Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.
Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.
Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.
Den 8 maj 1945 vaknade Norge till en ny verklighet. Efter fem år av nazistisk ockupation var landet äntligen fritt. Idag markerar vi 80 år sedan Norge befriades från nazistisk ockupation och andra världskriget tog slut i Europa. Det är en dag att fira, en dag att minnas de som kämpade för friheten, och en dag att hedra de otaliga hjältarna som vågade trotsa förtrycket. Natten mot den 7 maj 1945 samlades tolv män från Tyskland, Frankrike, England, USA och Sovjet i ett litet hus i franska Reims. Där undertecknades Tysklands ovillkorliga kapitulation. Men i Norge är det den 8 maj som räknas som fredsdagen, eftersom det var då meddelandet om befrielsen nådde den norska befolkningen och firandet kunde börja.
Gratulerer med dagen, Norge! 🇳🇴
Norge och Sverige har Europas längsta landsgräns och den spelade en helt avgörande roll under den norska ockupationen av flera skäl. Många svenskar i gränsområdet engagerade sig i att hjälpa sina norska grannar genom att smuggla vapen, förnödenheter och information över gränsen. Denna samverkan stärkte banden mellan länderna och cementerade begreppet broderfolk som en symbol för vänskap och samarbete. Motståndsrörelsens berättelser har bevarats genom lokala historier och dokumentation. På den här bloggen under kategorin: ”Lokalhistoria” finns gripande skildringar av de modiga män och kvinnor som riskerade allt för att hjälpa sina norska grannar.
Här är en sammanfattning av några inlägg från bloggen som handlar om motståndsrörelsen och beredskapstiden då Nazi-Tyskland ockuperade Norge under andra världskriget:
Familjen Grundels motståndscentral – En gripande berättelse om hur familjen Grundel i Arvika hjälpte många norska motståndsmän och sabotörer genom att ge dem en fristad och att gömma vapen, sprängmedel och kurirpost i sitt hem i Rosendal, Arvika. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
Julaftonsturen 2024 ”Över gränsen” var en historisk vandring som följde i Aksel Gjeverts fotspår. Turen gick genom platser som Millomgården och Askosberget, områden som spelade en viktig roll för den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Millomgården var en bas där vapen och utrustning förvarades innan de smugglades in i Norge. Aksel Gjevert, skogsarbetare och motståndsman, var en av dem som hjälpte till att smuggla material över gränsen. Under turen besöktes även Riksröse 83 och 84, historiska gränsmarkeringar som var viktiga under den tyska ockupationen. Vi följde rutter som användes av kurirer under kriget, inklusive den väg över isen på Nyckelvattnet där Aksel Gjevert och Margit Bergström möttes vid julen 1942. Margit, endast 17 år gammal, hjälpte till att smuggla propaganda och annat material till Norge. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/26/julaftonsturen-2024-over-gransen-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
Blogginlägget om Vapenbrödernas återträff vid svensk-norska gränsen skildrar en historisk sammankomst där några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm möttes igen. Bland deltagarna fanns bröderna Albin och Rune Skoglund på Håkerudtomta, Sverre Herdahl, en motståndsledare i Kongsvingerområdet, Östen Nilson, en svensk agent från Arvika som hjälpte norska motståndsmän, och Gunnar Sønsteby, Norges mest dekorerade motståndsman. De samlades för att minnas sina insatser och den livsfarliga verksamhet de bedrev under kriget. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog var en central rutt för SOE (Special Operations Executive) och användes för att smuggla information, vapen och förnödenheter till den norska motståndsrörelsen. En hyllning till deras mod och en påminnelse om den viktiga roll Sverige spelade i kampen mot nazismen. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/09/18/hjaltar-pa-atertraff-vid-svensk-norska-gransen/
Sverre Herdahl, Östen Nilson, Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby (Nr:24), Albin Skoglund, Rune Skoglund och Arne Nilsson. Foto: Privat/Rolf Nilson.
Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen. Blogginlägget om Rolf Sannes beskriver hans insatser som norsk motståndsman och kurir under andra världskriget. Han var en del av ”de vitklädda”, en grupp norska kommandosoldater som utförde specialuppdrag i det ockuperade Norge. Under kriget deltog han i vapensändningar, kurirverksamhet och sabotageaktioner. Efter att ha blivit efterlyst av Gestapo flydde han till Sverige, där han fortsatte sitt arbete. Han opererade från hemliga baser nära gränsen, bland annat Juno-basen vid Kösstorp i Bogen (norra delen av Gunnarskog), där norska kommandosoldater tränades i strid och sabotage. Inlägget skildrar också en historisk vandring i Rolf Sannes fotspår genom skogarna, där han och andra motståndsmän verkade. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/26/
Det här inlägget handlar om Bogen-baserna och operation ”PLANET”, en topphemlig samverkan mellan Sverige, Norge, Storbritannien och USA under andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades hemliga baser längs gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge. Dessa baser blev ett nätverk som involverade den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån med flera. Vid baserna verkade kommandosoldater, inklusive norrmän som utbildats i Kompani Linge, polistrupperna och/eller lokala kurirer. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/04/20/bogen-baserna-och-hemligheterna-bakom-operation-planet-top-secret
På bloggen finns fler inlägg som berör relationen mellan Norge och Sverige under andra världskriget. Under kategorin Lokalhistoria kan du hitta berättelser om motståndsmän, kurirverksamhet och hemliga operationer som skedde vid gränsen. Även efter åtta decennier finns det historier kvar att lyfta fram. Många insatser gjordes i det tysta, och vissa hjältars namn är fortfarande okända. Därför är det så viktigt att fortsätta dokumentera, skriva och minnas. Till alla som har bidragit med sin kunskap, sina minnen och sin tid för att dokumentera dessa gripande berättelser på bloggen: ett stort och hjärtligt tack.
Gratulerer med dagen, Norge! Låt oss hedra alla som kämpade för friheten.
Foto från Baksjøløpet 2007. Mitt första lopp i Åbogen och det är jag som har nr 31. Blev seger den gången.
Att stå på startlinjen i Baksjøløpet för tolfte gången var en speciell känsla. Ett lopp som har arrangerats sedan 1981 och blivit en tradition för många i Kongsvingerområdet. Mellan 600–1000 deltagare brukar det vara med på loppet. Banan, som mäter lite över 11 km, erbjuder en rejäl utmaning med kuperade grusvägar och asfalt. Ett varierat och krävande lopp. Start och mål är vid Åbogens bygdehus, som ligger vid fotbollsplanen i Åbogen – en bygd i norra delen av Eidskogs kommun, nära gränsen till Kongsvinger.
I år fick jag ta det som en bra genomkörare – träningen och formen är inte i närheten av vad den en gång var, men kroppen behöver väckas igång. Att känna pulsen stiga, benen jobba och det där välbekanta flåset är ändå en tillfredsställande känsla. Tävlingar handlar inte bara om resultat.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Tolv starter här, med flera pallplaceringar genom åren. Första gången jag sprang var 2007, och då lyckades jag vinna. 2013 var ett minnesvärt år – en snöstorm gjorde loppet extra utmanande, men jag krigade mig fram och tog segern. Faktum är att den tiden jag hade då, i halkan, hade räckt till totalseger 2025 – en liten påminnelse om svunnen form. Den gången avslutade jag de sista kilometerna i ett mycket högt tempo. Minns känslan i kroppen. Det syns också tydligt på resultaten var elitsatsningen upphörde, 2016.
Resultat (År) (Totalplacering)
2007 1
2009 3
2010 3
2011 2
2012 2
2013 1
2014 3
2016 2
2018 14
2019 9
2023 23
2025 16
Artikel Glåmdalen 2007
I år blev det en tredjeplats i klassen 45-49 år. Konkurrensen var tuff, och avståndet till de främsta i klassen var för stort. Bara att packa ihop och åka hem – och träna. Kristian Monsen som vann min klass har vunnit Europamästerskap och Europacup i vintertriathlon och är fortfarande stark. Riktigt imponerande. Men Baksjøløpet handlar om mer än placeringar. Det handlar om tradition, upplevelser och minnen. Att komma hit och känna atmosfären, att få tänka tillbaka på de gånger farsan stod vid sidan och hejade på, gör det extra speciellt. Så även om tiderna förändras, så består glädjen i att få tävla. Och kanske, om träningen får lite bättre fart, finns det fler chanser att göra ett starkt lopp på denna banan.
