Klockan 05.00 ringde väckarklockan hemma hos L-O. Ut och skrapa rutorna på bilen för att transportera sig Karlstad och möta upp de andra Götalöparna för vidare avfärd till Bålstad som ligger mellan Enköping och STHLM. Målet för dagen var att försöka springa en halvmarathon, första gången som jag skulle köra det jag hade på denna distansen. Det var kallt ute men klart väder, vid passagen av Kilsbergen var temperaturen nere i -9. Shorts och t-shirt var det enda plaggen jag hade med att tävla i så jag hoppades att temperaturen skulle stiga lite. Det gjorde den men inte så mkt, på uppvärmningen kändes det lätt och fint, hade inte samma rappa ben som innan Lidingöloppet men helt ok. Hade förhoppningar på att springa runt 1.11-12. Banan var tuffare än jag föreställde mig med en lätt stigning varje varv (7km*) som var ihållande i nästan 2 km. Därefter var det lättare löpning men många tvära svängar, ibland i utförslöpningar så jag förstod efterhand att det inte var konstigt att de inte haft bättre tider på banan då det ändå varit vassa löpare på plats några ggr innan. 
Starten gick och det blev snabbt en klunga på fem, sex man som höll samman hela första varvet. I täten låg vasse orienteraren/löparen Henrik Löfås som körde 7 km´s tävlingen. Han tog det nog som tränings snabbdistanspass annars hade han säkert kunnat köra fortare för nu fungerade han som en perfekt hare för klungan som skulle köra 21 km. Kändes väldigt bra i kroppen tyckte jag och det kändes som jag lätt skulle kunna hålla det tempot som vi gick ut i hela vägen. Låg och avvaktade bak i klungan för att spara kraft. Kändes mkt piggt i kroppen och jag hade fina förhoppningar. I det mer lättlöpta partiet ner mot varvningen vid ca 5 km började jag dock känna av ett håll. Panikkänslorna spred sig i kroppen, inte nu igen. Tredje längre loppet som det händer på i höst men nu hade jag bytt sportdryck så jag trodde det skulle bli bättre. Riktigt tråkigt, försökte desperat massera hållet och klämde allt vad jag hade men inget hjälpte, det blev som det brukar.
Arg som en aggressiv grävling hängde jag med i täten tills varvningen och strax innan varvningen så tänkte jag att jag springer in mot mål på 7 km´s tävlingen i stället. Men ändrade mig i sista stund och tänkte att jag kör lite till så får vi se hur länge det går. Hoppade över drickan resten av tävlingen. Fick också släppa de framför som fortsatte i farten vi dragit upp på första varvet men märkte att jag inte tappade allt för mkt trots hållet. Lidingöloppet kanske gjorde mig mer smärttålig då jag verkligen var illa ute, där tappade jag ca 30-40 sek per km. Här tappade jag endast 10-15 sek per km. I backarna är det dock värst så där fick jag ta det lugnt som busen. Kom upp mot 10 km och passerade där på 34.00, tänkte att ett tag till kan jag köra då det ändå blir bra träning men hade haft många bryttankar dessförinnan.
Lovade ju att inte utsätta mig för detta igen efter Lidingö men nu var jag mitt uppe i samma repa igen. Man glömmer snabbt, är huvudet dumt får kroppen lida! Fortsatte förbi varvningen igen och märkte att jag fortfarande inte tappade mer än högst 15 sek per km så jag beslöt att jag kör så länge jag klarar. Publiken var i varje fall bra! Blev långsamt omsprungen av en löpare som verkligen tog i och jag blev så arg för att så skulle jag också vilja springa men när man har håll finns det inte en möjlighet att ta ut sig. Fortsatte ut på sista varvet trots att det återigen var oerhört nära jag klev av här och gick till duschen istället, räknade långsamt ner kilometer efter kilometer. Kroppen var pigg men lite konstig löpstil pga. hållet gjorde att jag började känna av löparknä men det var så kort kvar så det var bara att trippa på mot målet.
När jag hade 2 km kvar så kom det en löpare bakifrån som lät som ett ånglok. Han jobbade hårt hörde jag. Hörde honom på 100 meters håll liksom. Var säker på att han springer om mig snart men tänkte att nu är det snart slut på plågan så jag klarade på något sätt öka lite ändå. När det var 300 kvar sprang han om mig och jag vek i stort sett ner mig direkt men då fick jag se målet och la av en raket, hade ju ändå en massa krafter kvar så jag spurtade in på en 5:e plats på tiden 1.13.40. Segraren tror jag hade 1.11.20. Hade väldiga smärtor i magen men var mest uppgiven över hur tråkigt det var att detta hållet återigen förstört ett lopp. Går under smeknamnet L-O ”Hållet” Gävert efter denna hösten. Synd jag råkade ut för detta för annars hade det blivit ett fullt godkänt lopp av detta tror jag. Ja ja, bara att glömma och gå vidare, formen har varit helt ok ändå och har kanske höjt smärttröskeln på kuppen vilket kanske kan vara användbart någon gång. Julle hade det nog ännu värre, trots mkt fin form på träning senaste tiden kom han enbart 8 km innan han fick kliva av. Sånt händer.
