ADVENTURE

Livet rullar väl på men energin finns inte där. Har fullt upp med att orka ta mig till jobb, träning och att överhuvudtaget få i mig mat. Räddningen har varit luncherna med Frykblom och Erik. Tycker det känns värre nu än strax efter pappas död. Saknaden efter honom är enorm. Det blir nog så när man delade många intressen tillsammans, för då kommer man nära varandra på så många sätt. Är verkligen glad för detta men tomheten är därmed otroligt stor. I förrgår funderade jag på varför inte farsan hade ringt än när jag skulle gå och lägga mig (vi pratade i stort sett varje kväll om vi inte sågs, och han frågade alltid om jag varit ute på skogen eller tränat – vart passet varit osv.) så jag tog upp telefonen och skulle ringa. Var hårt när jag ett par sekunder senare insåg faktum.. Igår när jag åkte upp till farsans hus så var det någon som hade flyttat på hans bil så då för två sekunder tänkte jag att nu har han varit ute på något. En annan gång för några veckor sen var jag där och tränade efter hans stigar i skogarna. När jag kom hem till pappas hus ganska sliten trodde jag på något sätt för ett ögonblick att jag skulle få prata med honom innan jag kom på mig själv att så är det inte längre. Det var jobbigt.

Har inte orkat tagit reda på saker efter honom, bara jag ser flera par av hans orienteringsskor så känns livet orättvist för var är egentligen rättvisan när en man som lever precis som alla borde leva, dör i en sådan hemsk sjukdom. Läste en fin text om pappa i onsdagens Arvika Nyheter som en orienteringskollega i orienteringsklubben Jösse skrivit. Det värmde i denna tunga tid. Texten kommer här:På hans begravning hörde jag mycket om pappa bl.a. från de gamla fjällorienterarna som deltog. Märktes att hans sätt smittade av sig då flera av dessa orienterare vann fjällorienteringen med honom men inte utan honom. En individuell lagspelare som gjorde andra bättre. Faktiskt så tävlade vi tillsammans i fjällorienteringen en gång. Var en kall resa. Finns här

Att just nu försöka prestera på ”sin” maxkapacitet i en tävling i orientering/löpning eller annat kan jag nog lika gärna faktiskt glömma för ett tag. Trodde kanske inte det men har märkt att det mentala hänger samman med det fysiska mer än man kan tro. Så har det alltid varit tidigare. Kommer försöka tävla och träna på som vanligt men har absolut ingen målsättning med någon tävling resten av säsongen. Målsättningen får bli att må så bra som möjligt. Kanske lossnar det så småningom på flera plan. Kör nya stadsloppet här i Arvika under helgen. Ska bli kul, rätt omväxlande bana och med hemmaklubben som arrangör…

Skidor med farsan, sjukdomen han bar på lämnade han långt bakom sig

Imorgon är det begravning för pappa i Gunnarskogs kyrka. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma men på något sätt kom den ändå. Tiden efter pappas bortgång har varit tuff, många tankar har snurrat och gör det fortfarande. Någonting inom mig försvann definitivt med honom men jag hoppas att hitta mig själv igen. Just nu känns det svårt..

En mycket god vän, Anders Frykblom skrev detta som jag skulle vilja delge här:

Till L-O och hans familj

Jag är väldigt tacksam över att haft förmånen att känna Rolf Gävert i många år, närmare bestämt sedan 1991. Minns att Rolf gjorde intryck på mig redan vid första mötet hemma hos familjen Gävert. Upplevde honom lugn, genomtänkt och fysiskt väldigt stark. Vid den här tidpunkten hade jag och L-O inte börjat träna på riktigt än men vi var väldigt nyfikna på träning, tävlingar och gamla resultat. Rolf kunde detta och han berättade gärna.

Vet inte hur många gånger som Rolf har kört eller hämtat L-O och mig under dygnets alla timmar. Vi blev hämtade på gymmet, vid fotbollsmatcher, sena nätter i Arvika stad och efter andra märkliga hyss. Vi ungtuppar var heta och gjorde ibland saker som Rolf själv inte stod upp för men han försökte aldrig ändra på oss utan vi fick vara de grabbar som vi var. Kanske trodde han att vi skulle växa upp med tiden:)

Som vuxen har jag haft bra kontakt med Rolf. Så fort man såg honom drogs man dit. Han var alltid på gott humör och var lätt att prata med. Det som var utmärkande för Rolf var att han aldrig pratade om sina egna meriter vilket är många, han pratade aldrig illa om någon människa och han klagade aldrig. Minns första mötet med honom efter att hustrun Gerd hade gått bort -05. Det fattades mycket i hans ögon den gången men han beklagade sig inte. Samma sak upplevde jag under hela hans sjukdomstid. Aldrig en klagan under hela tiden utan jag tror han njöt av varje dag som erbjöds.

