Det är med blandade känslor jag skriver detta inlägg. Jag hade verkligen sett fram emot att delta i Springskytte-SM 2024 i Uppsala, och det kändes väldigt bra inför SM, men tyvärr satte en envis feber och förkylning helt stopp för mina planer.
Tråkigt att behöva stå över en tävling man gått in för sista tiden, men hälsan måste alltid komma först. Trots min frånvaro lyckades mina starka klubbkamrater (I2 skytteförening), ta hem en silvermedalj efter Stockhomspolisens lag i stafetten! Det ger mig extra motivation att komma tillbaka starkare till nästa års stafett-tävling. På genrepet med stafett-träning innan SM kändes det grymt bra för mig och jag var först i alla träningsrace vi körde så det var så tråkigt att inte kunna deltaga och hjälpa laget. Har varit med i stafettlaget alla år sedan 2013, och lyckats ta SM-guld alla gånger utom en då vi fick en minut i strafftillägg på grund av en tiondels sekunds missad hölstring utan för rutan man får hantera vapnen. Så klart först i mål hjälpte inte den gången. Men väldigt imponerande resultatsvit när man reflekterar och tänker efter.
Klubbkamraten Marcus Wilhelmsson lyckades också ta individuellt SM-guld i H35. Starkt!
Förhoppningsvis kan jag ge träningen mer tid nästa år och undvika sjukdomar sista veckan så får vi försöka ta revansch på Stockholmspolisen i stafetten.
Jag deltog i Kils stadslopp, vilket visade sig bli ett ganska intensivt träningspass. Loppet mäter fem kilometer (två varv på 2,5 km). Samma dag jag fyllde 47 år, och jag firade genom att ge mig själv ett riktigt bra träningspass. Familjen var med och tittade också och det var kul. I början kändes det väldigt lätt och jag kände att jag hade bra flyt, även om jag vet att jag fortfarande har en bit kvar till att nå något som kan kallas form. De första tre kilometerna gick riktigt bra. Men efter det började tröttheten smyga sig på ordentligt, och varje steg blev tyngre. Farten saktade ner betydligt, och stod nästan still på slutet men jag kämpade mig igenom. Nyttigt för kroppen men ovant. Behövs fler bra pass.
När jag grävde i gamla arkiv i Norge, stötte jag på en mängd orienteringsresultat från min pappa. Det var verkligen imponerande att se hur ofta han var bland de främsta eller till och med vann sin klass i tävlingarna genom åren. Jag skulle säga att han var snabbast i ungefär 70% av tävlingarna. Det var en speciell känsla att upptäcka hans framgångar i vårt grannland och inse vilken skicklig orienterare han var! Min pappa, Rolf Gävert, hade också äran att tävla mot legendariske Magne Lystad, många ggr, som kallades “skogens konge”. https://nbl.snl.no/Magne_Lystad Lystad var en av de största profilerna inom orienteringssporten, särskilt bland de äldre generationerna. Han var Norges första stora orienteringslöpare och blev internationell mästare flera gånger. Att min pappa inte var långt efter en sådan ikon inom sporten på långdistansorientering är verkligen imponerande! Artikel om pappa från 1970: https://www.l-ogaverth.com/AN1.pdf
Under påsken blev det en tur i skogen med de trogna turkamraterna Mr. Nilsson och JR. Blev de norra delarna av Arvika kommun som övervakades. Hade min Norrøna Recon Synkroflex Pack på 125 liter full med utrustning. Det är bra träning att bära med sig lite extra prylar. Ryggsäcken är utvecklad tillsammans med militären. En bra säck när du bär tungt.
På väg mot den tänkta lägerplatsen stötte vi på tre älgar, varav en var helt vit. Dessa vita älgar i trakten är inte albinoälgar med röda ögon, utan de har en vit färgform på grund av en genetisk defekt. Den vita älgtjuren Ferdinand i Gunnarskog blev extra känd då han ofta stod vid vägen i närheten av Bergatorp – Tvärud och betade. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vita-kandis-algen-ferdinand-ar-borta
Intressant nog såg vi också mycket bökande från vildsvin (latin; Sus scrofa), trots att det inte tidigare funnits vildsvin i området. Det verkar som om de har spridit sig till nya marker. Vi kunde se hur ett vildsvin legat under en gran.
