ADVENTURE

Ställde igår upp i anrika terrängtävlingen Krystallmarschen
i Magnor. Hade på förhand bestämt mig för att ta detta race som ett hårt
träningspass och hoppades att kroppen ville detsamma. Tycker formen varit lite
fram och tillbaka ett tag sista veckorna men känner att jag är lite på gång
igen. Sedan tidigare hade jag två inteckningar i ett vandringspris på tävlingen
och det hade även norske Hallvard Nilsen så om någon av oss skulle komma först
i mål så skulle vandringspriset ”ryka”. Hallvard var mycket laddad
och jag förstod ganska snart att det kommer stå mellan oss i slutändan. Körde
på hårt men kontrollerat efter ca 4 km. Tyckte det kändes som att Hallvard fick
jobba lite för att hänga med i skogen där det var stig men följde lättare där
det var finare underlag. Hade inte släppt upp formen och kände mig lite stel i
steget där det var lättare löpning men det gick ändå helt ok. Hade en tanke på
att köra ännu lite hårdare men la aldrig in sista extraväxeln då det kändes som
jag var lite ovan högt tempo samt inte hade rätta viljan att pressa det sista.
Däremot så gjorde Hallvard just det när det var 1 km kvar. Han tog en chansning,
ökade tempot och jag vågade inte eller hade inte rätta viljan att gå med i
tempoökningen så han kunde hålla undan mot mål men var rätt stum så med några
hundra meter till så hade jag nog varit ikapp. Var trots tappet på slutet
riktigt nöjd med andraplatsen och känslan. Är helt säker på att Hallvard
verkligen ville ta detta mer än mig så det var ett helt rättvist resultat.

Resultat
här

Artikel Glomdalen

Har även kört två st ”träningstävlingar” sista
tiden. Den ena var Edaklassikerns,
klassikermarschen. En mer motionsbetonat arrangemang men inbjudan kom
genom en orienterare så det var bara att köra. För upplysnings skull så var
själva banan allt annat än motionsbetonad då den gick på kyrkleden mellan
Skillingmark och Valfjället som är upp och ner hela tiden samtidigt som den är
mycket teknisk. Klippor, sten, myrar och annat som hindrar rätt bra. Jag
trivdes och försökte springa ”lagom” hårt så det skulle bli ett bra
träningspass. Tyckte att det svarade ganska bra i kroppen ändå fast jag jobbat
natten innan.

Resultat
här

Sen har jag också kört en träningstävling i springskytte där
jag till att börja med träffade okej både i frihand och med stödhand – 4,5,4,4
men sen stukade jag till foten samt fick ett fel på magasinet så jag fick
strula i en minut med detta. Därefter sköt jag bara en 1:a och en 2:a så
resultatet föll betydligt men var ändå först i träningstävlingen då fler
mästerskyttar sköt lika illa. Inte mkt marginaler i pistolskytte, minsta fel
och man är utanför. Eftersom banan vi körde gick på gamla SM-banor så var tiden
ändå konkurrenskraftig och det hade räckt till en andra plats i H 21 om man
jämför från tidigare SM. Ingen hade tydligen sprungit fortare på banorna
någonsin. Det var väl ok då jag både strula med magasinet samt inte gick på för
fullt spjäll. Tyvärr blev foten lite tilltygad men hoppas få ordning på denna
innan Trailloppet i Arvika.

Idag är det på dagen två år sen
som farsan stämplade vid livets sista kontroll. Det känns i hjärtat och
tomheten efter honom är fortfarande enorm. Varje gång jag är i en skog brukar
jag se honom framför mig nån gång under turen. Han var skogsmänniskan
personifierad och samtidigt som han var hårdare än någon annan jag känner var
han samtidigt världens snällaste. Jag saknar min pappa, min träningskompis och
vän så otroligt mycket.

Åkte upp till kyrkan i Gunnarskog
här en dag. Inte ofta jag besöker kyrkogården då jag tycker det är jobbigt.
Bland det värsta jag vet är att se gravkorset med mamma och pappas namn på, och
läsa de datum som står. Önskar ofta man kunde ta sig tillbaka i tiden. I
ärlighetens namn saknar jag dem så det gör ont och jag drömmer om dem nästan
varje natt. Lovade mamma när hon låg på dödsbädden att vi skulle ses igen på
andra sidan, och det håller mig levande tills den dagen kommer. Är tacksam för
den fina relation jag hade med mina föräldrar men när de en dag plötsligt är
borta blir tomheten hård att bära.

