Andreas Almgren flyger fram till nytt Europarekord på 10 km
I 10-kilometersloppet (väg) i Valencia den 12 januari 2025 slog Andreas Almgren till med ett imponerande nytt Europarekord. Första europé någonsin (!) att springa 10 km under 27 minuter på landsvägslöpning. Hans prestation i Valencia är verkligen imponerande och sätter Sverige på kartan inom långdistanslöpning. Andreas Almgren har helt enkelt gjort en sensationell insats genom att sätta ett nytt Europarekord på 10 kilometer landsvägslöpning i Valencia. Han klockade in på imponerande 26:52. Almgrens prestation inte bara stärker hans ställning som en av Europas främsta långdistanslöpare utan återupplivar också minnen av svenska löparlegender som Gunder Hägg. Den prestation Andreas har gjort är helt enkelt brutalt bra!
Har i flera år sagt att Andreas Almgren är vår tids Gunder Hägg. Andreas Almgrens löpsteg påminner om Gunder Häggs glansdagar, och han kan ses som en modern version av den legendariska löparen som var världens bäste löpare på 1940-talet. Almgren har verkligen visat att han är en kraft att räkna med inom europeisk långdistanslöpning. Många hade nog för några år sedan inte väntat sig detta av en svensk långdistanslöpare. Nordisk medel och långdistanslöpning har verkligen tagit flera steg framåt de senaste åren, framför allt är det bröderna Ingebrigtsen som visat vägen. De har lett vägen mot något många inte trodde var möjligt! Dessa norska löpare, Jakob, Filip och Henrik Ingebrigtsen, har inte bara dominerat på nordisk nivå utan också på den internationella scenen. Deras imponerande prestationer har gett flera EM-medaljer, VM-framgångar och OS-guld. Jakob Ingebrigtsen, den yngsta av bröderna, har särskilt utmärkt sig genom att slå rekord och ständigt förbättra sina tider. Hans prestationer har satt en ny standard inom nordisk löpning och visat att ingenting är omöjligt.
Som jag förstår det, tränar Andreas ibland med den norske världslöparen Jakob Ingebrigtsen. Almgren har även tagit efter delar av norrmännens träningsupplägg. Det är många som har försökt, men få har nått de resultaten Andreas har uppnått. Han är utan tvekan en otrolig talang när det gäller löpning.
Tio bästa listan genom tiderna på 10 000 meter, 10 kilometer väg och halvmaraton
Här är för övrigt genom tiderna tio bästa listan på 10 000 meter, 10 kilometer väg och halvmaraton i Sverige. Välbekante Lars-Erik Nilsson, även känd som ”LöparNisse” från Torsby (Sörmark), ligger fortfarande på en fin fjärde plats på 10 000 meter (1986) och en sjunde plats på 10 km väg (1986). På sin tid en fantastisk löpare som deltog på sju Världsmästerskap under 1980-talet. Han vann SM i terräng 12 km 1984-89. Han vann även SM på 10.000 meter 1988 och halvmaran 1985 och 86. Längesen jag pratade med Lars-Erik nu men minns väl när vi var med L-E och han visade oss bland annat ”backstuds”. Fina minnen. Lars-Erik skrev så här om Andreas Almgrens insats: ”Bästa prestationen av en svensk konditionsidrottare ever. Grym prestation.” L-E om någon vet vad som krävs.
Bragdguldet ”årets främsta svenska idrottsbragd” blev klart redan den 12 januari.
När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Julaftonsturen 2024 hade, bland annat, inspiration från Anders Johanssons bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”, som utförligt beskriver svenska och norska underrättelseoperationer över gränsen.
2024 års Julaftonstur blev en intressant upplevelse av platser som bär på en spännande historia från andra världskriget. Vi besökte bland annat Millomgården, Askosberget och Nyckelvattnet, platser som bär på unika berättelser och minnen från svunna tider.
