ADVENTURE

Haft det riktigt fint under påskhelgen. Det har blivit ganska
många timmar i naturen och det känns som man har laddat batterierna en del,
framförallt med solljus. Vi har haft otroligt fint väder med klara och kalla
nätter med ner mot -10 grader. Perfekta snöförhållanden på höjderna och en
natur som är rikare än någonsin så det är en förmån att ha både hälsan och
fysiken som gör det möjligt att ta sig ut i markerna några dygn i taget. Nilsson
har varit mitt sällskap på en del turer den senaste tiden och det betyder mkt.
En ödmjukare person hittar man inte. Samtidigt är han en idrottare som på sin
bästa nivå är oerhört stark med många års erfarenhet från olika konditionsidrotter
så det är givande att träna med honom. Blir alltid trevliga och enkla pass där
vi inte krånglar till det på något sätt. Igår körde vi exempelvis ett löppass
på farsans gamla stigar på höjden i Säterudskogen, sen vek vi ner från
Gravåsmasten över Backsjön, vidare över Gunnern och ner över Vårforsen och
Sälboda. Inspirerande att springa i dessa fotspår och nån måste ju hålla uppe
stigarna.

Några skogsturer med packning har det ju också blivit. En av dem
kan skådas i filmen nedan. Fin natur vi har…

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Var radiopratare i tisdags. Var i direktsändning fick jag
reda på när jag kom dit så försökte att inte säga något dumt. Lite kul att höra
sin Värmlandsdialekt efteråt, men det lät inte helt för ”bonnigt” ändå tyckte
jag.

Länk
här

Blev en tur till Norge igår då Baksjøløpet i Åbogen arrangerades
för 33:e gången. Hade sällskap av Teamkamrat Nilsson och min bror Eric,
huvudsponsor för vår multisportsatsning och vd på FORIMP AB. Vi hade inga direkta
ambitioner så sov som en stock natten innan, men brorsan tyckte att vi
åtminstone borde ha någon liten ambition då han funderade på att dra tillbaka
sponsringen om vi blev sist och näst sist så vi kom överens om att någon liten
ambitionsnivå hade vi nog ändå. Har varit på pallen i detta lopp flertalet ggr
innan och även vunnit en gång, år 2007. Visste inte alls hur kroppen skulle
kännas i en tävling, framförallt då i ren löpning som jag inte har tränat alls
lika mycket som tidigare. Har mest levt friluftsliv den här vintern, men det
har jag gjort ordentligt och enligt Åsnes skidfabrik så var turer jag gjorde
som vardagsaktiviteter expeditioner för en del andra. Jag vet inte det, men en
del turer har det ju blivit så en viss grund finns ju där. Var innan start även
lite orolig att jag skulle känna av problemen jag haft tidigare med håll men
försökte slå bort de tankarna. Vädret var full vinter med isbeläggning på
vägarna med någon cm nysnö plus att det snöade en del.

Svåra förhållanden för samtliga löpare

Starten gick och jag kom iväg bra och fick tom täten efter 100
meter. Banan börjar med en motbacke på 1,5 km så det gäller att inte köra för
hårt men ville testa lite hur det var att springa uppför. Kändes ganska ok men
märkte också att de andra hängde med bra. När vi kom uppför backen hade jag och
Gularlöparen Hallvard Nilsen fått en lucka till de andra. Hallvard är en duktig
kille som satsar hårt på sin löpning och gjorde 31,50 på 10 km ifjol och 15 min
på 5 km. Han hoppades springa ner mot 14,50–14.45 i år då tester på
olympiatoppen visat att han var i bättre form i år, vilket han berättade för
mig efteråt.

Tyckte det kändes som han hängde med lätt och var själv lite rädd
för att jag gått på väl hårt i backen men fortsatte med dragjobbet i motvinden
och det svårlöpta underlaget. Vid 2,5 km så var det en rejäl lucka bak till de
andra men samtidigt kände jag den smygande känslan komma av att magmuskulaturen
drog ihop sig på höger sida. Drog ner lite på tempot och höll även handen i
sidan. Märkte att det inte låste sig helt så 2:a borde jag nog kunna bli i
loppet tänkte jag. Efter ca 4 km så började hållet lätta på lite och efter
dryga 5 km så släppte det i stort sett helt. Var förvånad över att Hallvard
inte hade gått om då jag fick smyga lite nerför.

Kunde sedan på platten öka tempot lite igen och märkte att
Hallvard började sladda lite och vid 6 km fick jag en lucka. Visste inte
riktigt om jag skulle köra då jag var rädd att hållet skulle komma tillbaka
eller om jag skulle låta honom komma upp i rygg igen genom att ta det lite
lugnare. Tänkte att jag kör för kung och fosterland i den rådande landskampen mellan
mig och Hallvard, skiter i hur det går så jag tryckte på under det platta
partiet innan sista uppförsbacken.

