Blog Image

ADVENTURE

Farfars år vid Gränsen 1940-1945 🇸🇪

Försvarsmakten, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, maj 22, 2025 23:51:52
Värmland. Farfar Per Gävert (1910–1986) längst till höger. Andre från vänster är Yngve Hultgren (1916–2004) från Göteborg. Övriga är fortfarande okända. Om någon vet vilka de andra i detta inlägg är, vänligen kontakta mig!

Farfars tjänstgöring och minnet av krigets närhet

Min farfar, som arbetade på Sälboda såg/hyvleri/snickerifabrik i Gunnarskog från 1920-talet fram till pensionen 1975, levde genom en epok fylld av omvälvningar. Hans långa arbetsliv på sågverket sträckte sig från ångmaskinernas tid till den modernisering som skedde på 60- och 70-talen. Under beredskapstiden producerade sågen diverse byggnadssnickerier samt lådor för ammunition. Sågverket levererade plank och bräder, främst för att förstärka väggarna i skyttegravar. Silverrävfarmen i Sälboda, som grundades på 1920-talet, utökades med platinaräv, som under ockupationen smugglades in från Norge. Rävfarmen lades ned år 1950. Men det var inte bara sågverkets utveckling som formade hans berättelser. Han bar också med sig starka minnen från beredskapstiden under andra världskriget, en period som präglade hela Sverige – inte minst gränsbygderna som Gunnarskog. Trots Sveriges neutralitet var oron för krig påtaglig, och många familjer, inklusive vår, fick känna på krigets brutala realitet. Jag har ett svagt minne av hur farfar någon gång berättade om att; ”nazisterna fick tag i en släkting till oss”. Som barn hade jag ingen aning om vem han menade eller vad det innebar. Det var först långt senare jag insåg att han måste ha talat om Aksel Gjevert, som dog i nazisternas fångenskap på Grini den 17 maj 1944. Det gav farfars berättelser från förr ett helt nytt djup. Kriget var ingen avlägsen händelse som bara utspelade sig i tidningarnas rubriker och på slagfält långt borta. Det påverkade vardagen och smög sig in i våra familjers liv, även här i det ”neutrala” Sverige…

80 år sedan kriget i Europa tog slut

För bara drygt 80 år sedan hölls Europa i ett kvävande järngrepp av Nazi-Tyskland. I de ockuperade länderna var straffen för motstånd skoningslösa och majoriteten av befolkningen kämpade sig igenom en vardag med matbrist, förföljelse och nationalsocialistisk propaganda. I maj 1945, kom dagen då min farfar fick besked om att hans militärtjänstgöring under beredskapsåren var avslutad. Efter sex långa och mörka år var kriget äntligen slut i Europa, och Norge och Danmark befriades från Nazi-Tysklands ockupation. Detta är en berättelse om farfars upplevelser (som jag också beskrivit på Facebook – men här är en något utförligare version), från de isande kalla vintrarna i Norrland och den tragiska olyckan vid sjön Armasjärvi, till gränsen i västra Värmland och den slutliga återkomsten till familjen. Åren i beredskapstjänst var fyllda av ovisshet, slitsamt arbete och långa perioder i ödemarken eller tältförläggningar. Bland de tyngsta bördorna farfar upplevde under krigsåren var att ta hand om de många som miste livet i Armasjärvi – 44 soldater och två civila drunknade, en påminnelse om krigets obevekliga realitet. Sverige stod i världskrigets skugga och höll sig de första åren ”neutralt”, och beredskapssoldater skickades ut för att förstärka försvaret längs gränserna. För farfar innebar första året en tid i Norrland, där han tjänstgjorde i beredskapsförbandet I 31 som var ett dubbleringsregemente (det ordinarie regementets nummer plus 30). Till exempel fick Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Svea livgarde (I 1/Fo 44) var ett av de viktigaste infanteriförbanden inom den svenska armén och dess uppgifter under denna period var centrala för försvaret av Sverige.

Krigsmakten 
Per Fredrik Gävert Brättne, Värml Sälboda. Nation: Sverige 🇸🇪
Född 1910-11-08 i Västra Sälboda, Gunnarskog. 
Död 1986-05-17 i Sätered, Gunnarskog.
Värnplikt: 1930-1931 Värmlands regemente (I 22), rep.övning 1932. 
Tjänstgöringstid: Beredskap 1940–1945. Inkallad den 14/4 1940. Formellt avregistrerad från tjänst 31/12 1957. Platser; Norrland (Tidvis i Tornedalen, specifikt Övertorneå, Tapani och Kuivankangas), Värmlandsgränsen (Mitandersfors och Häljeboda).
Regementen: I 31 (Svea livgardes (I 1) dubbleringsregemente), 18. gränsförsvarskompaniet (L2), Värmlands regemente (I 22, I 2) 
Viktiga händelser: Armasjärviolyckan (24 oktober 1940): Deltog i räddnings-/bärgning efter att en färja med 102 personer kapsejsade, vilket ledde till 46 dödsfall (44 soldater, 2 civila).
Extrem kyla i Tornedalen (vintern 1940-1941): Upplevede temperaturer så låga som -48°C. 
Mindre eldstrid vid norska gränsen: Inblandad i en incident där tyska soldater besköt flyktingar som försökte korsa gränsen. Farfar sköt mot tyskarna. 
Personlig Påverkan: Långa perioder av separation från familjen, ständig osäkerhet, krävande fysiska förhållanden och ett bestående trauma från Armasjärviolyckan.
Familjesituation 1945: Fru Märtha (f 1913) (som var gravid) och sonen Rolf (f 1937).

Minus 48 grader (!) i förläggningsområdet

Farfars förband, I 31 tjänstgjorde med beredskap i Tornedalen från oktober 1940 till mars 1941. Militär närvaro var utbredd i hela Tornedalen för att bevaka gränsen och förhindra krigshandlingar på svensk mark. Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas.

”Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.”

Farfar och en okänd kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940–41.

Under perioden 1940-41 var Tornedalen en strategiskt viktig plats i Sverige på grund av sin geografiska närhet till Finland och Norge, som båda var indragna i andra världskriget. Huvuduppgiften var att bevaka gränsen mot Finland och förhindra att krigshandlingar spred sig över till svenskt territorium, samt att kontrollera flyktingströmmar och annan trafik. Vintern 1940–1941 var farfar stationerad i Tornedalen i 180 dagar i sträck, förmodligen en av de kallaste vintrarna han upplevde. Bitande kyla, meterdjup snö och enorma ytor. Få miljöer ställer lika hårda krav på en soldat som det norrländska vinterlandskapet. Omkring den 15–20 januari 1941 uppmättes isande minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket är en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige. En prövning både fysiskt och mentalt. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi.