Millomgården viktig bas för motståndsrörelsen
En viktig bas för norska motståndsrörelsen var Millomgården som ligger strax intill Millomberget. I ladan vid Millomgården, ungefär 150 meter från gränsen till Norge, förvarade Milorg vapen, uniformer och annan utrustning som bland annat hade släppts från brittiska flygplan och sedan smugglades in i Norge under den tyska ockupationen. En vapenleverans hamnade fel, och gick rakt ner i ett uthus och byn Röjdåsen fick evakueras. En gång transporterades bland annat vapen och andra varor över gränsen till 200–300 man från Millomgården. På Millomgården bodde Thorvald och Jenny Olsson som gjorde en stor insats för Milorg och Norge under kriget. De tog emot många flyktingar och kurirer som fick mat och husrum. Det var först 20 år efter krigsslutet, då en delegation Milorg-veteraner från Drammen kom och uppvaktade Jenny Olsson på hennes 70-årsdag, som det avslöjades att gården Millom varit en av norska Hjemmefrontens främsta gränsbaser med omfattande flykting- och kurirtrafik. Gården var också en viktig gränsstation för kurirtrafiken mellan Oslo och Stockholm. Under kriget samarbetade Special Operations Executive (SOE) med norska motståndsgrupper för att smuggla in vapen och förnödenheter till Norge. Detta samarbete var avgörande för motståndsrörelsens framgång.
Askosberget, Aksel Gjeverts hem
Aksel Gjevert (1887–1944) som bodde på Askosberget var en av de norrmän som smugglade in vapen, ammunition, uniformer, propaganda mm över gränsen till Norge. En stark skogsarbetare som kände dessa skogar i området utan och innan. Enligt sidan ”Special Forces – Roll Of Honour” tillhörde Aksel även en allierad specialstyrka under andra världskriget. Organisation som Gestapo rullade upp påsken 1943, och som Aksel tillhörde verkar ha ett samband med att Margit Bergström blev arresterad och förhörd. Margit berättade för författaren av boken ”Min bok om Östmark”av John Eriksson (2009) att det fanns en tysk (!) med i förhörsrummet i Stockholm. Under andra världskriget hade den tyska legationen i Stockholm en central roll för Sveriges kontakter med Nazityskland. I huvudstaden fanns även den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr, vars verksamhet bevakades av svensk säkerhets- och underrättelsetjänst. Att det innan kriget funnits ett nära samarbete med Gestapo och svenska säkerhetspolisen finns dokumenterat, men det var främst att jaga rätt på “farliga” kommunister och misstänkta sabotörer i ”organisation Bernardh” (svenska sektionen av Wollweberorganisationen). 32 personer i Kongsvinger/Grue-området häktades när ”Finnskogskullaffären” eller ”Thomlesaken” rullades upp av Gestapo. Trots det Aksel utsattes för under fånguppehållet så bevarade han alltid det goda humöret, och en fast och lysande tro att den dagen skulle komma då den norska flaggan skulle vaja fritt och de tyska undertryckarna skulle vara förvisade från landet. Tyvärr fick han aldrig uppleva detta. Aksel var dömd till döden för sitt illegala arbete mot den tyska ockupationsmakten, men han dog innan denna dom hann verkställas, den 17 maj 1944.
Askoberget i Grue, Hedmark Røykstue från 1863
När vi kom fram till Askosberget, där Aksel Gjevert bodde, kändes det som att vi hade tagit ett steg tillbaka i historien. Platsen andades både mod och beslutsamhet. Skylten med texten ”Flyktingrute 1940–45” var en påminnelse om de faror och utmaningar som många människor stod inför under andra världskriget när de skulle över gränsen till Sverige. Tidigt under ockupationsåren fanns fasta rutter för flyktingar över Finnskogen som bland annat kom med tåg till Kongsvinger. Exempelvis ”Skarabergsruta” var en flyktingled som gick vid Askosberget på norska sidan, över på sjön Nyckelvattnets södra sida i Sverige till Gåstjärn. Att stå där, mitt i skogen, och se denna plats som varit en central punkt i motståndsrörelsens aktiviteter, väckte en mäktig känsla av respekt och vördnad. Man kunde nästan känna närvaron av de människor som en gång riskerade sina liv för frihet och rättvisa. Varje träd, varje sten, verkade bära på tysta vittnesmål om de många modiga gärningar som utfördes här. Att veta att vi stod på samma mark där Gjevert och andra kurirer planerade och genomförde sina farliga uppdrag, fyllde oss med en djup tacksamhet för deras uppoffringar. Det var en stund av eftertanke och en stark påminnelse om historien och dess påverkan på vår nutid.