Broder skrek att jag var 20 sek före på toppen av backen och
tänkte att sista biten är det en del utför och där kan Hallvard med sitt lätta ”bansteg”
kanske plocka en hel del på mig så jag lade i det jag hade nerför. Tror aldrig
jag släppt lös dessa krafter sista biten i en löptävling innan och körde på
ända in i mål. Blev 49 sek i mål, så på den lättare löpningen hem sprang
jag på bra. Höll på att börja spy upp inälvorna i ansiktet på arrangörerna när
jag kom in i mål så jag gick nog på det som fanns i kroppen sista biten. Drar
inte allt för stora växlar av detta resultat då förhållandena gjorde det svårt för
alla och i dessa kanske jag som är mindre civiliserad än de andra har en viss
fördel, men i de faktiska rådande förhållanden som var så var sista 3 km
riktigt bra.

Teamkamrat Nilsson var inte helt nöjd med sin insats då han inte
fick ut sin kapacitet denna gång då även han missat en del träning, men som ett
bra träningspass var han nöjd. Han blev 5:a så vår sponsor var iaf helt nöjd
med oss.

Artikel Kondis.no: Gävert
og Nordsveen raskest i ruskevær

Har faktiskt fått in några vanliga längdskidpass på slutet och en del styrka. Körde två pass förra helgen med Fryk och Erik. Ruskigt ovant att staka länge på längdskidor, är ju en helt annan skidåkning än obanad åkning som jag ägnar mig åt där man använder benen mycket mera. Tredubblade dosen träning på ”vanliga” skidor den helgen. Fint. I morse var jag och Nilsson uppe och stakade oss fram under ett fint pass på Byamossarna så jag gick in i energiväggen. Längesen nu så det var skönt att påminnas om hur det kändes. Varghanen (Perry) är mindre rädd att gå över öppna ytor än tiken

Denna helg ägnades en del åt de obanade skidorna och en del spårning. Jonne var med som professionell kaffekokare, åt sig själv. Blev några fina turer. Vi hittade bl.a. spyor med benrester och älghår från en varg som haft allt för bråttom med sin måltid och ett kadaver från en älgkalv. En del har undrat var vargparet kommer ifrån och tiken (Humlan) i paret är sannolikt en ättling till en invandrad varg, men laboratoriet kunde inte säkert fastställa vilket revir hon är född i. Hanen (Perry) är född i Trångreviret i Nordvärmland så han har passerat en hel del fina skogar på vägen.

Har inte blivit några mer grispass med avstängd pannlampa än men funderar på att ta ett ons. el tors. kväll och se om man kan få se storgrisen igen? Här kommer några relevanta artiklar från senaste månaderna:

Artikel AN

Artikel grispasset

Skymning, ett par vargspår och fullmåne. Vildmarkskänsla!

Haft några fina dagar och kvällar ute i skogarna. En del spårning av vargparet, har blivit över 20 mil spårning efter dessa två vid det här laget. Har lärt mig vilka stråk de använder och hur de rör sig, då tiken och hanen har lite olika sätt att ta sig fram på. Har döpt tiken till Humlan efter Humlas mosse och hanen till Perry efter naturmänniskan trappern som känner stora delar av området de rör sig igenom ibland. Humlan är ganska försiktig när hon tar sig fram och går gärna under träd och nära skyddande stenformationer eller andra föremål i terrängen medans Perry mer går rakt på. Fick se att de kommit tillbaka in i det området där jag brukar spåra dem efter att de varit längre norrut några dgr. En del bakspårning har visat intressanta saker som jag håller för mig själv. En kväll när solen gick ner var det mycket vackert ute men med pannlampan hemma och 1,5 mil till bilen blev det en mäktig färd i månljuset och vildmarkskänslan var fulländad. Vackert! En annan fin naturupplevelse jag hade var när stack hemifrån på ett ganska sent träningspass med pannlampa men lät bli att sätta på ljuset då månljuset lyste upp terrängen rätt så bra. I skogen i närheten av Koppsäng har jag en stig jag brukar ta ibland. När jag dök in på den så kände jag för att höja tempot rätt rejält, visualiserade om ”långa natten” utan pannlampsljus. Kom ganska fort och fick se en stor svart varelse glida ut på stigen ca 10 meter framför mig. En älg hann jag tänka innan jag tryckte på ytterligare då stenåldersmänniskans tusen år av springande jakter kommer fram inom mig i dessa situationer men varelsen stod kvar, vad händer tänkte jag och vred på lampan allt vad det gick 2 meter innan kollisionen var ett faktum och från 1 meters håll fick jag se en vildsvinsgalt som precis vek åt sidan. En riktig best. Tippade själv runt 180 kg på den, ca 1,10-1,20 i mankhöjd. Spårstämplarna var lite större än en fjolårsälgkalv. Eftersom jag har mindre erfarenhet av vildsvin då de är relativa nykomlingar runt Arvika trakten, även om jag säkert är en av de första som lyckats fota en mindre i sommar så hörde jag med brorsan och en annan kille från södra Sverige vilka har jagat en del gris om vad de trodde om galtens storlek. Närmare 200 kg trodde de, så det finns en rejäl ”best” därute.

