I veckan var jag på ett mycket spännande möte. Jag träffade två otroligt engagerade och trevliga värmlänningar som jagade information om gränsområdet under andra världskriget. De håller på med ”Gränsenarkivet – De glömda hjältarna” som är ett projekt att kartlägga händelser och personer i gränsområdet främst i Torsby kommun. Projektet ska vara klart i maj 2026. Projektledare är Martin Bergström och Johnny Steen. Martin har bland annat en Youtubekanal där han lägger ut intressanta drönarfilmer och Johnny Steen har regisserat bland annat filmerna; Gränsen (2011) och Rallybrudar (2008).
Filmen gränsen trailer 2011 – Två unga soldater lämnar sin post vid vägspärr 83 i norra Värmland och beger sig genom vinternatten mot det naziockuperade Norges gräns.
Projektet syftar till att samla, bevara och tillgängliggöra berättelser från gränstrakterna i Torsby kommun under andra världskriget. Många av dessa berättelser finns i arkiv eller i människors minnen och riskerar att gå förlorade. Genom faktainsamling, intervjuer och samarbete med arkiv och lokala aktörer ska materialet bearbetas och presenteras på en digital portal, www.gransenarkivet.se. Portalen kommer innehålla:
50 berättelser, personporträtt och historier.
Interaktiv karta för geografisk orientering.
Fördjupningsmaterial med bilder, filmer och texter.
Den är avsedd för både allmänheten och skolor och ska fungera som undervisningsmaterial.
Aktiviteter och mål som kommer genomföras under projekttiden är bl.a.
Insamling av fakta via intervjuer och arkivbesök.
Produktion av filmer, kartanimationer och digitalt material.
Skapande av webbportalen och dess lansering.
Föreläsningar för skolklasser.
Genom detta projekt hoppas de bevara och sprida viktig lokalhistoria för framtida generationer och stärka lokal identitet genom en användarvänlig och innehållsrik digital resurs. Var helt otroligt spännande att få ta del av detta och vi kollade på släktingen Aksel Gjeverts (1887–1944) göromål och medarbetare på svenska och norska sidan gränsen under kriget. Fick berätta vad jag visste om Aksel och när vi lade ihop olika delar så blev det ännu mer spännande. Ser fram emot att detta projekt blir färdigt och vi pratade om att detta kunde vara något att utöka över Arvika och Edaområdet mm, så man har kartlagt hela värmlandsgränsen. Det tycker jag låter som en mycket bra idé. Dessa händelser får inte glömmas bort och friheten får aldrig tas för given..
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
Samson på Arvikas gator där han trivdes som bäst. Fotograf: Okänd
John Harry Hasselquist (27/02 1940 – 25/02 2016), mer känd som Samson, var en norsk stark man och artist som föddes den 27 februari 1940 i Egersund, Rogaland, Norge. Samson växte upp på Fotland inte långt från Tengeselva. Som 17-åring såg han en annons för svensken Arne Tammers träningsprogram. Samson köpte alla programmen. Tillsammans med fyra kamrater startade han Oslos första gym på 60-talet och strax därefter rekryterades han av en egyptisk fakir till att bistå denne i hans show. Han började sin artistkarriär 1961 och turnerade runt om i Norge som stark man, fakir, trollkarl och tankeläsare. Samson blev också läromästare för Torkel Ravndal, en annan stark man som på sin tid satte världsrekord (!) i marklyft, och en del minns nog showerna de hade tillsammans. Samson var känd för sina imponerande styrkeshower, där han lyfte upp till 520 kilo i höga marklyft, böjde järnstänger, låg på spikmattor och krossat glas. Hans kost på scenen bestod av krossade lysrör och rakblad. Samson drog som mest sju järnvägsvagnar med tänderna och lyfte, enligt ett norskt tidningsklipp, en sten vägandes 500 kilo. Ett av de mera spektakulära inslagen var när han lät sju män lägga ett rep kring hans hals och dra från två håll, det mesta de kunde.