Riksröse 84 (S Nyckelvattnetsröset), gränsgatan och Nyckelvattnets is
Nyckelvattnet, ca 1/3 av sjön ligger på norska sidan
Vi besökte även Riksröse 83 och 84 (S Nyckelvattnetsröset), historiska gränspunkter som spelat en viktig roll under de norska ockupationsåren. Författaren Mia Berner flydde under sin studietid över till Sverige vid sjön Nyckelvattnet vilket hon beskriver i sin bok ”Österut”. Berner var hemlig agent för XU. Mia Berner kom tillbaka till Östmark 2003 och det blev ett kärt återseensde med en av lotsarna som hjälpte henne fly till Sverige, Martin Møllerud. Han var både lots, kurir o i slutet av kriget XU agent. Møllerud var den som skapade Mølleruds-ruta som korsade gränsen vid Nyckelvattnet och Gåstjärn. Vi tog rutten över Nyckelvattnets is där Aksel Gjevert och Margit Bergström, båda på skidor, träffades julen 1942. Margit Bergström från Rännberg i Östmark var bara 17 år när hon blev agent för Norge. Aksel fick god hjälp av Margit att smuggla propagandamaterial, underrättelser med mera över gränsen. Bland annat smugglades tidningen Håndslag med underrubriken ”Fakta och orientering for Nordmenn” in i Norge denna väg. En tidning som trycktes i Sverige och smugglades i stor utsträckning in i Norge, där den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna. En av skribenterna i denna tidning var Willy Brandt.
Margit Bergström, på bilden 16 år, blev anställd som kokka för ett vedhuggarlag nära gränsen till Norge. Hon kom omgående i kontakt med norska flyktingar, och strax därefter, med sin norska kontaktman; Aksel Gjevert. Foto på Margit: Privat. Foto på Aksel: Okänd
När det gäller Nyckelvattnet finns många intressanta historier. Den 30 november 1943 kallades studenten Rolf Sørbye till ett brådskande möte med en av underrättelseorganisationen XU:s ledare som kallade sig ”Eva Berg”. Hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart skulle omringa Universitetet och arrestera studenter. Han fick beskedet att gå under jorden och försöka rädda så många studenter som möjligt för transport till Sverige. Efter en strapatsrik resa beskriver han mötet med Sverige så här:
I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
Hittade bra töre-vedGränsgatan norrut
Sammanfattningsvis en otroligt mäktig skogstur ur många perspektiv
Om vi ska beskriva turen ur ett friluftsperspektiv så var det en fantastisk tur med god tillgång på töreved vid en lägerplats nära gränsgatan. Christian hade med sig massor av godsaker och glögg som han fått av en granne. Glöggen var nog det starkaste jag druckit, och jag kände mig nästan lite berusad, speciellt efter att inte ha druckit alkohol alls sedan midsommar 2007. Man tål kanske inte så mycket längre. Tyvärr var vädret inte det bästa, och på natten kom det både snöblandat regn och regn. Hunden Junior var skadad i en tass och därför fick han stanna hemma. Förhoppningsvis återhämtar han sig snabbt och kan vara med på nästa tur. Den här Julaftonsturen blev främst en genomgång av de kurirlinjer som användes under andra världskriget i trakten, där modiga kurirer riskerade sina liv för att transportera viktiga meddelanden och material genom skogarna. Vi besökte även Aksels viloplats vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866 innan vi åkte söderut. Det kändes hedersamt att besöka hans grav efter att ha vandrat i hans fotspår genom de skogar han säkert kände bättre än någon annan. Att stå vid hans viloplats efter att ha följt hans rutter och upptäckt de platser som var centrala i hans liv och motståndsinsatser, fyllde oss med djup respekt och tacksamhet. Det var en stark påminnelse om hans mod och uppoffringar, och en bekräftelse på den betydelse hans handlingar hade för både hans samtid och eftervärlden.