Folk frågade om jag blev rädd? Grisen blev i alla fall rädd och mosade ner träd och buskar i sin våldsamma flykt ner mot västra sund. Själv reflekterar jag inte över rädsla i skogen och framförallt inte under en aktivitet då kroppen är igång. Finns inga sådana känslor inom mig då. Men vildsvin har nästan tagit livet av flera st de senaste åren och många hundar stryker med av dess vassa betar som tränger in i köttet som knivar, så man skall nog ha en viss respekt för dessa djur. Ca 150 000 st beräknar man att det finns nu och de kommer bli fler här uppe.

Jag är lycklig om jag får chansen att dö i skogen någon gång men skulle i dödsögonblicket bli ganska besviken om det var ett vildsvin som skickade mig till himmelriket då jag anser att det finns värdigare motståndare därute. En kamp mot en björn känns mer som en god död och då är det en bra dag att dö på, men vildsvin det vet jag allt tusan om jag skulle gilla även om denna var stor som en björn..

Riktigt fin bild på varg jag fick chansen att ta. Tyvärr gick kameran åt helvete i kylan så jag fick inte ta så många foton som jag önskat.

Blivit några skogsturer med en del spårning. Bl.a. har jag spårat efter vargparet några ggr och sett dem bakspåra mig för typ 9:e gången denna vinter, men roligaste spårningen var när jag spårade upp en Nilsson på övervintringstur mitt i djupa skogen i mörka vinternatten. Smög mig efter en rejäl skidtur genom mörkret och dimman fram till honom och stod i stort sett inne i lägret i 5 minuter innan han kände min närvaro. Kul. Upplevde återigen att det krävs en del jobb med brasan för att veden skall ta sig ordentligt. Den är verkligen genområ och full av is i vinter. Århundrades ”surved”. Man får jobba upp en rejäl glödbädd i några timmar innan allt brinner.Vi tog oss på morgonen en rejäl runda för att se om vi stötte på några intressanta spår och fick se att vargtiken haft en lega inte alls långt ifrån vårt läger. Efter ett tag hade också hanen anslutit och de var återigen samlade. De drog flera gånger in i besvärliga och bergiga områden och de verkar riktigt hemmastadda i dessa skogar. Känns som de följt sina stråk några ggr vid det här laget. Intressant att stråken stämmer så otroligt väl överens med hur jag och farsan trodde de skulle röra sig om det skulle slå sig ner varg här.Idag var jag också uppe på höjderna och mötte då för ovanlighetens skull en annan person än Nilsson, Trappern eller mig själv. Han var helt salig att han hade vargspår i närheten av där han bodde. Så jäkla roligt sa han flera ggr. ”Och lo har vi också nere vid stugan”. ”Inte trodde jag att naturen skulle bli så fantastisk härikring sa han”. Själv var jag lite förvånad men ändå inte, trodde det mest bara var de mest luttrade naturmänniskorna som tänkte så men har ju många ggr hört liknande saker tidigare men inte ofta av personer på plats ute i skogen. Han hade inte spårat nått stort område men fullt tillräckligt för att upptäcka färska vargspår. Själv spårade jag några timmar, tills mörkret föll så jag fick ta fram pannlampan sista biten. <!–
WriteFlash('’);
//–>

Har tränat ordentligt i en månad nu. Det känns faktiskt riktigt kul att träna för tillfället även om fantasin inte direkt flödar kring vilka pass man ska köra utan det mesta blir en form av samma pass. Hade trevligt sällskap på en tur igår. ”Pratpass” där man pratar om roliga saker lyfter tillvaron. De flesta pass är nu väldigt lugna men testade att ligga 3 km i 3,10 fart förra v och det kändes förvånansvärt bra i andningen så den centrala kapaciteten är det nog inga större fel på. Benen var dock inte så rappa men åker man 5h skidor dagen innan med 15 kg packning så kanske det förklarar saken. Körde lite bänkpress med Erik N och några andra i helgen, första gången på drygt 10 år trodde jag men såg att det var nog 8 år sen sist när jag kollade upp det. Kändes ruskigt ovant, och att klättra upp i vikter kändes. Var ganska besviken att jag inte fick upp 100 kg även om det var nära. 90 fixades lätt iaf. Nervsystemet kanske kom igång nu efter ett pass så jag tror att nästa gång åker 100 kg upp utan problem. Skumt att jag inte tappar mer ändå efter så många år, har ju liksom tränat precis allting som motverkar och minskar styrkan senaste åren. Är säkert farfars grundstyrka som finns någonstans där i kroppen, han var ju ruskigt stark av naturen.