Youtube gullklump ”Samson – John Harry Hasselquist”
Samson bosatte sig senare i Arvika, en stad han tidigare hade besökt som showman (1964) och tyckte mycket om. Han levde där resten av sitt liv, uppfylld av den charm och gemenskap som staden erbjöd, ända tills han gick bort. I Arvika fortsatte han att uppträda och inspirera med sin styrkeshow. Hans legendariska uppträdanden är en del av lokalhistorien i Arvika. Mitt första riktiga möte med Samson var på Atletklubben i Arvika när jag var 15 år, hösten 1992. Jag och min klasskamrat Anders hade tagit ut pengarna vi samlade ihop för en skolresa till Spanien och i stället köpt gymkort för pengarna. Vi fick en del kritik för detta då, men det är ett val jag är stolt över idag. Vi gjorde det vi trodde på. Före mötet med Samson på Atletklubben minns jag att folk pratade om Samson, starkemannen som hade bott några år i Gunnarskog där han hade gjort i ordning ett hus vid Bergsjön. Som liten blev man imponerad bara man hörde namnet Samson. Han var en legend redan då.
Från artikel i Rjukan Arbeiderblad, måndagen den 8 augusti 1966. Från artikel i Fremtiden, torsdagen den 17 april 1980.
På Atletklubben var Samson och en hel del andra väldigt välkomnande mot oss ungdomar och visade oss hur vi skulle träna. Här trivdes vi bra. Det var nyttigt att vara där, på många sätt. Flera gånger i veckan åkte vi ner med bussen direkt efter skolan, och sen kom oftast min pappa och hämtade oss när vi tränat klart. Det här var en helt fantastisk tid när man ser tillbaka på det idag. Jag minns hur Samson brukade berätta historier om sina egna erfarenheter som starkeman och fakir. Samson berättade också mycket om sina bravader på styrkeshower tillsammans med den store och starke Torkel Ravndal. Han lyfte över 400 kg i marklyft, utan några hjälpmedel – en imponerande bedrift som få kan matcha. När Torkel var i Arvika på 1980-talet fick min storebror Eric (f. 1964) chansen att bryta arm mot honom. Trots Torkels enorma styrka lyckades han inte bryta ner Eric, vilket säger mycket om min brors krafter. Eric var ingen armbrytningsexpert men hade utvecklat sin styrka genom år av hårt arbete som motormanuell skogsarbetare, där han varje dag fick använda sina muskler på sätt som få andra jobb kräver. I vänsterarmen blev Eric aldrig nerbruten – av någon – och Samson bröt han ner.
Det var alltid fascinerande att höra om Samsons shower, tunga lyft med stenar och det inspirerade oss att träna hårdare och sätta upp egna mål. För oss yngre var Samson inte bara en som hjälpte oss med träningen, utan också en som visade att det mesta var möjligt. Rätt kul idag är att när han berättade om sina ”bravader” som ung, där han sprängt kassaskåp och brutit sig ut från fängelse, då trodde man att han överdrev en smula. Men när man forskat i det visar det sig att det var än värre. Han rymde flera gånger från fängelset genom att bryta sig ut genom gallret. Dessutom flydde han flera gånger från polisen och kunde hålla sig undan. En utbrytarkung. Vilka historier!
Artikel från Rogalands Avis, tisdagen den 9 augusti 1966
Samson var en mycket speciell person som gjorde en hel del märkliga och ibland dumma saker i sina unga år, ja kanske även när han blev äldre. Men hans goda sidor övervägde definitivt dessa snedsteg. Han var en person med ett stort hjärta, som alltid strävade efter att hjälpa andra på bästa sätt. Mot mig var han otroligt snäll och jag såg aldrig den ”andra sidan” av honom. När jag tog min andra SM-medalj (2009) i Trailrunning fick jag en tavla som Samson målade till mig. När jag var hemma hos honom och hämtade den, så visade han mig spikmattor och annat som han använde i sina shower. Det var en upplevelse att se dessa föremål och höra hans berättelser om hur han hade använt dem. Samson var en unik person som jag tror är saknad av många i Arvika. Hans vänlighet och humor gjorde ett starkt intryck på alla som mötte honom. Han var inte bara en starkeman, utan också en vänlig själ som alltid var redo att hjälpa och inspirera andra. Att ha haft möjligheten att träna tillsammans med honom och få en personlig gåva från honom är minnen jag alltid kommer att bära med mig med stolthet och tacksamhet.