Vid lägerplatsen som ligger på en bergskant med fin utsikt västerut har jag och JR övernattat tidigare, och första gången jag var där på egen hand måste varit i slutet på 1990-talet. Att övernatta på en bergskant med utsikt över landskapet är verkligen en minnesvärd upplevelse. Jag och JR var där och övernattade våren 2021. Film från den turen finns här: https://youtu.be/sKwpWSnI6aE?si=8xn4-R_9pIUuPlWY
Vi eldade stockar av död tallved och det funkade bra. Stora gamla döda tallar kan man elda hela stockar med om man vill få det att brinna riktigt länge. Men kom ihåg att gamla tallar är viktiga för många arter, så det är bra att vara försiktig och hållbar i användningen av dem. Gamla döda tallar har en hård ved som bryts ned långsamt, vilket ger en lång och stabil brinntid.
Klockan 04:00 vaknade både jag och Nilsson av att det regnade. Vi hade dock en tarp uppspänd över sovplatsen. En tarp är användbar både för övernattningar och dagsturer. En bra tarp ska gå snabbt att sätta upp, skydda bra mot vind- och regn samt ta liten plats i packningen.
På morgonen blev det en löptur där vi följde delar av en runda som min pappa brukade springa när han laddade upp inför orienteringssäsongen och Fjäll-OL. Pappa var framgångsrik i den utmanande patrulltävlingen Internationella Fjällorienteringen, där han segrade ett tiotal gånger. Denna tävlingsform verkar ha passat honom perfekt. Fjällorienteringen var en tredagars orienteringstävling arrangerades så gott som årligen sedan 1938 men som sedan ett antal år inte arrangeras längre. Sprang tävlingen två gånger själv, en gång tillsammans med pappa – år 2004: https://www.l-ogaverth.com/nyheter/fjallorientering.htm Riktigt imponerad av min gamle (han var då 66 år) far den gången. I efterhand var det en bedrift att vi klarade bli femma!
När jag, Nilsson och JR var färdiga med löpturen så tog vi frukost i lägret och vilade upp oss för hemfärden. På väg ner mot bilen så blev JR uppspelt och vi tror att det kan ha varit vildsvin i närheten och det var det han kände…
Sammanfattningsvis en mycket fin och minnesvärd skogstur!
En ovanlig situation inträffade häromkvällen. Var ute och sprang med JR (hunden) på väg ner mot Björntjärn uppifrån Örshulta. Det hade nästan mörknat helt men hade inte slagit på pannlampan ännu. Brukar vänta med att tända lampan tills det inte går att springa utan ljus. Hörde något djur i den täta skogen vid sidan av skogsvägen och hunden blev lite i farten. Trodde först det var en grävling. Plötsligt och från ingenstans kommer en stor älgko (cirka 300 kg) i full fart och när jag får syn på den är den bara två-tre meter ifrån mig åt samma håll jag springer och den springer i full fart mot mig. Inte en chans att hinna undan så den springer rakt över mig. Har sen inget minne av vad som händer då jag troligen tappade medvetandet av smällen en kort stund, men när jag ”vaknar” till så tar jag och hunden (JR var nog lika överraskad som mig vad f.. det var som hände) oss bakom en gran men älgen springer in i granen och ska ta mig igen. Får en spark på knät och den är så nära så jag kan ladda en armbåge i trynet på älgen. Verkade inte ge någon stor effekt och älgen kändes väldigt fokuserad på att ta mig.
Har mött en hel del aggressiva älgar genom åren, främst ko och kalv men den här ensamma kon var mycket mer målinriktad och verkade ”galnare”. Något som också var lite märkligt var att den inte brydde sig om hunden utan det var mig hon fokuserade på. Så brukar det inte vara med aggressiva älgar som möter någon med hund.