Aksels (1887-1944) viloplats vid Grue Finnskogs kyrka, i graven ligger också hans mor Anne (1867-1951)
Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till författaren Anders Johansson (f. 1942). Johansson har arbetat som journalist på Dagens Nyheter i 35 år, främst som utrikesreporter. Hans insiktsfulla skrivande är alltid intressant, och särskilt hans senaste bok (2024) ”Över gränsen: Norsk-svensk krigsdramatik 1940-1945”. Denna bok har varit en stor källa till inspiration och erbjuder värdefulla insikter om de dramatiska händelserna och det samarbete som präglade de svensk-norska relationerna under andra världskriget.
Det här blev mer än bara en vanlig skogstur – det var också en resa genom tid och rum. En mäktig känsla som jag kommer att minnas länge.
Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.
Den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anföll Sovjetunionen Finland, vilket markerade början av Vinterkriget. Händelserna i Finland ledde till hektiska försvarsåtgärder på svensk sida. Inom kort mobiliserades landet helt, och Tornedalen översvämmades av beredskapssoldater från hela landet. När även Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, blev det ännu mer press på de svenska soldaterna i Tornedalen, eftersom Sverige behövde snabbt bygga upp ett försvar längs den svenska-norska gränsen. Armasjärvi är en by i Hietaniemi socken i Övertorneå kommun i Norrbottens län, belägen sydväst om Övertorneå och strax väster om Torne älv. Området ligger huvudsakligen öster om sjön Armasjärvi vilken byn har fått sitt namn efter.
Minnesceremoni 24/10 2020. En fin och hedersam minnesceremoni hölls på dagen 80 år efter olyckan vid sjön Armasjärvi.
Den 24 oktober 1940 inträffade färjeolyckan i sjön Armasjärvi som var den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Det är en av de svåraste olyckorna för Försvarsmakten i ”fredstid” och varje år genomförs en minnesceremoni för att hedra offren. Olyckan skedde då ett ingenjörskompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. De två plutoner på omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för att klara cirka hälften. Halvvägs ut på den kilometerbreda sjön kantrade färjan. Vattnet var iskallt, soldaterna var tungt utrustade och det blåste dessutom hårt. Panikartade scener utbröt då soldaterna hamnade i sjön. Dåtidens uniformer sög åt sig av det iskalla vattnet, vilket bidrog till att så många förolyckades.
Av de ca 100 man som befann sig på färjan förolyckades 46 man, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet.
Farfar och kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940-41.
Min farfar, Per Gävert (1910–1986), och hans kollegor i deras förband kom dit så snabbt de kunde när de nåddes av larmet om händelsen. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. De fick hjälpa till att ta hand om döda och överlevande både i vattnet och på land. I 31, som uppsattes 1/10 1940 av I 1, som organiserade stab och 13. och 14. kompanierna samt den första bataljonen. Ursprungligen organiserade I 2 andra bataljonen och I 17 den tredje. Regementet gjorde beredskapstjänst från oktober 1940 till mars 1941 i Tornedalen under befäl av överstelöjtnanten Gunnar Berggren. Stabschef var överstelöjtnant Erik Beckman. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Till exempel Svea livgarde (I 1) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas. Omkring den 15-20 januari 1941 uppmättes minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket var en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.
I 31 (Stockholms infanteriregemente, dubbleringsregemente till Svea Livgarde I 1).
Enligt farfars värnpliktskort tjänstgjorde han i 180 dagar i sträck i Tornedalen vintern 1940-41, en av de kalla krigsvintrarna. Han var stationerad både i baslägret och vid olika postställen längs gränsen. Tjänsten krävde stor uthållighet och omväxlande uppgifter, som att patrullera området och upprätthålla säkerheten vid gränsen. Det var en lång period att vara borta från sin familj, som då bestod av hustrun Märtha och min pappa Rolf, född 1937. Farfars tjänstgöring i Tornedalen är ett exempel på de insatser som var nödvändiga för att skydda vårt land under den tiden. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade militärer från hela Sverige, vilket innebar att många olika människor samlades för ett gemensamt ändamål.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.
