ADVENTURE

Blivit några
turer i skogarna men tyvärr dåligt med övernattningar. Vill gärna men det är
svårt att få till tillräcklig med tid för man vill inte stressa när man ligger
ute heller utan då vill man koppla av ordentligt. Träffat på många av skogens
fina varelser på sistone ändå som tur är. Ibland har jag sett dem utan att de sett mig och
ibland har de upptäckt mig. Ex. Tjädern brukar oftast flyga iväg innan man
hinner se den när han sitter nere på marken. Fick även se en duvhök som slog
en tjädertupp vilket jag inte sett tidigare. När jag kom tillbaka en timme
senare så hade han ätit en hel del av den. Rovfåglarna är mäktiga, vi har en
tornfalk som härskar utanför stugan och den drar sig inte för att störtdyka mot
konkurrenter som närmar sig. Ormvråkarna som cirklar över här är ganska utsatta
för hans angrepp men mest står han och ryttlar över åkrarna i jakt på
smågnagare.

Rådjursbocken
har jag lurat så att jag kom honom så nära som bara ett par meter under några
minuter. Och en get följde jag efter så att jag var precis bakom henne en
längre tid. Det var intressant att se att när det kom folk genom skogen som
hade varit uppe vid tjärnet så gick hon fram mot stigen för att titta på dem.
Hon såg dem men de kunde omöjligen upptäcka henne i den tätbevuxna skogen,
eller mig som var några meter bakom.

Vildsvinen
sprider sig också i Västvärmland och nu finns det ett gäng även i Växvik. Bara
en tidsfråga innan de finns överallt i kommunen. Nu har jag inte sett något mer
än spår sen jag sprang ihop med galten i vintras men vet att
de finns där. När det gäller vargarna i det så kallade Racken-reviret så har
jag ännu inte kunnat se några tecken på att det har tillkommit några valpar.
Det enda jag sett är spår efter en ensam varg, troligen hanen som kommit travandes
i gamla välkända stråk. Gick rykten om att de hade visat sig söder om järnvägen
men när jag undersökte saken mer noggrant så visade det sig att där strövar
ibland en hund omkring som är mkt varglik. Min bror såg den och tog nästan fel
själv och då förstår man att andra kan se fel för den var tydligen otroligt
likt en varg. Den var mycket mer likt en varg än Tsappo och frågan om det inte
rent av var en varghybrid (hälften varg).

Racken

Det går
alltid en massa rykten om vargar som inte visar sig stämma när man kollar upp
saker och i fallet med Racken-reviret så skulle det (enligt rykte) i vintras vara
en tredje varg som följde i deras spår. Jag spårade de två 50 mil med skidor i
vintras i olika omgångar och aldrig var det fler än två vargar i sällskap.
Däremot var det minst ett par lodjur som också rörde sig i samma område och
kanske tog man fel på spåren. Folk säger ibland så mycket och det är likadant
som att en del vill hävda att det finns inte djur på skogen längre (Värmland)
men jag kan lova att så mycket djur som jag sett de senaste åren det fanns det
överhuvudtaget inte en möjlighet att kunna se för 10 år sen. Och så vet jag en
hel del andra som är ute i markerna mycket som också säger. Hjort och vildsvin
är nu vanligt förekommande. Mer än 30000 älgar (mindre än under älgexplosionen
men ändå mkt), rätt så mycket rådjur, lodjur, räv, skogsfågel, rovfågel,
vildsvin, grymt gott om bäver (i bäverland kan det finnas ex 4 hyddor i samma
tjärn) och flest antal vargar i landet. Värmland är viltrikt idag och rör man
sig över stora ytor så kan man få chansen att se mycket. Det känns fantastiskt.