OsvaldgruppenJan Grundel 2024. Foto: PrivatMoraklockan där man smugglade hemlig kurirpost. Foto: Privat/L-O Gävert
”Det sista vittnet” Jan Grundel, Arvika, har avlidit 91 år gammal. Närmast sörjande är barnen Maria, Ulla och Lotta med anhöriga.
Jan var en unik länk till en dramatisk, länge glömd och förbisedd del av historien från tiden när Norge var ockuperat av Nazityskland. Som barn hade han under flera år daglig kontakt med många norska motståndsmän och sabotörer från grupper som Saborg, Osvaldgruppen och Pellegruppen. Dessa motståndsgrupper spelade avgörande roller i kampen mot nazistockupationen under andra världskriget men fick inga medaljer och glömdes efter kriget nästan bort. I familjen Grundels hem samlades motståndsmän från alla samhällsklasser, även om majoriteten var arbetare. Bland dem fanns landsflyktige tyske fackföreningsmannen Ernst Wollweber som organiserade sabotageaktioner mot nazistiska mål i Europa, och var en av Gestapos mest eftersökta personer. Familjen Grundel gav även skydd åt flyktingar som flydde nazismen. Bland dem fanns en desertör från den tyska armén (Wehrmacht), som bodde hos dem i ett helt år.
Jan Grundels berättelser och minnen har varit ovärderliga för att belysa motståndsrörelsens verksamhet. Han såg hur de planerade sina operationer, hur de levde i ständig vaksamhet och hur hans egna föräldrar riskerade allt för att hjälpa dem. Som liten pojke deltog han själv i kampen genom att vägleda norska motståndsmän och sabotörer, som övernattade i familjens hem på Rosendal – ibland i flera månader. Han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Det kunde hända att sabotörsgrupper med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Trots att Jans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll han allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. Detta gjorde honom till en viktig del av motståndets nätverk och visar hur även unga kunde bidra till motståndet.
En av Jans berättelser om en norsk motståndsman som ofta besökte dem gjorde ett särskilt intryck på mig. För Jan, mer än 80 år senare, var känslorna fortfarande starka. Han kunde inte minnas mannens namn, men kom ihåg honom som stor och stark. Mannen brukade lyfta Jan upp och ner som en del av sin träning, vilket skapade en stark samhörighet mellan dem. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut fick Jan det tragiska beskedet: nazisterna hade tagit hans liv, och han skulle aldrig återvända.
Förutom att vara förmedlare av viktig lokalhistoria var Jan en mångsysslare av rang. Som ung var han aktiv inom Arvika Boxningssällskap och hade ett stort intresse för sport, särskilt fotboll och bandy. Hans yrkesbana började som journalist på Arvika Tidning, och han fortsatte senare som frilansare. Han drev en egen byggfirma, arbetade som husförsäljare och avslutade sitt yrkesliv inom olika studieförbund. Hans ständiga nyfikenhet ledde honom till att studera viner och att konvertera till katolicismen 1996. Han delade med sig av sina kunskaper genom vinkurser och artiklar i Arvika Nyheter. Musik, särskilt jazz, var en annan stor passion och han var en av initiativtagarna till Jössejazzen.
Man kunde ofta se Jan vandra längs Arvikas gator, klädd i en lodenrock, en österrikisk jägarhatt, med en kamera hängande runt halsen, en axelremsväska över axeln och en käpp i handen – ibland även med en hund vid sin sida. Trots sjukdomar visade han en oböjlig livsvilja och mötte livet med humor och ironi. Ironiskt nog träffade han sin maka Gertrud på Arvika sjukhus en vårdag 1956. Tillsammans bildade de familj och fick tre döttrar.
