ADVENTURE

Blivit några skogsturer med ryggsäcken. Varit bra skidföre att gå obanat nu när snön har satt sig ordentligt. Blev bland annat en trevlig tur till Ryttersfjällen och områden runt omkring där. Började med att följa den gamla säterleden som går mellan Remjäng och Remjängssätern. Är en ganska rejäl klättring från Remjäng för att komma upp på platån. Detta är marker med en del vildmarkskaraktär på sina håll, med få bilvägar eller andra spår efter mänsklig aktivitet. Området är som en stor höjdplatå på runt 310 möh. Var bland annat ner och kollade hur det såg ut vintertid där kontroll 4 satt på Hiernmannen vid Remjängssätern 2009. Framkallade fina minnen att återse platsen. Här finns det både björn och varg, åtminstone fanns dessa för några år sen då man lyckades fota spår från båda på samma bild. Kungsörn sägs det finnas här men det har jag inte sett någon själv, däremot mkt skogsfågel och korp. Hela platån består av många mossar som tillsammans bildar ett stort myrområde med mängder av kärr, gölar, myrholmar och små tjärnar, som inte finns någon annanstans i Eda kommun.

Åkte upp på höjden där Skavvålens bevakningstorn en gång i tiden stod upprest. Tornet låg på högsta punkten, 347,7 möh och man ser ordentligt långt åt alla håll. Sen mitten på 1930-talet spanade vakande ögon mot våra gränser på detta sätt. Från skogshöjder, hustak, kyrktorn och bevakningstorn runt om i bygderna. Speciellt påtagligt är detta i mina hemtrakter då vi befinner oss nära gränsen till Norge där den Tyska krigsmakten den 9 april 1940 anföll och ockuperade landet. Detta gjorde dessa typer av gränsbevakning oerhört viktig. Vårt försvar hade under denna tid en stark beredskap för att försvara landet och man trodde att Sverige kunde vara nästa mål. Den militära gränsbevakningen började ca 10 km in på den svenska sidan, detta var en effekt av unionsupplösningen 1905 där man kom överens om att inga militära förband fick befinna sig närmare än 10 km från gränsen. Detta avtal gällde såklart inte under kriget men de anläggningar som byggts tidigare hade ungefär detta avstånd till gränsen mellan länderna. Nämnas bör att vid ett flertal tillfällen under kriget så blev tyska plan (även allierade plan) som flög in över gränsen till Sverige nerskjutna utan varningsskott. Denna typ av spaning tog inte slut strax efter andra världskriget som man kan tro, utan fortsatte en del år till. Det var den teknik man hade att tillgå denna tid. När detta torn som måste ha varit strategiskt viktigt togs ur bruk har jag ingen aning om men det vore intressant att veta. Utsikten måste ha varit riktigt bra i alla riktningar. Fick använda kartan flera ggr under turen då det var lätt att hamna snett men till slut var jag ganska inne på området. All orientering på gröna kartan detta dygn fick mig att tänka på orienteringsmottot från 30-talet: ”Orientering skapar ett gladlynt och frimodigt släkte, en härdad stam med längtan till äventyr och dust, kärlek till naturen – källan för livslust och levnadskraft”<!–
WriteFlash('’);
//–>

Tycker det mesta har varit tungt, detta är det värsta år jag någonsin upplevt. Hittills ska tilläggas för det kommer säkert fler prövningar i livet. För det är livet. Förlusten av pappa, han som alltid fanns där och gjorde allt för mig och mina syskon gör fortfarande så fruktansvärt ont. Mina tankar finns hos honom väldigt ofta. Tänker på hans positiva sätt, hans sköna humor och hur han kunde göra en glad, ex när man var besviken över något. Och att han aldrig kritiserade mina val i livet även om de ibland var korkade, väldigt korkade. Som den gode fadern han var kom han bara med kritik om han blev tillfrågad, och då var det minimalt. Och han såg bara lösningar på problem, inte mer problem som jag upplever att många ser i det mesta. Även nu. ”Det går inte” fanns inte i hans värld. Tänkt mycket på om jag var där tillräckligt mycket sista tiden och flera har sagt till mig att: ”du var ju där jämt”. Men när jag gått till mig själv och tänkt så känns det som jag kunde ha gjort så mycket mer. Det hade han gjort för mig. Han som verkligen förkroppsligade medmänsklighet och empati, han hade varit hos mig hela tiden om jag hade varit den som varit sjuk. Det är det enda jag vet. Även då krafterna var borta och ända in i det sista kände jag att hur sjuk han än var så brydde han sig verkligen om en av hela sitt hjärta.