Sista gången jag pratade med Rolf var strax innan påsk. Vi satt och pratade i hans kök tillsammans med Eric. Sjukdomen hade nu tagit ett rejält grepp över hans kropp men det var ändå Rolf som satt där. Vad jag har förstått från hans närmaste så lyckades cancern ta hans kropp till slut men personligheten Rolf Gävert fanns kvar till sista andetaget. Det kallar jag styrka!! När vi satt där vid köksbordet var han svag och hade förmodligen väldigt ont men självklart ingen klagan. Tillslut reser sig Rolf från stolen och blir borta. Jag stannar kvar en stund och pratar med Eric. Efter ett tag går jag iväg för att titta efter Rolf och jag finner honom ligga i sängen sovandes. Med viss osäkerhet väcker jag honom för att säga ”hej då”:( Jag berättar för honom att han har varit en stor förebild för mig och att Mona hälsar honom så gott. Men där ändrade jag mig. Kände att han måste vara med på nästa tävling också. Och det var så vi kom överens innan jag lämnade rummet.

Rolf Gävert kom aldrig på den tävlingen och han kommer inte var med på nästa heller. Men vi som är vana att se honom längs banorna kommer nog att kunna gissa oss till vart han står i sommar. Gärna vid någon uppförsbacke någon kilometer innan målgång där solen inte värmer allra värst.

”Många blir legender efter sin död, Rolf Gävert var det innan”

Vi ses i backarna Rolf!

Igår vandrade farsan vidare till de sälla jaktmarkerna. Han
fick somna in i kretsen av de närmaste. De han älskade av hela sitt hjärta. Ett
hjärta så varmt och stort. Kanske är han redan igång i en skog på andra sidan.
En oerhörd tomhet och saknad finns nu inom mig. En del av mig försvann igår och
kommer aldrig tillbaka. Som en kompis skrev på SMS: ”Vårda minnet av en stor man”. Det ska jag göra, han kommer alltid att
vara med mig. Och en stor man var han verkligen, in i det sista tänkte han på
alla andra. <!–
WriteFlash('’);
//–>

3 v efter den magoperation han gjorde mot sin dödliga
cancerform sprang han nattorientering. Jag var med honom på återbesök hos
läkaren i Karlstad några dagar senare. Läkaren frågade hur det gick med
rehabiliteringen efter operationen. ”Det gick väl lite tungt i skogen på en nattorientering men annars
känns det bra”. Jag tittade på läkaren. Läkaren stod bara och gapade, han
såg ut som en fågelholk i trynet. Han tappade hakan fullständigt men där lärde
han sig nog något nytt, de där skogsgubbarna är inte som alla andra.

När det kändes som tyngst igår gav jag mig ut i skogen några
timmar. Där pappa trivdes som bäst. Sprang rakt ut i nya marker. Tårarna kom,
tänkte på pappa hela tiden men ändå kändes kroppen så lätt, lättare än någon
gång innan. Tänkte att vad är det som händer – skjuter han på mig gubben?
Kändes plötsligt som jag fick en kraftig knuff på höger axel av någon så jag
höll på att ramla. Antingen spelade hjärnan och kroppen mig ett spratt eller…

Fått många fina hälsningar från många. Tack alla ni, det
betyder mycket. Fick ett SMS från Andreas, klubbkamrat till pappa och mig
i VVOK som jag tycker var väldigt fint: ”Han
var och kommer förbli en förebild för oss alla. Minns speciellt Blodslitet i
höstas. Hur ont han hade men ändå kämpade som ingen annan och verkligen var
glad att få vara med. Själv vek jag ner mig… Du har vårt deltagande i denna
svåra stund. Vår tid på jorden är tillfällig. Kanske är det så att vi alla
träffas igen i den där skogen… / Andreas”

Ibland händer det tyvärr saker i livet som man inte kan
påverka. Som när någon som står en nära insjuknar i en sjukdom som obarmhärtigt
bara kan leda en väg. Då känns det ganska hopplöst. När jag gick runt huset
uppe i Gunnarskog så slog det mig att farsan förmodligen aldrig mer kommer återvända
tillbaka dit. Ingen som tar emot när man hälsar på och frågar en massa saker om
skogen, träning eller annat. Plötsligt kom så många minnen farandes i en
rasande fart. Kändes som hela livet gick i repris och jag mindes saker som jag
hade förträngt. Allt spelades upp i min hjärna igen, kändes tungt men kanske är
det nödvändigt. Ibland måste man se bakåt för att komma framåt.