Jans liv präglades av djupa övertygelser, nära vänskap och en orubblig vilja att stå upp för sina åsikter. Han gick inte bara sin egen väg, utan formade den aktivt med starka politiska ideal. Hans politiska resa började redan i ungdomen, då han var aktiv inom SAP och deltog på läger i städer som Wien och Paris. Under senare delen av 1950-talet valde han dock att byta riktning och anslöt sig till högern, ett beslut som inte alltid möttes med förståelse i hans gamla parti. Trots detta behöll han vänskapen med sin fars vänner inom SKP, vilket visar på hans förmåga att bygga broar över politiska skiljelinjer. Under sitt liv fortsatte Jan att utveckla sina politiska ståndpunkter. Han gick senare över till Folkpartiet och avslutade sina politiska engagemang som medlem i Arvikapartiet. Oavsett vilken riktning han följde, stod han alltid upp för sina åsikter med en principfasthet som imponerade.
Hans barndomsår var ofta närvarande i hans tankar, men många gånger fann han det svårt att tala om sina upplevelser från krigsåren, även med sina närmaste.
Med Jan Grundels bortgång har Arvika förlorat ett band till vår stads lokala historia. Låt oss hedra hans minne genom att föra hans berättelser vidare – som en källa till inspiration och en påminnelse om modets och lojalitetens verkliga betydelse.
XU-agenten och flyktingen Rolf Sörbye berättar om flykten till Sverige över Nyckelvattnets is. Filmklippet redigerat av Martin Bergström. En längre version finns via länkarna längst ner i inlägget.
”Vägen till Sverige” Av Rolf Sörbye (1921-2017), december 2010
”I flödande månsken åkte jag skidor på Nyckelvattnets snöklädda is onsdag morgon vid 04-tiden den 15 december 1943. Vi var 5 unga studenter, fyra manliga och en kvinnlig, som av våra respektive uppdragsgivare inom den norska motståndsrörelsen beordrats att av säkerhetsskäl lämna det ockuperade hemlandet och ge oss av till Sverige. Den siste av våra flyktinglotsar berättade, när vi stod vid det tyska skidpatrullspåret på sjön, att här gick gränsen, och sedan var vi i Sverige! Men att sjön hette Nyckelvattnet fick vi av allmänna säkerhetsskäl aldrig veta, ej heller att (de svenska) militärerna som omhändertog oss, och först lade oss i sina sängar, var inhyrda på Gåstjärn, i huset som ägdes av Ann-Britt Edvardssons far, Axel Wilhelm Edvardsson.
När vi vaknade frampå förmiddagen den onsdagen så hade militärerna rapporterat till landsfiskalen, som redan kommit i sin Citroen personbil för att hämta oss. Otroligt nog klarade han att stoppa in alla oss fem personer med tillhörigheter och köra oss till Tinghuset i Torsby, där övervåningen var inrättad som stor sovsal för flyktingar. Efter korta förhör inbjöds vi till mat, kaffe och julbak hos vaktmästarparet Persson i deras tjänstebostad i bottenvåningen, och sedan sov vi!
”Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen.”
Nästa dags upplevelser var bl. a. obligatorisk avlusning (vi hade inga löss), badande med hjälp av baderska (ny erfarenhet), samt privat bioföreställning för 5 personer, med amerikansk flygfilm (förbjuden i Norge) körd av även biovaktmästare Persson. Sedan blev det nödfallsvisering och enkel SJ-biljett till Vingåker och norska mottagningslägret Kjesäter för ytterligare förhör, undersökningar och placeringsåtgärder.
Sedan har åren gått. Många år! Ibland har jag undrat över var vi egentligen kom över gränsen. Uteslutningsvis har jag kommit fram till att det måste ha varit Nyckelvattnet, vilket sedan också bekräftats.
Sommaren 2010 kom så ett lämpligt tillfälle att återse det aktuella stället. På olika vägar hade jag fått kontakt med Monika och Jörgen Axelsson i Östmark och genom dem även med Ann-Britt Edvardsson, och den 3 augusti blev min hustru Elsa och jag mycket gästvänligt omhändertagna av dessa tre. Det var mycket roligt att höra deras berättelser och se bilder från äldre tider, och det var roligt att återse Nyckelvattnet och Gåstjärn, även om mycket hade ändrats efter nästan 67 år, och årstiden var ju nu en helt annan. Intressant var också bilturen med Jörgen och dottern Sofie genom milslånga finnskogar för att försöka hitta höjden där vi den gången först fick syn på Sverige. Under vårt besök fick jag frågor om händelserna som jag varit med om, och även önskemål om en berättelse i medlemstidningen Röjdådalingen, om flykten och dess bakgrund. Därför dessa rader.
