ADVENTURE

Har tränat ordentligt i en månad nu. Det känns faktiskt riktigt kul att träna för tillfället även om fantasin inte direkt flödar kring vilka pass man ska köra utan det mesta blir en form av samma pass. Hade trevligt sällskap på en tur igår. ”Pratpass” där man pratar om roliga saker lyfter tillvaron. De flesta pass är nu väldigt lugna men testade att ligga 3 km i 3,10 fart förra v och det kändes förvånansvärt bra i andningen så den centrala kapaciteten är det nog inga större fel på. Benen var dock inte så rappa men åker man 5h skidor dagen innan med 15 kg packning så kanske det förklarar saken. Körde lite bänkpress med Erik N och några andra i helgen, första gången på drygt 10 år trodde jag men såg att det var nog 8 år sen sist när jag kollade upp det. Kändes ruskigt ovant, och att klättra upp i vikter kändes. Var ganska besviken att jag inte fick upp 100 kg även om det var nära. 90 fixades lätt iaf. Nervsystemet kanske kom igång nu efter ett pass så jag tror att nästa gång åker 100 kg upp utan problem. Skumt att jag inte tappar mer ändå efter så många år, har ju liksom tränat precis allting som motverkar och minskar styrkan senaste åren. Är säkert farfars grundstyrka som finns någonstans där i kroppen, han var ju ruskigt stark av naturen.

Farfar i mitten…

Fick en kommentar på facebook som var underlig eller lustig hur man nu skall se på det.Tänkte för mig själv att om en tomte som jag inte känner eller aldrig har träffat kommenterar saker han inte vet något om i direkt nedlåtande ordalag så säger det väl mer än honom än om mig, så det är inget att bry sig om. Sen gick det någon dag och jag kom att tänka på det igen, vad menade han egentligen? Och jag tänkte också på om han nu tyckte att inte jag kommit någonstans, hur långt har han då kommit själv när han kritiserar andras val i livet så kritiskt på ett internetforum? Om han nu menade rent idrottsligt och resultatmässigt så kan man säkert komma längre om man har gjort allting perfekt, men det är även otroligt många som har gjort samma eller större insats träningsmässigt än mig och inte nått samma resultat. Detta finns det säkert tusentals anledningar till men jag skulle aldrig någonsin kunna anse att någon av dessa människors insatser har varit ”tragiska”. Om de inte kommer under 24h på låt säga ett millopp så är de aldrig någonsin mer tragiska än Peter Skoogs egna kommentarer.

Och därför skriver jag dessa rader, han kan sparka på mig om han vill och han har tydligen på något konstigt sätt behov av detta, men jag tycker att det känns orättvist att han samtidigt gör det på alla andra som nått likvärdiga eller sämre resultat just idrottsmässigt med samma eller större träningsinsats. Hans påhopp är ett påhopp mot alla som tränar. Och vilken betydelse spelar detta överhuvudtaget? Var och en har sin fulla rätt att göra vad de vill här i livet utan att de ska behöva försvara sig mot att de varit eller är ”tragiska”. Jag vill inte gärna sänka mig till hans nivå men jag funderar på vem som är mest tragisk egentligen? Den som verkligen gör något den tycker är kul och brinner för eller den som anser detta är tragiskt och har ett stort behov att utrycka detta.

Men det fick mig även att tänka på resultat. För egen del. Vad borde jag ha nått för resultat för att vara mindre tragisk i hans underliga värld? Han utgår säkert från ren löpning när han tänker. Vi kan ge några exempel på tider, mer eller mindre tragiska. Om jag nådde låt säga 1,11 på halvmaraton, hade jag då varit mindre tragisk vid 1,09 eller 1,06? Och om jag nådde 32 på milen i samma lopp, hade 31 eller 30 varit mindre tragiskt? Och hur tragisk är den som tränat betydligt mer än mig och når 1,17 på halvmaraton eller 36 minuter på milen som bäst? Eller hur tragiskt är det att sätta ett banrekord i Norge på ett terränglopp där massor med västvärmlänningar kört i 30 år och samtidigt spurtslå en kille som gör runt 8,00 på 3000 meter och någon vecka senare springer 1,05 på halvmaraton. Kanske borde man ha slagit honom med 2 minuter för att vara mindre tragisk? Dessutom helst med 25 kg packning på ryggen så hade tragiken kanske varit nere i 25 %. Och hur ställer man sig till det faktum att man sätter testrekord i kondition tillsammans med olika styrkemoment i tester på ett av försvarsmaktens jägarförband där massor med grabbar tidigare har testat sina förmågor i dessa moment, och faktiskt tränat för dessa tester? I det läget måste tragiken vara total.