Förläggninsområdet i Kuivakangas, en by i Övertorneå kommun i Tornedalen, var liksom många andra orter i gränsområdet starkt påverkad under andra världskriget och den svenska beredskapstiden (1939-1945).

Armasjärviolyckan – En av Sveriges svåraste fredstidsolyckor

Den 24 oktober 1940, under kvällens mörker, nådde larmet dem om att det skett en olycka på sjön Armasjärvi. Farfar och hans kamrater skyndade till platsen och bistod i arbetet med att rädda överlevande och ta hand om de omkomna. Sökandet efter alla förolyckade pågick i flera dagar. Olyckan skedde då ett ingenjörkompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. Denna olycka räknas som en av de svåraste som drabbat det svenska försvaret i fredstid. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:

”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”

Här finns en hedersam film från minnesceremonin den 24 oktober 2020, som hölls till minne av Armasjärviolyckan 80 år: https://www.youtube.com/watch?v=QhaZkda69GY

Vid gränsen i västra Värmland

Efter sin tid i Tornedalen blev farfar skickad till gränsen vid Mitandersfors och Häljeboda i Värmland nära hemtrakterna. Här fortsatte han sin beredskapstjänst inom 18. gränsförsvarskompaniet (L2). Osäkerheten var alltid närvarande, och varje dag innebar patrulltjänst och bevakning. När kriget gick mot sitt slut under våren 1945, nådde honom beskedet: tjänstgöringen var över. Farmor, väntade barn, och bara några veckor senare kom en liten flicka till världen. Min pappa Rolf, då sju år gammal, fick ha sin pappa hemma, efter de långa åren av frånvaro under beredskapstiden. Man kan bara föreställa sig vilka tankar som rörde sig i farfars sinne den dagen han lämnade tjänsten vid gränsen för sista gången. En dag då lättnaden över att få stanna hos familjen säkert vävdes samman med vemodet att lämna kära kamrater och de prövningar som hade format honom under beredskapsåren.

Infanteriet, avregistrerad 31/12 1957. Förmodligen enligt dåtidens Värnpliktslag (1941:967).

Intressant att tänka på att min farfar blev formellt avregistrerad från tjänstgörning i Försvarsmakten (då Krigsmakten) den 31 december 1957. Han var då 47 år gammal –samma ålder som jag är i nu. Det var, som jag förstått, en ganska vanlig ålder för avregistrering från militären under denna tidsperioden.

Troligen framför förläggningen i Mitandersfors 1943-44. Om någon känner igen soldaterna på bilderna så vänligen kontakta mig.

Farfars berättelser

”Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne.”

Minnet av händelsen vid Armasjärvi var en tung börda som farfar bar med sig hela livet. Omkring 45 år senare, när han talade med min storebror, uttryckte han sin övertygelse om att olyckan vid Armasjärvi aldrig borde ha inträffat. Han berättade hur de drog upp de drunknade ur vattnet – en plågsam uppgift som för alltid etsade sig fast i hans sinne. Han berättade också om en mindre eldstrid mot tyska soldater, som ska ha skett då tyskarna öppnat eld efter flyktingar som tog sig över gränsen. Har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Var dock så liten då, så kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns än idag, tydligt, hans allvarsamma ton som vittnade om de känslor som var förknippade med upplevelserna från krigsåren…

När jag sitter och skriver denna text slog det mig hur fascinerande det är att vissa fysiska intryck, som starka händer och handleder, etsar sig fast och blir symboler för en person. Att jag minns honom som väldigt stark med stora händer och grova handleder. På snickerifabriken i Sälboda, någon gång i slutet av 50-talet, fanns en låda som vägde omkring 70 kilo. Det blev en utmaning bland arbetarna – vem kunde pressa lådan över huvudet. Några få klarade det med båda händerna. Pappa försökte, men lyckades inte. Farfar däremot, vid dryga 50 års ålder, tog lådan och lyfte den över huvudet med en hand. Ett ögonblick av ren råstyrka. Pappa brukade berätta om det med en blandning av beundran och förundran: ”Han var helt otroligt stark.” När jag var liten bodde vi nära farmor och farfar, bara en åker skiljde oss åt så vi träffades ofta.

Kära farfar. Nästan 40 år har gått sedan du lämnade oss, men minnen och berättelser lever vidare. Det har varit fascinerande att nu, så långt senare, få återupptäcka och sätta ihop din berättelse från krigsåren. Tack för att du var den starke och trygge farfar jag minns, och för att du lämnade efter dig en så viktig del av historien.

Stolt barnbarn

Jag känner en oerhörd stolthet över min farfars insatser som beredskapssoldat här i Sverige under krigsåren. Att han stod redo och bidrog till vårt lands säkerhet är något jag värdesätter högt. Att begrunda min farfars engagemang under en så avgörande period i Sveriges historia fyller mig med djup tacksamhet. I en osäker värld var han en del av den kollektiva kraft som säkrade vår fred och självständighet. Hans vilja att försvara Sverige påminner oss om vikten av att skydda vår frihet och de värden vi håller högt..

Källor / Vidare läsning

  1. Försvarsmakten. (u.å.). Färjeolyckan i Armasjärvi 1940.
  2. Försvarsmakten. ”80 år efter Armasjärviolyckan – hedrades offren”: https://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2020/10/80-ar-efter-armasjarviolyckan-hedrades-offren/
  3. L-O Gävert Blogg (2024-12-21) ”Färjeolyckan i sjön Armasjärvi 1940: Farfars ögonvittnesskildring”: https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/21/farjeolyckan-i-sjon-armasjarvi-1940-farfars-ogonvittnesskildring/
  4. Armasjärviolyckan 80 år – Minnesceremoni 24/10 2020: https://www.youtube.com/watch?v=QhaZkda69GY
  5. SVT Nyheter Norrbotten. (2020, 24 oktober). ”80 år sedan katastrofen i Armasjärvi”: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/80-ar-sedan-katastrofen-i-armasjarvi
  6. Lugne.se ”Sälboda Såg, Hyvleri och Snickerifabrik”: https://www.lugne.se/affarer/salboda/snickeri.htm
  7. Lugne.se ”Sälboda”: https://www.lugne.se/forsta%20sidan1.htm
  8. Lugne.se ”Konfirmander Gunnarskogs kyrka år 1925”: https://www.lugne.se/forsta%20sidan1.htm
  9. Krigsarkivet
  10. Olsson, Simon (2022). ”Härmed får jag vördsamt meddela. Historien om de svenskar som omkom i försvarets tjänst 1939-1945.” [Stockholm]: [Lopinita]. ISBN 978-91-987440-2-6.
  11. Soldat och Teknik. ”Historien om Krigsplatsen i Kuivakangas” #1 2017
  12. SVT. ”Sverige och kriget” https://www.svtplay.se/sverige-och-kriget
  13. RIKSDAGENS PROTOKOLL (Riksdagens protokoll 1943:12) | Sveriges riksdag: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll_e49o12/html/