Inte bara en gång jag har tvivlat
på mitt idrottande sen farsan försvann, det var något vi hade tillsammans och
han gav mig inspiration. Jag har mycket svårare att hitta inspirationen
numera. Brukar ibland tänka på sista tiden farsan levde, hur han ville ut i
skogen och träna fast benen knappt bar längre. Att han sprang den hårda
orienteringstävlingen Blodslitet i Norge fast han var döende. Det ger mig
åtminstone vissa krafter att ta sig ut i skogarna.

När jag en dag joggade vid
Jössestugan och passerade på ett ställe där jag sprang förbi pappa på en
träningsorientering ett tag innan han gick bort, kom jag att tänka på att det
var sista gången jag såg honom med karta och kompass. Trots att benen inte
orkade något längre var han så glad när jag kom farande i skogen och glad över
att han själv var där han hörde hemma. Saknar dessa ögonblick så mycket så det
går inte att beskriva…

Så lyd ett gott råd. Uppskatta dem
som står er närmast hjärtat och ta till vara på alla dagar ni kan få
tillsammans med dessa fantastiska människor…

Är nu aktiv med lite träning igen.
Segt att komma igång men det är väl bara att ”sticka ut näsan” som en
stor idrottare sa en gång. Körde faktiskt ett litet ”test” här i
helgen då Gillebergaruset arrangerades. Den mycket duktiga skidåkaren och löparen
Marcus Ruus (landslagsskidåkare, nu i team 2015) arrangerade tävlingen som ett
projektarbete och han hade dragit upp en tuff tvåvarvsbana som var riktigt
tunglöpt med start och mål på skidstadion i Gilleberga. Kändes att man inte är
van fart ännu och tyckte att jag blev lite ”för” trött i
uppförsbackarna men det var en bra genomkörare.

Resultat här

Tycker annars att det går rätt
segt just nu. Energin finns inte riktigt där men hoppas det ska bli bättre
snart. Får ge mig ut i skogen på långtur med ryggsäck snart, det brukar pigga
upp.

Såg att vissa tidningar hade en
stor och ”skrämmande” nyhet där en björnhona med 3 ungar hade
attackerat en 80-åring och slagit till honom så han fick nån rispa över öronen.
Björnhonan reagerade som man kan förvänta sig och försvarade sina ungar. Om
björnhonan verkligen hade velat hade hon dödat mannen hur lätt som helst, det
skall man ha klart för sig. Polisen tog sedan beslutet att avliva honan och
ungarna för hon ansågs farlig. För mig personligen så anser jag aldrig ett djur
som handlar enligt dess instinkter för speciellt farligt. Det är helt enligt
naturens regler. Ovanligt att björnar gör sådana attacker. Vanligare är att
älgkor med kalvar anfaller människor för att försvara sina kalvar. När jag var
liten så blev jag jagad av en älgko några ggr och när de kommer med öronen
bakåt och raggen rest så gör man bäst i att springa undan.

Sen kanske man inte
ska jaga en älg med
snöskoter. Som de gör här. Känns tryggt att de åker runt med pistol
och provocerar man fram en attack så får man stå för konsekvenserna och
då känns det jävligt fegt att dra fram ett skjutvapen. Typiskt USA, skjut
först, fråga sen. Gå in på ett snabbköp och köp dig en pistol i kaliber .40 liksom.
Detta är väl mer skrämmande än alla vilddjur tillsammans…

Tyvärr missade jag årets 10-Mila
orientering. En av vårens absoluta höjdpunkter när det gäller orientering.
Nattsträckorna är alltid hårda och utslagsgivande. Långa natten är en sträcka
som kan jämföras med ett Lidingölopp i ansträngning samtidigt som du löser
orienteringsproblem i nästan 2h. I år skulle jag enligt uk springa tredje
sträckan för att vi skulle försöka vara med i draget så länge det gick. Även
den en sträcka som i år är rak men inte riktigt lika lång som ”långa
natten”. Till i år hade de ändrat lite på sträckorna och långa natten kom
inte förrän på sträcka 6. Därav ändringen i laguppställningarna i flera lag.
Hade formen varit där så hade det troligen varit ett utmärkt upplägg men efter
att det varit lite ont om järn i depåerna i kroppen fick jag alltså kasta in
handduken.

Tack vare att jag vilat en period
har det vänt ganska snabbt och värdet har nu stigit vilket är bra och
förhoppningsvis är jag snart tillbaka på banan igen. Börjat jogga lite lugnt
här i veckan.