Den cancer som farsan drabbats av i bukspottkörteln har en
mycket hög dödlighet om man läser om den. Men rättare sagt är att alla dör av
den förr eller senare. Det lömska med denna cancertyp är att den sällan
upptäcks förrän den är stor nog att trycka på organ som ligger intill och då är
det egentligen redan kört.

För mig är pappa inte den man som just nu ligger på
sjukhuset och behöver hjälp för att komma ur sängen. För mig och för alla som
känner honom är han den urstarke med outslitliga krafter. Den hjälpsamme som
först jobbade, sen sprang 25 km rakt ut i skogen för att därefter åka och hjälpa
någon annan med snickrande, reparera tak, plantsättning, gräsklippning eller
med egentligen med vad som helst. Ingenting var någonsin ett problem. Alltid
positiv inställning till allt. Tills nu – när att sitta upp på sängkanten är ungefär
lika ansträngande som att springa en hel 3-dagars fjällorientering. Då kan man
förstå att man inte har riktigt samma positiva inställning längre men det tog
länge innan den inställningen blev sämre, förmodligen längre än hos alla andra jag
själv stött ihop med.

Innan snön kom i vinter tog vi skogspromenader med ryggsäck i
tung terräng som inte så många klarar, nu 4,5 mån senare är krafterna försvunna.
Långt bort. Hemskt att se. Det måste vara bland det värsta man kan råka ut för.
Kroppen tynar fullständigt bort. Starka muskler som nu försvunnit. Jag skulle
göra vad som helst för att rädda honom. Skulle ställa mig i vägen och slåss mot
vilket monster som helst, men jag kan inte komma åt det här monstret och det
plågar mig. Det plågar mig fruktansvärt att inte kunna göra något. Men på något
sätt tror jag ändå att farsan är beredd att möta sin skapare då han ej räds
själva döden men jag vet att han räds den hjälplöshet som han just nu befinner
sig i. Det är inte hans liv. Hans liv är precis tvärtom, i det livet är det han
som hjälper alla andra. Som vanligt. Återstår att se om hans skapare är redo
att möta honom. Blir jobbigt för den däruppe…

Jag är riktigt knäckt just nu. Var så otroligt ledsen när
mamma tog farväl men det här är och kommer att bli mycket värre är jag rädd
för. Känns som jag inte kommit över mammas död ännu. Cancern tog henne. Och
denna hemska sjukdom gör att farsan försvinner. Pappa som har så stor del i att jag själv är den jag är
idag…

Det mesta
rullar på. Varit på vinterns enda (tradition) hockeymatch med jobbet. Färjestad
mötte Timrå i en avslagen match. Fin arena de har och mycket pengar omsätter
det minsann. Pengar har blivit idrottens signum på senare år, känns som grunden – sportens ideella och fostrande kärna försvinner mer och mer. Forskarna
har sett det länge:
Idrotten är inne i en stark förändringsprocess, på väg från en ideell sfär till
att också befinna sig på en marknad med underhållningsvärde, reklampengar och
skatteplanering. Om detta är bra eller dåligt är jag nog inte rätt man att
uttala mig om men resultatnivån tror jag snarare minskat de senaste 30 åren.

Men
det är väl lika bra att ställa sig in sig i ledet och hoppas det fortfarande är
detta som gäller: ”Idrott borde vara en självklar fritidssysselsättning för
alla. En källa till hälsa och glädje. Inte enbart för kroppen utan också för
själen”

Märk ordet ”alla” för vid ett samtal med en chef för daglig verksamhet
för funktionshindrade som jag hade i fredags verkade det som om detta INTE
gällde alla. Återkommer i ärendet när jag pratat med högre chefer inom
kommunen. När någon sätter sig över människor med funktionshinder och ser dem
som ett problem etc. blir jag kraftigt förbannad. Det är inte värdigt ett rikt
och hyfsat välutvecklat land som Sverige.

Känns som
träningen börjar flyta på lite bättre för mig också efter en del problem. Men
träning är inget märkvärdigt som sådant utan det är bara att göra det, på sin
nivå eller den nivå man väljer. Folk har en förmåga att krångla till det och tar
sig själva på för stort allvar och samtidigt sätter en enorm press på sig
själva. Det är ju bara idrott, man är liksom inte gud för det. Och vem tror
egentligen på gud idag, 2012?!

Vasaloppet
var inte särskilt spännande när det blev en klungspurt. Kändes som Brinken hade
full kontroll. Tänkte Tynell skulle dunka allt han hade från 7-8 km och in, det
hade varit hans chans då han verkade piggare än de andra.