Tillbaka på startlinjen – Krystallmarsjen 2025

Lokalhistoria, Tävling Postad av L-OPosted on lör, maj 17, 2025 22:07:57
Bansträckning
Magnorglas

Efter många års frånvaro var det äntligen dags för mig att ge mig ut i den fina tallskogsterrängen på Magnormoen i Norge igen! Krystallmarsjen i Magnor blev en tuff utmaning, särskilt när träningen inte är på samma nivå som när jag var här förr. Men det kändes bättre än på Baksjöloppet i Åbogen för några veckor sedan – klockan stannade på höga 35 minuter, medan vinnarna flög fram på 30 minuter. Det var imponerande att se hur snabbt täten springer, men 2010 var tempot ännu snabbare. Den gången sattes löprekord med 27:00, där jag precis lyckades spurta ner Rolf Steier från SK Vidar. Efter loppet stod det så här:

”Det ble satt løyperekord med stor margin, hvor Lars Olaf Gävert, Karlstad Magazinet så vidt spurtslo Rolf Staier fra Vidar. Begge fikk registrert tiden 27:00”

Krystallmarsjen 2010

Banan är nog ca 30–40 sekunder långsammare nu, men man förstår ändå att det gick fort för 15 år sedan och då tror jag inte ens det gick på max förrän sista biten in mot målet. Det var speciellt att vara tillbaka i tävlingssammanhang och man fick flera déjà vu av gamla lopp där. Oavsett tid eller placering är känslan av att stå på startlinjen, kämpa sig fram genom banan och korsa mållinjen något som alltid är lika givande. Känns som man gjort något som är bra för kroppen. Även om jag inte är i närheten lika snabb som förr, är glädjen när man får kämpa efter banan fortfarande stark!

Resultat: https://live.eqtiming.com/77303#result:317807-0-1355916-1-1-

Hedersstund efter Krystallmarsjen

Efter Krystallmarsjen tog jag en paus från tävlingspulsen och begav mig till Kirkenær i Grue kommun, där jag besökte minnesstenen vid Grue kyrka för att hedra vår släkting Aksel Gjevert. Det blev en speciell stund, eftersom frigöringsdagen och veterandagen nyligen hade passerat – kransarna vid monumentet vittnade om den djupa respekt och tacksamhet som fortfarande lever starkt. Senare besökte jag Aksels grav vid Finnskogens kyrka i Svullrya, en plats där historien och minnet av hans gärningar känns påtagligt närvarande. Det blev en dag med både fysisk ansträngning och eftertanke – två olika sätt att uppleva styrka och uthållighet. Att kombinera tävlingen med ett besök för att hedra norrmännen och framförallt Aksel, vars historia har berört och inspirerat mig djupt, kändes som ett meningsfullt sätt att visa respekt för historien.



17 maj 1945 🇳🇴

Historia Postad av L-OPosted on lör, maj 17, 2025 20:49:08

Idag är det Norges nationaldag, och här kommer en tillbakablick till Oslo centrum. Året är 1945, och den 17 maj skulle firas för första gången på sex år. Efter fem år av krig och en brutal ockupation kunde man i Norge äntligen fira sin nationaldag i frihet – med sång, norska flaggor och kunglig närvaro på slottsbalkongen. Regnet som föll under dagen lade ingen sordi på festligheterna, och det delades – till barnens stora glädje – ut både korv och bullar.

Ljudspåret i youtubeklippet ovan tillsammans med en bildkavalkad från Norges Hjemmefrontmuseum är hämtat från en 17 maj-hälsning från kronprinsbarnen, som vid denna tid fortfarande befann sig i London (den Nazityska invasionen den 9 april 1940 hade tvingat den norska regeringen och kung Haakon och kungafamiljen i exil). Barnen intervjuades av filmskaparen och journalisten Arne Skouen, som efter kriget regisserade flera filmer från ockupationstiden. Prinsessan Ragnhild, prinsessan Astrid och lilla prins Harald tänker på barnen hemma i Norge och hoppas att allt blir bra i tiden som kommer.

Jag ansluter mig till denna hälsning och önskar alla mina vänner i Norge en riktigt fin nationaldag.  

Hjertelig gratulerer med dagen 🇳🇴



Ett historiskt jubileum – 80 år av fred och frihet i Norge 🇳🇴

Lokalhistoria Postad av L-OPosted on tor, maj 08, 2025 01:16:28

Den 8 maj 1945 vaknade Norge till en ny verklighet. Efter fem år av nazistisk ockupation var landet äntligen fritt. Idag markerar vi 80 år sedan Norge befriades från nazistisk ockupation och andra världskriget tog slut i Europa. Det är en dag att fira, en dag att minnas de som kämpade för friheten, och en dag att hedra de otaliga hjältarna som vågade trotsa förtrycket. Natten mot den 7 maj 1945 samlades tolv män från Tyskland, Frankrike, England, USA och Sovjet i ett litet hus i franska Reims. Där undertecknades Tysklands ovillkorliga kapitulation. Men i Norge är det den 8 maj som räknas som fredsdagen, eftersom det var då meddelandet om befrielsen nådde den norska befolkningen och firandet kunde börja.