Jag visade aldrig hur ledsen jag egentligen var över att jag visste att han skulle dö, jag ville att han skulle känna att jag är så stark som han trodde, även när han är borta. Det är nog inte ovanligt att vi håller sorgen inom oss, lägger lock på och låtsas må bra. Borde kanske ha visat det för då hade han sagt nått klokt som hade räddat mig när han var borta, som hade gett mig krafterna jag skulle behöva senare. I ett liv som var helt annorlunda. Tomheten jag känner nu går inte att beskriva. Jag har varit riktigt långt nere skall erkännas och jag hoppas att ett nytt år och att vi går mot ljusare tider skall få upp mig över ytan. Idag har varit en bra dag.

Idrottsmässigt då? Det var på alla sätt hårt att hålla på med idrott, idrotten för mig var något jag växt upp med och gjorde tillsammans med pappa. Alla resor, orienteringar, skidor och träningar i skogarna vi gjorde. Det var inte vid få tillfällen vi var tillsammans på detta sätt. Jag hoppades trots allt detta ändå att jag skulle kunna göra bra ifrån mig på tävlingar. Vissa tester indikerade på riktigt bra nivå. Hade året innan också varit i gott slag så jag hoppades på att göra nått liknade 2012 men det hände grejer under året som gjorde att jag inte presterade alls som förväntat.

Ett satans håll på många tävlingar och pannlampor som strejkade samt järnbrist förstörde i stort sett hela säsongen. Senaste 4-5 månaderna har jag väl tränat 2 pass i veckan i snitt och visste inte om det skulle bli nått mer heller. Har problem med motivation och ambitionsnivån. Dock hade jag funderingar på att dra en vårsäsong i orienteringsskogen och därefter utvärdera igen. Och det är det som gäller just nu. Har rört på mig några pass nu. Känns ovant men snart är man nog tillbaka på träningsnivå iaf.

Som sagt, tomheten som finns efter farsan går inte att ersätta. Idrotten var nått vi delade tillsammans. Allt detta är borta nu. Det var även han som motiverade mig. Jag vet vad som krävs att få en kropp som är gjord för explosivt arbete att fungera bra i uthållighetsidrotter så det är lite jobb som ligger framför mig om man vill tillbaka till nivån jag har varit på som bäst men kommer jag i närheten så är det inte fy skam det heller. Slipper man bara skador, järnbrist eller andra problem så. Men det är betydligt mindre jobb för att vara stark, åtminstone för mig. En annan förändring inför 2013 är att jag tackat ja till ett nytt arbete i Försvarsmakten som börjar senare i år så vi får se hur mycket tid som blir över till träning. Röra på mig kommer jag göra på ett eller annat sätt. Summering:

Totalt antal tävlingar: Ingen aning (2011 ca 30)

Totalt antal segrar: Ingen aning, någon blev det väl (2011 9) (2010 17)

Totalt antal andraplatser: Ingen aning (2011 8) (2010 12)

Totalt antal felstämplat: Ingen (2011 2) (2010 2 kontroller)

Totalt antal träningsdagar jag trivdes: Vet ej.

Totalt antal whiskeyflaskor konsumerande: 0, som vanligt. Borde varit 50..

Totalt antal söndertrasade skor: Inte många.

Summa Nattjakta: 1:a, 1:a, 1:a, 3:a, 5:a final 1:a – medflyt för en gångs skull.

Bästa årsbästa på halvmaran och milen i samma lopp: 1.20 resp. 34,03 (2011 – 1.11 resp. 32.39)

Årsbästa 10 km landsväg: 33.05 (2011 32,39 första milen i en halvmara)

Årets roligaste tävling: Nattjakta, de deltävlingar terrängen medgav nattorientering. 10-Mila (Långa natten) om inte lampan hade gett sig. Ren överlevnad därefter.

Årets bästa form: Kan ha varit på god väg i 10-Mila

Årets sämsta form: Nästan hela säsongen

Årets roligaste träningspass: Kommer inte ihåg nått.