Vid tredje utfallet blev det mer fart på JR, och han började skälla och morra rejält. JR satt fast i mig genom midjebältet, men tänkte att nu släpper jag JR så får han fritt spelrum och så går vi båda till motangrepp för det började nästan bli en kamp om överlevnad. Var en mycket märklig känsla då älgen inte gav sig. Men just när vi var på väg att agera kändes det som älgen taggade ner och gick ganska långsamt därifrån och vidare in i mörkret. Hittade sen inte pannlampan så fick jag stappla mig ner till 175:an och fick skjuts hem av Thomas Östlund. Tacksam för detta. Behövde lampan för att följa stigarna hemåt och med tanke på vad som fanns i skogen ville jag se var jag sprang. Åkte sen tillbaka och letade upp pannlampan som älgen slagit av mig. Kan väl säga att jag tittade mig omkring när jag letade efter lampan. Kom undan med lite skador på smalben, knän och låret. Ont i huvudet och nacken. Älgen har gjort en del utfall mot folk tidigare. Min granne vågade inte gå i skogen där han kunde tänkas träffa på just den här älgen. Grannen är för övrigt en rutinerad älgjägare och har liksom jag träffat på en del argsinta älgar genom åren.
Hela situationen kändes märklig då jag alltid hävdat att skogen är den säkraste platsen man kan befinna sig på. Men. Det är en väldigt säker plats fortfarande. Hade det varit dagsljus hade jag sett älgen tidigare och haft mer tid på mig att ta mig ur vägen men nu hade jag en halv sekund på mig att agera. Blev helt överraskad av rusningen från ingenstans i mörkret.
Några arbetskamrater hade sen pratat med någon som var reporter på VF, och han vill skriva om händelsen. Expressen hörde också av sig. Förstod inte riktigt nyhetsvärdet, och var väl inte så sugen på att alla skulle veta att man fått stryk i skogen, men jag brukar vara öppen med det mesta så fick väl försöka förklara händelsen. VF-artikeln stämmer bäst med händelseförloppet, i den från Expressen var det en del som inte var korrekt.
Förra helgen hade vi en trevlig avslutningstillställning med middag på O’Learys för MSK-fotboll.
Blev tilldelad årets uppmuntringspris för fotbollssäsongen 2022. Mycket hedersamt. Speciellt när de bästa fotbollsåren ligger 2 decennier bakåt i tiden känns det speciellt att få ett sådant pris som 45-åring. Det värdesätter jag högt. Prisskåpet är nu komplett.
Motiveringen löd:
”Årets uppmuntringspris: Går till en spelare med bra närvaro på både match och träning. En person som aldrig gnäller och som alltid finns till hands och ställer upp. En av få, kanske den enda? Som byter bort jobbpass för matcher med MSK i div 6. I ett lag där många är väldigt duktiga på att berätta vad alla ska göra hela tiden, så är det väldigt skönt att ha en spelare som aldrig gnäller utan knyter näven hårdare när det är motvind. Efter ett uppehåll på 20 år så gjorde han comeback en blåsig höstdag 2019 mot Hillringsberg på hemmaplan och har sedan dess varit en lojal städare på vårt mittfält. Jagar han inte motståndare på fotbollsplanen så jagar han lokala politiker i stan. Årets uppmuntringspris går såklart till L-O Gävert.”
Vår lagkapten Tobias Ingman fick mycket välförtjänt pris som bäste spelare och bäste målskytt var Abid Salehi.
Tycker vi sammanfattningsvis gjort en bra säsong. Visserligen har vi varit lite ojämna som drog ner oss lite i tabellen och vi slutade på 5:e plats, men vi slog alla tre topplagen IK Arvika fotboll U, Gunnarskog/Bortan och IFK Sunne fotboll U på hemmaplan. Matchen mot Arvika var troligen säsongens bästa där vi taktiskt och kämpamässigt gjorde det mycket bra. Avslutningsmatchen mot Klässbol där vi vann med 6–1 var också mycket bra – där hade vi ett mycket bra anfall och försvarsspel med mycket bollar att jobba på för oss på mittfältet.
Tycker det varit riktigt kul och de stunder vi presterar som bäst är vi bra med på banan. Missade några roliga matcher i mitten av säsongen på grund av skador men förutom detta så blev det många matcher.