Gratulerer med dagen, Norge! 🇳🇴

Norge och Sverige har Europas längsta landsgräns och den spelade en helt avgörande roll under den norska ockupationen av flera skäl. Många svenskar i gränsområdet engagerade sig i att hjälpa sina norska grannar genom att smuggla vapen, förnödenheter och information över gränsen. Denna samverkan stärkte banden mellan länderna och cementerade begreppet broderfolk som en symbol för vänskap och samarbete. Motståndsrörelsens berättelser har bevarats genom lokala historier och dokumentation. På den här bloggen under kategorin: ”Lokalhistoria” finns gripande skildringar av de modiga män och kvinnor som riskerade allt för att hjälpa sina norska grannar.

Här är en sammanfattning av några inlägg från bloggen som handlar om motståndsrörelsen och beredskapstiden då Nazi-Tyskland ockuperade Norge under andra världskriget:

  • Familjen Grundels motståndscentral – En gripande berättelse om hur familjen Grundel i Arvika hjälpte många norska motståndsmän och sabotörer genom att ge dem en fristad och att gömma vapen, sprängmedel och kurirpost i sitt hem i Rosendal, Arvika. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/06/05/det-sista-vittnet/
  • Julaftonsturen 2024 ”Över gränsen” var en historisk vandring som följde i Aksel Gjeverts fotspår. Turen gick genom platser som Millomgården och Askosberget, områden som spelade en viktig roll för den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Millomgården var en bas där vapen och utrustning förvarades innan de smugglades in i Norge. Aksel Gjevert, skogsarbetare och motståndsman, var en av dem som hjälpte till att smuggla material över gränsen. Under turen besöktes även Riksröse 83 och 84, historiska gränsmarkeringar som var viktiga under den tyska ockupationen. Vi följde rutter som användes av kurirer under kriget, inklusive den väg över isen på Nyckelvattnet där Aksel Gjevert och Margit Bergström möttes vid julen 1942. Margit, endast 17 år gammal, hjälpte till att smuggla propaganda och annat material till Norge. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/12/26/julaftonsturen-2024-over-gransen-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4/
  • Blogginlägget om Vapenbrödernas återträff vid svensk-norska gränsen skildrar en historisk sammankomst där några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm möttes igen. Bland deltagarna fanns bröderna Albin och Rune Skoglund på Håkerudtomta, Sverre Herdahl, en motståndsledare i Kongsvingerområdet, Östen Nilson, en svensk agent från Arvika som hjälpte norska motståndsmän, och Gunnar Sønsteby, Norges mest dekorerade motståndsman. De samlades för att minnas sina insatser och den livsfarliga verksamhet de bedrev under kriget. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog var en central rutt för SOE (Special Operations Executive) och användes för att smuggla information, vapen och förnödenheter till den norska motståndsrörelsen. En hyllning till deras mod och en påminnelse om den viktiga roll Sverige spelade i kampen mot nazismen. https://blogg.l-ogaverth.com/2024/09/18/hjaltar-pa-atertraff-vid-svensk-norska-gransen/
Sverre Herdahl, Östen Nilson, Bjarne Holth-Larsen, Gunnar Sønsteby (Nr:24), Albin Skoglund, Rune Skoglund och Arne Nilsson. Foto: Privat/Rolf Nilson.
  • Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes 🇳🇴 genom tysta skogar i Bogen. Blogginlägget om Rolf Sannes beskriver hans insatser som norsk motståndsman och kurir under andra världskriget. Han var en del av ”de vitklädda”, en grupp norska kommandosoldater som utförde specialuppdrag i det ockuperade Norge. Under kriget deltog han i vapensändningar, kurirverksamhet och sabotageaktioner. Efter att ha blivit efterlyst av Gestapo flydde han till Sverige, där han fortsatte sitt arbete. Han opererade från hemliga baser nära gränsen, bland annat Juno-basen vid Kösstorp i Bogen (norra delen av Gunnarskog), där norska kommandosoldater tränades i strid och sabotage. Inlägget skildrar också en historisk vandring i Rolf Sannes fotspår genom skogarna, där han och andra motståndsmän verkade. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/26/
  • Det här inlägget handlar om Bogen-baserna och operation ”PLANET”, en topphemlig samverkan mellan Sverige, Norge, Storbritannien och USA under andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades hemliga baser längs gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge. Dessa baser blev ett nätverk som involverade den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, C-byrån med flera. Vid baserna verkade kommandosoldater, inklusive norrmän som utbildats i Kompani Linge, polistrupperna och/eller lokala kurirer. https://blogg.l-ogaverth.com/2025/04/20/bogen-baserna-och-hemligheterna-bakom-operation-planet-top-secret

På bloggen finns fler inlägg som berör relationen mellan Norge och Sverige under andra världskriget. Under kategorin Lokalhistoria kan du hitta berättelser om motståndsmän, kurirverksamhet och hemliga operationer som skedde vid gränsen. Även efter åtta decennier finns det historier kvar att lyfta fram. Många insatser gjordes i det tysta, och vissa hjältars namn är fortfarande okända. Därför är det så viktigt att fortsätta dokumentera, skriva och minnas. Till alla som har bidragit med sin kunskap, sina minnen och sin tid för att dokumentera dessa gripande berättelser på bloggen: ett stort och hjärtligt tack.

Gratulerer med dagen, Norge! Låt oss hedra alla som kämpade för friheten.



Marker kommun hedrade Norges frigörelse – 80 år av frihet 🇳🇴

Demokrati, Historia, Lokalhistoria Postad av L-OPosted on ons, maj 07, 2025 10:54:44
Sveriges försvarsminister Pål Jonson, ambassadör Mikael Eriksson, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen vid Svensk-Norska gränsen. Foto: L-O Gävert

I söndags besökte jag Marker kommun i Norge tillsammans med Sveriges försvarsminister Pål Jonson, Norges försvarsattaché i Stockholm, överste Trond Arntsen, Sveriges försvarsattaché i Norge, överste Ola Barvér, samt ambassadör Mikael Eriksson och flera andra. Kommunen uppmärksammade 80-årsdagen av Norges frigörelse med en rad välplanerade och känslosamma evenemang. Det var en dag fylld av historiska återblickar, och en stark påminnelse om det förflutnas påverkan på vår nutid och framtid. En av dagens höjdpunkter var flyktningemarschen, där de som deltog symboliskt gick i fotspåren av dem som en gång tvingades fly över gränsen under kriget. Marschen har hållits varje år sedan 1982, med undantag för pandemiåret 2020. Sträckan går genom skogsterräng, från Skogstad gård (Skogstadveien 100, 1870 Ørje) till riksröse 35. Den hann inte vårt resesällskap vara med på men Trond hade hunnit med att gå den och var mycket positiv. Senare på dagen deltog vi i en festföreställning i Marker rådhus, där bland annat Pål Jonson höll ett tal om betydelsen av historia, försvar och demokrati. Det var inspirerande att höra honom lyfta fram de nordiska ländernas relation och vikten av att bevara minnet av de som kämpade för frihet.

