Förra helgen följde jag i fotspåren av den norske kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes (född den 16 maj 1915 i Larvik, död – skjuten av tyskarna – den 13 november 1944 i Austmarka).
Rolf tillhörde ”de vitklädda”, norska kommandosoldater som utbildades för att utföra specialuppdrag i det ockuperade Norge under andra världskriget. Dessa uppdrag kunde omfatta allt från att ta emot vapensändningar som släpptes med flyg, kurirverksamhet, eliminera farliga nazister, föra bort angivare och utföra sabotageaktioner. Hans liv och gärningar utgör en del av en relativt okänd historia som utspelade sig för 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Vid den tiden etablerades hemliga baser (top secret) nära gränsen mot Norge i samverkan mellan Norge, britterna, amerikanerna och den svenska underrättelsetjänsten, C-byrån. Vid dessa baser utbildades motståndsmän och försågs med utrustning. USA:s stöd organiserades genom Office of Strategic Services (OSS), föregångaren till CIA.
Vitklädda specialsoldater vintertid – en av dessa var Rolf Sannes
De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är relativt väldokumenterade, och det finns till och med radiodokumentär om dem. Däremot har flera av baserna i Värmland varit till stor del okända. Ett exempel är basen Juno, belägen vid torpet Kösstorp, som också finns bland bilderna. Här tränades norska kommandosoldater i strid, sabotage och gränsöverskridande räder med utrustning från brittiska och amerikanska styrkor.
Flygsläpp Operation PLANET och TWINKLE
Av själva bostadshuset på Kösstorp står idag endast grunden kvar. Men platsen och bakgrundshistorien är mäktig. Det jag har läst om och det som man inte kan läsa sig till men själv kan analysera från de texter och material man hittat gör denna historia helt otrolig, och känslan när jag vandrade i dessa tysta skogar i norra Gunnarskog var mycket speciell. Var faktiskt vid den här basen redan 1993, då ovetandes om vad som hade hänt där. Järvenskolan i Gunnarskog och tema friluftsliv gjorde att vi kom ut i skogen. Den gången cyklade vi till Mitandersfors, vandrade på Finnskogsleden och paddlade kanot över Lomsen till finntorpet Ritamäki. Därefter cykel tillbaka till Järvenskolan. Tre fina dagar i naturen. Tacksam för detta idag.
Själva gränsövergången som ofta användes av ”de vitklädda” från basen Juno 1944-45 brukade vara vid Langtjarne. En öde plats så långt norrut man kan komma i Gunnarskog vid gränsen till både Norge och Torsby kommun. Här kom man in i Varaldskogen som ligger på Finnskogen i Kongsvinger kommun. Här finns barrskog i mjuka sluttningar och åsar på 170-400 meter över havet. Myrar och tjärn bryter upp skogslandskapet. Varaldskogen var/är en öde plats, långt från annan bebyggelse.
Har fått i uppdrag att göra en artikel till Gunnarskogs-Nytt om denna historia och kommer publicera artikeln här på bloggen när den finns i tidningen. Så håller lite på en del exceptionella uppgifter jag har kunnat hitta om denna historia. Källförteckning kommer i samband med artikeln.
9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”
från Oskar Solbergs dagbok.
Hjältar i familjen Solberg viktiga för motståndsrörelsen
För den dagliga försörjningen av mat till ”operatörerna” i basen Juno vid Kösstorp svarade bland annat familjen Solberg i Mitandersfors. De hade 5 kilometers promenad i kuperad skogsterräng till basen, och fjädringsmannen Oskar (Mjölnar-Oskar) och Jenny Solbergs barn bar ofta maten dit själva. Deras insatser är en påminnelse om vardagshjältar som bidrog till motståndskampen. Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Radion kallades för Appetuss. Efter kriget fick Oskar Haakon VII:s frihetsmedalj.