Våra tränare/ledare Simon, Emil, Christian och Jon har gjort ett mycket bra jobb och lagt det hela på en ”lagom” nivå som passat de flesta.
I inlägget från TEAM FORIMP för 5 år sedan kunde läsas:
Team Forimps Lars-Olof ”L-O” Gävert har nu tagit ett definitivt beslut att säsongen 2016 var hans sista elitsäsong. Även om inte L-O ”tränat” på elitnivå de senaste två säsongerna har han ändå varit med och tävlat i elitklassen. Nästa år blir det motionsklassen H 40 som gäller vid de flesta tävlingar. L-O har 2016 vunnit bl.a. Arvika stadslopp, Finserudsmarschen, två deltävlingar i Watt Nordic terränglöpningscup, Åmotforsloppet, Häljebodaloppet, Sisuterrängen, Karlstad Marathonstafett, Brunskogsloppet, Kilterrängen, Långa terräng-DM och Göteborgsvarvets seedningslopp, samt ett antal springskyttetävlingar som han avslutade på bästa sätt med att vinna 3 SM-guld. Han var även uttagen till militär-VM i Italien under hösten men var tyvärr tvungen att stå över detta på grund av en skada som stört honom de tre sista säsongerna.
L-O har i sitt idrottande också tagit några ”smällar” och lärdomar av skador och sjukdom. Bland dessa finns två knäoperationer, knäckta revben, krossad lårmuskel, några muskelbristningar, järnbrist, orienteringssjukan ´twar samt en efterhängsen hälseneskada. En summering från seniortiden visar att L-O tagit 14 SM-medaljer i olika sporter, varav 9 SM-guld. Han har också ett guld, ett silver och ett brons från FM i löpning och orientering. Han har även vunnit flera deltävlingar i svenska cupen i multisport och tagit många DM medaljer i orientering, längdskidor, löpning och terränglöpning. L-O har över 100 segrar i olika tävlingar och fler än 100 ggr har han stått på prispallen som tvåa eller trea. Även om han främst var en multiidrottare som tävlade i många olika konditionsidrotter så är han den ende västvärmlänning på herrsidan de senaste 20 åren som klarat kvalificeringsgränserna till SM på halvmaraton och maraton i löpning.
Kul läsning idag.
Riktiga elitträningen avslutats några år innan det här blev skrivet, redan i december 2014 i och med 4-hjulingsolyckan. Efter denna blev det aldrig ”riktig” träning igen. Åtminstone inga längre perioder. Minns tydligt hur kroppen kändes då man var i riktigt bra form.
Målsättningen nästa år får bli att få version 4.5 att bli vassare än 4.4.
20 oktober 2017 opererade jag min
hälsena. En efterhängsen skada som funnits där i ca 5 års tid. Det hade varit
mkt smärtsamt att träna och i vardagen så haltade jag fram – så det var
verkligen dags att göra något åt detta. Två benbitar tog de loss, som hade
skavt på hälsenan så delar av hälsenan var sönder. En ganska omfattande åtgärd
och doktorn som opererade frågade hur har jag överhuvudtaget kunnat springa med
denna, så det var inte konstigt att jag i perioder haft mycket ont. Gott att få
det gjort. Så under vintern var det skidåkning och cykel som gällde i
träningsväg. Kunde börja springa lite smått för någon vecka sedan med endast
lite stelhet och smärta från främst ärrvävnaden.
För skojs skull anmälde jag mig
till Baksjöloppet i Norge. En tävling över 11,4 km där jag startat 9 ggr, med
ca 600-700 deltagare. 2 ggr har jag stått som segrare, och resterande ggr varit
på pallen. Tänkte innan att prio 1 är att hälsenan funkar brukligt och det var
främst en test för den. Kunde jag vara topp 10 så var det en bragd med tanke på
att jag inte elit tränat sen hösten 2014 – men det var en tanke jag hade. Nu
tog benen slut efter 2 km och jag kämpade mig i mål på 17:e plats. Enorm
skillnad i form, och man fattar först nu vad som egentligen krävs för att vara
med i toppen på en sådan tävling. I huvudet trodde jag ändå i typ 10 sekunder
att jag kunde vinna och tog mig plötsligt strax före startskottet small tillbaka
till 2007 eller 2014.
