Kan tipsa mina läsare om en mycket bra artikel på friidrott.se där ni kan läsa om legenden Tore Axelsson 55 år, från Metbäcken. Tore Axelsson har en ”gammal” löparkarriär bakom sig på 80-talet, bland annat på landslagsnivå i terränglöpning och i Terräng-SM en gång var han och Lars-Erik Nilsson etta och tvåa, när de båda tävlade för Kils AIK. Tore spåddes en lysande löparkarriär då han hade den rätta talangen. Tore lade dock ned tävlandet pga. skador och överträning och det skulle komma att dröja över 20 år innan det blev en comeback. I år vann han bl.a. H55 över 8000 meter på Terräng-SM i Linköping med en segermarginal på över tre och en halv minut.
Här kan ni läsa intervjun:
Intervju Tore Axelsson Friidrott.se
Jag är imponerad av Tore som idrottare men hans storhet som människa är det jag först tänker på när jag hör hans namn. Tore har skickat flera uppmuntrande mail mm när jag haft det tungt efter att pappa gick bort – tycker det säger det mesta om en person. Jag är väldigt tacksam över att ha förmånen att lärt känna Tore och ser fram emot nästa gång vi träffas.
Nattjakta del 5 i Åmotfors igår gick riktigt uselt för mitt lag. Om det var ungefär 85% fart och 95% koncentration under helgens Langtur’n så var det omkring 60% fart och 15% koncentration här. Började med att vrida kartan fel efter halva sträckan på väg till 2:an och sen fortsatte det att strula mkt pga. att jag tappade mitt eget självförtroende i orienteringen och började titta på andra och blev på så sätt störd flera ggr och hamnade fel. Låg ju långt efter väldigt många under stor del av banan. Maria var före mig i spåret flera ggr, det har jag väl aldrig varit med om tidigare. Gjorde inte så mkt då jag innan gick in med väl slö inställning, och då får man skylla sig själv. Jag tappar inga poäng då de tre bästa deltävlingarna räknas men ett sådant här träningspass lär man sig mkt på, inte minst psykiskt. I finalen ska det vara 95% fart och 100% koncentration. 
Efter kontroll 10 (på slinga 1) så fick jag en liten lucka men Andreas (VVOK) tog ikapp strax innan 11:e kontrollen och sen var vi tillsammans nästan hela banan. Mellan kontroll 8 och 9 efter kartbytet tog jag en pisspaus och hade bestämt innan att jag går höger på långsträckan. Såg att Andreas tog annat vägval så det var bara att gasa på. Höll faktiskt uppe farten upp mot 3,10/km en stor del av sträckan så speeden var bättre än på länge. Bökade till det lite i in och utgången från näst sista kontrollen men kunde springa först i mål på långa banan med omkring 4 minuters marginal. Tydligen enda som (oavsett bana) gick under stipulerad segrartid så det var väl ett godkänt lopp. Fanns det något enda negativt att säga så var det väl att myrarna var många och kalla 🙂
Fint att kroppen är lite på g igen och kul att det mesta stämde i orienteringen. Tänkte mycket på pappa under och efter loppet. Hade han sett mig idag så hade han sagt att ”idag såg du stark ut”, det är jag säker på. Han såg på mig när det fanns bra med kraft i kroppen. Det enda, och verkligen det enda som kunde stoppa farsan själv från att springa natt/dag/långdistansorienteringar eller annat som har med orientering att göra – det var att han skulle dö.
Nattorientering i Norge igår en bit ovanför Austmarka i djupaste urskogen/Finnskogen. Började mindre bra med att vi missade starten med sådär 10 minuter då vi gjorde första bommen redan i bilen på vägen dit. De andra väntade som tur var snällt på oss så det var bara att köra direkt vi kom fram till starten. För egen del så såg jag inte resultatet som det viktigaste denna kväll då jag redan fått maximalt antal poäng i cupen så jag tog det mest som teknikträning. Och mer krävande tekniskt var nog svårt att hitta. Upplevde att det gick snett hur noga jag än var med riktningen. Var nått helgalet med hela kartan tyckte jag. Var först in till ”boet” efter första gafflingskontrollerna fast jag hade krånglat lite. På väg till nästa blev jag dock helt yr i skallen och fattade ingenting. Sen fortsatte det likadant vid nästan varje kontroll. Gav upp och gick i stort sett runt men missade ändå?! Kom i mål till slut och blev då ganska förvånad att folk som normalt är säkra i skogen på natten hade brutit och flera höll på därute än. Så jag var inne som 3:a och då gav jag ändå bort en placering från sista till mål då jag inte brydde mig om att springa hela vägen. Trodde ju typ att jag var sist. 