Men en sak är i alla fall väldigt säker, om jag i Peter Skoogs värld inte kom tillräckligt långt idrottsmässigt så kom jag i varje fall ganska långt i livet tack vare all rörelse och annat som jag haft i skog och mark. Längre än vad en inskränkt, fördomsfull och nedlåtande Peter Skoog någonsin kommer att gå i sin väg mot himmelriket. Hade det varit något lite ”man” i Peter Skoog så hade han tagit upp sina funderingar personligen öga mot öga från början och dessutom hade han efter några dagar bett om ursäkt för sitt klumpiga sätt att utrycka sig på nätet. Men det tror jag knappast kommer att hända. Så liten på jorden är nog denne krabat…

Tagit beslutet att köra vidare med idrotten på rätt seriös nivå men med vissa förändringar. Det har varit en lång process att komma fram till ett bra och genomtänkt beslut för jag ville inte göra något förhastat, ett tag såg det verkligen ut som att det inte skulle bli någon fortsättning men jag ville ha ett bra beslutsunderlag så jag väntade ända fram till nyår innan ett definitivt beslut fattades. När jag lämnade året som gått bakom mig och med ett nytt år framför mig blev det lättare att se framåt. Under tiden processen fortgick tränade jag väldigt sporadiskt, detta sedan slutet av augusti. Under denna tid tittade jag både bakåt och vad som kan tänkas komma framåt.

Varför jag var tveksam till en fortsättning baserades främst på att jag under året tappat glädjen med att både träna och tävla, detta berodde till stor del på att min trogne träningskamrat som funnits vid min sida under alla år stämplat vid sin sista kontroll. Allt träningsprat, alla träningspass, tävlingar och annat vi åkte iväg på tillsammans försvann så plötsligt. Ena sekunden är man ung och har hela livet framför sig och varje dag är lika lång som ett helt liv, andra sekunden är båda föräldrarna borta och endast minnen är det som finns kvar av en svunnen tid. Kvar är man i ensamheten med frågor som man aldrig kommer få några svar på.

Sista gången pappa var med på en tävling var i Norge våren 2012, jag blev där tvåa sekunder bakom en mager norrman av skin och ben (2,27 löpare på marathon). Farsan orkade då knappt stå och hann inte fram och heja på slutet som han brukade (hade kört loppet sen 2007) så då brydde jag mig inte om att lägga i spurten. Detta var sista gången pappa var med på en tävling och tomheten efter honom blev för stor att bära och inom idrotten där vi delat allt genom åren var saknaden extra påtaglig. Jag hade också sagt för några år sen att 2012 var det år då jag skulle sluta köra seriöst och sedan börja träna på en annan nivå. När jag sedan råkade ut för järnbristen och andra saker som gjorde att säsongen blev långt ifrån vad jag tänkt mig så tänkte jag att jag borde nog inte sluta när det finns så mkt som jag inte fick ut detta år. Det hade varit lättare att ge sig om man varit nöjd med säsongen tror jag.

Något som också jag vävde in i beslutet jag kom fram till var att när jag och pappa tog vår sista skogstur (våren 2012) tillsammans så pratade vi om att jag skulle sluta men han tyckte varför sluta nu, bara att köra på som du känner för och ha roligt sa han. Träna kommer du ju att göra i alla fall resonerade han. Hitta glädjen och därifrån får du motivationen sa han. Det var så han själv kört under alla år med orienteringen. Det lät bra och jag sa att det kör vi på. Glädjen han pratade om var dock svår att hitta efter att han försvann och jag fick leta länge och väl innan jag kom på andra tankar.

Det var flera saker som fick mig till detta beslut och satsningarna blir lite annorlunda 2013. 2012 var det lite större fokus på löpning eftersom jag som en (av endast två) värmlänningar kvalade in till SM i halvmaraton. Detta slog mindre väl ut med järnbrist som satte kroppens prestationsförmåga ur spel. Har ju inte direkt någon löparkropp och kommer aldrig få det heller så det kanske var felprioriterat men nu blir det mer fokus på multisportaktiga moment där jag nog kommer bättre till min rätt. Om man räknar trailrunning till multisport så har jag ju totalt två SM-medaljer samt några segrar och pallplaceringar i svenska multisportcupen att se tillbaka på så helt borta ska jag väl inte vara i den sporten. Har några gubbar jag kommer köra tillsammans med som är vassa. Orienteringen håller jag kvar vid på samma sätt som tidigare och ska man hänga med på ”långa natten” kan man inte ligga på latsidan. Löptävlingar kör jag givetvis som bra träningspass. Enkelt och bra.