Haakon VII:s frihetsmedalj till fjädringman Oskar Solberg
En av ”de vitklädda” från basen i Kösstorp skjuten till döds av tysk gränspatrull i november 1944
Måndagen den 13 november 1944 var två lastbilar på väg från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första bilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, och i den andra bilen färdades Hans Amundsen samt två norska kurirer, varav en var Rolf Sannes. De hade varit med på en mottagning av ett flygsläpp med vapen på en stor myr nordväst om Elverum och var på väg tillbaka till baserna i Bogen. Ursprungligen var planen att de två kurirerna skulle ta sig till fots skogsvägen över Varaldskogen till Sverige, men tidsnöd gjorde att de valde att åka med lastbilarna. Öster om Sunddamsaga blev bilarna stoppade av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte snabbt deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. Rolf såg sin chans och försökte fly till skogs. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29 årige Rolf avled omedelbart.
Rolf var på väg till familjen Solberg för att hämta kläder som han hade där när han blev skjuten.
Minnesmärke för Rolf Sannes. Foto: L-O Gävert (mars 2025)
Benkt Eriksson från ArvikaKuriren som smyger sig fram genom skogen
Familjen Eriksson i Arvika
Benkt Eriksson, även känd som ”K-märkte Benkt”, föddes i Arvika den 11 maj 1922. Benkts föräldrar var Herman Eriksson och hans fru Lilly (född Grafström). Benkt kom till världen hos barnmorskan Maria Flodén, som höll till i våningen ovanpå där Arvika Konsthantverk ligger idag. Fru Flodén var Arvika köpings barnmorska, och hon hade troligen den rollen från 1905, då hennes företrädare slutade, fram till 1932, då hon avgick med pension. Benkts pappa, Herman Eriksson, var son till Ola Eriksson, som hade bröderna Christian, legendarisk skulptör och bildhuggare, samt Elis i Taserud, som var kamrer vid Bröderna Erikssons Möbelverkstad i Taserud och en legendarisk historieberättare. Benkts mamma, Lilly, kom även hon kom från Arvika. Pappa Herman var jägmästare för Billerud, och familjen flyttade snart till Fredros i Gunnarskog där Benkt växte upp, för att senare flytta till Säffle. Familjen flyttade därefter till Närke, men där trivdes inte Benkt värst bra så han tog tåget till Arvika och släkten så ofta han kunde. Benkt tillbringade många somrar hos sin farfar Ola och farmor Kristin i Taserud i Arvika, där han umgicks med sina kusiner och alla djuren. I Arvikatrakten fanns humorn och kalasen tillsammans med bland annat farfars bröder.
Värnplikt vid Västmanlands flygflottilj (F 1)
Vid 18 års ålder, efter all sin tid i Arvika mönstrade Benkt. Han blev uttagen till F1 i Västerås, och han fick med tiden olika militära utbildningar/uppdrag. De ville att han skulle bli flygare, men Benkt trivdes inte särskilt bra i det militära. Han utbildades till telegrafist och flygplansskytt, men sedan fick han erbjudandet att bli vapentekniker, vilket han accepterade. Han utbildades både i Eskilstuna inom handeldvapen och i Östersund inom bombteknik hos en figur som kallades ”bomb-Anders”. Benkt blev tung gruppmekaniker och flög mycket. När tyskarna invaderade Norge fick han bli med på flygpatruller (fjärrspaningsdivision) som bevakade gränsen över Värmland till Härjedalen. Ibland landade de på Brattforshedens krigsflygfält (Fält 16) för att tanka, cirka en mil öster om Molkom i Värmlands län.
Arbete på vapenfirma i Stockholm
Den mörka delen, som Benkt själv ibland har beskrivit det, började med att han fick jobb på Skandinaviens största vapenfirma i Stockholm. Årsskiftet 1942–43 hade Benkt fått reda på mycket om hur förhållandena var i Norge genom kusiner till hans mor, som redan då vid ett par tillfällen hade hållits som fångar i Victoria Terasse, Gestapos högkvarter i Oslo. En dag träffade han en kusin till sin mor från Oslo som frågade om han kunde tänka sig att hjälpa motståndsrörelsen mot tyskarna i Norge. Motståndsrörelsen hade bland annat sitt M-kontor (norska ambassadens Militärkontor nr. 4) (Mi4), med ansvar för samband med och hjälp till hjemmefrontens militära organisation, Milorg, på Skeppargatan 32 på Östermalm. Benkts uppdrag var att ringa till olika personer vid gränsen och informera om när en kurir anlände. NK, alltså Nordiska Kompaniet, hade ett tjugotal telefonhytter säkra från avlyssning, där Benkt ringde till kontakter, främst hade han en kontakt med en sjuksköterska i Torsby. De använde kodord som ”Johan kommer då och då”. Har tyvärr inte kunnat få fram något namn på denna sjuksköterska, så om någon som läser detta sitter inne med detta så skriv.
