ADVENTURE

Känns som sista tre veckorna har varit en enda lång sammanhängande resa då jag endast har
varit hemma och packat om väskan. Jobbat dygnet runt här sista tiden och det
har inte blivit många träningspass men de få pass jag fått har varit fina.
Bland annat blev det ett pass Skyrunnning
ovan molnen i Sogn og Fjordane fylke i Norge. Riktigt
häftigt då jag sprang upp genom molntäcket till att stå i stort sett ovanpå det
med tåspetsarna på kanten av ett 400 meter lodrätt stup. Befann mig i området
kring Jostedalsbreen, som är fastlandseuropas största glaciär och är en
platåglaciär som sträcker sig från 300 till 2 000 m ö h. Glaciären har 28
namngivna armar och omges av ett karaktäristiskt landskap format av glaciären. Dagen
efter vi varit på Breheimscentret och sett mer om glaciären och dess historia
brann detta center knasigt nog ner till grunden.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Tyvärr överskuggades
det oerhört vackra i Norge denna gång av de hemska händelserna som
inträffade då en galen man gick bärsärk i någon form av fanatisk egenpåhittad
tankevärld och dödade över 70 personer i noggrant planerade attentat. Var man
än befann sig i Norge så kom man inte undan dessa hemska nyheter. Människan är
vår planets verkliga odjur. Galningen levde helt i en annan värld och gav sig
på sina ”egna”. Att det fullständigt slagit slint i galningen visar sig i hans yrande om att han var en tempelriddare, men dessa vann väl
knappast sitt rykte genom att hugga ned 16 åriga obeväpnade flickor?!!

Arvikastafetten blev den mest prestigefyllda klassen under Arvika Enervit Triathlon. Prestigen
låg kanske mest för vår del i att bli bästa ”Arvikalag” men även massor av lag
utifrån ville vara med och fajtas. Det var också denna klass som lockade flest
deltagare, tror det var runt 70 lag med. Enervit Sverige var i mina ögon favoriter
innan då de hade ett vasst lag. När de senare värvade in Strand på simningen så
förstod vi (Team Set Sail Fitness) att det skulle bli tufft så vi var tvungna
att göra ett motdrag och i sista stund fick coach-Erik tag i Anton
Björck Teuscher från Grums och lämnade över sin simsträcka till honom. Nu
hade vi i alla fall möjligheten till en framskjuten placering och rent
teoretiskt kunna utmana de andra. Anton var grym och kom först upp efter
simningen (400 m) med Enervitkillen i rygg så han lämnade över till
cykelsträckan i ledning.

På cykel hade
vi sedan Rickard Karlsson. Rickard som växt upp endast ett gärde från mig i Sälboda.
Han satsade hårt på cykel typ fram till 1999 eller nått. Bl.a. flerfaldig
SM-medaljör. Slog Jan
Ullrich några veckor efter att denna hade vunnit Touren 1997 (Tour de
France), säger det mesta om att det finns en grym kapacitet i de benen. Han
fick nu bara 1,5 v på sig att träna inför cykelsträckan och det var kanske i
minsta laget (skulle behövt 2 v) men jag var säker på att han skulle hänga med
bra då cykelbanan var kort (2 mil). Dock körde här Enervitlaget med Viktor
Renäng på tempocykel, så att de skulle bli starka på denna sträcka det förstod
vi. Vi räknade dock med att jag kunde ta en del på löpsträckan om jag fick
vittring framåt och kroppen var bra.

Tyvärr hände då
det som inte fick hända. En eker i bakdäcket gick av så Rickard fick stanna och
snurra upp den mot de andra ekrarna då den hängde ut från hjulet. Detta gjorde
också att däcket efter ett tag blev skevt och då gick i bromsen så han tappade en
del på andra varvet pga. av detta, men gjorde en riktig hjälteinsats och
rullade in som 5:a. Det värsta var kanske att det var ett lånat däck av
AIS-cyklisten Lindström. Tror Lindström kan ha varit i maskopi med både
Enervitlaget och AIS-laget ;). Att överhuvudtaget trampa sista biten med det
bakhjulet måste ha varit fruktansvärt tungt då man inte kunde vrida runt det
hela varvet med handkraft. Förstod då han kom in till växeln att något gått
snett och förstod också att det var för långt upp till 1:a och 2:a platsen (typ
flera minuter) då banan endast var 5 km, och knappt det. Det var dessutom bra
killar som sprang i deras lag.