Översiktskarta flyktingrutter, flyktingcenter och kunskapscenter

Innan dessa ceremonier hade vi en trevlig middag och bilresa från Arvika, där samtalen kretsade kring både historia och framtid. Överste Ola Barvér, som jag tidigare har träffat när han var regementschef på K3 i Karlsborg, var mycket intresserad av händelser längs gränsen. Vi diskuterade bland annat Arvikas roll i motståndskampen med främst Sveders och Grundels motståndscentral, de norska motståndsmännens föreläsningar på K3 under 1970- och 1980-talet, familjen Skogslund på Håkerudtomta samt Knut Haukelid, Bjarne Holth-Larsen och Gunnar Sønsteby. Särskilt spännande var vårt besök i Töcksfors, där vi fick se planerna för ett framtida kunskapscenter/beredskapsmuseum. Det vore fantastiskt om detta blev verklighet – en plats där eftervärlden kan få en djupare förståelse för beredskapstiden, de insatser som gjordes för att skydda våra gränser, kurirverksamhet, baser och andra motståndsinsatser.

Grenselosen Iver Skogstad

I Markers rådhus fanns också Mona Levin, som berättade om sin egen räddning under kriget. Mona var tre år när hon flydde med mamma Solveig via Skogstad gård i Marker. Som treåring på flykt med livet som insats i 18 minusgrader undkom hon nazisternas förföljelse tack vare grenselosen Iver Skogstad (1898–1981), vars mod och handlingskraft blev hennes räddning. Jag har hört och läst hennes berättelse flera gånger, men varje gång berör den mig lika starkt. Iver blev till sist själv gripen av tyskarna den 16 oktober 1944, anklagad för ”kurervirksomhet”. Hans fångenskap blev brutal och han satt på Grini fångläger, och det sägs att han fortfarande bar märken efter tortyren efter han fyllt 80.

Den här dagen blev en påminnelse om hur viktig historien är, inte bara som minne, utan som en ständig lärdom för framtiden.

En mycket bra dag! Ett stort tack till försvarsminister Pål Jonson för initiativet!

Länkar

  1. NRK (2015-12-04) ”Iver reddet 500, to av dem var Mona og Solveig”: https://www.nrk.no/ostfold/xl/mona-levin-takker-familien-skogstad-for-livet-1.12676245
  2. Sveriges ambassad i Oslo (Sveriges riksgräns 2025-05-05): https://www.facebook.com/search/top?q=sveriges%20ambassad%20i%20oslo
  3. Grensekomiteen Värmland-Østfold. ”Veien til Frihet” (2022-10-28): https://www.varmost.net/veien-til-frihet.6564556-180171.html


Baksjøløpet i Åbogen 2025 – 12:e gången på startlinjen 🇳🇴 🇸🇪

Tävling, Träning Postad av L-OPosted on lör, maj 03, 2025 21:48:24
Foto från Baksjøløpet 2007. Mitt första lopp i Åbogen och det är jag som har nr 31. Blev seger den gången.

Att stå på startlinjen i Baksjøløpet för tolfte gången var en speciell känsla. Ett lopp som har arrangerats sedan 1981 och blivit en tradition för många i Kongsvingerområdet. Mellan 600–1000 deltagare brukar det vara med på loppet. Banan, som mäter lite över 11 km, erbjuder en rejäl utmaning med kuperade grusvägar och asfalt. Ett varierat och krävande lopp. Start och mål är vid Åbogens bygdehus, som ligger vid fotbollsplanen i Åbogen – en bygd i norra delen av Eidskogs kommun, nära gränsen till Kongsvinger.

I år fick jag ta det som en bra genomkörare – träningen och formen är inte i närheten av vad den en gång var, men kroppen behöver väckas igång. Att känna pulsen stiga, benen jobba och det där välbekanta flåset är ändå en tillfredsställande känsla. Tävlingar handlar inte bara om resultat.

Statistiken talar sitt tydliga språk. Tolv starter här, med flera pallplaceringar genom åren. Första gången jag sprang var 2007, och då lyckades jag vinna. 2013 var ett minnesvärt år – en snöstorm gjorde loppet extra utmanande, men jag krigade mig fram och tog segern. Faktum är att den tiden jag hade då, i halkan, hade räckt till totalseger 2025 – en liten påminnelse om svunnen form. Den gången avslutade jag de sista kilometerna i ett mycket högt tempo. Minns känslan i kroppen. Det syns också tydligt på resultaten var elitsatsningen upphörde, 2016.

Resultat (År)     (Totalplacering)

2007   1

2009   3

2010   3

2011   2

2012   2

2013   1

2014   3

2016   2

2018   14

2019   9

2023   23

2025   16

Artikel Glåmdalen 2007

I år blev det en tredjeplats i klassen 45-49 år. Konkurrensen var tuff, och avståndet till de främsta i klassen var för stort. Bara att packa ihop och åka hem – och träna. Kristian Monsen som vann min klass har vunnit Europamästerskap och Europacup i vintertriathlon och är fortfarande stark. Riktigt imponerande. Men Baksjøløpet handlar om mer än placeringar. Det handlar om tradition, upplevelser och minnen. Att komma hit och känna atmosfären, att få tänka tillbaka på de gånger farsan stod vid sidan och hejade på, gör det extra speciellt. Så även om tiderna förändras, så består glädjen i att få tävla. Och kanske, om träningen får lite bättre fart, finns det fler chanser att göra ett starkt lopp på denna banan.



Bogen-baserna och hemligheterna bakom operation ”PLANET” (Top Secret) 🇳🇴 🇸🇪 🇬🇧 🇺🇸

Demokrati, Lokalhistoria, Säkerhet Postad av L-OPosted on sön, april 20, 2025 19:00:26

Artikeln som publicerades i Gunnerske-Nytt Nr:1 2025 finns här: ArtikelGunnerske-Nytt2025Bogen-baserSolberg.pdf. Bifogar artikeln som ett inlägg med fler bilder och källförteckning.