Benkt blev som 20-åring kurir för XU. XU var en av de största och mest betydelsefulla norska hemliga underrättelseorganisationerna under andra världskriget. XU bildades i juli 1940 och hade vid krigsslutet cirka 1500 agenter, som rapporterade med ett sofistikerat kurirsystem till Storbritannien via Stockholm. XU var till början en del av Milorg men blev under 1941–1942 en självständig organisation direkt underlagt norska myndigheter i London och Stockholm. Verksamheten hölls extremt hemlig också efter kriget, och all information blev offentliggjord först 1989.
Fallet Holst/Operation Claw i Lillehammer
År 1943 kom Benkt i kontakt med norrmannen Kai Holst, en entusiastisk motståndsman och organisatör i Milorg. Som mystiskt sköts i en trappuppgång i Stockholm efter krigsslutet. Officiellt uppgav svenska och norska myndigheter självmord som dödsorsak, men familjen och många av hans vänner och kamrater i motståndsrörelsen menar att Holst blev mördad. Polisundersökningen fastställde självmord, men bland Holsts gamla Milorg-kamrater var det många som vägrade att tro att Holst hade tagit sitt eget liv. Flera, bland andra Historie-professorn Tore Pryser har i efterhand ställt frågor om motståndsmannen Kai Holsts plötsliga död i juni 1945 har något samband med ”kuppen i Lillehammer”. Operation Claw var en svensk-amerikansk gemensam insats, som med stöd från Norge genomfördes i Lillehammer strax efter den tyska kapitulationen i slutet av andra världskriget. I samarbete med den amerikanske underrättelsetjänsten Office of Strategic Services (OSS – föregångare till CIA) och med stöd från den norska legationen i Stockholm reste representanter för den svenska underrättelsetjänsten C-byrån tillsammans med två norska underrättelsespecialister till Lillehammer den 9 och 10 maj 1945. Under frigöringsdagarna 1945 genomförde helt enkelt den svenska underrättelsetjänsten en anmärkningsvärd ”kupp” mot Lillehammer turisthotell där överbefälhavaren för Wehrmacht i Norge, general Franz Böhme, hade sitt högkvarter. C-byrån skulle enligt en överenskommelse säkra viktigt tyskt underrättelsematerial. Som en del av avtalet skulle även en grupp tyska radioexperter transporteras till Sverige. Genom en överenskommelse med den tyske befälhavaren för Wehrmacht i Norge, överfördes 36 tyska underrättelsespecialister (totalt 38 man) och diverse dokument och utrustning först till Sverige, till ett interneringsläger i Torsby, Värmland. Den 12 juni åkte de vidare till det amerikanska lägret (USA-bas Frankfurt) i Tyskland med två amerikanska Dakota-flygplan (DC 3: or). Underrättelsematerialet som erhölls från kuppen i Lillehammer, bland annat en sovjetisk kodbok, kom senare till användning för amerikanerna under det kalla kriget. På så sätt hamnade också bland andra chefen för en radiospaningsgrupp i Abwehr, via Sverige, i amerikansk tjänst. Totalt fyra koffertar med tyskt underrättelsematerial om Sovjetunionen hamnade via C-byrån hos OSS. Mycket tyder på att detta var starten på samarbetet med underrättelseinhämtning i fredstid mellan det ”neutrala” Sverige och USA.