Under tiden jag varit stilla så
har jag varit nere i Småland med grabbarna på K3 och bla skjutit en hel del. Lyckades oturligt nog starta tre skogsbränder där nere på tre olika skjutfält under en helg pga sprängning och
skjutning med spårljus. På ett ställe brände vi ner ett par hektar skogsmark.
Vi var till och med omnämda i Smålandsnytt.
Smålänningarna var nog glada när vi åkte därifrån.

Blev också blivit en fin skogstur i
bäverland med en kär gammal vän. Det var trevligt. Brukar ofta vara jag som är
eldposten när man är ute på tur men nu eldade turkamraten som aldrig förr så
det var ingen risk man frös där inte. På natten snöade det och var några
minusgrader så myrarna var frusna tidigt på morgonen. Härligt!

Använt påskdagarna till
återhämtning. Och vad kan vara bättre än att gå ut i skogen och lägga sig under
en gran och elda. Gick ut ganska sent så fick testa ”skarpa”
infiltrationsförmågor i mörker och orienterade mig fram genom skogen i
beckmörker. Inget fusk med pannlampor här. Lyckades pricka målplatsen med 5
meter, så nöjd ordnade jag en brasa och la ut sovsäcken brevid brasan.

Somnade till en underbart vacker
stjärnhimmel och lite kyla i luften. Vaknade av att solens strålar i ansiktet
värmde skönt när solen steg upp. På morgonen tyckte jag nästan naturen var
vackrare än någonsin och det är en fantastisk tid nu på våren. Det är en förmån
att få chansen att vakna upp ute i det fria på detta sätt.

Är inte orolig att vila mig
ytterligare en vecka då jag ännu inte fått mina provsvar på blodprover då jag
vet att det bara är bra för kroppen med. Tester på labbet i Torsby för några v
sen visade på en stark motor och en grund som var vad jag förstod ganska unik.
Jag kan anstränga mig relativt hårt utan att det sliter i stort sett något på
kroppen. A1 farten är betydligt högre på mig än jag trodde. A1 är lika med 60-75
% av maxpuls, upp till < 2 mmol mjölksyrakoncentration. Dock
visade samma test att över den nivån så fungerade det inte för tillfället som
man kan förvänta sig. Vad det beror på får framtiden utvisa men nu när jag
vilar så ger jag i alla fall kroppen chansen att nollställa sig.

Korta terräng-DM avgjordes ikväll på en ganska tuff 4 km slinga
på Viks elljusbana. En kul bana som normalt sett skulle passa mig bra. Uppvärningen
kändes ganska ok och såg fram emot att tävla. Var osäker på formen efter
senaste loppet och ville ha revansch på min egen känsla från Norgetävlingen där
känslan man söker var allt annat än god. Tyvärr var det en liknande känsla även
ikväll och märkte efter första backen att jag inte återhämtade mig i utförsbackarna
utan fick tyngre och tyngre kropp ju längre loppet led. På banan var det en
lång sträcka med nedförslöpning där jag brukar kunna löpa på bra och samtidigt
återhämta mig men idag så går det inte, precis som i Norge. Försökte ändå köra
på och hade täten säkert 85% av banan men Axel som var pigg hängde med mig hela
vägen upp och i de sista backarna utför var jag körd så han kunde gå ifrån de
sista 100 meterna. Hade varken kraft eller motivation i benen för att lägga på
en spurt. Man springer faktiskt mer och tänker på känslan istället för att fokusera
på loppet när det känns så här men jag gjorde vad jag kunde för dagen. Nilsson
var och tittade och han sa att det såg segt ut för mig och säger han det så är
det nog så, förutom farsan så är nog han den som har sett mig springa mest. Ser
man på resultatet så är det alldeles för nära bakåt till de andra också.

Axel var stark idag och har en mycket bra kapacitet
på kortare lopp och är det nån som förtjänar att vinna så är det han då han också haft massor
med strul med sin kropp, och detta under flera års tid. Idag var han klart bäst.

Kommer ta ett litet break här för att kolla upp kroppen
ordentligt och hoppas att få några svar för det är ingen ide att köra vidare
när det inte svarar. Är just nu tre-fyra divisioner sämre än vad testloppet för 3
v sen visade. Blir inga större problem att ta det lugnt med träningen då jag
har massor att göra men är lite orolig för vårens höjdpunkt, 10-Mila
orienteringen 4-5 maj. Ska man springa långa natten sträckan och göra bra från
sig kan jag inte vara i dagens form, då blir man avhängd direkt. Känns tråkigt
då jag för bara 3 v sen var i riktigt bra slag och såg fram emot 10-Mila och den mytomspunna nattsträckan. Tänkte då att det skulle vara kul att få ett riktigt bra
utgångsläge då det kändes som man skulle kunna hänga med vem som helst i
skogen. I dagens läge är det ingen ide att ens försöka.