Det började egentligen med att jag i maj 1942, under ett år som forskarassistent på Oslo Universitet, värvades till en hemlig tjänst inom XU – den största hemliga underrättelse-organisationen i det ockuperade Norge – den norske Londonregeringens underrättelse-organisation. Jag skulle arbeta i Oslo, i direkt samarbete med ledningen för XU i Norge.
Men XU och detaljer om denna organisation fick jag kunskap om först efter att kriget var slut! Vad jag visste då var bara att en person som kallade sig Eva Berg var min kontaktperson och uppdragsgivare. Hon visste däremot, i tillägg till mina två täcknamn, även mitt riktiga namn, mitt telefonnummer och bostad. Detta var nödvändigt, jag måste alltid vara disponibel till envar tid på dygnet. ”Eva” gav mig ansvaret för ett antal ”brevlådor” (t.ex. affärer, kontorer) i Oslo, där jag hämtade allt möjligt, från brev och paket till tunga lådor. Dessutom skickades jag i diverse specialuppdrag i omgivningarna. När jag återgick till mina medicinstudier hösten 1943 genomförde jag de obligatoriska dissektionerna, men föreläsningarna hann jag sällan med.
På förmiddagen den 30 november 1943 kallades jag akut till ett brådskande möte med ”Eva” vid Vestbanestasjonen i Oslo, där hon berättade att Gestapo och tyska trupper snart ville omringa Universitetet och arrestera alla manliga studenter. Jag fick besked att gå under jorden, med uppdraget att på något sätt försöka rädda så många studenter som möjligt undan tyskarna, för vidare transport till Sverige. Innan vi skildes såg vi plötsligt både motorcyklar och tyska militära lastbilar med soldater komma i hög fart på Karl Johan, i riktning mot universitetet. Jag tog mig snabbt undan och fick tag på två pålitliga kurskamrater, den kvinnliga hade även tagit med sin väninna. Under dagen ordnade flickorna ett gömställe för mig och min kamrat Jon, en lägenhet som inneboende dam omedelbart helt överlämnade till oss. Svårigheten var bara att komma dit, genom hela stan från min fars kontor. Vid återkomsten berättade flickorna nämligen att hela Oslo var full av tyska soldater, vakter stod i gathörnen och andra körde runt på motorcyklar och letade efter studenter.
Det var en mörk kväll och sträng mörkläggning, men redan i det första gathörnet skymtade vi en vakt. Med armen om var sin flicka raglade vi sjungande framåt. Soldaten lyste intensivt på oss med sin ficklampa, medan vi fortsatte med fjolligt prat och skrattande. Till slut bestämde han sig för att vi nog inte var studenter. Ett tag senare var vi nära att bli tagna av soldater på motorcykel, och ytterligare en vakt passerade vi på lite avstånd, men sedan var vi framme. På dagarna sedan höll Jon och jag oss i lägenheten, medan flickorna gick runt på stan och letade rätt på studenter som inte var arresterade. Många ville ha hjälp till att komma till Sverige och helst vidare till de norska styrkorna i England. Varje dag ringde jag till min far och meddelade att jag skickade ett visst antal ”paket” med tåget, och sedan hämtade han ”paketen” på stationen och tog dem till gömställen hos pålitliga grannar och bekanta. Därefter skickades studenterna till Sverige med ”Eva”s hjälp.
Efter ca två veckor var vår uppgift genomförd så långt det gick. Av allmänna säkerhetsskäl beordrades Jon och jag att ge oss av till Sverige. Eva hade redan tidigare sagt att det var för farligt för både henne och andra om jag fortsatte min tidigare aktivitet efter det som hänt. Jag var eftersökt av tyskarna, de hade redan gjort undersökningar i mitt rum hemma, och om jag blev tagen var risken stor att jag under tortyr kunde avslöja vad jag kände till. Och det skulle leda till katastrof, sa Eva. Jag insåg rimligheten i hennes argument och lyckades skaffa en mycket bra efterträdare.
”Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform.”