Operationen var kontroversiell både då och senare. Då var det omstritt att amerikanerna agerade i vad som ansågs vara britternas ansvarsområde, och för att samla information om Sovjetunionen – som då var allierade – i samarbete med det ”neutrala” Sverige. Hade det här kommit fram hade det troligen blivit livat värre hos både britterna och Sovjetunionen. Information om kuppen i Lillehammer var åren efter kriget hemligstämplad, och allt är tydligen fortfarande inte tillgängligt. Det kan finnas anledning att tro att Kai Holst, genom sin hemhörighet i Lillehammer, fick reda på den här operationen och den politiska ”sprängkraften” i densamma. Holst var känd för sin rättskaffenhet och för att hedra ingångna avtal och spelregler. Kanske hade han för avsikt att meddela brittisk underrättelsetjänst i Stockholm om vad han fått veta. Jobbade Kai också för SOE/MI6? Det har också spekulerats i om han var på väg att berätta vad han visste för personer som hade kontakter med Sovjetunionen. Han hade ju bevisligen kontakt med Osvald (Asbjørn Sunde), som under kriget tagit order från Sovjet/NKVD sektion S. Det sägs även att Holst var kommunist – eller var han antikommunist? En värld full av speglar. Jag har inte hittat några klara bevis för att Kai Holst arbetade för SOE eller MI6, men det är känt att han hade kontakter med personer som hade kopplingar till Sovjetunionen. Dock hedrades Kai Holst postumt av den brittiska konungen för modigt uppträdande och stor tacksamhet för utförda tjänster, och det pekar väl så gott som något på att han var i brittisk tjänst.
”Familjen går till norska myndigheter för att få svar. ’Då mor försökte, fick hon efter ett tag reda på att det inte fanns något hon kunde göra, och jag vet inte om blev hotad men hon fick i alla fall veta att det kunde vara farligt för henne. Så det är något där, som är väldigt obehagligt.'” Uttalande av Elsebeth Heyerdahl-Larsen, i filmen Mysteriet Holst.
Från Expressen 1947
Holst lämnade Norge 1943
Kai Holst var född 24/2 1913 och var från Lillehammer. Kai Holst kom tidigt in i motståndsarbetet och var knuten till centralledningen i Milorg. Då Milorgledningen rullades upp av tyskarna från hösten 1942 fick Kai en central roll i att bygga upp organisationen igen. 1943 blev han beordrad att lämna Norge, efter att ha blivit starkt efterlyst av Gestapo. I Sverige anställdes han vid den norska legationen i Stockholm, där han fortsatte sitt framstående arbete med att stötta hjemmestyrkorna. Han blev Milorgs man i Stockholm. Förutom att vara kontakt mellan ledningen i Milorg och distriktsorganisationerna var Holst kontaktperson till grupper oberoende av Milorg. Det var Oslogänget med Gunnar Sønsteby, XU, Asbjørn Bryhns grupp, 2A och Osvaldgruppen (”Osvald” täcknamnet efter ledaren Asbjørn Sunde).
Holst ger Benkt order att bli mer aktiv i motståndsrörelsen
Kai Holst som hade fått ansvaret vid Mi4 för ”ruteavdelningen” – alltså kurirlederna, var den som ville att Benkt skulle bli mer aktiv i motståndsrörelsen. Och det blev han. Eftersom Benkt var ledig på lördagar åkte han bland annat till Dals-Ed med pengar som skulle över gränsen till Norge. Benkt fick tystnadsplikt för sina uppdrag fram till 1995, och berättade aldrig om sina upplevelser för sin fru eller sina barn. Han skadade aldrig någon och hade heller aldrig tillfälle till det. En gång missade han tåget, men en poliskommissarie i Karlstad, som var engagerad i motståndsrörelsen, körde honom i full mundering till Dals-Ed, och han hann fram med sitt viktiga paket. Benkt kom efterhand mer och mer in i det illegala arbetet och kunde som svensk kunde han ganska obehindrat sända telegram och meddelanden till viktiga kontaktpersoner.