Blivit några turer på skogen som vanligt samt lite träning. Kroppen fungerar stundtals helt ok men också riktigt dåligt ibland. Hoppas få svar på de sista proverna jag tog förra veckan snart. Fick åtminstone möjligheten att träffa en läkare som verkade kunnig kring problem jag upplever. Hoppas det ska stabilisera sig snart så man kan träna lite mera. 
Har ändå planerat in en långdistansorientering i Norge nu till helgen som jag tar som ett bra träningspass men hoppas att ha bra känsla både rent orienteringstekniskt samt fysiskt. 
Måndagsträningarna har startat och jag tror nästan det var deltagarrekord på styrkedelen igår. Bra tecken.
Troligtvis så var det ensamma vildsvinet jag fick flyendes på bild tidigare i sommar detsamma som kördes på vid väg 61 i höjd med Bergsjön. De är inte så många runt Arvika ännu. Hade även dagarna innan sett spår från en ensam gris i södra delen av samma sjö.
Väl på plats hade Årjängs OK gjort en klurig bana samt ställt i ordning grill och annat trevligt för deltagarna. Imponerande engagemang i denna lilla klubb. Trevligt. För egen del så blev det återigen taktiken som fick dominera eftersom järnbristen ännu inte är helt återställd vilket innebär att jag litar mer till (h)järnan och orienteringsförmågan än den rena fysiken. Ganska snart hamnade jag tillsammans med Jörgen E vilken brukar vara säker i terrängen. Var inte helt lätt orientering då det på vissa ställen är mer detaljerat än den framgår på kartan. Detta gjorde att det blev några småmissar samt ca 4 minuter på 7:an. På de sista kontrollerna flöt det dock på bättre med bra samkörning med JE där jag tog de sista kontrollerna först och kunde springa in först. 
De små skogsturerna (vandring) duggar tätt men kroppen blir knappast bättre. Tyckte ett tag att det gick åt rätt håll men nu tycker jag nog att jag stått stilla och kroppen är som avstängd. Fick ett fint 310-pass med Holmstrand och Carl Söderqvist i helgen och just passet kändes helt ok men annars känns det mer eller mindre förjävligt. Skumt. Ska dock till en ny läkare nästa vecka så får vi se vad som händer. 
Mår mentalt också rätt illa och pappas bortgång finns i mina tankar. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Allt som har med idrott eller natur/friluftsliv att göra påminner mig. Alla skogsturer. Varje steg jag tar i skogarna. Samtal om kvällarna som aldrig kommer. Drömmar jag drömmer. Saknaden är så enorm och det har inte blivit bättre, snarare mycket värre. Trodde nog jag skulle lära mig leva med det men det känns inte så just nu. Han betydde så mycket för det liv jag valt att leva och nu är allt detta borta och söndertrasat. Frågan är vad jag ska göra åt det? Svårt. Nått får nog hända så jag hittar något som är av betydelse. Just nu känner jag bara en likgiltighet inför allt som sker.
Under en ganska regning oktoberkväll så var det dags för andra deltävlingen i Nattjakta. Blev en lite lurig tillställning där många missade. Efter kontroll nr:2 där klungan delade sig gick jag ut själv på min gaffel och sprang rakt på 3:an. Till 4:an körde jag onödigt runt om så Jörgen E kom ikapp mig. Drog sedan på mot 5:an och 6:an med JE i rygg. Mot 7:an var jag rätt men blev osäker då en sten som måste vara med på kartan dök upp i vägen där jag inte hittade någon sten på kartan så både jag och JE tappade huvudet och löpte på åt fel håll. Vi hittade rätt tillslut och för att hålla motivationen upp så sa att de andra bommar säkert också. 
