exempel på detta är målvakts-Hasse. När han nu slutat spela fotboll efter många år och tränar själv för att må bra är han plötsligt mycket bättre tränad och starkare än när han var aktiv fotbollspelare. Då är något allvarligt fel skulle jag vilja säga men det var ganska väntat….

En trevlig naturnyhet också även om det slutade med att björnen mötte sitt öde var att den björn som sköts i Lekvattnet under p 28 ”rätten att försvara tamdjur mot rovdjursangrepp” när han skulle ta en ko hade sitt ide endast 250 meter där jag själv låg och sov i slutet av mars, när jag tog min sista övernattningsskidtur. Bra att ha kontakter med andra som är naturintresserade annars hade jag nog inte fått reda på detta. Undrar vem av oss som sussade skönast däruppe i kylan den natten. Kommer ihåg att jag sov ruskigt bra och att det var alldeles stjärnklart. Det var en bra natt som gäst i björnens marker…

Finalen i nattjakta blev nog parodi på orienteringsmisstag från min sida. Svårighetsgraden var hög. Terrängen stundtals bökig. Inga vägvalssträckor förutom till första som jag inte ens upptäckte (stigen runt). Vände kartan fel och sprang åt fel håll och fick vada i en blötmyr. Mindre kul i kylan (-4). Andreas gick ut 10 minuter före mig då han tagit många poäng på de tidigare deltävlingarna och kunde springa ganska avslappnat. Han har helt klart höjt sin orienteringsförmåga denna säsong och missar inte alls som han kunde göra ifjol så jag förstod att det skulle inte gå att jaga ikapp det försprånget om han inte tappade huvudet totalt. Vi kom dock tillsammans på en slinga då han tagit sin första slinga och var ute på sin andra. Även där missade vi båda fast vi var tillsammans så det var klurigt i markerna. Gav upp efter halva banan och tog resten som god träning men även då missade jag en del. Andreas var den enda jag såg i skogen på hela banan vilket var ovanligt.

Karta

Karta 3-d