Eftersom det var veteran-SM på halvmaraton i loppet och även DM för Uppland så fick jag finna mig i att ha två veteranlöpare framför mig men det kan jag bjuda på en dag som denna. Det är verkligen många som har en imponerande fysik som har kommit upp i åren.
Idag blev det ett ännu jobbigare pass än igår då det blev 700 höjdmeter på 20 km i 310 skogen tillsammans med Erik Nordlöf (vi förlängde passet lite). Erik bjöd på mat sen så det var riktigt suveränt. Tack Erik!
Igår på kvällen var det långa terräng-DM i Kil. Endast 2 dagar efter min upplevelse på Kilterrängens brutala 25 km alltså. 2 km x 6 varv på en trevligt omväxlande bana med backar både upp och ner var det som gällde för seniorklassen. Hade fortfarande känning av hållet som hade satt sig som kramp i högra sidan av magmuskulaturen. Pga. allt detta plus att vi kom dit väldigt kort tid innan start så bestämde jag och Martin i bilen dit att vi skulle ta racet som ett träningspass inför Lidingöloppet. Startskottet brann av och jag kom snabbt upp i täten i ett kontrollerat lagom hårt tempo med Martin i rygg. Kände efter lite hur kroppen kändes och den kändes bättre än förväntat. Benen var helt ok men hållet kände jag av lite grann men det blev åtminstone inte värre. Höll den farten i 3 varv där kilometerna gick mellan 3,25–3,37 oavsett kupering. Det kändes fint och flåset var bra. Vi kunde snacka en del efter banan. På fjärde varvet ville Martin dra så det fick han göra i ca 4 km. Tyckte tempot gick ner men jag var inte säker. Nu när jag kollat på klockan ser jag att kilometerna han drog gick mellan 3,40–3,49 så det gick lite saktare men med tanke på vad vi sagt innan var det väl bra att vi inte slet på allt för hårt. Sista varvet gick jag upp och körde som farten var första 3 varven och det kändes ruskigt lätt. Studsade uppför sista saxarbacken. 
Man kan lugnt säga att dagens lopp på Kilterrängens 25 km brutala bana blev en lite annorlunda upplevelse. Blev även en rätt brutal upplevelse. Kände mig fortfarande lite lätt snorig i nosen men bestämde mig för att testa och se hur det skulle funka. Starten gick och jag och Martin Holmstrand blev snabbt ensamma i täten. Martin skulle springa 11 km så jag tänkte att han håller bra fart och det gick bra till att börja med. Efter ca 6 km sprang vi klumpigt nog fel på ett ställe och innan vi kom tillbaka till rätt spår så hade det uppskattningsvis gått 2 minuter. Så vi tappade ledningen och nog även lite av modet där kände jag. (skam den som ger sig tänkte jag iof) Fick sedan jaga ikapp de som hade gått om oss. Tog ett bra tag att komma ikapp men när vi kom ikapp släppte de ganska omgående. Strulade dock lite med vätskebältet som Särnmark levererade för långa slingan i slalombacken och när jag väl fick med mig rätt saker så satt det inte så bra så jag tappade det efter ett tag och fick stanna och springa tillbaka lite. 
När det så blev dags för Vasastafetten så blev det med ett slutgiltigt lag som var en bra bit från hur ursprungslaget såg ut. Det var i stort sett bara jag kvar. Vi fick därför kasta in en del andra i laget och bl.a. inringdes råstarke Bill Impola som sprang riktigt bra på andra sträckan. Arvika-Axel Danielsson sprang bra på sin korta sträcka och en del andra gjorde också bra lopp. 
Igår körde jag Brunskogsloppet i Edane. Runt 100 deltagare kom till start i andra upplagan av detta trevliga arrangemang med initiativtagare och tävlingsledaren Gunnar Grahn i spetsen. I år var bansträckning lite annorlunda och enligt mig betydligt tuffare. Frågan är om inte banan tillhör de mest krävande 10 kilometrarna jag sprungit faktiskt, igår kändes det onekligen så. Värmen gjorde säkert sitt till också. Dessutom hade hällregnet dagen innan gjort terrängen riktigt tungsprungen. 
Igår skulle jag springa Häljebodaloppet för 5:e gången. Det är en ganska tuff och rolig bana som de hade ändrat lite på sista delen till i år. Även om jag visste innan att jag skulle vara lite seg så hoppades jag nog att jag kanske skulle kunna springa hem det igen men det blev ruskigt tufft. Eda-talangen, David Sjögren som var tvåa även ifjol bjöd upp till en tuff kamp och hade en riktigt fin dagsform vilket gjorde att det blev riktigt tufft för mig att hålla honom bakom sig. 