Norska motståndsmän i Mitandersfors när Nazi-Tyskland kapitulerat i maj 1945. I mitten Oskar Solberg (Mjölnar-Oskar), Mitandersfors med en Engelsk Sten gun (9 × 19 mm Parabellum). Andre man från höger är Odd Kulblik (Grue), som väcktes 00:15 när Nazi-Tyskland anföll Norge natten till den 9 april 1940. Han var chaufför åt Birger Ljungberg och Tryggve Lie i norska regeringen, en orädd Milorg-man som involverades i mycket. Foto: Privat

År 2025 markerar två avgörande milstolpar i historien: 85 år har passerat sedan Nazi-Tyskland invaderade Norge och Danmark, och 80 år sedan Hitlerregimen slutligen föll. I en tid där Europa återigen präglas av oroligheter och osäkerhet, är det av stor betydelse att förmedla berättelser om människor och händelser från de mörka krigsåren, särskilt till nya generationer. En spännande och okänd historia från den tiden utspelade sig i de tysta skogarna i norra Gunnarskog för nästan exakt 80 år sedan, en historia som också belyser Sveriges betydelse i slutet av andra världskriget. Från sommaren 1944 etablerades – på svenskt territorium – hemliga baser längs hela gränsen mellan Sverige och det tyskockuperade Norge, ett topphemligt samarbete som involverade Sverige, Norge, Storbritannien och USA. Dessa baser blev en central del av ett sofistikerat nätverk som knöt samman den norska motståndsrörelsen, brittiska Special Operations Executive (SOE) och SIS (Secret Intelligence Service), amerikanska Office of Strategic Services (OSS) och den svenska försvarsstabens hemliga underrättelsetjänst, känd som C-byrån. Avhemligade OSS-dokument avslöjar detaljer som tidigare varit omslutna av skuggorna. År 1943 inledde OSS specialoperationer i Sverige, och genom detta samarbete utbyttes känsliga underrättelser och ett intrikat logistiskt stöd möjliggjorde agenternas förflyttningar. En flygtransporttjänst etablerades i Stockholm, där civilt kamouflerade B-24 Liberator-bombplan användes för att flyga in militära förnödenheter. Dessa förnödenheter levererades till OSS-depåer i Stockholm för vidare distribution till motståndsstyrkorna. Det är en historia om mod, strategi och samverkan på högsta nivå – en historia som fortfarande viskar genom träden vid gränsen.

OSS . Planet
Karta baser Värmland Dalarna – Japetus tydlig
Lista sammanställd av L-O Gävert 2025

OSS Westfield Mission – Code namn: PLANET – Top Secret

Vid baserna verkade kommandosoldater som förde en isolerad tillvaro i öde skogs eller fjällmarker. En del av dessa soldater var norrmän som hade flytt till England och blivit upplärda vid Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1), eller som det oftast kallas Kompani Linge, andra var från polistrupperna (täcknamn för norrmän som fått militär utbildning i Sverige), lokala kurirer eller Milorgmän. De försågs med avancerad utrustning och var beväpnade ”til tennene”. USA:s stöd organiserades genom Stockholmskontoret – ”Westfield Mission” som tillhörde OSS, föregångaren till Central Intelligence Agency (CIA). Från slutet av 1944 hade britter och amerikaner byggt upp ett omfattande lager i Stockholm med fältutrustning, vapen och sprängmedel. Krigsmaterialet transporterades därefter till baserna efter gränsen och vidare in i  Norge.

”De hvitkledte” i Kösstorp. Foto: Okänd
Kösstorp 2025. Foto: L-O Gävert

Basen Juno i Kösstorp, central för ”de vitklädda”

I arkivdokument från OSS framgår att operationen, kodnamn ”PLANET”, omfattade baser vid Värmlands gräns till Norge, vilka namngavs efter himlakroppar som månar, asteroider och andra föremål som kretsar kring planeter. De så kallade Sepals-baserna i norra Sverige är förhållandevis väl dokumenterade, bland annat genom en radiodokumentär. Däremot har baserna i Värmland förblivit till största delen okända. Några har varit medvetna om deras existens, men att föregångaren till CIA – OSS – varit involverade är sannolikt okänt för de flesta. Ett exempel är basen Juno (namn från en asteroid), enskilt belägen i skogen vid torpet Kösstorp några kilometer från norska gränsen i norra Gunnarskog (Bogen). Här planerade 7–8 norska kommandosoldater strid, sabotageaktioner och gjorde gränsöverskridande räder utrustade med material från brittiska och amerikanska styrkor. Tidigare under kriget användes också Bengtstorp till liknande uppgifter. Där uppehöll sig 5–6 unga norrmän från polistrupperna som deltog i transport av vapen och förnödenheter och korsade gränsen med jämna mellanrum. När frihetskämparna från Junobasen utförde räder in i det tyskockuperade Norge, passerade de oftast gränsen vid Långtjärne. Denna plats valdes sannolikt på grund av sin avlägsna och svårtillgängliga terräng, vilket minskade risken för att bli upptäckta av fienden. Vid något tillfälle var det nära att de blev upptäckta av en tysk gränspatrull som patrullerade i området, men de lyckades undkomma utan incidenter.

Oskar Solberg. Foto: Privat
Basen ”Japetus”. Mjölnarstugan 2025. Foto: L-O Gävert

Japetus viktig transportbas – fara för upprullning – uppdrag slutfört

En bas som fick namnet ”Japetus” (måne till Saturnus) upprättades i fjärdingsmannen Oskar och Jenny Solbergs bostad vid Varaldsjön i Mitandersfors, känd som ”Mjölnarstugan”. Basen tvingades dock stänga ner i november 1944, eftersom det förelåg stor fara för upprullning efter att personer knutna till organisationen hade dödats och överlevande arresterats av tyskarna på norskt territorium. Under tiden basen var aktiv transporterades militär utrustning för minst 50 man, tillsammans med flera skrivmaskiner och en koffert full med detonatorer för sabotageaktioner. Utrustningen roddes över Varaldsjön och vidarebefordrades gömt i lastbilar. Vingersruta, en flyktingled från Kongsvinger, användes också i transportverksamheten och grenseloser som Einar Solbergseter från Austmarka med flera förde med sig material tillbaka till Norge.