Farfar tog sig illa vid sig av händelsen och på gamla dagar, omkring 45 år senare, sa han till min storebror Eric att den här olyckan i Armasjärvi var en helt onödig olycka som inte borde ha skett. Han beskrev det som dumdristighet av ett befäl. Han hade berättat hur de fick dra upp de döda ur vattnet. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater vid gränsen till Norge, men det är en annan historia som jag kanske får återkomma till. Jag har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Jag var så liten då, så jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns att han var känslosam när han berättade. Det var tydligt att dessa minnen påverkade honom djupt, och hans allvarsamma ton vittnade om de känslor som var förknippade med dessa upplevelser. Farfar kände nog en viss tyngd över hur saker och ting hade utspelat sig, och dessa händelser var fortfarande starka i hans minne, även många år senare.
Efter olyckan inleddes omfattande sökinsatser för att hitta de saknade soldaterna. Många lokala fiskare och invånare deltog frivilligt i sökandet, och militären organiserade professionella dykare och räddningsteam.
”Det är viktigt att berättelsen om Armasjärvi aldrig glöms bort. För olyckan är även en påminnelse för oss i dag om hur viktigt det är att alltid ta säkerheten på största allvar i riskfyllda miljöer.” Sa överste Jonny Lindfors, då chef för Norrbottens regemente.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång. Soldaterna stod uppställda med tre meters mellanrum. En av dessa soldater som hedrade de omkomna var min farfar. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Deltog i en bra militärövning i Karlsborg och Skövde. Trots att man trappat ner på tjänstgöringen i Försvarsmakten är det alltid roligt att träffa vännerna på mitt gamla förband. Vissa har jag tjänstgjort med i många år och det finns många duktiga kollegor där. En gevärsskytt har till exempel vunnit nordiska mästerskapen i långhållsskytte flera gånger. Någon annan har otroligt tekniska kunskaper om olika system. Under övningen fick vi testa ny utrustning, vilket alltid är intressant. Som alltid vid all vapenhantering gäller säker vapenhantering. Alla vapen ska alltid hanteras som om de är laddade! Patron ur görs först när alla ammunitionsdetaljer är borttagna ur vapnet. Vi hade som vanligt många intressanta diskussioner, bland annat om de Arvikabor som agerade för att hjälpa norrmännen i gränsområdet under den tyska ockupationen 1940-1945. Flera av de norska motståndsmän som var i Arvika, bland annat Bjarne Holth-Larsen, var många gånger på vårt regemente (K 3) och föreläste om krigsåren. Jag har några kollegor som är väldigt intresserade av detta ämne, och tack vare olika infallsvinklar och bakgrundsresearch har vi fått bra kunskap om dessa händelser. Det är otroligt fascinerande att lära sig mer om denna del av vår historia.
Löpare i kronans tjänst. Artikel från tidningen Livhusaren 2013 av Major Henrik Beck-Friis
Fina minnen
Minns tydligt när vi gjorde testerna inför det nya systemet (GSST), alltså tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, som då var helt nytt. Det är längesen nu. Några tyckte nog att det fanns en del ”för gamla” i ”vårt gäng” redan då, men efter några års tjänst och några regementsmästerskap så var tonen en helt annan. Det är intressant att se närmare på inläggen i länkarna nedan och minnas tillbaka på sin bästa tid på regementet. Då man var en stark jägarsoldat som hade fysik för att sätta banrekord – trots att man var långt från toppform – och jag tror det står sig än idag. Underrättelsebataljonen på K 3 hade väldigt många vassa bland sin personal då, vilket bidrog till en hög nivå av professionalism och kamratskap. Flerfaldiga världsmästaren, VM-guldmedaljören i multisport (adventureracing) blev vad jag minns strax utanför topp 10 på regementmästerskapet på K 3. Säger det mesta om hur många som var bra då.
