Trevlig och fin helgtur till Finnskogen, detta stora skogsområde som sträcker sig över gränsen mellan Norge och Sverige, känt för sin kulturella historia och vackra natur. Vi bodde på Finnskogstoppen och hade det väldigt bra. Det är ett trevligt ställe med vacker natur och en känsla av lugn. Omgivningarna är fantastiska, med djupa skogar och klara sjöar.
FinnskogsterrängSjön Röjden mot den svenska sidan. Gränsen går i sjön.
Vi besökte viloplatsen för Aksel Gjevert som dog i tysk fångenskap den 17 maj 1944 på det ökända Grini (norska: Grini fangeleir, tyska: Polizeihäftlingslager Grini) som 1941–1945 var ett nazistiskt interneringsläger för politiska fångar. En urna med Aksels aska hittades efter kriget på Victoria Terasse i Oslo 1945. Gestapo, tyska statens hemliga polis, intog 1940 den majestätiska 1800-talsbyggnaden Victoria Terrasse i centrala Oslo. Aksel tillhörde Milorg Distrikt 12 och jobbade under ockupationen med införsel av vapen, ammunition och propaganda från Sverige, förmodligen i samverkan med engelska SOE (Special Operations Executive).
Aksel Gjevert blev fast i Gestapos razzia på Grue Finnskog påsken 1943. Han blev offer för Gestapoterrorn när ”Finnskogkullaffaeren” rullades upp och Gestapo slog till på Finnskogen. Ironiskt nog avled han just den 17 maj 1944. Gjevert var en viktig person för de många flyktingtransporterna som gick över Brandval Finnskog. Som jag förstått det skulle han avrättas genom att skjutas, men han dog innan detta verkställdes. Han hade en hård tid i fångenskap och utsattes för bryska och våldsamma förhör av Gestapo men var trots detta vid gott mod och var säker på att en dag skulle Norge åter bli fritt.
På Aksels grav står skrivet;
”DU GJORDE DIN INSATS I STRIDEN OG DÖDE FÖR FRIHETEN”.
Aksel och hans mor Anne ligger i samma grav vid Grue Finnskogs kyrka i Svullrya från 1866
Vi var också vid minnesmärket vid sjön Röjden i Östmark som markerar platsen där ett engelskt flygplan störtade. Flygplanet var på väg från England till Gardemoen men kom ur kurs och störtade i sjön Röjden den 10 maj 1945.
Platser som dessa ger oss en påminnelse om de uppoffringar som gjordes och hedrar de som förlorade sina liv i kampen för vår frihet…
2. Special Forces – Roll Of Honour. NORWAY Gevert, Aksel. Memory of Special Forces from World War 2 to the present who served and died in places and under circumstances most of us can only imagine in our worst nightmares.
Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.Foto: Ulla Grundel.
Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.
Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet.
Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.
Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.
Saborg/Osvaldgruppen
De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde. Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.
Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder
Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.
Wollweberligan och Osvaldgruppen
En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (die kliene trumpeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.
Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.
Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.
”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?
Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).
Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.
”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”
Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..”
”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”
Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).
”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”
Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.
Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.
För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:
Robert Grundel Foto: PrivatSigne Grundel Foto: PrivatGrundels motståndscentral på Rosendal.
Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.
Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral
I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.
Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.
Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.
Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.
En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.
Från SÄK-arkivet
Tungt ekonomsikt för Grundels
Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.
Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika
Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.
Sprängmedel
Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.
Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels
Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.
Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.
Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra världskriget.
Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990
INTRESSANTA FAKTA:
Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.
För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh
För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944):https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E
För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ”Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410
Slutord
Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.
Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.
Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.
Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.
Källförteckning / Referenser
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
På kvällen inför mors dag den sista söndagen i maj åkte familjen till Glaskogen. Glaskogen är Värmlands största friluftsreservat, (det är bara små delar av området som är ett ”riktigt” naturreservat) och är ett fantastiskt område för naturupplevelser. Glaskogens landskap är kuperat med flera sjöar, inklusive de två största, Stora Gla och Övre Gla. Området är känt för sina 30 mil vandringsleder, fina kanotleder och ett rikt djur- och växtliv.
Lägerplatsen där vi slog upp det nya Hellsporttältet låg nära Dammarna, i den östra, sydöstra delen av Stora Gla. Där finns en charmig liten skärgård, som är perfekt för paddling och upptäcktsfärder. Innan vi kröp ner i våra sovsäckar bevittnade vi en vacker solnedgång. Det var magiskt när mörkret sänkte sig över skogen, och stjärnorna tittade fram på himlen. När barnen vaknade på morgonen, med ett leende som inte går att missta, vet jag att vi har gett dem något värdefullt. Inte bara tältet och naturen, utan också känslan av frihet, äventyr och kärlek.