Idag var
jag och sprang Brunskogsloppet. På detta fina lilla arrangemang bjöds det i år
på bra väder och rätt så många startande. Hade klämt till med lite extra tuff träning
förra helgen och i början på denna v och hade mina aningar om att kroppen
kanske inte skulle vara som i toppslag, men att den skulle vara i ganska
brukbart skick trodde jag nog. Räknade att Per Alsterdal (tidigare Jacobsen)
skulle bli tuffast att tampas med denna dag och trodde att vi skulle vara rätt
så jämna då det skiljde 5 sekunder mellan oss senast vi möttes. Då bromsades
jag något på slutet när jag fick problem med magen och fick släppa ikapp Per.
Tyvärr var jag en bit ifrån den formen idag och således ännu längre från min
bästa form (i år) vilket jag märkte ganska tidigt så det blev tyvärr bara att
genomföra loppet så gott det gick. Svårt att verkligen kriga mentalt när inte
det svarar rent fysiskt också men tycker inte jag kunde gjort så värst mycket
bättre efter omständigheterna. Blev 2:a, och alldeles för långt efter men det
blev väl lite mer än det borde då jag efter halva loppet mer eller mindre gav
upp och insåg att jag skall nog inte pressa kroppen så mycket hårdare denna
dag. Typiskt att man aldrig lär sig att inte ”stollträna” för nära
tävlingsdagen om man vill vara hyfsat pigg i ett lopp. Lite synd också när det nästan
är hemmaplan med publik efter banan som hejar och piggar upp. Hoppas Anders, Frida
(vilka båda sprang väl godkänt) och jag tog hem lagtävlingen för det skulle
kännas fint.

Någon som
var ännu längre från sitt bästa och som kört ännu hårdare än jag sista tiden
var klubbkompisen Mona, som var, vad det verkade riktigt ordentligt nerkörd och
var väl typ 4 divisioner sämre än hon varit senaste veckorna. Det värsta är nog
att trots man är medveten om att tuff träning kan visa sig vara negativt på
kort sikt så blir man oftast lite besviken då kroppen inte svarar när det är
dags för tävling nära inpå en sådan period. Tycker jag märkt på flera jag
tränat med i sommar att går man över gränsen bara lite grann så visar det sig
direkt när de sedan försöker att pressa sig. Precis som jag upplevt det ngr ggr
tidigare i år. Fast jag har ändå varit ganska pigg i många tävlingar denna
säsong så något bakslag får man räkna med, man kan nog inte prestera bra hela
tiden. Tyckte dock rätt synd om Mona då hon var typ 3-4 minuter från vad jag vet
att hon kan göra när hon är på topp. Så pass bra har träningsresultaten varit
nu i slutet av sommaren och då blir det nog ännu mer frustrerande. Det man kan
lära sig av detta är väl att inte förvänta sig mer på tävlingar man kör ”för
nära” hårda träningsperioder samt att det är bättre att vara lite undertränad
än övertränad. Men ett viktigt men är: Tänk om det var något annat fel på
kroppen under tävlingsdagen som inte har med träningen man gjort innan att göra
överhuvudtaget men som visar sig på samma sätt som om man är tungt tränad. Ex ett
virus eller nått liknande. Svårt att veta exakt vad ett dåligt resultat beror
på ibland. Då får man glädjas åt att man kan springa överhuvudtaget istället,
för det är långt ifrån alla som kan det!

Resultat finns här

I lördags
var det återigen dags för ett av mina favoritrace. Häljebodaloppet. Ett lopp
som består av både kuperad grusväg och en rejäl stigning på Finnskogleden upp till bergspriset på klätten.
Banan är därför krävande om man skall gå för fullt. Såg att det skulle bli sommarens
varmaste dag med runt 30 graders tryckande värme och det var lite oroande då
jag presterar klart sämre i dessa förhållanden. Fick höra att förra årets
vinnare Hans Edvardsson inte skulle vara med när jag kom fram till
tävlingsplatsen. Det var synd för hade hoppats på att kunna ta revansch då jag
fått spö här de två senaste åren. Edvardsson är en mkt god löpare som normalt
sett huserar i Stockholmsområdet och jag har ju haft lite problem med järnvärdet
under flera somrar och inte kunnat bjuda upp någon riktig kamp men visste att
jag nu haft lite bättre ”värden” så nu skulle det nog kunna gå bättre, men
framförallt ville jag ha revansch på mig själv och göra ett godkänt lopp.