Känns skönt att ha tagit detta beslut och lägger ganska stort fokus nu för att kanske kunna ta igen missad träning genom att vara mentalt ”rättinställd”, för man kan knappast träna igen missad träning. Det finns även ett team, en klubb och bra sponsorer bakom som backar upp och detta känns bra. Kör nu bara lugn grundträning närmaste 3 månaderna men som test så körde jag i veckan ett hårdare löppass med bl.a. SM 10:an på marathon 2012 och jag såg då att jag hängde med bättre än jag kunde tro så helt fel att gå med packning i skogen verkar det inte vara. Enligt egen utsago så var denne löpare i riktigt fin dagsform så det var ett positivt tecken att ta med sig.

Firade beslutet att köra obanat med turskidor i 4h som ett fint träningspass igår. Tror detta är riktigt underskattad träning faktiskt. Ni kan se hur en typisk tur ser ut i filmen nedan: <!–
WriteFlash('’);
//–>

I lördags hade vi klubbmästerskap i Set Sail IF. Tyckte upplägget var riktigt intressant för egen del, men var lite orolig att det skulle skrämma bort några då vi körde tre deltävlingar på samma dag. Ett ganska hårt koncept men genomförbart för alla bara man tror det själv och samtliga deltagare kämpade på otroligt bra.

Vi började med vårt traditionella testlopp på 5 km. För egen del så körde jag inte på absolut max eftersom jag tänkte att lite krafter är bra att ha på de andra racen, men det kändes ändå som man fick jobba hårt, och kroppen svarade inte så bra som jag hade hoppats. Var lite skumt tyckte jag då jag var pigg på onsdagens nattjakt.

Därefter var det så snabbt som möjligt efter alla kommit i mål dags för Rävrace. Nästan 4 km terränglöpning. Längesen man körde där och banan var lite småhalkig av lera och löv. Nu kändes det som om man körde på en lägre ansträngningsnivå, men ändå så gick det i ett högre tempo än på testloppet. Fanns en hel del till i kroppen här så det var bra känsla. Ett helt ok race.

Sista loppet var ett jaktstartslopp uppför 310. Fick starta med ungefär 40 sekunders försprång, men körde på hårt första halvan sen lugnade jag mig lite och eftersom jag inte såg någon bakom mig så behövde jag inte springa ihjäl mig sista biten. Det var nog klokt då jag fortfarande är lite försiktig med kroppen efter järnbristen jag dragits med. Kändes också att man hade två lopp i benen sen tidigare och att man var mosig men med tanke på hur lerigt och blött det var i skogen så var det flera som var grymma i backen. Om vi hade startat samtidigt tror jag några säkert sprungit riktigt fort uppför men jaktstart har helt klart sin tjusning. Är ju ganska vanligt med jaktstart inom orienteringsporten.

Kul och annorlunda klubbmästerskap. Hoppas alla tyckte att det var genomförbart och att det inte skrämde bort någon att det var tre tävlingar samtidigt.

Resultat

Blivit några turer på skogen som vanligt samt lite träning. Kroppen fungerar stundtals helt ok men också riktigt dåligt ibland. Hoppas få svar på de sista proverna jag tog förra veckan snart. Fick åtminstone möjligheten att träffa en läkare som verkade kunnig kring problem jag upplever. Hoppas det ska stabilisera sig snart så man kan träna lite mera. Har ändå planerat in en långdistansorientering i Norge nu till helgen som jag tar som ett bra träningspass men hoppas att ha bra känsla både rent orienteringstekniskt samt fysiskt. Måndagsträningarna har startat och jag tror nästan det var deltagarrekord på styrkedelen igår. Bra tecken.Troligtvis så var det ensamma vildsvinet jag fick flyendes på bild tidigare i sommar detsamma som kördes på vid väg 61 i höjd med Bergsjön. De är inte så många runt Arvika ännu. Hade även dagarna innan sett spår från en ensam gris i södra delen av samma sjö.

Äntligen har man fått registrera några pass i träningsdagboken igen. Kroppen är ännu inte helt hundra så jag tar det fortsatt försiktigt men det känns ju ganska bra att bara kunna lufta lite på sig när andan faller på. Här kan ni se en trevlig naturfilm om storälgar. Älgarna i början av filmen som är fotade i Sarek nationalpark upplevde jag 2002 (bild ovan). Ett fantastiskt område med mäktig natur. Blir sugen på att ta en resa dit igen. Får nog finnas med i någon plan framöver. De riktiga bjässarna i andra delen av filmen från Alaska är imponerande.

Fö så tog jag och Chrille en övernattningstur i gränsområdet i närheten av Östervallskog. Bilder och reportage kommer senare i veckan.