UPPDATERAD 2022

En värld full av speglar. Vänd på resonemanget nedan så hamnar man mer rätt och byt ut skyttarna mot utländska medborgare som kommit till Sverige några månader innan mordet. Mördaren var lejd av ett stor land i öster. Orsaken var Palmes ”livlina” västerut som i stort sett försvann efter Olof Palmes död.

”Sovjet styrde mordet på Olof Palme i medverkan med Iran. Mördaren var en kurd från Irak utbildad av KGB. Motivet till mordet var att Palme ansågs alltför Nato-vänlig och därför ett strategiskt och säkerhetspolitiskt problem för Sovjetunionen.”

Så skrev UD:s folkrättsexpert vid tiden för Palmemordet, professor Bo Theutenberg i ett pressmeddelande 2020-06-07 inför hans boksläpp Dagbok från UD, volym 5 som verkar censurerats av all svensk press utom en tidning, Inblick.

Från Anders Jallais blogg där han skriver följande:

Som en utveckling av Sovjets motiv beskriver Theutenberg dels ett kvalificerat hemligt dokument från 1963 som han personligen läst och som beskriver hur Sveriges hemliga Nato-samarbete såg ut under kalla kriget. Att Sverige skulle få hjälp av USA och Nato vid ett eventuell angrepp från Sovjet. Ett mycket hemligt dokument, och synnerligen känsligt papper för socialdemokratin. Ett dokument som ytterst få fått ta del av och som enligt Theutenberg, Olof Palme trots påtryckningar var trogen ända till slutet. Jag vet inte om dokumentet som Theutenberg hänvisar till är det från 1962 som President John F Kennedy lät utfärda som en säkerhetsgaranti till Sverige ifall vi blev anfallna av Sovjetunionen. Den säkerhetsgarantin kom till efter att dåvarande statsminister Tage Erlander varit på statsbesök i USA 1961 och avslöjades först genom den statliga utredningen Fred och Säkerhet 2002, SOU 2002:108. Palme var alltså ingen Sovjetisk spion som vissa menar utan ”tvärtom”, skriver Theutenberg i sin pressrelease. Vad tvärtom betyder kan kanske tolkas på det sätt författaren G W Persson gjorde: ”Palme var CIA-agent.” Ett uttalande han gjorde i Expressen den 4 februari 2013 och som hamnade på förstasidan och sedan aldrig mer kom att kommenteras av varken honom själv eller någon annan media.

______________________________________________________________________________________________________________________

För 26 år sedan röjdes
dåvarande statsministern Olof Palme ur vägen. Har läst mycket omkring händelsen då jag är intresserad av
nutidshistoria och pratat med personer som är tämligen insatta i ”Rikets
säkerhet” och en sak är säker: Världen såg inte riktigt ut som idag även om
den är på väg åt samma håll igen. Historien upprepar sig så att säga.

På skoj så slängde jag
ihop en liten novell om palmemordet och hur det KAN ha gått till. Vissa saker
är helt identiska med vad utredningen visar. Andra är ren fiktion.

Här är den:

”Lita inte på
demokratin. Den är ett kamouflage för helt andra agendor. Sanningen skulle
ställa demokratin i Sverige på ända. Sanningen får aldrig någonsin komma fram. Det
gäller rikets säkerhet”

”When it comes to Sweden,
there was only one rule: Nothing on paper”.

Sverige var på ett sätt
beroende av Nato. Nato och främst kärnvapenmakten USA hade starka intressen av
att kunna använda Sverige, främst för att kunna försvara Norge och Natos norra
flank mot Sovjetunionen men det fanns andra fördelar. De kunde använda olika
typer av signalspaningssystem från Sverige och kunde de använda svenska
flygfält så kunde man kontrollera luftrummet i Nordeuropa. Därför omfattades
Palmes regering till viss del av Nato i största hemlighet. Sverige var alltså
utåt alliansfritt men samarbetade nästintill fullt ut med Nato. Sverige var
genom sina snart 200 år av fred unikt i Europa, den militära alliansfriheten
och neutralitetspolitiken var viktig för många Svenskar och därför ville ingen
politiker driva frågan. Strävan efter oberoende var och är ett centralt drag i
svensk politik och kultur. Att Nato delvis bygger sitt försvar på en
kärnvapendoktrin bidrog även detta till svenskarnas negativa inställning till
medlemskap. Nato med USA i främsta ledet lovade dock i sin tur att vedergälla
ett Sovjetiskt angrepp på Sverige med kärnvapen i samband med att Sverige lade
ned sitt eget kärnvapenprogram fullt ut 1972. Palmes dubbelspel med de båda
stormakterna var farligt men ”för Sveriges skull” tänkte han.