Infödd Arvikabo en fördel i gränsområdet – till Oslo som kurir
Som infödd Arvikabo kunde Benkt också röra sig ganska fritt i gränsområdena. Han tog sig även illegalt över gränsen till Norge vid några tillfällen och han var ända in till Oslo för att överlämna material. Detta skedde två gånger åren 1943–44. Uppdragen innebar ofta att ta sig som kurir med ryggsäckar från motståndsrörelsen till den norska gränsen, och ibland in i landet. Han fick därifrån med sig underrättelser tillbaka till M-kontoret som användes i de allierades krigföring. Enligt Benkt utfördes uppdragen främst för Milorg A-113-D11 (tror han menade D 113?). Att det mesta som underrättelseorganisationen XU lyckades samla in också fördes över gränsen fick Benkt reda på först långt senare. Uppdragen som Benkt utförde var extremt farligt, eftersom han riskerade att bli upptäckt och arresterad av den tyska ockupationsmakten. Benkt och andra kurirers arbete var avgörande för att hålla motståndsrörelsen informerad och samordnad under ockupationen.
Benkts mors kusin; Harry Bjerkebeck
Länsmannen i Norge Harry Bjerkebeck var kusin med Benkts mor. Benkt mådde under kriget illa över – som han trodde då – släktingens nazistsympatier. ”Det var med stor sorg vi upplevde att en släkting blivit nazist”, var Benkts kommentar. Bjerkebeck drev nämligen, efter order från London, ett farligt dubbelspel och hade infiltrerat det norska nazistpartiet Nasjonal samling. Han således medlem i Nasjonal Samling och samtidigt chef för Pan-gruppa, en del av underrättelsetjänsten XU. Han var en av de viktigaste informatörerna för XU som opererade från norskt territorium. Bjerkebeck avslöjades bara några månader före krigsslutet och när han kallades till förhör den 28 februari 1945 stoppade han en giftampull i munnen före han kliver in till förhöret med Gestapo. När han förstår att han är avslöjad tuggar han i sig giftampullen och dör ganska omedelbart.
På Bjerkebecks gravsten står:
”Han som her sover i Mor Norges favn,
Han ga till fedrelandet allt
Han verjet sine venner da han falt
Vi reiste stenen med hans navn”
Fredsdagarna
Den 11 maj 1945 – på sin 23-åriga födelsedag – anländer Benkt Eriksson till Fredrikstens fästning i Halden i samband med fredsdagarna. Under andra världskriget spärrades Fredriksten av och användes av de tyska ockupationstrupperna. Där är Benkt med och förbereder avväpningen av den tyska garnisonsstyrkan.
Efter kriget
Benkt mottog deltagarmedaljen efter kriget Deltagermedaljen 9. april 1940 – 8. mai 1945, som är en norsk krigsmedalj som instiftades den 19 september 1945. Medaljen tilldelas militär personal, både norsk och allierad, som deltog i strid eller blev sårade under andra världskriget. Personalen som tilldelas medaljen måste ha visat god nationell hållning under ockupationstiden! Medaljen är tillverkad i brons och på framsidan finns Norges riksvapen med inskriptionen ”9 APRIL 1940 * 8 MAI 1945 *”. På baksidan finns kongeflagget, handelsflagget och örlogsflaggen, omgivna av en smal cirkel med inskriptionen:
”DELTAGER I KAMPEN”
Benkt Eriksson bytte efter kriget karriär, från vapenindustrin till lantbruk. Senare blev han distriktschef, eller förvaltare som han föredrog att kalla sig, på Lantmännen i Alster nära Karlstad. Där var han en uppskattad chef under många år. I närheten av Alster, i Lungvik, byggde han dessutom en vacker gård. Genom hela sitt liv var Benkt Eriksson aktiv inom kultur- och föreningslivet. Hans största passioner var kultur och idrott. Han hade en stark övertygelse om att all kultur var värdefull och brukade säga: ”Kultur – det är kraft det”. Benkt talade ofta och gärna om Frödingstenen i Alsterdungen, som hans farfars bror Christian Eriksson hade skapat. Ibland guidade han grupper på Alsters herrgård, Gustaf Frödings födelsegård, och tog dem då till stenen. Där berättade han att det tog Christian tio år att färdigställa stenen, som han hade funnit hemma i Taserud, och att den vägde 18 ton. Benkt brukade även citera dikten på en av stenens tre sidor:
”Och här är dungen, där göken gol, små töser sprungo här med bara fötter och trasig kjol att plocka dungens bär…”.