Jag gick ut som
5:a och mosade iväg på jakt efter 3:e och sista pallplatsen. Framför mig en
kille i grönt och en bit längre fram, (ca 25 sek) kamraten Christian Nilsson
som körde för AIS-laget. Grönkillen la sig i rygg på mig direkt och flåsa efter
ens stund som en gris, så förstod att han åker av snart men det stressade upp
mig till en för hög öppningsfart för att vara helt optimalt. Efter 500 meter
tvärdog skidåkarkillen och jag fortsatte jakten på Chrille som sprang grymt bra
så det tog ett tag innan jag kom ikapp. När jag kommit ikapp innan varvningen
var jag lite trött av öppningsfarten så jag orkade inte dra ifrån men hörde att
Chrille krigade på rätt ordentligt i rygg på mig så antog att han fick slita.
När det var en kilometer kvar fick jag lite krafter tillbaka och kunde gå på
helt ok sista biten så jag fixade 3:e platsen till laget. Grymt gött efter cykelstrulet.
Riktigt kul tävling och vilka grymma lagkamrater jag hade!

Nästa år får
Rickard fler veckor på sig att träna och vi ska inte låna bakdäck. Då får vi se
om vi inte kan få till det ännu bättre. Grymt också att Outside Adventure Sweden blev 7:A.

Blev ytterligare en Norgetur. Ännu en gång till Jotunheimen. Det stora fjällområdet som också innefattar Skandinaviens
högsta fjälltoppar, Galdhöpiggen och Glittertind, är ett stycke magnifikt
landskap. Kargt och spetsigt och grymt mkt sten i jämförelse med våra Svenska
fjäll som är lite mjukare och rundare i formen. Denna gång var det en
vandringstur med Maria, Elin och Oskar. Vi skulle bla gå över klassiska Besseggen.
Besseggen är en ganska skarp bergkam som är väldigt populär. Ca
40 000 personer vandrar turen varje år. Besseggen ligger i öster av Jotunheimen
mellan sjöarna Gjende och Bessvatnet. Från Besseggen har man en vacker utsikt
över Gjende och Bessvatnet. Det speciella med utsikten är att sjön Gjende som
är ca 2 mil lång och 1 km bred ligger 400 meter lägre än Bessvatnet och medan
Bessvatnet är blått som de flesta andra sjöar så har Gjende en markant grön
färg som kommer av att glaciärvatten sköljer ner lera och andra partiklar i sjön.

Själva kammen blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Med lite
hjälp av armarna tar man sig elegant upp för kammen. Du har ett rejält stup ned
till sjön Gjende men även ned till Bessvatnet är det brant. Nivåskillnaden är
400 meter. Rätt så mäktigt. Elin gick fyrfot hela kammen och tyckte det var
lite brant. Norska turistföreningens beskrivning att turen passar ”folk flest”
är väl en sanning med viss modifikation. Men även om det kan kännas luftigt på
sina ställen är det mest just en känsla – man kan slå sig, men knappast slå
ihjäl sig. Gillar man bergsvandring, har hyfsad kondition och inte är alarmerande
höjdrädd är det inga problem. När man kommit upp på toppen av eggen och
befinner dig på Veslefjellet och påbörja en lite flackare nedstigning mot
Gjendesheim. Någon liten brant stötte man på även där.

Första dagen gick
vi över bergskammen mellan Gjendebu och Memurubu där vyerna minst lika
storslagna som på Besseggen, om inte strået vassare faktiskt. Var längre
sträcka som var finare. Kanonfint väder med många pauser hade vi där vi bla såg
örn , renar och får. Efter ett par lätta inledande kilometrar vänder stigen rakt
upp för branten. På en dryg kilometer tar vi 500 höjdmetrar. Några ställen med
extra branta och svårgreppade klippor är till och med utrustade med kedjor. Strax
innan Memurubu går leden rakt upp mot himlen och ser ut att sluta i ett stup.
Men på andra sidan krönet finns det faktiskt en stig som sicksackar sig ner mot
hyttan.