En dag kom Eva med nya identitetshandlingar till mig och Jon, tågbiljetter till Eidsvoll från Oslo söndagen den 12 december, samt skriftligt tillstånd att resa ut ur Oslo-området, allt försett med många ståtliga stämplar från de tyska myndigheterna. Själva tågbiljetterna var äkta, allt annat var mycket välgjorda förfalskningar. Eva hade också kontaktat min far och givit honom instruktioner, så på söndagen kom Eva till lägenheten tillsammans med far, som medbringade skidutrustning och fullpackad ryggsäck till både Jon och mig.
En överraskande ny tysk razzia och kontroller på stan orsakade ett för oss dramatiskt men lyckligtvis endast tillfälligt avbrott i planerna, och efter en händelsefri spårvagnsresa till Oslo Östbanestasjon, där vi fann våra tre medresenärer, testades våra falska papper. Vid ingången till plattformen stod järnvägens biljettkontrollör tillsammans med en tysk soldat med kulspruta och en beväpnad norsk nazist i hirduniform. Alla, i synnerhet de två sistnämnda, granskade noga våra handlingar, stirrade oss i ansiktet och jämförde med fotot. Det var några långa sekunder för var och en, men vi kom alla igenom. Inne på plattformen kontaktade vi konduktören som gick där, och efter utbyte av de överenskomna fraserna visade han oss till vagnen och sa att om det blev tysk razzia på tåget så skulle han ge tecken, så att vi snarast kunde hoppa av tåget.
Resan gick bra. I Eidsvoll var det mörkt. Vi hämtade ut våra skidor, och med dem på fötterna och ryggsäcken på ryggen gick vi i en lång rad ett stycke bakom vår konduktör. På väg ut ur samhället mötte vi två uniformerade män ur Quislings hird, de stannade och stod länge och tittade efter oss. Det kändes lite obehagligt. Konduktören hade fortsatt att gå. I en sväng på vägen fortsatte han rakt ut i snön med sina lågskor och gick in i skogen. Vi följde efter på skidorna. Klockan var nära midnatt. Efter ett tag kom vi till en liten timmerstuga, där vi fick kaffe och mackor av två skidlöpare som skulle ta oss vidare. Konduktören tog snart farväl och vadade tillbaka genom snön, till ett par timmars sömn innan nästa dags arbete. Flyktinglotsarna hade ett livsfarligt och ansträngande dubbelarbete, och många togs av tyskarna eller fick senare psykiska problem.
När våra skidlöpare tog oss vidare var det fint skidföre, 12 grader kallt och vackert månsken. Vi gick hela natten, ibland med korta vaksamma uppehåll innan vi i stor fart passerade över en väg, andra gånger blev det längre vilostunder under ett träd i skogen. När det ljusnade av dag måndagen den 13. gick vi mera varsamt fram, tydligen på många omvägar. Ett lyckligt tillfälle till matrast i en olåst nybyggd timmerstuga gick omkull när den vaktande skidlöparen plötsligt hörde röster. Iväg igen !
På kvällen närmade vi oss Glomma, och på en höjd vid älven lämnades vi i en stor timmerstuga där ägaren, med täcknamnet Björn, snart skulle komma och ta oss över älven. Det var så skönt att sitta ned i de goda stolarna, men det gick många ovissa timmar innan Björn äntligen kom. Folket på granngården var nazister och hade just fest, och med deras fria utsikt över älven ville han vänta tills han trodde att alla sov där. När vi kom till Björns gård var bordet dukat med massor av god mat och julbak, och sedan placerades vi i härbret hos den slaktade julgrisen. Där fick vi bra service, men vi måste vara stilla och tysta helt till kvällen, och det var det svåraste.
När mörkret kom lotsade Björn oss efterhand till en glänta i skogen, där en pistolbeväpnad lång skidlöpare övertog oss och förklarade att vi nu måste vara tysta och göra precis som han sa, särskilt på ett farligt avsnitt. Detta visade sig vara på vägen längs en bergsida där man delvis kunde ses från en tysk militärförläggning nedanför. I det klara månskenet kunde vi se vakten patrullera fram och tillbaka mellan husen. På lotsens dirigering kom vi alla efterhand över denna sträcka och åkte tysta vidare.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen.”