Benkt Eriksson blev 92 år.
Källförteckning
”Värmland i krigets skugga” (Värmland förr och nu, 1990, Värmlands Museums årsbok)
Lasse Olsson, Martin Larsson, Martin Holmstrand, Lars-Olof Gävert, Christian Nilsson, Åke Wingskog och Lennart Karlsson i skidtunneln i Torsby. Året bör vara 2005.
Såg ett gammalt reportage som framkallade trevliga minnen, särskilt nu när det är Vasaloppet imorgon. I samband med detta hittade jag en bild som jag gärna vill dela här på bloggen. Om man räknar samman alla SM-medaljer som gubbarna på bilden lyckats ta genom åren så blir det en imponerande samling. Bland de avbildade hittar vi två skidlegender från Arvikatrakten som varit väldigt nära att vinna Vasaloppet. Åke Wingskog, som blev tvåa 1975 endast 6 sekunder från segern, och Martin Larsson, som slutade tvåa i Vasaloppet 2005, bara 1 sekund från segern. Enligt Åke Wingskogs träningsdagböcker har han åkt skidor en total sträcka som motsvarar 7,5 varv runt jordens omkrets. På bilden syns även Martin Holmstrand, som numera är bland annat tävlingsledare för Craft Ski Marathon. Vi ser också legenderna Lasse Olsson och Lennart Karlsson på flankerna. Christian Nilsson, stenhård skogsman och tidigare elitåkare, är också med på bilden. Och i mitten står undertecknad. Vilka härliga tider detta var!
Kan även dela en annan bild med anknytning till Vasaloppet. Bilden är från Rullskid-SM 2006 (Småland) där jag slutade 5:a och fick ta emot pris under nationalsången. Kände mig stark den gången men fick jaga då jag tappade viktiga placeringar efter en massvurpa i början av loppet. Men spurten gick bra. Tvåa i loppet blev trefaldige Vasaloppsvinnaren Oskar Svärd (segrade i Vasaloppet 2003, 2005 och 2007).
Svärd, Westman, Westman, Gävert och Jönsson på SM-prispallen i Småländska Burseryd 2006.
En unik möjlighet att läsa denna intressanta bok som PDF. Boken består av 24 kapitel och täcker många intressanta människor, hemliga agenter och viktiga platser i gränsområdet under andra världskriget.
Upphovsrätten till boken tillhör författaren. PDF-versionen är tillgänglig för läsning från bloggen och får inte kopieras för kommersiellt bruk. För att publicera hela kapitel krävs författarens godkännande.
I De glömda agenterna sätts en rad skiftande människoöden in i ett övergripande kronologiskt sammanhang under de mörka krigsåren. Författaren breddar och fördjupar temat från sin tidigare bok om svensk-norska relationer under andra världskriget, för vilken han i Norge belönades med en kunglig förtjänstorden. Över 60 000 norska flyktingar kom till Sverige mellan 1940 och 1945. Samtidigt opererade sabotörer och kommandos från svenskt territorium in i Norge. Dessutom korsades gränsen av norska agenter och kurirer, som under de första krigsåren hotades av spionstraff i Sverige men senare samarbetade med försvarsstabens underrättelsetjänst till ömsesidig nytta.
I kapitel 8. Hemliga ”Håndslag” till Norge (sida 105), omnämns Aksel Gjevert (1887-1944) som var en av de som förde Håndslag över gränsen in i Norge. Det var tusentals av dessa exemplar som lastades på slädar som de drog på snön.
I kapitel 10. Ensligt torp kurirers knutpunkt (sida 132), omnämns ”Tomta” (Håkerudtomta) och hjältarna i familjen Skoglund. Även Östen Nilson, Helmer Sveder och Spåres i Arvika omnämns.
Har ni som läser mer information om något som omnämns i boken och rör Värmland, hör gärna av er till undertecknad.