Förstod
att det skulle bli en plåga i värmen när jag värmde upp men försökte slå bort
dessa negativa tankar. Ville ju gärna slå rekordtiden på ”nya” banan för att
bevisa för mig själv att jag var bättre än tidigare års resultat visat. Har
rekordtiden på den gamla banan sen tidigare. Visste samtidigt att det skulle
bli oerhört tufft i dessa förhållanden som rådde men att det skulle ta emot så
mycket som det gjorde under loppet trodde jag inte innan start. När jag värmde
upp tänkte jag mycket på farsan som alltid var på plats när det var dags för
Häljebodaloppet. Tänkte på att han alltid var så positiv och på gott humör
trots motgångarna han hade de senaste åren innan han stämplade ut.

Startskottet
small och jag gick upp i tät direkt men utan att pressa allt för banan kommer
ändå ta ut sin rätt. Andreas B hängde med längst, kanske 300 meter. När jag kom
uppför första stigningen till Klätten så märkte jag att det var kraftigt
jobbigt i värmen med att syresätta kroppen och flera jag pratat med efteråt
hade samma känsla och slog pulsrekord denna dag så det verkar som det krävdes mer
än vanligt. Försökte ligga på men fick många ggr negativa tankar då hela
kroppen var rätt så lamslagen samt att det mer eller mindre kändes som att
hjärnan kokade. Blev att jag flera ggr slog av på tempot men förstod att
eftersom värmen bromsar överallt så måste jag ligga på för att komma under
banrekordet. Körde även utan klocka så hade ingen aning om hur jag låg till
heller. Man sökte sig till den lilla skugga som ibland fanns efter vägen. När
man var inne i skogen ville man gärna stanna kvar där så länge som möjligt men
det var bara att jobba på. När jag kom ut på grusvägen som leder tillbaka mot
målet så försökte jag öka tempot. Det funkade i 300 meter sen var det slut på
krafterna, kroppen protesterade med all kraft den kunde.

Efter
sista uppförsbacken på vägen så var jag ganska slut och kände mig ruskigt seg i
benen så när jag kom in i skogen igen där det fanns skugga blev jag rätt bekväm
ett tag innan jag ”tog tag” i loppet igen. Kändes riktigt bra att se målet för
det var längesen jag tyckte det var så tufft att springa. Var tydligen 5 sek
under förra bästa tiden sen 2011 så det var positivt att jag nådde min
målsättning och i dessa förhållanden så tror jag det var rätt ok. Set Sail
Coachen Erik N spekulerade i att det gjorde rätt mkt nu när det var så
tryckande värme och stämmer detta så var det ett godkänt resultat. Malte (tror
han är runt 5 år nu) förklarade hur jag såg ut då jag kom till mål: ”Han var
jätte, jättesvettig och hade långa ben”

Resultat
Herr 2013-08-03 (20 första)

Länk: http://www.haljeboda.se/

Sommarveckorna
rullar på. Rör väl sådär lagom mkt på mig. Igår var jag farthållare åt Frykan
när de körde duathlonträning. Varit rätt bra uppslutning på dessa
träningstillfällen. Lite kaos var det. Bl.a. så drog sig Erik N i backen på
cykeln och skrapade upp sig så nu såg han ut som en riktig cyklist. Själv kände
jag mig rätt seg men ett bra pass blev det iaf.

Har även
deltagit i de två Hiernmannen arrangemang som blev av. Den första kördes i
området söder om S Fjäll, Stavnäs. Var bl.a. upp på Tornhöjden där man hade fin
utsikt över sjöarna Rommen och Värmeln. Eftersom det är en viss prestige så
försökte jag ligga med i täten hela vägen in i mål. Det funkade. Andra
deltävlingen gick i Häljeboda, och mest uppe på Häljebodaklätten som är ett
ganska brant höjdparti. Blev efter vid kontroll 4 då jag och två andra tog oss
ner för tidigt till gränsen mellan Norge och Sverige där en kontroll satt.
Andreas B och Jan Olm fick där en lucka men den åt jag in relativt snabbt på
väg till nästa, de andra som var med i till 4:an orkade inte hänga på när jag
drog upp farten för att jaga ikapp så det blev vi tre som låg först i spåret.
Kände väl att jag hade någon växel till att lägga in när som helst men tog det
som bra träning och då behöver det inte gå fortare.