Årets konstigaste i orienteringskogen: Kamikaze-humlan som skickade mig till sjukhus

Årets tråkigaste träningspass: Många

Årets bästa träningspass: Förmodligen skogshuggarpasset på nyårsafton med Anders. Årets bästa tävlingar: Ingen aning, men att jag vann Park Tour i Arvika dagarna efter pappas bortgång då jag var helt knäckt var otroligt. Var fokuserad de 15 minuterna loppet tog. Lagsegern i Arvikastafetten var kul då jag är en lagspelare.

Årets tråkigaste tävlingar: Det mesta

Årets brutalaste tävling: 10-mila är alltid brutalt på många sätt, speciellt långa natten med en pannlampa som slocknar.

Årets trevligaste segrar: Nattjakta, kanske Woodjoggen och Värmskogsloppet.

Årets tuffaste tävlingsdag: Många dagar var tuffa med järnbrist

Årets bästa känsla i kroppen: 10-Mila men med trasig lampa går inget. Efter detta rasade det mesta.

Årets formtopp som gick in: Ingen

Årets formtopp som inte gick in: Hela året

Årets snabbaste träningskompis: Tsappo

Årets snällaste träningskompis: Tsappo

Årets smartaste träningskompis: MMA-mannen

Årets starkaste träningskompis: Skogshuggarn

Årets bästa insikt: Det finns verkligen många byfånar som är mer korkade än man kan tänka sig

Årets tråkigaste insikt: Många är helt enkelt inte skapade för att vara chefer eller jobba med människor. Byt jobb för helvete!

Årets mest spännande tävling: När man vet att man kommer få håll så man blir som skadeskjuten snart. Bättre att bli skjuten på riktigt.

Årets bästa sko: Inov-8 x-talon 212

Årets sämsta sko: Många

Årets investering: Hus i Dalen. Underbar natur och en snäll svärfar som hjälper till när alla andra dött eller agerar som om de är döende..

Årets lärdomar träningsmässigt: Kolla upp med en gång inte kroppen funkar. Har man en viss grundnivå så är något riktigt fel när man är långt under denna nivå.

Årets lärdomar livet: Även de odödliga ska dö en dag.

<!–
WriteFlash('’);
//–>Efter att Nilsson lämnat återbud till Julaftonsturen så blev jag lite nerstämd men packade och skulle dra iväg. Då kom plötsligt Maria med förslaget att hon skulle följa med istället. Ett bra och lite överraskande förslag. Var riktigt trevligt på skogen trots snöfall och mindre storm som störde nattsömnen. Detta år behövde man inte söka sig så långt norr ut för skidåkning så det blev typ Axlandskogen.

Maria skötte sig bra i skogen och vi hade det bra. Glöggen var med.

Fina dygn man har haft sista tiden. Några nätter med härlig skidåkning i skogarna runt om i Västvärmland. Hade bl.a. ett dygns guideuppdrag för en amerikansk medborgare från Miami och det blev väldigt lyckat. Han var mycket intresserad, hade erfarenhet från friluftsliv fast i ett mildare klimat, hade bra utrustningen och tränade 10 pass i veckan så han hängde med bra och vi kunde ta en rejäl tur. Blir mycket roligare för mig också då. Han var väldigt nöjd med den hjälp han fick att bära utrustning och med tips ang. utrustningsbiten och hur man genomför ett bra agerande i kyla med övernattningar utomhus. Om alla som drar ut i skogen är lika lyhörda och eftertänksamma som honom vore det lättvindigt.När jag kom tillbaka från den turen fick jag uppdrag att söka upp en hund som jagat typ 30h för länge i okänd och svårtillgänglig terräng med massor av snö. Någonstans mellan Hemsjön och Skillingmark visste vi att han höll till. Han höll fortfarande i drevet/stället så det blev några timmar i skogen för att få tag i den token i riktig läcker bergsterräng. Innan vi kom tillräckligt nära och fick upp spåret trodde jag nästan han höll på med en björn. Det var helt klart fin obanad skidåkning och brorsan hängde på bakskidorna, tur man har mkt utrustning i källaren så man kan låna ut. Det blev en rejäl tur innan vi kom tillräckligt nära för att få tag i honom och terrängen var minst sagt svårforcerad men intressant.