En fin tur till
vårt grannland där vi hade flyt med det mesta. Grymt goda mackor de har
i Norge alltså!!

Igår var det ”Hiernmannen”
del 2. Banan var denna gång i Glaskogens friluftsreservat där Åke Dahl dragit
upp några fina kontrollpunkter. Många hade sökt sig till starten vid
Hulttjärnskojan. Råkade ut för kramp i vänstervaden efter 20 meters löpning på
en grusväg vilket inte var det skönaste. (Antagligen sviter efter
Norgebergsturen). Fick ta det lite lugnt i början och även massera lite och
sträcka ut. Kroppen kändes förutom vaderna riktigt fin. På väg upp mot fyran
körde jag på lite hårdare uppför men lyckades missa kontrollen. Knasigt då jag
varit där flera ggr med turskidor och även vandrat över utsikten där kontrollen
låg. Efter ett tag fick jag klarhet i var jag var och kunde ta den om än lite
besviken på hur jag kunde bomma. Var först in på långa banan.

Karta
här

Friidrottsförbundet
har listor för Årsbästa utomhus 2011. Fick ett mail om att jag fanns med
bland Sveriges bästa löpare på statistiken för halvmaraton även om jag inte
räknar mig själv till landsvägslöpare. Vet att jag har mer inne än vad jag
presterade i lilla Sunne. Jämför man med var de andra killarna har sina
resultat ifrån så är det mkt som är gjort utomlands på bra halvmaror med hårt
motstånd. Jag sprang själv i 21 km så jag är säker på att det finns bättre
farter i kroppen om jag får till formen ett lopp. Grymt ändå att se sitt namn
före brutallöpare som Buud, dubbel EM-mästare (och VM 2:a) i 100 km löpning. Före
Modig som är en kille med grym löpekonomi. Strax framför finns det också många
riktigt ”grymlöpare”. Så det var lite intressant läsning.

Norgehelg med en liten
bestigning av Galdhöpiggen som bra träning tillsammans med Super-Sören Persson.
Toppen ligger på 2469 möh och är Norges
högsta berg, och därmed även Nordens. Var en oändligt lång och brant uppförsbacke
full med sten, stora som små vilket gör den mkt svårframkomlig. Hade smått krampkänning
i vaderna på uppvärmningen innan start på platt mark och när endast 300
höjdmeter var avverkade av berget i något som inte var löpning utan snarare
gång så krampade det till nått fruktansvärt i nedre delen av båda vaderna, även
om vänster vaden var värst. Hade nog varit smart att vila upp sig innan denna typ
av backe ;-). Efter att jag kört vidare ett tag till så domnade fötterna helt
bort. Helskumt. Kände dem inte längre. Var riktigt svårt att ta sig fram över
lösa stenar och snöfält utan att känna fötterna men i övrigt var kroppen rätt så
okej. Sören fick efter att han kom upp på toppen massera upp mina vader som var
alldeles stenhårda, han trodde jag var tokig som hade gått upp med de benen.
Efter en halvtimme kunde jag känna fötterna igen, skön känsla.

Snöblandat regn på
toppen satt fint och att ta sig ner med krampande vader var inte det lättaste.
Ner tog det oss 2,30h och upp 1,18h – grym backe. Sören hade varit i Schweiz en
vecka innan och sprungit i backar men inte ens där var terrängen så stenig och
svår sa han. Tog kanske sju löpsteg på hela turen upp, resten var gång. Grymt
ovant sätt att ta sig fram på, iaf under så lång tid. Trevlig utflykt annars.
Var 10 minuter efter snabbaste man till toppen som satte nytt backrekord. Han
klev på bra i gångstilen som det handlade om när man skulle ta sig fram bland
stenen. I början innan krampen kom höll jag jämna steg med täten och
ansträngningen var kontrollerad men ska man vara bättre på detta när backen
inte tillåter löpning måste man träna på att kliva på med långa steg uppför så
man är van den sortens belastning.