”Jag måste göra det för
vårt rikes säkerhet”.Kalla kriget styrde all utrikespolitik. Ett
kärnvapenangrepp på Sverige skulle vara förödande. Han kände sig tvingad att
söka samförstånd mellan Nato och Warzawapakten. Men Palme litade inte på USA
längre. Han hade genomskådat deras dolda agendor. Palme måste ligga lågt men
försökte säkra Sverige genom att till varje pris försöka hålla landet utanför
ett krig.

Inom Svenska gränser var det oro i leden. Det militära Sverige började
glida ifrån det politiska Sverige. Den 2 oktober 1982 började svenska marinen
jaga en främmande ubåt i Hårsfjärden. Någon ubåt hittades konstigt nog inte
fast sökytan var liten. Den 22 oktober tillsatte regeringen
Ubåtsskyddskommissionen. I april 1983 lade kommissionen fram sin rapport.
Grundat på indicier pekade kommissionen ut Sovjetunionen som ansvarigt.
Indicierna bestod i första hand av analyser av bottenspåren och signalspaning.
I rapporten hävdades också att den sovjetiska militären inte ensam kunde bära
ansvaret utan det måste ha funnits politiskt stöd för att kränka Sverige på
detta sätt. Den 26 april offentliggjordes rapporten och regeringen överlämnade
en protestnot till Sovjetunionen. Palme själv hade tack vare sina egna
personliga sovjetkontakter däremot underättats av en man han litade på att det
inte hade varit några Sovjetiska ubåtar på svenskt territorium. Detta svor han
på. Sovjetiska, högt uppsatta officerare hade lagt handen på bröstet och
övertygat honom om att de talade sanning.

Vid utrikesnämndens möte den 20 maj gick Palme till ett hårt angrepp på
ledamoten i kommissionen Carl Bildt (m) som rest till USA i april och där
diskuterat den svenska säkerhetspolitiken med bland andra företrädare för CIA.
Palme menade att det var direkt olämpligt att resa innan Sovjet hade svarat på
noten eftersom Bildts resa kunde användas av Sovjet för att ifrågasätta vems
ärenden Sverige egentligen gick. Bildt förklarade nonchalant att han tänkte
fortsätta resa utomlands utan att fråga statsministern om lov först. Den 26 maj
gjorde regeringen ett uttalande där man fördömde Bildts resa till USA. En
farlig handling för svensk utrikespolitik ansåg man.

Mordkvällen:

Mannen som stod utanför biografen anropade de andra: ” Nu kommer han.”
Han uppmärksammade att paret Palme kom ut från biografen. De stannade kvar och
pratade med ett annat yngre par. ”Det måste vara sonen” tänkte han. ”Det syns
på näsan” Han kollade på klockan, den var exakt 23.13. Klocka, av märket
Wenger hade han fått genom sitt tidigare jobb inom FJS (fallskärmsjägarskolan)
där han varit befäl inom deras insatskompani. FJS/IK. Han tittade även på flera
andra personer som stod utanför biografen och lade märke till en man som stirrade
mot familjen Palme.”Skum typ” tänkte han. ”Ser nästan ut som han bevakar dem”
”Hm, kan det vara Säpo som ändå vill ha koll på statsministern, det verkar ta
mig fan inte bättre. Äh, säkert inbillning” funderade han. En bit längre bort
från biografen såg han en rätt utslagen fylletratt. ”Stackars sate, det var en
sliten jävel”.Att den han såg skulle bli central i utredningen några år senare
kunde han omöjligen föreställa sig.

”Nu går de söderut på Sveavägen, de ska gå hem”tänkte han. Perfekt.
”Hallå, söderut Sveavägen på västra sidan” anropade han i radion. ”Klart” sa
skytten. ”Jag ställer mig strax före övergångstället ifall de ska ta
tunnelbanan ifrån Tunnelgatan” tänkte skytten. Han var förberedd, inget kunde
misslyckas. ”Nästan för enklelt” funderade han. ”Bra, missa inte detta läge nu,
vi kommer inte få en bättre chans” sa Göran som skötte sambandet på en plats i
närheten av Skandiahuset.

Mannen som följde efter paret från biografen på ett avstånd av omkring 30
meter klickade plötsligt till på sin walkie-talkie:”Vänta helvete, de korsade
Sveavägen, nu kikar de in i nån damklädesbutik, de verkar gå vidare på östra
sidan istället” ”Jag tar honom själv, han kommer gå rakt i min väg” anropade
plötsligt Göran. ”Lita på mig.” Han tog några snabba kliv runt hörnet på
Skandiahuset och smög sig upp och ställde sig en bit norr om porten till
butiken Dekorima där det var ganska mörkt, samtidigt drog han ner sin svarta
mössa längre ner i pannan och över öronen. Den avsedde skytten var tämligen
chockad, skulle gruppchefen plötsligt ta över skjutandet. Det fanns inte i
planen. ”Han fixar det, det måste han göra. Vi kan inte misslyckas nu när vi är
så nära mål” tänkte han och gick gatan sakta norrut. På andra sidan gatan såg
han paret Palme komma gåendes i motsatt riktning.