Jag hade ryggsäcken packad så vi kunde ha stannat ute hela natten om det så var men ett tag såg det ganska mörkt ut i dubbel bemärkelse. Var nästan orolig att pannlamporna skulle ge sig (kylan försämrar batteriets prestanda) och eftersom jag lånat ut reserven till broder så var det inget bra läge om de hade lagt av. Hunden var en hårding. Många gillar inte att hundarna håller i så länge men tänkte sedan när jag väl kommit hem att när de utvärdera denna hundras bedömer man ju bl.a. ståndtiderna vid träd. 8 timmar anses då bra men man räknar med över 12 timmar för förstklassiga individer. Över 30h då? Det är eliten om ni frågar mig. Man jagar framförallt Puma och Björn i Nordamerika med den här rasen och även fast tassarna var rejält sargade efter många timmar i skogen ville han ta spår (även gamla spår) hela tiden under den rejäla skidningen tillbaka till bilen.

Idag under en kortare tur på turskidorna så gick jag igenom isen på ett tjärn långt upp på skogen. Trots ett säkerhetstänk som hållit mig över ytan på otaliga passager av frusna vattendrag i dryga 15 år då jag senast råkade ut för en liknande händelse, så hände det man vill undvika. Närmaste vägen till bilen var 40 minuter så då gäller det att lösa situationen på plats. Att jag gick igenom berodde på att jag följde tjärnet mot en utloppsbäck där jag stannade för att kontrollera isens hållbarhet. Hade dock bytt stavar och dessa fungerade annorlunda när man slog dem i isen än de andra som går igenom rätt lätt om det är dålig is, så jag blev helt enkelt lurad att isen var starkare än den var. Kändes inte bra så jag tog fram kniven för att hacka mig igenom isen och se hur tjock isen var när den samtidigt brast under mig. Hamnade inte helt under vattnet då jag hann få ut armarna. Det var djupt men nära land och jag kunde nästan nå land så jag kastade mig framåt samt körde kniven i marken och slet mig upp på någon sekund.

Om man hamnar i vatten så sker nedkylningen mycket snabbt, eftersom värmeförlusten blir 25 gånger större när man är blöt. Så det gäller att handla snabbt, instinktivt och vara förberedd. Ända sedan jag började vara i skogarna på detta sätt har jag haft med mig ett extra par strumpor, kalsonger, mössa och tröja i en vattenskyddad påse i ryggsäcken. Den påsen har i stort sett varit orörd i 15 år då jag senast jag gick igenom isen men i ett sådant läge som idag är man tacksam för att den ännu är med. Rullade mig i snön med förhoppning om att snön suger upp en del av vattnet, sen snabbt av med de blöta kläderna, man måste se till att få av den blöta utrustningen och skalplagg innan dragkedjor m.m. fryser. Direkt på med torr mössa och tröja, det gäller att förstärka där den största värmeförlusten sker innan man byter strumpor. Tog därefter fram termosen och fick i mig varm fruktsoppa. Sedan byte utav resten av kläderna jag hade med. Vred ur underställsbyxorna så gott det gick och på med dem igen (av ull så de värmer även fast de är fuktiga).

Sedan börjar arbetet med utrustning som ex skidorna, pjäxor och bindningar, fulla av is som får skrapas och bankas loss för att man överhuvudtaget ska kunna ta sig tillbaka. Därefter hitta en säker reträttväg därifrån. Man vill knappast gå igenom ännu en gång.

Kan säga att denna gång med runt -10 °C var betydligt behagligare än den gången på Glaskogen för 15 år sen då det var runt -20 °C så jag lät denna gång bli att dunka upp en eld utan satsade på att köra mig riktigt varm genom att jobba hårt. Snön var djup så efter 10 minuter så började värmen komma tillbaka i kroppen vilket var ganska behagligt i det läget. Med mindre kunskap och sämre tränad kropp kunde jag slutat som denna stelfrusna varelse som spratt upp från snön när jag for igenom…

Enkelt råd: Förbered er alltid för det oväntade på vinterturer. Detta var en kort enkel tur som jag knappast räknar som ens en tur men är olyckan framme gäller det att veta vad som skall göras. Er utrustning skall alltid packas med tanke på att det som inte får inträffa kan inträffa. Packa alltid viss del av utrustningen fuktskyddat.

Det lustiga med hela dagens historia är att jag för tillfället håller på att skriva en enkel guide (kanske blir klar 2013) tänkt för att kunna användas under vinteraktiviteter och i den finns en liten del där jag tar upp säkerhetstänk och riskfyllda situationer mm. Denna situation fanns med.

Får fortsätta ta det lugnt då kroppen svarar dåligt på aktiviteterna man gör. Får bygga hus istället. Känns som även motivationen är nerkörd i botten och är inget träningssugen alls. Svårt att analysera vad det beror på. Hoppas det vänder.