Vi bodde riktigt
fint på Raubergstulen och det var en fin utflykt till vårt grannland. Häftig
natur i de norska fjällen. Kommer befinna mig i Norge en stor del av juli både på
jobb och semester, redan på onsdag blir nästa resa dit då vi bl.a. ska vandra
Besseggen.

Ren Grisfest var jag på
i lördags. En kompis fyllde 30. Började lugnt och sansat. Trevligt. Kul. Kanon.
Polaren som jag inte umgås med direkt idag har suttit nått år i fängelse och
blir lite vild när han dricker alkohol. Blev mer öl och sprit för alla ju längre
kvällen led, och ingen direkt botten fanns hos någon. Där satt jag, chaufför
och spiknykter. Filosoferade om andra, bättre möjligheter och tänkte tillbaka
på gamla tider – vad som skapat det hela. Festen slutade med både rena
misshandeln och att flera personer ”korkande”. Det låg folk lite varstans.
Någon var så illa berusad så han pinkade på sig som ett dagisbarn. Då är det
ganska illa, alkoholen är verkligen en skoningslös drog som skördar sina offer.
Tänk vad trevligt kalaset kunde ha varit utan eller med ”måtta”, hela kvällen!

Lätt känning av Grispass
blev det uppe på Storheden i Brandsbol i måndags. Helt unik och häftig
terräng med raviner, tallhedar och annat häftigt. Hade blivit inbjuden dit av
veterankungen Tore A som ville visa sina fina träningsmarker. Riktigt trevligt!
Trodde det skulle bli en tur på 10-12 km men det blev nästan det dubbla, när vi
hade löpt ca 17 km så frågade jag hur långt träningspasset skulle vara, då bara
skrattade han. Grymt fint pass. Kul att träffa Tore, han har mycket att delge
kring träning och man kan lätt ta till sig hans tankar som förenklar det andra
gör så avancerat.

Han anser att
folk krånglar till det för mycket kring träning mm, och jag håller med. Det
tjatas om pulszoner, utrustning, GPS-spår hit och dit istället för det
fundamentala, att verkligen träna. Nu försöker han göra så gott han kan på
”gammeldar” för att få ut något av sin höga kapacitet. Han slog nyligen svenskt
veteranrekord i M50 klassen på 10 kilometer landsväg för ett tag sen, med typ
50 sek. Häftigt! Är ganska säker på att han tar ytterligare kliv då han ha
en begåvning för ren löpning som ytterst få Svenskar har. Även Kenyan-ben. Fick
låna en hel pärm med gamla träningsrapporter och annat intressant sen den
gamla goda tiden. Redan läst ut den. Ska ta den ett varv till för det var mkt
intressant. Och det är nog bäst att sätta igång att träna om man inte ska bli
mosad av Tore snart.

Artikel om Tore här

Grispass blev det
även på myrarna på Ryttersfjällen igår då första Hiernmannen kördes.
Vildmarksorientering med betoning på gemenskap och gemensam start. Minst sagt
sugande terräng och vid sidan av myrarna är det hög undervegetation så det var
inte lättlöpt på ett enda ställe förutom en liten vägsträcka mellan 2:an och
4:an. 3:an var struken då terrängen var ”för” farlig!? Bra pass.

Karta här

Video nedan från samma område fast vintertid, lättare att ta
sig fram då. <!–
WriteFlash('’);
//–>

Träningstoken Mona och L-O med vandringspokaler

Jag och farsan gjorde en avstickare
till Holmedal och den 26:e upplagan av Myrvarvet. Gick fint, som vanligt drog
folk på som galningar i början men efter 600 meter var jag uppe i täten och
körde på i ett lagom hårt men i ett kontrollerat tempo. Hade inga ambitioner
att slå banrekord (som jag har själv) utan ville ha ett hårt träningspass och
3h ryggsäckslöpning på Glaskogen med Erik N sedan dagen innan tog nog ner
maxfarten. Hade ändå bara 11 sek sämre tid igår mot ifjol och hade jag
verkligen pressat så hade jag tagit fjolårstiden. Bra tecken, har nu de två snabbaste
tiderna på banan.