Lite prestige
är det ändå att vara först och det är ju ganska svårt att låta bli att köra på
slutet även om resultatet kvittar. Var lite nonchalant på väg in till sista för
jag tänkte att det där tar jag ikapp på slutet, men Kils OK´s gamle
VM-orienterare Janne Olm hade bränt på allt han hade utför berget i skogen och
fick därmed en rejäl lucka som jag inte lyckades ta ikapp även om jag närmade
mig ordentligt sista biten och inte var många sek efter i mål. Bra träning var
det med drygt 400 höjdmeter på 7-8km löpning.

Hade sen
mer tur med utlottningen av den fina Järnskogsstaken.

Hela
listan på Hiernmannens vinnare genom åren:

2013 L-O
Gävert

2012
Maria Eriksson
2011 Jonne Lövkvist
2010 Rolf Gävert
2009 Rolf Eriksson
2008 Kristin Johansson
2007 Erling Leknes

Är någon
intresserad av att arrangera och har någon grym terräng är det bara att höra av
sig till Andreas. Tycker Erik N borde arrangera en ”310-Hiernman” nästa år.

Blev också ett Värmskogslopp. Fin miljö med en tuff bana. Tog 1:a platsen men det kändes allt lite segt i benen. Var dock ganska nöjd med genomförandet då jag kämpade på ganska bra trots att jag var ensam större delen av banan. Från klubben på pallen var också Erik tvåa och Frida tog hem damklassen med Maria på tredjeplatsen.Ska försöka summera första delen av säsongens tävlingar. Blev en hel del fler tävlingar än jag räknade med, framförallt i löpning men löpning är så enkelt att ställa upp i, man behöver bara ett par skor och sen är det bara att köra.

Här har jag gjort en ärlig skattning av min form den dagen:

Baksjöloppet 1:a – Form (1-10): Ben 9, Syreupptag 8 (Snö och is. Riktigt bra utförslöpning där jag ökade avståndet mot starke Hallvard)

Korta terräng DM 3:a – Form (1-10) Ben 6, Syreupptag 8 (Bra väder, lite is i skogen. Inte så pigga ben)

10-Mila Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Vanlig 10-Mila natt, lagom. Bästa sträcktid en sträcka)

Valborgsruset Torsby 1:a – Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Bra väder. Pigg på slutet.)

Krystallmarschen 2:a – Form (1-10) Ben 7, Syreupptag 9 (Bra väder. Stark i skogen men sämre på hårt underlag.)

Set Sail Trailrunning 1:a – Form (1-10) Ben 9, Syreupptag 9 (Varmt. Stark på slutet. Brutal utförslöpning sista biten.)

Woodjoggen 1:a – Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Varmt. Hyfsat tryck i kroppen.)

Reg mästerskap Orientering 1:a – Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 8 (Varmt. Taggad men gick på säkerhet och lagom hårt.)

Borejoggen 3:a – Form (1-10) Ben 4, Syreupptag 7 (Varmt. Riktig miss med formen då jag önskat pigga ben men fick precis tvärtom. Gjorde det så taktiskt bra man kan dock så hamna på pallen iaf.)

Arvika Stadslopp 1:a – Form (1-10) Ben 10, Syreupptag 9 (Regn och svalt väder. Pigg, behövde inte ta i utan bara trippade fram. Bra form.)

Myrvarvet 1:a – Form (1-10) Ben 7, Syreupptag 8 (Varmt. Tung i kroppen.)

Festivalloppet 2:a – Form (1-10) Ben 8, Syreupptag 7 (Varmt. Ganska ok form men inte så pigga ben. Magproblem sista 3 km.)

Värmskogsloppet 1:a – Form (1-10) Ben 7, Syreupptag 7 (Varmt och ganska slitigt men trevligt lopp.)