Hoppas och tror på en snabb bättring, det kan vända tillbaka på rätt sida snabbare än vad man tror om man har lite flyt…

Resultat herrar här

Fin Norgeresa med jobbet

Har varit seg i kroppen efter
tävlingen i Norge. Lite väl seg för att vara normalt men hoppas det rättar till
sig. Vi åker till Torsby med teamet i helgen för teamträff och träning. Hoppas
det blir lyckat.

Set Sail IF fick också ta över
terräng-DM då befintliga arrangörer ej hade intresse av att arrangera. Det blev
ont om tid men här är i alla fall inbjudan : http://setsailif.se/wp-content/uploads/2014/04/Inbjudan-Korta-Terräng-DM-2014.pdf

När det gäller favoriter på DM så
kommer inte Frida till start då hon drabbats av (som jag misstänkte) järnbrist.
Skönt att få reda på vad som var fel så det går att komma tillrätta med det. Jag
själv är mkt osäker på egen form efter helgen och hur det känns för tillfället
men det är ett tag kvar så vi får se vad som händer. Men om någon av Götas löpare kommer så är de favoriter på herrsidan.

Traditionell säsongsdebut i Norge
idag då Baksjøløpet arrangerades för 34:e gången. Har varit där sen 2007. Ifjol gick
det bra och var framförallt stark i löpningen utför mot mål i den kuperade och
då snöiga banan. Länk . I år
var det mycket bättre underlag. Eftersom det gick bra ifjol och jag hade en
mycket bra känsla i kroppen förra helgen så hoppades jag att det skulle kännas
bra. Det gjorde det väl också ett tag, så länge det gick uppför (loppet börjar
med 1,5 km uppförsbacke), för direkt när jag kom ut på platt eller
utförslöpning så funkade inte löpsteget alls. Kändes som det inte fanns någon spänst
eller driv i benen och kunde inte på något sätt slappna av som jag brukar kunna
göra utför när jag är i god form. Aj då! tänkte jag, nu får jag sota för att
jag varit överambitiös i veckan. Efter drygt 4 km med lite upp och
nerförslöpning så var benen helt skrot och var tvungen att i stort sett bryta
loppet tillfälligt och börja jogga.

Startade sedan om igen och
försökte hitta flytet men spänsten i benen var inte så bra så det kändes segt.
Efter ett tag kom jag ändå in i något typ av flyt och det rullade på. När jag
var uppe på banans högsta topp så låg jag ca 30 sek efter täten, försökte
springa på i den långa utförslöpan sista biten men tappar ytterligare 30 sek på
Gularlöparen Hallvard Nilsen och en kille till som spurtar om segern. Ifjol var
det tvärtom sista biten, och jag kände nu hur det gick långsammare än den delen
av banan gjorde ifjol trots snön som då låg så jag kom i mål som trea, en
minut efter ungefär.

Nu är det ju så att det är bra killar framför och killen
som vann gjorde 5 km på 14-talet sent ifjol så det är ingen skam att bli 3:a i
det sällskapet men känslan i kroppen var en skillnad på ungefär två divisioner
på dagsformen mot förra helgen och det bekräftar farten också. Bland annat överfart
på viss träning, arbete i skogen med motorsåg och röjsåg, innebandy och fotboll
slet nog på kroppen vad det verkar. Tur jag skall till Norge på jobb till
veckan där ingen fysisk aktivitet står på programmet så jag får ta igen mig
lite. Verkar som det behövs.

Om jag inte nådde upp till min
bästa nivå idag så var det mycket värre för teamkamraten Frida i Set Sail/Forimp. Frida som varit långt
under sin normala nivå ett litet tag nu. Frustrerande då man inte vet vad det beror
på heller, i mitt fall så står det ganska klart vad som orsakat en tillfällig
formsvacka och då är det inga problem men i Fridas fall är det något
annat. Kan vara järnbrist då symtomen verkar likvärdiga. Eller något annat, men
något är det som bromsar ordentligt. Riktigt tråkigt när det blir så. Får
hoppas hon får ordning på allt så snabbt som möjligt. Säker på att det vänder snart för henne bara man hittar orsaken varför det går så tungt. Frida är Arvikas största
talang för löpning på tjejsidan någonsin men inte ens då är det självklart att
bara träna på och sen kommer resultaten, det är betydligt mer komplext än så..