För vi är inte bara ute i skogen – vi är hemma.
Fina minnen
På morgonen blev det en rundtur över Rödvattensberget, och där väcktes minnen till liv – minnen som hade legat gömda i hjärtat i över två decennier. Jag tänkte på en av mina älskade vänner, som vandrat vidare till nästa värld. Just på Rödvattensberget, en aprilnatt för så länge sedan, hade vi slagit upp tältet. När jag stod på samma plats, kände jag Mathias närvaro. Han är en del av bergen, av vinden, av stjärnorna och jag bär honom i hjärtat. Över 20 år har gått, men den natten på Rödvattensberget var fortfarande levande – som en stjärna som aldrig slocknar…
Mathias var inte bara en vän, han var en själsfrände som gav av sig själv med hela sitt hjärta. Saknar honom något oerhört och det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Mathias hade tankar på att ta steget in i politiken före sin bortgång. Hans egenskaper och driv hade utan tvekan gjort honom till en politiker som både Arvika och Sverige skulle haft stor nytta av. Hans omsorg sträckte sig långt bortom det vanliga, och han lyste upp livet för många. Hans arbete med personer med funktionshinder vittnar om hans naturliga förmåga att förstå och stötta andra. I sin profession var han i en klass för sig, driven av en intelligens och insikt som var sällsynt.
Världen blev avsevärt kallare den dagen vi förlorade honom, men jag är övertygad om att Mathias fortfarande är med oss och vakar över oss.
En dag ska vi återförenas, min älskade vän. Tills dess, vila i frid.
Blev en traditionell ”Jul-tur” i de västra skogarna tillsammans med turkamraterna Nilsson och Junioren. Det var klart väder och rejält kallt. Speciellt på senare delen av dygnen. All rörelse i skogen blev rätt så tuff ”snöpuls” då det hade kommit en del snö senaste tiden. På höjderna var det på sina håll knädjupt. Vi gjorde både Infil och exfil i mörker med hjälp av ett vackert månljus i kuperad terräng. Härlig känsla att gå i skogen i månljuset. Vi lyckades hitta en mycket bra lägerplats i skyddande skog där vi kunde elda med rejäl töreved som fanns i närheten i en myrkant. Vatten fanns i en bäck nära lägret så det var en riktigt bra plats att slå läger på.
Under turen observerades tjäder, korpar och rådjur. Spår efter älgar, hjort och räv.
Plus: Bra tillgång på ved och vatten. Nöjda turkamrater. God mat. God glögg. Bra sömn. Bra träning.
Minus: Inget egentligen, förutom kanske viss utrustning som inte är lämpad för vinterturer – men det fick vi lösa i skogen.
En sak som vi visste sedan innan men som man kanske kan flagga lite extra för är att marginalerna för att begå misstag blir mindre när det är kallare än minus 15. Det vill säga att om du gör misstag kan du riskera att drabbas hårdare. Exempelvis om du blir blöt och nerkyld. Så det gäller att ha ett lösningsfokuserat förhållningssätt.
Blev en fin tur i skogen med turkamraterna Nilsson och JR förra helgen. Klart väder och kyla utlovades. På natten snöade det lite grann och blåste, men förutom det var det fint. Vi sov som vanligt under bar himmel och eldade hela natten. På morgonen gick vi en längre tur med lätt packning och eftersom isen på slutet blivit stark och höll att gå på blev det vandring över en del tjärn.
Vi såg en kungsörn som lyfte över en myr men hann tyvärr inte få med det på film. Kungsörnen är mäktig och det gav vildmarkskänsla över turen. Bra start på den kallare årstiden. Nu hoppas vi att kylan håller i sig framöver och laddar för traditionell jultur.
Årets Julaftonstur blev lite annorlunda än den brukar. Vi var en man kort då Nilsson tyvärr blivit sjuk i influensa och inte ens kom till start. Han kom inte ens till Värmland. Jag själv var inte helt frisk ännu efter en långdragen sväng med influensa och Junior var skadad i en tass. Så tempot var inte det bästa och att gå med ryggsäck var jobbigare än vanligtvis. Men ut kom vi och det viktiga var att traditionerna hölls vid liv.
Det fick därför bli en hemmatur. På egna jaktmarker. Övernattningsplatsen var inte prövad tidigare men hade tänkt övernatta där någon gång så det passade bra. I mörkret var det svårt att komma rätt både med att hitta den exakta platsen och att hitta bra ved att elda med. Det var blött i skogen då det regnat ordentligt under dagen/kvällen och nästan all snö var borta. Att såga upp veden gick tyngre än vanligt men det var gott att komma ut och när vi väl fick en bra glödbädd så brann granveden bra. Hittade ingen tallved nära lägerplatsen i mörkret men hade med lite töre i ryggsäcken. Det blev en bra natt och vi sov gott.