Farfar i mitten…

Fick en kommentar på facebook som var underlig eller lustig hur man nu skall se på det.Tänkte för mig själv att om en tomte som jag inte känner eller aldrig har träffat kommenterar saker han inte vet något om i direkt nedlåtande ordalag så säger det väl mer än honom än om mig, så det är inget att bry sig om. Sen gick det någon dag och jag kom att tänka på det igen, vad menade han egentligen? Och jag tänkte också på om han nu tyckte att inte jag kommit någonstans, hur långt har han då kommit själv när han kritiserar andras val i livet så kritiskt på ett internetforum? Om han nu menade rent idrottsligt och resultatmässigt så kan man säkert komma längre om man har gjort allting perfekt, men det är även otroligt många som har gjort samma eller större insats träningsmässigt än mig och inte nått samma resultat. Detta finns det säkert tusentals anledningar till men jag skulle aldrig någonsin kunna anse att någon av dessa människors insatser har varit ”tragiska”. Om de inte kommer under 24h på låt säga ett millopp så är de aldrig någonsin mer tragiska än Peter Skoogs egna kommentarer.

Och därför skriver jag dessa rader, han kan sparka på mig om han vill och han har tydligen på något konstigt sätt behov av detta, men jag tycker att det känns orättvist att han samtidigt gör det på alla andra som nått likvärdiga eller sämre resultat just idrottsmässigt med samma eller större träningsinsats. Hans påhopp är ett påhopp mot alla som tränar. Och vilken betydelse spelar detta överhuvudtaget? Var och en har sin fulla rätt att göra vad de vill här i livet utan att de ska behöva försvara sig mot att de varit eller är ”tragiska”. Jag vill inte gärna sänka mig till hans nivå men jag funderar på vem som är mest tragisk egentligen? Den som verkligen gör något den tycker är kul och brinner för eller den som anser detta är tragiskt och har ett stort behov att utrycka detta.

Men det fick mig även att tänka på resultat. För egen del. Vad borde jag ha nått för resultat för att vara mindre tragisk i hans underliga värld? Han utgår säkert från ren löpning när han tänker. Vi kan ge några exempel på tider, mer eller mindre tragiska. Om jag nådde låt säga 1,11 på halvmaraton, hade jag då varit mindre tragisk vid 1,09 eller 1,06? Och om jag nådde 32 på milen i samma lopp, hade 31 eller 30 varit mindre tragiskt? Och hur tragisk är den som tränat betydligt mer än mig och når 1,17 på halvmaraton eller 36 minuter på milen som bäst? Eller hur tragiskt är det att sätta ett banrekord i Norge på ett terränglopp där massor med västvärmlänningar kört i 30 år och samtidigt spurtslå en kille som gör runt 8,00 på 3000 meter och någon vecka senare springer 1,05 på halvmaraton. Kanske borde man ha slagit honom med 2 minuter för att vara mindre tragisk? Dessutom helst med 25 kg packning på ryggen så hade tragiken kanske varit nere i 25 %. Och hur ställer man sig till det faktum att man sätter testrekord i kondition tillsammans med olika styrkemoment i tester på ett av försvarsmaktens jägarförband där massor med grabbar tidigare har testat sina förmågor i dessa moment, och faktiskt tränat för dessa tester? I det läget måste tragiken vara total.

Men en sak är i alla fall väldigt säker, om jag i Peter Skoogs värld inte kom tillräckligt långt idrottsmässigt så kom jag i varje fall ganska långt i livet tack vare all rörelse och annat som jag haft i skog och mark. Längre än vad en inskränkt, fördomsfull och nedlåtande Peter Skoog någonsin kommer att gå i sin väg mot himmelriket. Hade det varit något lite ”man” i Peter Skoog så hade han tagit upp sina funderingar personligen öga mot öga från början och dessutom hade han efter några dagar bett om ursäkt för sitt klumpiga sätt att utrycka sig på nätet. Men det tror jag knappast kommer att hända. Så liten på jorden är nog denne krabat…