En mörk och sen höstkväll körde tre lastbilar med släckt belysning in på familjen Solbergs gårdsplan. Människorna ombord lastade av och fyllde huset till brädden med gods som transporterats från Stockholm. Materialet var noggrant förberett för att smugglas över gränsen till motståndsrörelsen. Planen för Planet-grupperna var att få in utrustning till ca 600 man, och detta blev utfört. Totalt smugglades 145 vapenlådor och 6 400 kg mat och kläder över gränsen i Värmland. Varje vapenlåda kunde innehålla ca 10 karbiner, eller 25 pistoler, eller 6 maskinpistoler eller två maskingevär.

9 april 1940: ”Vi hör på vår dåliga likströmsmottagare att Tyskland gått in i Norge och att vårt broderland befinner sig i krig. Det sker en dag då det alltjämt är meterdjup snö i skogarna på båda sidor gränsen”

– från Oskar Solbergs dagbok.
Varaldsjön och Varaldskogen 2025. Foto: L-O Gävert

Oskar Solberg var en skicklig man som kunde många yrken, han var fjärdingsman (underlänsman), mjölnare, sågare, smed, kraftstationsföreståndare i 46 år, organiserade flyktingmottagning och stöttade motståndsrörelsen helhjärtat. Oskar hade till och med en radiomottagare i boden som han använde för att upprätthålla kontakten. Den kallades för Appetuss. Efter kriget fick han Haakon VII:s frihetsmedalj. Medaljen tilldelades både norska och utländska militärer och civila som på ett betydande sätt bidragit till Norges sak under kriget. Även för den dagliga försörjningen av mat till basen Juno i Kösstorp svarade familjen Solberg. De hade en utmanande gångväg på fem kilometer genom skogen i kuperad terräng för att nå basen. Jenny och Oskar Solbergs barn, bar ofta själva maten genom skogen till basen, vilket krävde både mod och uthållighet. Genom sina insatser visar de oss vad sanna hjältar är – vanliga människor som trotsade farorna och bidrog till motståndets framgångar i kampen mot nazismen.

Basen ”Juno” – nu finns bara resterna av grunden kvar. Foto: Lars-Olof Gävert 2025

Rolf Sannes offrade allt för Norges frihet

En månljus novembernatt samlades motståndsmän, varav två tillhörde Juno- och Japetus-baserna, på en överenskommen plats på norskt territorium (Endelausmyrene nordväst om Elverum). Väntan blev lång, men till slut hördes ljudet av flygplan i fjärran. Tre vita ljus i en rad tändes på myren, och strax därefter kom två flygplan in på låg höjd. Varje flygplan släppte 24 containrar fyllda med utrustning och vapen. Planen gjorde en sväng, blinkade med sina ljus och försvann sedan i mörkret. En av dem som deltog i mottagningen av denna viktiga last skulle aldrig få uppleva befrielsedagarna.

Flera hundra flyglaster med vapen och ammunition blev nedsläppta på bestämda platser och togs emot av norska motståndsfolk. Foto: Hjemmefrontmuseet

Några dagar senare, måndagen den 13 november 1944, färdades två lastbilar från Austmarka mot den svenska gränsen för att hämta ved. I den första lastbilen satt Einar Kjellerhullet och Hans Bråten, medan Hans Amundsen samt två norska kurirer, däribland Rolf Sannes från Larvik, åkte i den andra. Rolf var en av ”de hvitkledte” som opererade i Kösstorp (Juno), en norsk grupp specialutbildad för uppdrag i Norge. Dessa uppdrag kunde innefatta att ta emot vapenleveranser, eliminera farliga nazister, föra bort angivare, kurirverksamhet eller utföra sabotage. Ursprungligen var planen att de båda kurirerna skulle ta sig till fots genom Varaldskogen, som de oftast gjorde, men tidsnöd gjorde att de valde att lifta med några lastbilar. Mellan Austmarka och Mitandersfors, öster om Sunddamsaga stoppades bilarna av en tysk gränspatrull bestående av åtta soldater. När soldaterna begärde att få se passen kunde Rolf inte omedelbart hitta sitt, vilket väckte misstankar. De beordrades ut ur fordonet, och tyskarna upptäckte deras sovsäckar, proviant och pistoler av brittiskt märke. De förstod att de hade blivit avslöjade, och Rolf såg sin chans att försöka fly in i skogen. Han sprang i sicksack mellan träden, men en tysk soldat träffade honom i ryggen med kulorna från en maskinpistol. Den 29-årige Rolf avled omedelbart. Vid tillfället då Rolf blev skjuten var han på väg till familjen Solberg i Mitandersfors för att hämta kläder. Planen var sedan att fortsätta vidare till Stockholm. På platsen, vid nuvarande Fylkesväg 203 (Mitandersforsvägen), cirka 3,5 kilometer från Austmarka centrum, restes den 17 maj 1954 en minnessten av Austmarka Arbeiderungdomslag med följande text:

”Til minne om kurer Rolf Sannes, Larvik. Født 16.05.1915. Skutt av tyskerne 13.11.1944. Kjemp for alt du har kjært dø om så det gjelder da er livet ei så svært døden ikke heller”

Tystnadsplikt i 50 år

Flera av dem som deltog i hemliga operationer under krigsåren avlade ett löfte om tystnad och delade aldrig med sig av vad som hade skett. Många förstod heller inte att de medverkade i en större allierad insats, där även föregångaren till CIA, Office of Strategic Services (OSS), spelade en viktig roll. Men historien bär vittnesbörd om en tid då lojalitet och samarbete präglade både individer och nationer. Även om mycket av informationen förblivit dold, framträder bilden av ett avgörande och djupgående partnerskap mellan Sverige, Norge, USA och Storbritannien i slutet av andra världskriget. Detta samarbete lade grunden för långvariga relationer som kom att bli avgörande för säkerhets- och underrättelsesamarbeten långt efter krigets slut och som har fortsatt att spela en viktig roll i vår samtid. Framtiden för dessa band är dock inte helt förutsägbar. Politiska förändringar, som en president med bristande historisk förståelse eller andra oväntade beslut, skulle kunna påverka dessa relationer. Ändå kan man knappast förneka den historiska betydelsen och den styrka som detta partnerskap en gång hade – och som det potentiellt kan ha även i framtiden.