Statsministern var 30 meter från sitt öde. ”Blir kallt i natt” sa Palme.

”Hur lätt som helst, jag fixar det” tänkte Göran medans han stod i
butiksingången. Han var en van skytt men hade aldrig skjutit någon på nära håll
och hade inte tänkt göra det heller, däremot hade han varit inblandad i flera
eldstrider där han skjutit folk på långt håll när han ingått i den Svenska
utlandsstyrkan. Senast han sköt mot någon var under ett eldöverfall i
Libanon-78 då hans vän, den lugne värmlänningen Karl-Oscar miste livet.

”Ett skott högt upp mitt i ryggen överlever ingen!” tänkte han och
knäppte upp axelhölstret.

Palme och hans fru Lisbeth stegade långsamt och tätt ihop förbi ingången
till Dekorima där Göran nu stod alldeles stilla. Göran drog in ett djupt andetag
och gick raskt ut, följde med i samma gånghastighet alldeles nära makarna Palme
i 5-6 meter och lade sedan sin vänstra hand på statsministerns vänstra axel.
Han placerade pipan på sin .357 Magnum i höjd mitt emellan Palmes lungor, rakt
i ryggsömmen på ett avstånd av ungefär 10 cm. Innan statsministern hann reagera
skickade revolvern iväg en dödlig projektil, slog av kotpelaren, trasade sönder
luftvägarna, slet upp kroppspulsådern och vidare ut genom bröstet tillsammans
med blod, skinn, klädtrasor och kroppsvätskor. Ett perfekt skott. Det blev
korsslutning i Palmes kropp. Palme gick på mindre än en sekund handlöst i
marken med huvudet före.. Göran förflyttade vapnet så snabbt han kunde mot
Lisbeth. ”Inga vittnen” tänkte han och tryckte av ytterligare ett skott.
Lisbeth hade dragits med framlänges samtidigt som Olof föll. Hon märkte inte
att hon blev påskjuten, bara att det brände till på ryggen. Det lät som någon
sköt smällare tyckte hon. Hon var helt fokuserad på vad som hade hänt med
maken. Livet rinner snabbt ut ur de öppna såren i Olof Palmes rygg och bröst.
Det rinner blod från hans mun och det börjar bildas en stor blodpöl under
honom. Statsministern avlider nästan omedelbart.

Göran vände sig snabbt om och tog några lugna steg in på tunnelgatan där
han sedan ökade tempot samtidigt som han stoppade ner revolvern i axelhölstret
innanför den svarta rocken. ”Helvete, allt ska man behöva göra själv” tänkte
han. Nu gäller det. Han var nu 44 år men mycket vältränad som de flesta
insatsmilitärer och spänstade lätt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.
När han kom uppför trapporna vände han sig om och såg att det började samlas
folk vid platsen han just lämnat men ingen följde efter honom. Fortsatte springande
vidare ner på David Bagares gata där han lugnade ner tempot en aning. Han var
ganska säker på att de andra gubbarna i sambandscentralen kan fixa lite extra
tid genom att försena larmet en aning. När han kom ner till
Birgerjarlsgatan tog han den norrut, allt enligt planen de hade utformat för
den egentliga skytten. Fortsatte vidare över Drottningsgränd och svängde sedan in
till Juttas backe där han smög in på bakgården och ner i källarvåningen på
huset. Därifrån fanns en hemlig lång gång under jord där man kunde komma vidare
in i Skandiahusets tunnelsystem.

Lisbeth var i chocktillstånd. Efter ett tag så tittade hon upp och såg
sig omkring. Hon såg bland annat en man som skyggade undan, med stirrande
blick och såg rädd ut. Mannen hade för någon minut sen gått bakom paret Palme
och som han uppfattade det hela en tredje person som plötsligt sköt den som
gick i mitten. Han hade aldrig sett nått liknande och var riktigt uppskrämd.
Polisen kom till platsen och försökte säkra tunnelgatan i fall någon med ett
skjutvapen skulle vara kvar i närheten. Ännu visste ingen bland polisen vem som
var skjuten och vad som hade skett med statsministern. En ung sjuksköterskestudent,
Anna försöker ge honom hjärt- och lungräddning. ”Ser du inte vem jag är”
skriker Lisbeth. ”Lisbeth och där ligger min man Olof, statsministern” gråtskriker
hon fram. Av en slump passerar en ambulans snart platsen. Den stoppas av någon.
23:28, uppskattningsvis sju minuter efter att skotten föll, kontaktar
ambulansen larmcentralen och meddelar att de har plockat upp Olof och Lisbeth
Palme och är på väg till Sabbatsbergs sjukhus. Ambulansen anländer till
sjukhuset tre minuter senare. Ett par minuter efter midnatt, den 1 mars 1986,
dödförklaras statsminister Olof Palme

Den avsedde skytten hade på håll från andra sidan gatan sett hur hans
närmaste chef Göran satte ett skott i ryggen på Palme och även skjutit mot
Lisbeth. ”Statsministern är skjuten!” anropade han på radion.