Hälsenan gjorde lite ont efteråt,
som väntat vid full belastning, och mina tankar är att bli lite bättre form
framöver. Det blir absolut inte någon
riktig träning men hålla igång lite bättre får jag allt göra.
Apropå gammal form. 10-Mila orienteringen
avgjordes i helgen. Satt och kollade på det och blev imponerad hur fort de
springer i skogen. Tänkte för mig själv att för ett antal år sedan kunde jag
hänga med i stort sett vem som helst på ”långa natten” sträckan , nu skulle jag
inte hänga med i 500 meter ens. Och Park tour Värmland kommer till Arvika imorgon.
Sprintorientering, har bra facit där, har varit med 2 ggr i Arvika, på
hemmaplan och vunnit två av två. Ett år var jag nere på 34:e plats vid första
kontrollen men i mål drygt 30 sek före tvåan, vilken jäkla form man måste ha
haft då. Imorgon skulle jag vara glad om jag blev, typ, 34:a.
Sista snön i västvärmland tog man
vara på. Jag och Christian åkte bland annat på en ruskigt fin övernattningsskidtur
med drömföre. Grymt! Bilderna är från den veckan och veckan efter.
Blev ett testlopp, 5 km asfalt/grus här
i påskhelgen. Har inte kört något fartpass sedan oktober och har
knappt tränat sen början av december då jag därefter haft en
massa återkommande förkylningar, halsont och bihåleproblem. Så
det var inte lång tid jag hann börja träna lite igen innan jag
skulle försöka springa testlopp. Bävade mig innan start då jag
förstod att det skulle bli jobbigt för benen men det var bara att
köra.
Första kilometern gick ändå
förvånansvärd lätt. Att växla löpsteg beroende på medlut eller
motlut gick dock riktigt dåligt och kände mig klumpig och var rädd
för att stumna. Hade en tid ca minuten bakom mitt rekord men då
hade man en tröskelfart på 3,20 per km, nu ligger väl max på hårt
underlag därikring. Är såklart en bit ifrån där jag önskar att
vara men med tanke på bakgrunden jag har så är det ganska klart
att man ändå har en bra grund i kroppen. Får ta tävlingar här i
vår som träning och försöka bli bättre form till sommarn/hösten.
Tror dock att jag kan springa rätt fort i skogen innan dess.
Vi har också försökt styra upp
verksamheten kring teamet på ett bättre sätt då detta har varit
eftersatt en längre tid. Vi kommer nu hetta Team Forimp, namnet är
efter vår huvudsponsor som ställt upp för oss i flera år
(brorsans bolag). http://www.forimp.se
Återkommer med info när vi lanserar nya hemsidan.
Ibland har jag ryckt in extra i FORIMP
AB och för någon vecka sen hade jag ett intressant uppdrag då det
skulle köras ut virke från en ö. Isen var inte tillräcklig för
någon traktor så det blev motormanuell avverkning och därefter
utkörning med 6-hjuling. Fick dra stock för stock de grova
timmerbitarna och sen köra massaveden på kärra. Blev 2,5 dagars
jobb för att få ut virket över isen. Sista dagen fick jag hjälp
av Christian och Eric så då gick det lite snabbare. Sista lasset
jag körde över så gick det hål i isen men 6-hjulingen klarade
sig, dock var det sista gången som jag körde över igen så det var
verkligen på håret att vi fick ut det vi kunde få med oss. Ibland
har man marginalerna med sig..
Var för första gången och tittade
till Mathias gravplats på Brunskogs kyrkogård under påsken. Han
ligger begravd på en väldigt fin plats. Kändes väldigt märkligt
och overkligt att stå och titta på en yngre kamrats grav. Saknar
honom så oerhört mycket…
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
20 oktober 2017 opererade jag min
Blev ett testlopp, 5 km asfalt/grus här