Vid Jenny och Oskar Solbergs hus vid Varaldsjön (Mjölnarstugan) 2025. Foto: L-O Gävert

Källförteckning

  1.  Juhl, Berit. ”Mitandersfors : från järnbruk till hjärnbruk” (2019)
  2. Stuedal, Viggo. ”Militær motstand i Folldalsområdet 1940–45”. Utg. V. Stuedal. Tynset. (1985).
  3. Christensen, Dag. ”Hemmelig agent i Norge”. Utg. Hjemmet. Oslo. (1987).
  4. ”Broderfolk i ufredstid”. Utg. Universitetsforlaget. Oslo. (1991).
  5. Artikel ”Framtid i Nord 1989.07.21”. (1989-07-21).
  6. ”Krigsminner fra Austmarka 1940–1945”. Utg. Austmarka historielag. Austmarka. (2000).
  7. Svendsen, Odd: Edderkopp : ”den tause hær 1940-1945” : en dokumentar, Larvik 1987, s.144-146 och 150
  8. Anders Johansson: ”De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland”(Nørhaven, Danmark, 2014): https://blogg.l-ogaverth.com/2025/02/20/de-glomda-agenterna-norsk-svenska-vapenbroder-mot-nazi-tyskland-av-anders-johansson/
  9. Løwenfalck, Thor-Kenneth: ”Larviks ukjente krigshelt”, Østlands-Posten, (16 maj 2020)
  10. Mats Lugnes hemsida: ”Arvika Nyheter 28 januari 1976”: https://www.lugne.se/mitandersfors/solberg.pdf
  11. World War Two Special Operations Code Words And Operations, Office of Strategic Services (OSS) (1945-04-16)
  12. Anders Johansson: Den glömda armén : Norge – Sverige 1939-1945 (2020)
  13. Moland, Arnfinn. ”Sabotasje i Norge under 2. verdenskrig”. Utg. Norges hjemmefrontmuseum. Oslo. (1985)
  14. THE SPECIAL OPERATIONS EXECUTIVE IN NORWAY 1940-1945: POLICY AND OPERATIONS IN THE STRATEGIC AND POLITICAL CONTEXT (2004)
  15. En krigshelt fra Larvik (2024): https://www.871.no/en-krigshelt-fra-larvik/
  16. L-O Gävert Blogg (2025). ”Följde fotspåren av kuriren och motståndsmannen Rolf Sannes  genom tysta skogar i Bogen (Gunnarskog)”: https://blogg.l-ogaverth.com/2025/03/26/foljde-fotsparen-av-kuriren-och-motstandsmannen-rolf-sannes-%f0%9f%87%b3%f0%9f%87%b4-genom-tysta-skogar-i-bogen-gunnarskog-%f0%9f%87%b8%f0%9f%87%aa/



20 år av saknad, men också av kärlek och minnen

Annat, Minnen Postad av L-OPosted on tor, april 17, 2025 15:45:33
Alltid saknad, aldrig glömd

Den 12 april 2025 var det tjugo år sedan min älskade mamma gick bort. Hon var en fantastisk person och någon som alltid spred kärlek och värme. Jag skrev om henne på Instagram och delar min text här:

Idag är det 20 år sedan min älskade mamma lämnade oss. 7 305 dagar har passerat, men hon finns kvar hos mig—i varje minne, i det hon sa, och i allt det jag nu förstår att hon hade rätt om. Hon var fantastisk. Hon brydde sig verkligen, kämpade alltid för oss. Det var inte alltid lätt för henne att ta hand om oss barn—tre bröder och en syster. Jag var den yngste—och förmodligen den vildaste av oss, åtminstone under ungdomsåren. Hon hade ett tufft jobb, och vi testade hennes tålamod om och om igen. Mer vilda än tama— med eviga upptåg. Boxningsmatcherna mellan mig och min bror P-A var legendariska, och han lyckades spräcka mina ögonbryn minst tre gånger. Sex år äldre och med bättre räckvidd hade han en klar fördel. Mamma försökte ändå—hon gömde boxhandskarna för oss, rädd att vi skulle skada oss ännu mer. Men vi hittade dem, varje gång. Till slut fick hon nog och tände i pannan med dem. Det satte stopp för våra matcher, åtminstone för en stund.

Nu, när jag ser tillbaka, inser jag hur mycket av det hon sa var fyllt av visdom. Saker jag kanske avfärdade då har visat sig vara sanningar som följt mig genom livet, efter hennes bortgång. Jag önskar att jag hade lyssnat bättre, men jag tröstar mig med att jag alltid visste hur mycket hon älskade oss. Och vi älskade henne— med varje del av våra hjärtan, då och nu, alltid.

Jag minns, jag känner tacksamhet, och jag hoppas att jag på något sätt kan bära vidare det hon gav oss—styrkan, omtanken och kärleken som var kärnan i den hon var…

Luftbevakningstornet på Valfjället, Köla

Även min mamma har historiska kopplingar till andra världskriget och beredskapsåren. Hon föddes i februari 1944, under brinnande krig och en tid av osäkerhet och krigsberedskap i Sverige. Hennes pappa, endast 18 år gammal, tjänstgjorde vid flygspaningstjänsten vid Valfjället i Köla, nära där mormor bodde. Det var där deras öden flätades samman. Mormor, Eivor Varg (1927-1965), var bara 16 år när hon blev gravid, vilket vid den tiden sågs som en skandal i bygden. Min morfar, Tage, drevs bort och lämnade min mamma utan en relation till sin biologiska far. Det blev en historia av förlorade band och obesvarade frågor—en tystnad som varade i 74 år! När min mamma insjuknade i cancer växte hennes längtan efter att finna sin far. Hon påbörjade en sökning, men fick felaktig information om att han redan var avliden. Jag minns tydligt hur hon besökte en grav för en person med samma namn och sa att något kändes fel. Hon hade rätt—det var inte hans grav. Trots hennes känsla av att sanningen låg någonstans där ute, hann hon aldrig finna svaret innan hon gick bort 2005.

Det verkade som om historien skulle förbli dold, men jag kunde inte riktigt släppa tanken på att hitta honom. Efter att jag gjorde ett sök (2019) 74 år senare (!!) visade det sig att han faktiskt levde fram till 2009. Det mest gripande i denna upptäckt var att han hela tiden hade haft koll på min mamma—men han valde att inte träda fram. Frågan som alltid kommer att hänga kvar är; varför? Denna familjehistoria är en berättelse om tystnad, hemligheter och förlorade ögonblick. En reflektion över hur kriget och dess efterdyningar kan forma individers livsbanor långt efter att skotten tystnat. Och att längtan efter svar och försoning aldrig försvinner, även när tiden rinner iväg.



Nästa »