När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Deltog i en bra militärövning i Karlsborg och Skövde. Trots att man trappat ner på tjänstgöringen i Försvarsmakten är det alltid roligt att träffa vännerna på mitt gamla förband. Vissa har jag tjänstgjort med i många år och det finns många duktiga kollegor där. En gevärsskytt har till exempel vunnit nordiska mästerskapen i långhållsskytte flera gånger. Någon annan har otroligt tekniska kunskaper om olika system. Under övningen fick vi testa ny utrustning, vilket alltid är intressant. Som alltid vid all vapenhantering gäller säker vapenhantering. Alla vapen ska alltid hanteras som om de är laddade! Patron ur görs först när alla ammunitionsdetaljer är borttagna ur vapnet. Vi hade som vanligt många intressanta diskussioner, bland annat om de Arvikabor som agerade för att hjälpa norrmännen i gränsområdet under den tyska ockupationen 1940-1945. Flera av de norska motståndsmän som var i Arvika, bland annat Bjarne Holth-Larsen, var många gånger på vårt regemente (K 3) och föreläste om krigsåren. Jag har några kollegor som är väldigt intresserade av detta ämne, och tack vare olika infallsvinklar och bakgrundsresearch har vi fått bra kunskap om dessa händelser. Det är otroligt fascinerande att lära sig mer om denna del av vår historia.
Löpare i kronans tjänst. Artikel från tidningen Livhusaren 2013 av Major Henrik Beck-Friis
Fina minnen
Minns tydligt när vi gjorde testerna inför det nya systemet (GSST), alltså tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, som då var helt nytt. Det är längesen nu. Några tyckte nog att det fanns en del ”för gamla” i ”vårt gäng” redan då, men efter några års tjänst och några regementsmästerskap så var tonen en helt annan. Det är intressant att se närmare på inläggen i länkarna nedan och minnas tillbaka på sin bästa tid på regementet. Då man var en stark jägarsoldat som hade fysik för att sätta banrekord – trots att man var långt från toppform – och jag tror det står sig än idag. Underrättelsebataljonen på K 3 hade väldigt många vassa bland sin personal då, vilket bidrog till en hög nivå av professionalism och kamratskap. Flerfaldiga världsmästaren, VM-guldmedaljören i multisport (adventureracing) blev vad jag minns strax utanför topp 10 på regementmästerskapet på K 3. Säger det mesta om hur många som var bra då.
Fick dessutom vara med i Militärlandslaget under några år och vann Försvarsmaktsmästerskapet samt var med och tog flera medaljer med K 3 i orienteringsstafett.
Den gemenskap och de erfarenheter vi delade skapade minnen som fortfarande är tydliga.
Det är fantastiskt roligt att flera hört av sig och uppskattar det jag gör för att lyfta fram viktiga historier och händelser. Det finns ett stort intresse för Arvikatrakternas lokala historia. Speciellt när det gäller berättelser och händelser under andra världskriget. Ert stöd betyder oerhört mycket för mig. Även otroligt kul att höra att ni uppskattar det man försöker åstadkomma politiskt också. Det värmer verkligen i hjärtat. Jag kan också säga att jag har flera spännande uppslag på gång och en del saker jag har fått tag på har inte berättats tidigare. Jag ser fram emot att dela dessa med er och hoppas att ni kommer att tycka att de är lika fascinerande som jag gör.
Klassisk bild för ”gränspatrullen” i västra Värmland. 40 cm nysnö var det den gången så skidorna gled inte så lätt, speciellt inte när det frös vatten under dem vid en passage över ett tjärn..
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