Känns som jag fått ganska bra utdelning på säsongen trots en mindre insats med träning och fokus jämfört med tidigare säsonger. Men är man frisk med bra järnvärde och slipper få håll i tid och otid som jag strulat med de tidigare åren så går det givetvis bättre fast man egentligen är sämre tränad. Nu tycker jag att jag lyft mig några snäpp här alldeles på slutet och i Arvika så sprang jag med kraft som jag kan göra när jag är i gott slag. Formkurvan följer också vissa mönster tycker jag mig se när jag summerar. Nu när jag inte för träningsdagbok (till mångas förskräckelse) så kan det kanske vara nyttigt att se på resultaten och känslan under säsongen på detta sätt.

Framöver blir det mycket orienteringslöpning och mountainbike för att få upp kapaciteten i dessa grenar för höstens tävlingar. Har även några tävlingar där jag bara behöver skor som jag önskar göra bra ifrån mig på. Har chansen att komma med till militär-VM om jag gör en bra halvmara i STHLM i mitten av september så det ska jag försöka satsa på. Ingen aning om vilket resultat jag behöver göra för att få chansen men hoppas få reda på det snart.

Blev race i Forshaga igår kväll. Kände på uppvärmningen att benen inte var lika vassa som förra lördagen men helt skrot var de ju inte. Kristian sa att på detta lopp så skulle man kunna ha samma km tid som i Arvika stadslopp då det är en lättare banprofil och det verkade stämma exakt för de flesta. För egen del räknade jag dock inte med detta då formen var något sämre då jag inte satsat på detta lopp utan kört lite allt möjligt under veckan men tänkte att en hyfsad tid kan man nog ändå komma in på. Tyvärr var det motvind hela loppet vilket var lite synd men det var bara att köra igång loppet. Kom snabbt i sällskap med Per Alsterdal (tidigare Jacobsen), som har tränat lite bättre i år igen. En något meriterad löpare med bl.a. VM-uppdrag, EM-uppdrag, 11 finnkamper och typ 11 SM-medaljer i löpning varav säkert 5 guld. Även om inte han är i riktigt samma slag som förr så har han ett löpsteg som fungerar bra på en sådan lätt bana som detta så räknade med att han skulle springa bra och bli svår att rå på.

Vi låg tillsammans till vätskestationen strax efter 5km där vi passerade på 16,00, strax därefter fick jag en lucka trots att jag inte ökade tempot. Flöt på bra fram till 7 km och hade ca 40 meters lucka där sa man. Tyvärr blev jag riktigt ordentligt skitnödig och det blev jobbigt att springa då jag fick spänna mig för att inte skita på mig. Det medförde att tempot rasade lite och Per började ta in på mig. När det var 1,5 km kvar så kom han ikapp och jag fick lägga mig i rygg på honom. När det var 500 meter kvar så släppte magproblemen tillfälligt och jag drog ifrån lite igen då jag drog upp en spurt men då fick jag återigen spänna mig som satan för att inte skita på mig (en massa kakor och massariner före loppet var nog mindre klokt J). Fick därmed mjölksyra i hela kroppen så sista 300 meterna kunde jag inte direkt spurta om det och fick vika ner mig så Per blev några sekunder före. Han föll ihop efter mållinjen medans jag var ganska oberörd förutom att jag höll på att skita på mig. Den som kämpar bäst är mest värld segern så det var helt klart ett rättvist slutresultat att Per krigade sig till vinsten. Hade dock varit kul att se vad man kunde fått för resultat med samma ben som i Arvika och medvind istället. Ett bra träningspass blev det oavsett. Tiden blev 32,46 för mig och Per var 5 sekunder före.

Resultat

Vi vann också lagtävlingen på Arvika stadslopp med Mona, Anders, Christian och jag i laget.

Om jag var i god löpform på lördagens stadslopp i Arvika så var det en annan känsla under söndagens Myrvarv i Holmedal. Det var något helt annat i framförallt benen, och om jag hade god spänst på lördagen så var den så gott som borta på söndagens race. Tyckte det var lätt att hålla 3,10 fart på lördagen medans 3,20 fart var en rejäl plåga under söndagen, så jag fick testa både god och sämre form denna helg. Vore och andra sidan konstigt om man varit oberörd och lika god form andra dagen. Även om det var sämre respons från kroppen under söndagen så är tävlingen i sig mkt trevligt så det är kul att tävla ändå.