Ville få mig ett bra träningspass igår så reste till Forshaga tillsammans med resten av Set Sail IF-ligan där Festivalloppet arrangerades. En del träning med tunga vikter sista tiden, så jag hade inga större förväntningar om en jättespänstig kropp och det var så jag kände direkt loppet startade också. Däremot var syreupptaget på topp så andningen kändes kontrollerad hela vägen. Började dra i 2 km med motvind och de andra bakom. Osmart drag men vad gör man inte för löparkompisarna.

Lade märke till många som körde alldeles för fort i början då de var väldigt långt efter i mål. Tänkte för mig själv att de där har ju ingen aning om sin egen kapacitet egentligen. Killen från Kil som vann loppet i Arvika, Adam trodde nog han skulle kunna hänga mig denna dag också för han hade väl ingen koll på att jag var som ett sänke i Arvika så det var han, Anders Eriksson (10:a på SM i Marathon 2012) och Åmåls Elias Björnsson och jag som blev till i en klunga i täten i 4km. Hörde Adam slet hårt för att följa och efter dryga 4 km släppte han, det blev sedan till 2,5 min i mål. Efter vätskan vid 5 km så fick Elias en liten lucka. Jag tog lite vatten och fick jobba ikapp en lucka till Anders men kroppen funkade så det var inga större problem.

Kändes som denna fart kunde jag hålla rätt länge men tänkte för mig själv att det var synd att jag tränade styrka så jag inte hade spänsten då det var väldigt fint att springa denna kväll och resten av kroppen var bra. Vid 8,5 km sprang jag och Anders ikapp Elias lucka. Anders drev därefter på fint. Sista kilometern hade jag inget mer i benen att gå med så jag vek ner mig med 500 meter kvar och joggade in på 33.03. Tog loppet som ren träning men synd jag inte sprang på lite mer sista hundra så jag kom under rätt minut iaf. Kändes bra i kroppen hela vägen förutom benen men det hade jag räknat med så jag var nöjd, är mer mentalt än kapacitet sista biten.

Resultat

Första racet jag kör som jag inte har en massa tankar på farsan, före, under och efter loppet. Kanske för att det var ett nytt lopp som jag inte deltagit på tidigare. Kändes lättare. Hittade en bild på pappa i en bok:Många är hårda några säsonger, få är det under många, många år….

Varit en sväng på
träningsläger på ön Fuerteventura. Denna kanarieö som skapades av vulkanutbrott
för 20 milj år sedan ligger ca 100 kilometer utanför Afrikas nordvästra kust i
Atlanten så det var ganska behaglig temperatur där nere. Vi bodde vid Playitas Resort
och detta ställe liknar inga andra charterresmål. Playitas är nämligen först
och främst ett aktivitetsresort med oändliga möjligheter för träning av
kroppen.

Lägret var trevligt
och underhållande. Ganska många dråpliga händelser. Sören, Anders och Gollum/Pelsjegern
höll lådan rätt ordentligt. Träningen började annars med att jag blev magsjuk,
Sören blev därefter förkyld några omgångar och sedan blev det Anders tur att
råka ut för magsjukan, och därmed förvandlades han tillfälligt till Gollum så
vi hann med det mesta. Maten var riktigt bra och möjligheterna många. Blev
några tennismatcher på fina banor där det fanns riktigt dåliga förlorare och
goda vinnare. En del vill vinna i allt de gör. Fina möjligheter för
styrketräning fanns också och där dominerade ”Ryggen” totalt första veckan. En
riktigt bjässig kille från något avlägset land.

Fick även en vän i
en kolsvart hund som egentligen var vakthund men gillade att prata lite med
Svensken som kom springande förbi hundens gigantiska stängsel. Hundtiken följde
oss varje steg och plötsligt en dag låg hon utanför staketet och lurade på oss.
Anders försvann och hunden sprang mot mig i full fart men jag såg att det var
en glad hund så vi hälsade på varandra. Så sedan nästan varje tur så stod
hunden där och väntade när man kom. Hon lärde sig svenska snabbt och fattade:
-Nu får du gå hem. Tror folk därnere inte pratar med hundar på samma sätt som
vi här, utan ser dem som rena redskap. Där nere var det vakt som gällde. Nästan
på varje gård fanns en hund som skällde. En del värre än andra. Inte för inte
det kallas: Insulae canariae, ”Hundöarna”, efter det latinska
ordet Canis = hund.

Sammanfattningsvis:
Bra läger med kontroll på det mesta vid ett ställe jag gärna återvänder till.
Saknade dock lite skog.