När vi kom till en liten väg som skar rakt genom skogen beordrades vi vänta en bit därifrån medan lotsen försiktigt gick fram och spanade. Efter klartecken kom vi oss snabbt över vägen och in i skogen på andra sidan. Vi fortsatte, långsamt och med största vaksamhet. Vi närmade oss gränsen. En bilväg som enligt lotsen var ganska livligt trafikerad av tyska militärfordon passerades på liknande sätt. Sedan fortsatte vi ganska raskt, och plötsligt kom vi ut ur skogen på en höjd, med utsikt över ett ganska stort vatten nedanför.
Bild 1 Nyckelvattnet. Foto: Lars-Olof Gävert december 2024. Bild 2 karta över Nyckelvattnet.
”Det är Sverige,” sa lotsen och pekade på motsatta strandlinjen. Vi blev stående, stilla, tysta, andäktiga. Blicken följde strandlinjen åt båda håll, och inöver skogen där borta. Natten var så stilla. Det starka, klara månljuset flödade över landskapet. Bredvid oss låg en gammal utlada av åldrat timmer, med meterhögt snötäcke på taket, och månskenet gnistrade i höga snötäckta granar bakom oss. Det var högtidligt. Vi åkte ned till vattnet och gick i tystnad tills vi stannade framför det tyska patrullspåret.
”Här går gränsen,” sa lotsen. Vi blev stående. Ingen sa något. Jag tittade bakåt, mot det Norge som jag nu lämnade och som jag inte visste om jag någonsin skulle återse. Tänkte på dem hemma, som jag så hastigt hade lämnat den dagen. Undrade hur de hade det nu… Vi pratade lite, tog varandra högtidligt i hand, och så gick vi över gränsen. Väl iland på andra sidan stannade lotsen i den strandnära björkskogen. Han samlade in våra falska identitetshandlingar och våra likaledes välgjorda och rikt stämplade olika tillståndspapper och gjorde en liten brasa av alltihop. Sedan tog han farväl och skidade ut på vattnet, tillbaka till Norge igen.
Lotsen hade beskrivit hur vi skulle hitta ett skidspår som ledde till en svensk militärvakt, och vid ungefär kl 04,30 onsdagen den 15 december knackade vi på där. Fyra rejäla bönder på neutralitetsvakt tog hjärtligt emot oss.
Vi var i trygghet i Sverige.”
(Trycket i lokala medlemstidningen Röjdådalingens julnummer 2010 Östmark)
Länkar/Mer information
”Flykting Rolf Sörbye” (Youtube Martin Bergström 9 nov. 2022 – filmen ursprungligen producerad av Leif Floren Torsby, Jörgen Axelsson Östmark och Nils-Åke Antonsson Torsby): https://www.youtube.com/watch?v=jgwIVFzWLxw
Var och lyssnade på försvarsminister Pål Jonsson när han besökte Västra Värmlands Civilförsvarsförening och höll en öppen föreläsning på Svea Bio & Teater i Arvika i fredags.