Blev ändå 4:e raka segern i detta race men en bit långsammare än mitt banrekord, dock några sekunder snabbare än fjolårets lopp. Intressant med helgen var att se hur mkt det kan skilja från en riktigt bra form och en lite sämre. Det är framförallt den sköna känslan av att man inte behöver ta i och att man har bra driv, samt spänst i steget som är den största skillnaden. Har ju vetat länge att den här skillnaden finns och det man önskar sig på tävling är den där känslan man hade under lördagen, då är det riktigt kul att springa.

Ikväll har jag kört Hiernmannen i Marias farfars gamla jaktmarker. Fina, ganska kuperade marker med stundtals fin utsikt och lite vildmarkskänsla. Det gick fint och var ett bra, lagom träningspass.

Artiklar från loppet, i AN så skrev kusinbarnet Johan om loppet. Det var en bra artikel till en bra tävling. Även VF artikeln var bra skriven.

Artikel AN

Artikel VF

Idag var det Arvika stadslopp på en rätt speciell men rolig
bana som mäter 6 km och är ganska kuperad. En tävling jag ville prestera på i
år då jag på fjolårets tävling hade järnbrist och blev parkerad i toppen på
vågenbacken. Var en hemsk känsla i kroppen den gången. Förhoppningen nu var
också att ha bättre spänst än förra helgen då benen var sega. Märkte redan på
uppvärmningen att benen var klart bättre så hoppades på ett bra lopp. Set Sail
IF lyckades få totalt omkring 500 personer till start vilket är mycket bra i
lilla Arvika. När coach-Erik smällde startskotten var det många heta personer i
början. Tänkte, fan vad folk ska tokspringa fortare än de pallar de första 300
meterna och sen nästan dö. Fattar aldrig varför?!

Efter 500 meter låg jag som trea i spåret med bl.a.
Hagapraktik-Henrik framför som satsade allt mot spurtpriset vid 2 km. Visste ju
att den som tar spurtpriset lika gärna kan ta hem hela tävlingen då det kräver
lite kapacitet för att springa dessa 2 km på strax över 3.00 per/km så tänkte nog
att han skulle mattas lite men det låg även en okänd (för mig) kille framför.
Förstod ändå att det gick tillräckligt fort då de andra som brukar öppna hårt
ändå inte kunde följa i mitt tempo som kändes kontrollerat. Hade riktigt fina
ben med en helt annan spänst än förra racet jag körde.

Herrarna framför blev lite matta av öppningsfarten så
de började trampa luft efter ca 1 km så det var bara att kliva förbi. Sen hade
jag en lucka fram till spurtpriset så behövde inte förta mig dit. Tack Volvo. Efter
passeringen så tog jag det lite lugnare i 500 meter innan jag släppte loss på
gräset över Myravallen där en tuff och ganska lång backe tar vid. Pressade inte
allt uppför utan ville ha lite krafter kvar till slutet av banan. Hade 25 sek
ledning där sa brorsan men jag tyckte han skrek 5 sek, så jag tryckte på en
gång till utför in mot Arvika centrum. Höll god fart ner mot 2,55 där och in på
kyrkogatan sprang jag riktigt fort (för att vara mig). Gick nog runt 3,00
per/km där. Över torget och in till stadsparken flöt det på bra utan att jag
pressade och det var en skön känsla. In i stadsparken kunde jag sen ta det lite
lugnare, passa på att njuta av att känna känslan av en bra dagsform och att jag
motsvarade förväntningarna på hemmaplan. Blev en minut ner till tvåan och över en
minut bättre än förra årets vinnartid och då var ändå banan 100 meter längre i
år. Nästan gammal god form idag, 3,10 per/km på denna bana är snabbt tycker jag.
Det bästa med dagen var att man hade spänsten i benen som för mig är så viktig
för att kunna springa bra på hårt underlag. Go känsla när det går fort utan att
behöva slita sig fram…

Resultat
här