I veckan var jag på ett mycket spännande möte. Jag träffade två otroligt engagerade och trevliga värmlänningar som jagade information om gränsområdet under andra världskriget. De håller på med ”Gränsenarkivet – De glömda hjältarna” som är ett projekt att kartlägga händelser och personer i gränsområdet främst i Torsby kommun. Projektet ska vara klart i maj 2026. Projektledare är Martin Bergström och Johnny Steen. Martin har bland annat en Youtubekanal där han lägger ut intressanta drönarfilmer och Johnny Steen har regisserat bland annat filmerna; Gränsen (2011) och Rallybrudar (2008).
Filmen gränsen trailer 2011 – Två unga soldater lämnar sin post vid vägspärr 83 i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns.
Projektet syftar till att samla, bevara och tillgängliggöra berättelser från gränstrakterna i Torsby kommun under andra världskriget. Många av dessa berättelser finns i arkiv eller i människors minnen och riskerar att gå förlorade. Genom faktainsamling, intervjuer och samarbete med arkiv och lokala aktörer ska materialet bearbetas och presenteras på en digital portal, www.gransenarkivet.se. Portalen kommer innehålla:
50 berättelser, personporträtt och historier.
Interaktiv karta för geografisk orientering.
Fördjupningsmaterial med bilder, filmer och texter.
Den är avsedd för både allmänheten och skolor och ska fungera som undervisningsmaterial.
Aktiviteter och mål som kommer genomföras under projekttiden är bl.a.
Insamling av fakta via intervjuer och arkivbesök.
Produktion av filmer, kartanimationer och digitalt material.
Skapande av webbportalen och dess lansering.
Föreläsningar för skolklasser.
Genom detta projekt hoppas de bevara och sprida viktig lokalhistoria för framtida generationer och stärka lokal identitet genom en användarvänlig och innehållsrik digital resurs. Var helt otroligt spännande att få ta del av detta och vi kollade på släktingen Aksel Gjeverts (1887–1944) göromål och medarbetare på svenska och norska sidan gränsen under kriget. Fick berätta vad jag visste om Aksel och när vi lade ihop olika delar så blev det ännu mer spännande. Ser fram emot att detta projekt blir färdigt och vi pratade om att detta kunde vara något att utöka över Arvika och Edaområdet mm, så man har kartlagt hela värmlandsgränsen. Det tycker jag låter som en mycket bra idé. Dessa händelser får inte glömmas bort och friheten får aldrig tas för given..
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
Samson på Arvikas gator där han trivdes som bäst. Fotograf: Okänd
John Harry Hasselquist (27/02 1940 – 25/02 2016), mer känd som Samson, var en norsk stark man och artist som föddes den 27 februari 1940 i Egersund, Rogaland, Norge. Samson växte upp på Fotland inte långt från Tengeselva. Som 17-åring såg han en annons för svensken Arne Tammers träningsprogram. Samson köpte alla programmen. Tillsammans med fyra kamrater startade han Oslos första gym på 60-talet och strax därefter rekryterades han av en egyptisk fakir till att bistå denne i hans show. Han började sin artistkarriär 1961 och turnerade runt om i Norge som stark man, fakir, trollkarl och tankeläsare. Samson blev också läromästare för Torkel Ravndal, en annan stark man som på sin tid satte världsrekord (!) i marklyft, och en del minns nog showerna de hade tillsammans. Samson var känd för sina imponerande styrkeshower, där han lyfte upp till 520 kilo i höga marklyft, böjde järnstänger, låg på spikmattor och krossat glas. Hans kost på scenen bestod av krossade lysrör och rakblad. Samson drog som mest sju järnvägsvagnar med tänderna och lyfte, enligt ett norskt tidningsklipp, en sten vägandes 500 kilo. Ett av de mera spektakulära inslagen var när han lät sju män lägga ett rep kring hans hals och dra från två håll, det mesta de kunde.