Fick dessutom vara med i Militärlandslaget under några år och vann Försvarsmaktsmästerskapet samt var med och tog flera medaljer med K 3 i orienteringsstafett.
Den gemenskap och de erfarenheter vi delade skapade minnen som fortfarande är tydliga.
Det är fantastiskt roligt att flera hört av sig och uppskattar det jag gör för att lyfta fram viktiga historier och händelser. Det finns ett stort intresse för Arvikatrakternas lokala historia. Speciellt när det gäller berättelser och händelser under andra världskriget. Ert stöd betyder oerhört mycket för mig. Även otroligt kul att höra att ni uppskattar det man försöker åstadkomma politiskt också. Det värmer verkligen i hjärtat. Jag kan också säga att jag har flera spännande uppslag på gång och en del saker jag har fått tag på har inte berättats tidigare. Jag ser fram emot att dela dessa med er och hoppas att ni kommer att tycka att de är lika fascinerande som jag gör.
Klassisk bild för ”gränspatrullen” i västra Värmland. 40 cm nysnö var det den gången så skidorna gled inte så lätt, speciellt inte när det frös vatten under dem vid en passage över ett tjärn..
Tävling i Jämtland i slutet av 1960-talet. Åke Wingskog. Foto: Hallings foto, Östersund
Åke Wingskog (född 1942) är en av de mest framstående skidåkarna i västvärmlands idrottshistoria. Wingskog är kanske mest känd för sin prestation på Vasaloppet 1975, då han slutade tvåa i loppet. Gert-Dietmar Klause, Östtyskland (DDR) vann med endast 6 (!!) sekunder. DDR-landsmannen Grimmer blockerade effektivt Wingskog så han inte kom förbi när Klause satte in ett ryck i slutet av loppet, och när Åke äntligen kunde ta sig förbi hade Klause ett försprång på en halv minut.
Åke Wingskog nådde nästan ikapp Gert-Dietmar Klause från Östtyskland (DDR)
Andraplatsen på Vasaloppet var en fin framgång för Åke och ett bevis på hans förmåga att prestera på långa distanser. Utöver sina resultat på Vasaloppet har han alltid visat sig vara en stark konkurrent. Åke gjorde sin landslagsdebut 1968, blev fast i landslaget året efter och åkte ur laget efter ett benbrott 1971 när han blev påkörd under träning. Inför VM i Falun 1974 var han högaktuell för att starta på femmilen, men blev bortvald i sista kvaltävlingen och kom endast med som reserv. Det blev några fina SM-medaljer, inklusive ett unikt junior-SM silver med Glava Skidförening. Glavas lag på junior-SM-stafetten 1961 vid Sundsjön i Filipstad bestod av Göran Söljemo/Jansson, Åke Wingskog och Willy Johansson. De missade SM-guldet med enbart en halvmeter. Senior-DM i längdskidor vann Åke när han var över 50 år!
AN-medaljen fick Åke 1969. Säffle-Tidningens guldplakett 1969. NWTs guldmärke 1969. Hans engagemang för skidåkning sträcker sig långt bortom tävlingsbanan, och han har varit en inspirationskälla för många uthållighetsidrottare. Åke Wingskog var också en pionjär inom användningen av rullskidor och tog fram en egen rullskida.
Sammanfattningsvis är Åke Wingskog en av de mest betydelsefulla individuella idrottarna i västra Värmlands idrottshistoria, med en idrottskarriär som sträcker sig över 1950-, 1960-, 1970-, 1980-, 1990- och 2000-talet. Åke skriver nu på sin bok som handlar om hans liv. Är säker på att denna bok blir något riktigt speciellt. Med hans rika erfarenheter och unika insikter inom skidåkning, både från tävlingsbanorna och många träningspass kommer det att bli en fascinerande läsning. Boken kommer beröra hans tankar om träning, tävlingar och anekdoter från hans tid i landslaget och hans bidrag till utvecklingen av skidsporten och mycket mer…
Åkes prestationer och engagemang inom skidsporten har gjort honom till en legendarisk figur i Värmlands idrottshistoria. En stor inspirationskälla och förebild!
Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