Var arrangör på gårdagens skinklopp ”extrem”. Vädret var det bästa och en liten snöstorm gjorde att skogen med bergen vid Jössestugan blev ännu tuffare än vanligt. Kilometertiderna blev något längre men de 5 deltagarna som kom trotsade vädrets makter och kämpade på bra.

Spårade efter varg en hel dag 12/12/12 (från mörkret lättade tills det blev mörkt) nordväst om Fredros efter tips. Erik Särnmark, (som ursprungligen kommer från Fredros) hade hört talas om en nyriven älg så jag fick faktiskt en karta av honom där ungefär älgkroppen skulle ligga så det var nästan ”för” lätt att lokalisera den. Den spårade man upp på 10 minuter. Spårade sedan av ett område som var omkring en kvadratmil främst för att jag ville se var vargarna kommit ifrån. Var enormt mycket älg i området och såg också några st. Bl.a. såg jag ko med en kalv i samma stl som den som var riven så det är möjligt att det var dess syskon som vargarna hade slagit. Kommer när tillfälle ges åka tillbaka till älgkroppen för att se om vargarna har kommit tillbaka till platsen efter mitt besök. Det är mycket troligt. Upplevde sedan en fantastisk fin soluppgång. Såg 20 st orrar som lyfte när jag skidade ut i en myrkant. Rävarna var aktiva i området och det var gott om harspår. Hela området är alltså mycket viltrikt. Fick en del bra foton så länge inte batteriet la igen i kameran då det var -22 grader under dagen. Så det är bara att värma upp det om man vill att det ska fungera igen. I samma område så tog jag och farsan en vandring för två vintrar sen då vi båda trodde att detta skulle kunna vara ett ställe där vargar kunde tänkas besöka framöver då det gränsade till de befintliga Skugghöjden och Gräsmarksreviret. Synd att jag inte får berätta för farsan hur rätt vi hade. Letade upp vår gamla eldstad och tände en brasa. Och det behövdes då kylan var som den kan vara i subarktiskt inlandsklimat. Naturen blir mäktigare med denna kyla och speciella ljus så det var en helt fantastisk dag.

Fler bilder här

Många drömmer sig ut i skogarna men de kommer aldrig ut i dem på riktigt, med skidor och sovsäck. Troligtvis kommer de inte fortsättningsvis ut på detta sätt heller men jag hoppas det eftersom jag tror att många skulle få en annan syn på naturen då. Hoppas kunna delge lite av vår fina natur här på bloggen iaf. Kunde inte låta bli att filma och ni kan se filmen i HD-kvalité. Bara att ändra upplösningen i spelaren nedan:<!–
WriteFlash('’);
//–>

Tog mig en skidtur med min turkamrat Tsappo på myrarna. Han var nöjd att komma ifrån staden och röra sig fritt i markerna då hans goda form förfallit i stadsmiljön. Ungefär som med mig själv och min egen form som är allt annat än bra. Åtminstone jämfört med vad den har varit som bäst även om man troligtvis är på nivå med de bäst tränade från Västvärmland fortfarande. Denna vecka har det blivit ett träningspass, inte mycket att hänga i julgranen. Tanterna på gymmet tränar betydligt hårdare.

Dock kan jag inte klaga på att jag inte varit i skogarna för det har jag både hunnit med och tagit mig tid till då jag mått gott av detta och behöver det. Under Julen så blir det också en del planerade övernattningsturer. Bl.a. traditionsenlig julaftonstur natt till julafton. Ser fram emot detta. Snö har vi på flera håll så vi har möjligheter att välja lämpliga ställen på ett annat sätt än fjolåret då snön lyste med sin frånvaro runt Arvika.Det är trevligt att ha med Tsappo i skogarna. Man kan se hur hans uråldriga instinkter som finns där hos alla hundar vaknar till liv. Han blir som ett vilt djur efter ett tag i skogen, generationer av domesticering rinner av honom och han blir åter ett med naturen. Han blir mer lik sin broder, vargen. Om någon som läser min blogg och har färska vargrapporter från västra Värmland tar jag tacksamt emot dem så jag kan åka ut och leta efter spår. Har bara hört Glaskogenvargarna på avstånd men inte sett några spår i år. Hörde någon strukit förbi Alken på väg norrut förra veckan men fick reda på det allt för sent. https://youtube.com/watch?v=uKCFCUZC9m0%3Frel%3D0