Youtube gullklump ”Samson – John Harry Hasselquist”
Samson bosatte sig senare i Arvika, en stad han tidigare hade besökt som showman (1964) och tyckte mycket om. Han levde där resten av sitt liv, uppfylld av den charm och gemenskap som staden erbjöd, ända tills han gick bort. I Arvika fortsatte han att uppträda och inspirera med sin styrkeshow. Hans legendariska uppträdanden är en del av lokalhistorien i Arvika. Mitt första riktiga möte med Samson var på Atletklubben i Arvika när jag var 15 år, hösten 1992. Jag och min klasskamrat Anders hade tagit ut pengarna vi samlade ihop för en skolresa till Spanien och i stället köpt gymkort för pengarna. Vi fick en del kritik för detta då, men det är ett val jag är stolt över idag. Vi gjorde det vi trodde på. Före mötet med Samson på Atletklubben minns jag att folk pratade om Samson, starkemannen som hade bott några år i Gunnarskog där han hade gjort i ordning ett hus vid Bergsjön. Som liten blev man imponerad bara man hörde namnet Samson. Han var en legend redan då.
Från artikel i Rjukan Arbeiderblad, måndagen den 8 augusti 1966. Från artikel i Fremtiden, torsdagen den 17 april 1980.
På Atletklubben var Samson och en hel del andra väldigt välkomnande mot oss ungdomar och visade oss hur vi skulle träna. Här trivdes vi bra. Det var nyttigt att vara där, på många sätt. Flera gånger i veckan åkte vi ner med bussen direkt efter skolan, och sen kom oftast min pappa och hämtade oss när vi tränat klart. Det här var en helt fantastisk tid när man ser tillbaka på det idag. Jag minns hur Samson brukade berätta historier om sina egna erfarenheter som starkeman och fakir. Samson berättade också mycket om sina bravader på styrkeshower tillsammans med den store och starke Torkel Ravndal. Han lyfte över 400 kg i marklyft, utan några hjälpmedel – en imponerande bedrift som få kan matcha. När Torkel var i Arvika på 1980-talet fick min storebror Eric (f. 1964) chansen att bryta arm mot honom. Trots Torkels enorma styrka lyckades han inte bryta ner Eric, vilket säger mycket om min brors krafter. Eric var ingen armbrytningsexpert men hade utvecklat sin styrka genom år av hårt arbete som motormanuell skogsarbetare, där han varje dag fick använda sina muskler på sätt som få andra jobb kräver. I vänsterarmen blev Eric aldrig nerbruten – av någon – och Samson bröt han ner.
Det var alltid fascinerande att höra om Samsons shower, tunga lyft med stenar och det inspirerade oss att träna hårdare och sätta upp egna mål. För oss yngre var Samson inte bara en som hjälpte oss med träningen, utan också en som visade att det mesta var möjligt. Rätt kul idag är att när han berättade om sina ”bravader” som ung, där han sprängt kassaskåp och brutit sig ut från fängelse, då trodde man att han överdrev en smula. Men när man forskat i det visar det sig att det var än värre. Han rymde flera gånger från fängelset genom att bryta sig ut genom gallret. Dessutom flydde han flera gånger från polisen och kunde hålla sig undan. En utbrytarkung. Vilka historier!
Artikel från Rogalands Avis, tisdagen den 9 augusti 1966
Samson var en mycket speciell person som gjorde en hel del märkliga och ibland dumma saker i sina unga år, ja kanske även när han blev äldre. Men hans goda sidor övervägde definitivt dessa snedsteg. Han var en person med ett stort hjärta, som alltid strävade efter att hjälpa andra på bästa sätt. Mot mig var han otroligt snäll och jag såg aldrig den ”andra sidan” av honom. När jag tog min andra SM-medalj (2009) i Trailrunning fick jag en tavla som Samson målade till mig. När jag var hemma hos honom och hämtade den, så visade han mig spikmattor och annat som han använde i sina shower. Det var en upplevelse att se dessa föremål och höra hans berättelser om hur han hade använt dem. Samson var en unik person som jag tror är saknad av många i Arvika. Hans vänlighet och humor gjorde ett starkt intryck på alla som mötte honom. Han var inte bara en starkeman, utan också en vänlig själ som alltid var redo att hjälpa och inspirera andra. Att ha haft möjligheten att träna tillsammans med honom och få en personlig gåva från honom är minnen jag alltid kommer att bära med mig med stolthet och tacksamhet.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