Därefter hade han ganska snabbt gått över gatan och rundat Skandiahuset
och gick sedan in i en bakdörr. ”Man kan nästan tro att jag gjorde det själv”
tänkte han när han konstaterade att chefen på ett mycket beslutsamt sätt löst
situationen samtidigt som han gick nerför trapporna i Skandiahuset. ”Gamla
fallskärmsjägare kan man lita på” tänkte han vidare samtidigt som han gick
igenom ytterligare några tunnlar innan han kom fram till deras tillfälliga
sambandscentral där de andra i gruppen satt. Han öppnade dörren. ”Fick du
förrädaren?” sa Carl som var den första som såg skytten komma in i rummet.
”Chefen fixade ju det själv” sa skytten. ”Va i helvete säger du?”frågade Alf
som hade det övergripande ansvaret för operationen. ”Japp, han tyckte väl han
var mest lämpad” sa skytten.

”Lystring, påbörja genast alla åtgärder” beordrade Alf bestämt. De skulle
radera samtliga spår efter sig. ”Förstör dokumenten och avlägsna
telefonavlyssningsapparaturen. Röj upp allt här inne” fortsatte han. De andra i
gruppen undrade varför det var sådan panik, ingen kunde veta att de planerat
och utfört detta uppdrag från denna plats men satte igång med arbetet. ”Inte en
enda på SSI, MUST eller småfisarna på SÄK ska ha en aning om vad som planterats
här inne” sa Alf.

Plötsligt slogs dörren upp. En svettig Göran stormade in. ”Jag är för
gammal för det här” sa han. De andra i rummet jublade.”Bra jobb” ”Du har skrivit
historia” ”Du har räddat landet” ”Hjälte nu” ”Hur gick det till” ”Vart har du
vapnet, det ska ramas in” alla pratade i mun på varandra. Alf styrde upp.
”Lystring” ”Uppdraget är slutfört, vi har gjort en mycket viktig sak för vårt
rike” sa han med lugn ton. ”Alla har gjort ett gediget och beundransvärt
arbete. Nu städar vi upp” sa han. De utförde sina uppgifter med militär
precision och det hela gick fort. När rikslarm gick ut klockan 02.05 var allt
klart. Innan hade de mottagit uppgifter genom ett flashtelegram om att Palme
var död. ”Ingen överlever det skottet” sa Göran.

Alf och de andra lämnade sambandsrummet med alla tillhörigheter de hade
använt under operationen. ”Ni vet vad som gäller. Uppdraget slutfört” sa han
innan de skiljdes åt i kulvertarna. Åke, en av de tre som hade ansvaret för
rekryteringen av gruppen gick ut på baksidan av Skandiahuset och beslöt sig för
att gå och titta på mordplatsen. När han kom närmare såg han att det var massor
med folk samlade men ännu hade ingen riktig avspärrning kommit på plats. ”Vilka
amatörer” tänkte han. Han ställde sig så att han såg mordplatsen där en rejäl
blodpöl bredde ut sig över trottoaren. ”Han förblödde i alla fall om han inte
dog direkt” tänkte han.

När Göran kom hem hade han inte kunnat sova. Han slog på tv och satt
vaken genom hela natten. På nattradion fick han höra:

”Sveriges statsminister Olof Palme är död. Han sköts i kväll i centrala
Stockholm. Olof Palme sköts ned vid korsningen Tunnelgatan–Sveavägen och han
dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad. Finansminister
Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de
bekräftar båda att Olof Palme har avlidit.

Polisen söker en man i 35- till 40-årsåldern med mörkt hår och lång mörk
rock. Polisen söker alltså mördaren och ett stort sökpådrag pågår i Stockholm.
Taxiväxeln i Stockholm har skickat ut signalementet. Enligt polisens
ledningscentral var det en taxichaufför från Järfälla taxi som uppmärksammade
att en person skjutits ned. Chauffören larmade sin taxiväxel som i sin tur
larmade polisen. Ledningscentralen sände en polispiket till platsen. Olof Palme
sköts klockan tjugotre och trettio, alltså halv tolv, för en och en halv timme
sedan.