Morgonen blev magisk med några minusgrader och en fin soluppgång. Både jag och JR var nöjda med att bara komma ut men vi får väl ta en ny tur snart som Nilsson blir med på. Kameran var med så det blev en liten film och några bilder som ni kan se i inlägget.
Video Julaftonsturen 2021, med Nilsson, JR och L-O. (Bilden: JR och Nilsson. Turkamrater som gillar varandra.)
Julaftonsturen år 2021 blev ganska kall, fin och händelserik.
Det är nu 14 år som jag och Nilsson kört decembertur/jultur tillsammans och borde då vara 24 år sedan jag tog den första traditionella ”decemberturen” i Jultider. Även under 2021 har COVID-19 haft ett järngrepp över världen. Massvaccinering har inte lyckats att stoppa smittspridningen så bra som de trodde. Bästa platsen att vara helt ”Coronasäkrade” lär vara djupt inne i skogen.
Junior, Nilsson och jag var laddade för en skogstur. Det här året skulle vi dessutom få både kallt väder och snötäckt mark, en viss skillnad mot året innan då det var barmark och plusgrader. Kylan var något vi såg fram emot då det blir mer vildmarksupplevelse då. Vi bestämde oss denna gång för att använda en tidigare lägerplats där vi lagt kvar en del virke. Det finns några lägerplatser med uppbyggda eldstäder i skogarna efter oss, vore kul att markera ut dessa på någon karta – undrar hur många det kan vara?
Innan vi kom fram till den tänkta lägerplatsen gick vi på ett alldeles dagsfärskt vargspår. På platsen har det inte rört sig varg på några år men nu när den var tillbaka använde den precis samma stråk som tidigare vargar hade gjort. Genom erfarenhet har vi lärt oss att så är ofta fallet. Det verkade vara en ganska stor hane på ca 45 kg som lämnat spåren. Junior ville följa spåret efter sin vildare kusin.
När vi kom fram till lägerplatsen sågade vi upp riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i självdöda tallar. Vi sågade upp ved som räckte hela natten. Rejält med minusgrader i klarväder på natten blev det, ca -20. Vi låg och tittade på stjärnorna. Fanstastiskt fint. JR hade lagt sig en bit från lägret och höll vakt. Han verkade inte frysa av att ligga rakt på marken och hans liggunderlag kom inte till bruk.
På morgonen blev det frukost, lätt packning och därefter joggade vi igång kropparna i kylan. Det knarrade gott under skorna i den kalla snön. Vi bakspårade vargspåret en bit för att se vart det kom ifrån men några kilometer från lägret gick Nilsson rakt genom isen. POFF lät det och så låg han där. Han kastade sig dock upp blixtsnabbt och rullade sig i snön så snön sög upp lite av det iskalla myrvatten. Det var en kallkälla precis under isen där han gick igenom som vi missat. Isen var mycket stark förutom där. Hade något svagt minne av att farsan varnat för dålig is i närheten för en massa år sen och minnet stämde tydligen. Nilsson fick fortsätta röra på sig för att inte frysa. Blöt utrustning och kläder i kyla kan vara förödande och förenat med stor fara. Utrustningen han hade höll dock bra kvalité i kylan och han höll värmen uppe bra tills vi återkom till lägret.
Aclima Woolnet långkalsonger i nät av merinoullmesh får nog högsta Nilsson-betyg (10/10). Nätet gör att luftfickor bildas, vilket isolerar extra bra samtidigt som andningsförmågan ökar och förmågan att torka upp blir bättre. Väl i lägret kunde vi värma oss vid brasan och förbereda stora ryggsäcken för att återvända till civilisationen.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Tog en fin skogstur i gamla jaktmarker med den trognaste turkamraten Junior. Det var otroligt fint ute då våren är en mycket fin tid för friluftsliv men det var tyngre än vanligt att gå med ryggsäck då jag inte är riktigt återhämtad från en period med Covid-19. Riktigt skum sjukdom måste jag säga.
Vi började turen nere i Säterud och tog oss upp på ”Abborrtjärnshöjden” som vi kallade det när vi tränade här förr i tiden. Numera är det sällan man är här men väldigt trevligt att vara där då man väl kommer dit.
Värmande brasa är ett måste på skogstur. Eld ger bland annat värme, ljus och varm mat eller dryck.
Ser redan fram emot nästa tur. Märks på Junior att han är så otroligt nöjd i sinnet då vi är ute i skogen. Likaså är det för mig, skogsliv är nyttigt på alla sätt och vis.
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