Försvarsmakten kommer att assistera Finland med fartyget HMS Belos i arbetet med de skadade kablarna vid den finska viken. HMS Belos är en stark resurs för det svenska försvaret och kan utföra viktigt undervattensarbete. Det är bra att vi kan bistå våra finska kollegor. (1/2) pic.twitter.com/OLWrOO2lUa
Det var ett intressant och givande samtal. Moderatorn Morgan Danielsson hade goda kunskaper om bland annat värnplikten genom åren. Han hade varit med förr då det var många som gjorde värnplikten. Att göra värnplikten handlar om att försvara Sveriges mångåriga fred, frihet och demokrati och på så sätt se till att Sverige är och förblir ett självständigt land. Efter att ha varit vilande sedan 2010 återupptogs en del av värnplikten 2014, då redan krigsplacerade kunde kallas till repetitionsutbildningar. Från 2018 utökades värnplikten och nu mönstras årligen ett stort antal 18-åriga män och kvinnor för grundutbildning. Pål pratade klarspråk om varför Sverige behöver utveckla försvaret och samarbetet med andra länder, och varför Nato är en viktig organisation för de nordiska ländernas säkerhet. Han sa också att Europa allt för länge har förlitat sig på USA för Europas säkerhet och inte själva tagit det ansvar för säkerheten på det sätt som borde ha gjorts. Pål nämnde också att det sedan länge funnits ett samarbete med Nato och Natoländer innan den svenska anslutningen till Nato. Men nämnde inte hur nära detta samarbete var. Det är heller inte hans sak att göra då det var en helt annan regering på den tiden. Men för att folk ska förstå hela bilden borde detta så långt senare få komma fram i ljuset på riktigt. Många tror fortfarande, på allvar, att vi har varit neutrala sedan andra världskrigets dagar…
Politiska frågor
Pål fick på slutet frågor från publiken på detta tema, om Nato, och någon av frågorna verkade vara från några som inte visste så mycket om Sveriges tidigare kontakter med Natoländer och de verkade också väldigt skeptiska till Nato och den västliga försvarsalliansen. Samt USA. De nämnde att det var ett misstag att lämna neutralitetspolitiken. De lät också tala om att vi varit helt ”neutrala” sedan andra världskriget och som om det var en jättestor förändring med att gå med i Nato och lämna ”neutraliteten”. Kanske kan man säga att den sovjetiska och ryska propagandaapparaten haft en ganska framgångsrik påverkan ändå.
”Den sextonde Natostaten”
Sovjet visste mer än svenska folket om den svenska försvarsplaneringen då GRU – den sovjetiska militära underrättelsetjänsten runt 1948 (troligen ännu tidigare) värvat Stig Wennerström, landsförrädaren som avslöjade Sveriges försvarsplanering. Det finns emellertid indikationer på att Wennerström tidigare kontaktats av den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB. GRU ska ha fått upp ögonen för Wennerström redan 1934 då han besökte Riga för språkstudier i ryska.
På 1950-talet hade Nato femton medlemmar. Sverige kallades ”den sextonde Natostaten” (!) av dem som visste. För redan då Norge och Danmark gått med i Nato var det neutrala och alliansfria Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Ja egentligen skapades dessa band ännu tidigare, och statsminister Tage Erlander (S) och Sverige var de som drev på frågan om ett nordiskt försvarsförbund. Vid ett akut krisläge skulle marinchefen omedelbart lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Från denna säkra plats skulle han organisera motståndet. Om Sverige blev ockuperat, skulle resten av militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Nato-styrkor skulle sedan så snart som möjligt bistå Sverige med att slå tillbaka angriparen.
En del av historiken med Sverige och Nato och de hemliga samarbeten som under lång tid var oerhört viktigt framgår i den här artikeln till Gunnarskogs Nytt:
När Norge ockuperades av Nazi-Tyskland 1940, krävde tyskarna att den norska kungen Haakon VII skulle abdikera och istället utnämna Vidkun Quisling till statsminister. Kung Haakon vägrade dock att kapitulera och sade ”nej” till tyskarna. Detta avslag blev en symbol för norskt motstånd och kungens beslut att fortsätta kämpa för Norges självständighet från ockupationen. Bild: Riksarkivet / CC BY-NC-SA 4.0
År 2025 markerar två viktiga milstolpar: 85 år sedan Nazi-Tysklands ockupation av Norge och Danmark, samt 80 år sedan Hitlerregimens fall. Så vi får väl se till att göra en del inlägg på detta tema under året. Både jag och turkamraten Nilsson tyckte det var mycket uppskattat att få denna sammanfattning, nedtecknad av författaren Anders Johansson där han beskriver historiska händelser i området för Julaftonsturen 2024:
Har lämnat in en motion till kommunfullmäktige om att inventera och sammanställa berättelser från beredskapstiden i trakterna kring Arvika. Genom att förstå vår historia kan vi bättre förstå nutiden och undvika att göra samma misstag igen. Det är också ett sätt att visa respekt och erkänna de uppoffringar som gjordes av människor under dessa tider och att deras handlingar gjorde skillnad. Man har gjort sådana sammanställningar på andra platser och det har blivit mycket uppskattat och användbart, så jag hoppas att detta initiativ blir verklighet. Det finns mycket att berätta om trakterna kring Arvika och västra Värmland under den här tiden.
2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