Regeringen har haft … samlats till ett extra sammanträde. Ingvar
Carlsson, vice statsministern, leder mötet. Hans enda kommentar när han kom
till Rosenbad ikväll är att ”De e fruktansvärt”, sa han… till TT,
när han kom till Rosenbad. Olof Palme skulle inom några månader fyllt 59 år.
Han har varit ordförande i socialdemokratiska partiet sedan 1969 och
statsminister under perioden 1969 till -76 och från 1982.”

”Fy fan, vad har vi gjort” tänkte Göran. ”Det låter rätt illa alltså”

Drömmen om Sverige var krossad, tillintetgjord av en enda pansarbrytande
kula. Det enda vi har kvar i landet är en död statsminister, skjuten på öppen
gata i Stockholm. Världens säkraste stad i världens säkraste land. Inte längre.

Ute på landsbygden, på morgonens den 1 mars, dagen efter mordet, 40 mil
från Stockholm satte 8-årige Christian Warg på tv´n. Barnprogrammen inställda.
”Extra rapport – Olof Palme mördad” ”Äh,” tänkte han.”Bäst att berätta för
mamma” Christians mamma låg och vilade i sängkammaren som fanns i andra delen
av huset. ”Mamma, mamma, det står på TV´n att de skjutit Olof Palme” ropade
han. ”Så får du inte säga” sa Christians mamma Maj-Sofie.”Men kom och titta då”
ropade Christian samtidigt som han sprang in till sin älskade mamma. ”Mamma det
är sant”. Mamma Maj-Sofi följde med Christian till TV´n. ”Men Guuuud” skrek
mamma Maj-Sofi. ”De har skjutit Palme” sa hon och såg alldeles chockad ut. ”Vad
var det jag sa?” sa lille Christian. Maj-Sofie började gråta. ”Inte i Sverige”
sa hon. ”Sådant kan inte hända i Sverige”

Ibland verkar det som spåren av en chock som skakade Sverige fortfarande
finns kvar. Något förändrades oåterkalleligt i Konungariket Sverige den dag då
den svenska statsministern blev mördad. Många skulle säkert vilja återvända
till livet innan och till ett Sverige som det var tidigare.

I fredags hann jag med att riva lite mera på
evighetsprojektet. Hade högklassig arbetskraft med mig som tur var i en urstark,
skogsarbetande elitmilitär. Riktigt bra hjälp. Säkert den bästa man kunde få i
Västvärmland den dagen. Vi körde ner en del av den väldiga muren samt att vi
skottade ut allt spån som låg i golvet på andra våningen. Ca 60 skottkärrslass blev
det. Mer jobb kommer, blir nog motorsågsmassakern genom taket till helgen.

På kvällen så blev det sedan en skidtur med Tsappo. Han var
ruskigt nöjd och gick som en bärsärk över myrarna. Ville inte åka hem när vi
kom tillbaka till bilen. Ska ta med honom på en längre tur snart så han får
komma ut i vinterskogen där han hör hemma. Har tyvärr inte kunnat träna på
”riktigt” under en hel månad nu men efter en antibiotikakur så tror jag att det
börjar vända.

Har suttit och kollat kartor för lite vinterturer och därmed
hittat en hel del intressanta områden som ännu inte besökts av mitt tryne.

Kanske blir det comeback imorgon kväll. 2 veckor utan
träning sätter sina spår, känner mig som världens mest inaktiva människa men
hoppas vara tillbaka i full träning snart. Råkade ut för en kraftig förkylning
med ögoninflammation, halsont och tillhörande skit och före det så hade jag väl
inte heller rosat marknaden rent träningsmässigt. Rätt segt. Ja, ja inte så
mycket att göra åt. Träningsåret 2011 blev avslutat tidigare än planerat.

Trevlig var avslutningen på året och välkomnandet av det nya
året då vi var bjudna till Skattebolsmaffian. Militärmannen med sin prinsessa
var också på plats. God mat och närlys förgyllde kvällen. Inga speciella
nyårslöften gavs, förhoppningen är att allt blir bättre.

Fin skogspromenad gjorde jag och farsan på nyårsdagen. Vi
gick upp på höjden i Säterudskogen. Här borde det också finnas en
orienteringskarta. Frågan är om jag inte ska göra en själv om några år. Det är
verkligen ett fint område.

Sugen på nya skidturer med ryggsäck blir man också. Såg att
vintertältaren Perry hade varit iväg på en fin tur i Nordvärmland några nätter.
Verkade vara ett häftigt område. Låg på ca 600 möh, med en del högre höjder
omkring. Har kollat ut en del områden på terrängkartan jag vill utforska framöver. Beställde fö en karta över Varaldskogen också.