Dagen innan blev
det ett fint, långt skogspass med en del obanad löpning, bla över
Rödvattensberget, Svarthagstjärn och Dammarna. Regnade men ändå en toppentur.
Såna pass som bygger.

Härligt
kontrollplockning/skogspass med Nilsson på gamla NOR-89 området. Fin terräng!<!–
WriteFlash('’);
//–>

Dags att ge sig
på en grundträningsperiod under juli/aug månad där resultat överhuvudtaget inte
spelar någon roll varken på träning eller tävling. Kommer försöka att vara med
i en del race som bra träningstillfällen men först kanske man ska se tillbaka
på vad som gått bra eller mindre bra under våren. Blev en hel del race som
vanligt med blandat resultat i vår där jag var lite trögstartad. Kilsnatta på
Tour De Värmland var lyckad då formen började komma ordentligt och jag kunde
mosa norskarna sista kontrollerna mot mål. Lyckad första tävling i
KFUM-dräkten.

Helt enligt plan fick
jag upp farten bra till 10-milas ”långa natt” vilket var ett mål under vårsäsongen.
En grym sträcka där man får bekänna färg och i ny klubbdräkt gällde det att
göra så bra som möjligt för laget. Formen var riktigt bra men det fattades lite
häng för att få ut allt men grabbarna jag sprang tillsammans med har mkt hög
kapacitet och med tanke på vilken ”go” känsla jag hade i kroppen så flöt det på
bra. Tyvärr fick jag känning av håll i slutet av loppet men kunde knyta ihop
det ändå med smart löpning men fick finna mig att vara med i slutet av min
klunga istället för i början på densamma.

Halvmaraton-DM i
Sunne sprang jag helt ok på och riktigt bra i början trots ett hårt tiomila
helgen innan vilket indikerar på mer och med tanke på hur lätt det gick första
milen (32,39) så vet jag att det finns mer inne på en halvmara om jag får till
ett bra lopp med både motstånd och tryck i löpningen hela vägen. Kände en period av håll även
på halvmaran men ”klarade” mig genom att bromsa lite några kilometer. Tycker
själv att håll är en jävligt mesig anledning att bromsa upp farten för men går
det inte så går det liksom inte. En ”riktig” skada känns ändå som en bättre
anledning att ge sig för, men de som haft detsamma vet hur det är och få kan
springa vidare.

PTW i Arvika
ville jag verkligen få till ett vasst lopp på, hemmaplan och allt och formen
var det inget fel på, kanske årsbästa – flög fram i 3,00 min/km mellan kontrollerna
så även om jag bommade bort en del tid så kunde jag vinna med 27 sek, vilket är
en hel evighet i sprint. Därefter så tävlade jag mkt, för mkt för att hålla bra
form men sista delen av Woodjoggen gick det helt ok.

Därefter så fanns
ingen kraft i kroppen på ett tag men försökte ”få tag” i den till Borejoggen. Form var
där riktigt bra och hade bra ben även om resultatet utifrån den formen som
faktiskt fanns var dåligt, lite annorlunda att se hur det går till längre bak i
leden då jag hade folk framför mig större delen av banan som jag aldrig ens har
sett i en tävling tidigare. Bra dock att jag lyckades få tillbaka formen för nu
vet jag lite mer hur min kropp reagerar på olika typer av träningsbelastning
mm. Får jag bara ordning på kroppen med uppladdning, vätskeintag mm och inte
råkar på mera problem med håll så kommer det gå undan på långa tävlingar till
hösten. Målsättningen är bl.a. Lidingöloppet, som ska avverkas på en tid ingen
västvärmlänning har varit i närheten av tidigare. Åtminstone inte senaste 25
åren.

Summerar man ihop
vårsäsongen så kan man se att jag lyckades helt ok på de race där jag ville
vara vass. De andra loppen som var mindre viktiga var formen ganska varierande
på men lägstanivån är nog även den lite högre än tidigare. Högstanivån har jag
inte fått ut ännu men har känt tendenser vissa tävlingar. Bara att jobba vidare
med mera skogslöpning.

Alla har nu chansen
på Hiernmannen att få uppleva träning i fin natur. Passa på att delta, gemensam
start med banor som passar alla.

Program
Hiernmannen här: