2025 är det 85 år sedan Nazi-Tyskland ockuperade Norge (och Danmark) och 80 år sedan Hitlerregimen kapitulerade och andra världskriget tog slut i Europa. Jag vill därför dela med mig av en mycket läsvärd artikel (från 1967) om några av de Arvikabor som tidigt blev mycket engagerade i att hjälpa norrmännen under kriget – Östen Nilson och hans fru Karin. Redan i april 1940, strax efter att tyskarna anfallit Norge och Danmark, började Östen hjälpa sina vänner i Norge som han kände genom idrotten, jakten och skyttet. Östen arbetade då på Jordbrukarbankens lokalkontor i Arvika, som låg på Torggatan 8. Efter att kriget bröt ut i Norge förändrades hans uppdrag radikalt.
Karin bar ett stort ansvar. De norska motståndsmännen fann alltid en fristad i deras hem. Nästan alltid fanns där norska motståndsfolk. Karins uppgift var att hålla ryggsäckarna välutrustade med mat och kläder som motståndsmännen/kurirerna behövde för sina skogsturer – smörgåsar, fläsk, kaffe, ombyteskläder och annat. Dessutom hade hon en liten pojke född 1939 och en till på väg, född 1942. Trots att hon var gravid och hade en liten pojke att ta hand om, skötte hon allt som behövdes för att stödja motståndsmännen. En otrolig insats!
Efter att kriget var slut i maj 1945, fick Östen ett brev från sin norske, gode vän, motståndsmannen Sverre Herdahl där det stod:
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
Vännerna i Norge höll de kontakten med livet ut, och träffades regelbundet.
Haakon VII:s Frihetskors och pokal från Norges legation tilldelades Östen Nilson
Haakon VII:s Frihetskors
Östen Nilson fick efter kriget Haakon VII:s Frihetskors. Utmärkelsen delades ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insats under krig, både i strid och i administrativ tjänst. Denna hedersbetygelse var ett erkännande av deras bidrag till motståndsrörelsen och kampen mot nazismen. Östen fick också en fin graverad pokal av den norska legationen (dåtidens ambassad) för sina betydelsefulla insatser under kriget. Dessutom fick han ett gevär av norrmännen, och det var inte vilket gevär som helst, det var en US .30 (7,62×33) M1 karbin (US karbin). Ett verkligt fint minne. M1-karbinen utvecklades som en del av ett lätt gevär i USA innan andra världskriget. Under andra världskriget gick vapnen ut genom de amerikanska Lend-Lease-projektet till allierade länder. Gevären levererades till norska motståndsmän i det ockuperade Norge genom så kallade flygsläpp. Speciellt under krigets sista år släpptes många förnödenheter och vapen i Norge, främst från brittiskt flyg…
Hedersbetygelse
Många i motståndsrörelsen i Norge glömde aldrig Östen och hans fru Karins insatser. När Östen gick bort skrevs bland annat följande i den norska tidningen Aftenposten:
”For sin store innsats ble han i 1945 tildelt Kong Haakon VII´s Frihetskors. Hans fritidsintresse var jakt og fiske. Han fick en stor venneskare i Norge, som idag føler med familien. Mange i motstandsbevegelsen og vi ”Linge-karer” vil aldrig glemme Östen. Vi er stolte over å ha hatt ham som vår venn”
Denna hedersbetygelse från Kompani-Linge-veteranerna (Norwegian Independent Company No. 1, NORIC 1) säger allt som behöver sägas om Östens insatser under den nazi-tyska ockupationen. Hans osjälviska engagemang för frihet och fred gjorde honom till en oumbärlig del av det norska motståndet under ockupationsåren. Tillsammans med sin fru Karin riskerade han allt för att bekämpa förtrycket. Jag hoppas att deras insatser under de tunga krigsåren ska fortsätta att inspirera nya generationer att stå upp för fred och frihet, och minnet av deras gärningar ska inte glömmas bort i Arvika.
De omkomna hedras vid en ceremoni i Överkalix före avtransport till respektive hemort.
Den 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anföll Sovjetunionen Finland, vilket markerade början av Vinterkriget. Händelserna i Finland ledde till hektiska försvarsåtgärder på svensk sida. Inom kort mobiliserades landet helt, och Tornedalen översvämmades av beredskapssoldater från hela landet. När även Norge anfölls av Tyskland den 9 april 1940, blev det ännu mer press på de svenska soldaterna i Tornedalen, eftersom Sverige behövde snabbt bygga upp ett försvar längs den svenska-norska gränsen. Armasjärvi är en by i Hietaniemi socken i Övertorneå kommun i Norrbottens län, belägen sydväst om Övertorneå och strax väster om Torne älv. Området ligger huvudsakligen öster om sjön Armasjärvi vilken byn har fått sitt namn efter.
Minnesceremoni 24/10 2020. En fin och hedersam minnesceremoni hölls på dagen 80 år efter olyckan vid sjön Armasjärvi.
Den 24 oktober 1940 inträffade färjeolyckan i sjön Armasjärvi som var den svåraste katastrofen för det svenska försvaret under andra världskriget. Det är en av de svåraste olyckorna för Försvarsmakten i ”fredstid” och varje år genomförs en minnesceremoni för att hedra offren. Olyckan skedde då ett ingenjörskompani ur Bodens ingenjörregemente skulle färjas över från västra till östra sidan av sjön, där förläggningen låg. De två plutoner på omkring 100 man, blev beordrade att kliva på färjan, trots att färjkarlen protesterat och hävdat att färjan bara var dimensionerad för att klara cirka hälften. Halvvägs ut på den kilometerbreda sjön kantrade färjan. Vattnet var iskallt, soldaterna var tungt utrustade och det blåste dessutom hårt. Panikartade scener utbröt då soldaterna hamnade i sjön. Dåtidens uniformer sög åt sig av det iskalla vattnet, vilket bidrog till att så många förolyckades.
Av de ca 100 man som befann sig på färjan förolyckades 46 man, varav 44 soldater och två civila. De två civila var färjkarlen Gösta Blomster och färjkarlens bror Olle Blomster som sett olyckan från stranden och rott ut till olycksplatsen för att rädda nödställda i vattnet.
Farfar och kamrat på skidor i Tornedalen vintern 1940-41.
Min farfar, Per Gävert (1910–1986), och hans kollegor i deras förband kom dit så snabbt de kunde när de nåddes av larmet om händelsen. Farfars förband, I 31, hade sitt basläger (tält) i Kuivakangas hela vintern 1940–1941, ca 15 minuter resväg från Armasjärvi. De fick hjälpa till att ta hand om döda och överlevande både i vattnet och på land. I 31, som uppsattes 1/10 1940 av I 1, som organiserade stab och 13. och 14. kompanierna samt den första bataljonen. Ursprungligen organiserade I 2 andra bataljonen och I 17 den tredje. Regementet gjorde beredskapstjänst från oktober 1940 till mars 1941 i Tornedalen under befäl av överstelöjtnanten Gunnar Berggren. Stabschef var överstelöjtnant Erik Beckman. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30. Till exempel Svea livgarde (I 1) satte således upp ett dubbleringsregemente som fick beteckningen I 31 (Stockholms infanteriregemente). Farfars bataljon ankom en oktoberkväll 1940 till Övertorneå efter två dagars järnvägsresa för vidare landsvägstransport till byn Tapani, inte långt från Kuivakangas. Omkring den 15-20 januari 1941 uppmättes minus 48 grader i förläggningsområdet, vilket var en av de kallaste temperaturerna någonsin registrerade i Sverige.
I 31 (Stockholms infanteriregemente, dubbleringsregemente till Svea Livgarde I 1).
Enligt farfars värnpliktskort tjänstgjorde han i 180 dagar i sträck i Tornedalen vintern 1940-41, en av de kalla krigsvintrarna. Han var stationerad både i baslägret och vid olika postställen längs gränsen. Tjänsten krävde stor uthållighet och omväxlande uppgifter, som att patrullera området och upprätthålla säkerheten vid gränsen. Det var en lång period att vara borta från sin familj, som då bestod av hustrun Märtha och min pappa Rolf, född 1937. Farfars tjänstgöring i Tornedalen är ett exempel på de insatser som var nödvändiga för att skydda vårt land under den tiden. Gränsen i Tornedalen bevakades av inkallade militärer från hela Sverige, vilket innebar att många olika människor samlades för ett gemensamt ändamål.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång.
Farfar tog sig illa vid sig av händelsen och på gamla dagar, omkring 45 år senare, sa han till min storebror Eric att den här olyckan i Armasjärvi var en helt onödig olycka som inte borde ha skett. Han beskrev det som dumdristighet av ett befäl. Han hade berättat hur de fick dra upp de döda ur vattnet. Han berättade också om en eldstrid mot tyska soldater vid gränsen till Norge, men det är en annan historia som jag kanske får återkomma till. Jag har flera svaga minnen av när han pratade om dessa händelser. Jag var så liten då, så jag kommer inte riktigt ihåg exakt vad han sa, men jag minns att han var känslosam när han berättade. Det var tydligt att dessa minnen påverkade honom djupt, och hans allvarsamma ton vittnade om de känslor som var förknippade med dessa upplevelser. Farfar kände nog en viss tyngd över hur saker och ting hade utspelat sig, och dessa händelser var fortfarande starka i hans minne, även många år senare.
Efter olyckan inleddes omfattande sökinsatser för att hitta de saknade soldaterna. Många lokala fiskare och invånare deltog frivilligt i sökandet, och militären organiserade professionella dykare och räddningsteam.
”Det är viktigt att berättelsen om Armasjärvi aldrig glöms bort. För olyckan är även en påminnelse för oss i dag om hur viktigt det är att alltid ta säkerheten på största allvar i riskfyllda miljöer.” Sa överste Jonny Lindfors, då chef för Norrbottens regemente.
Hedersparaden längs vägen, där de döda i kistor insvepta i svenska flaggan fraktades till järnvägsstationen, var två mil lång. Soldaterna stod uppställda med tre meters mellanrum. En av dessa soldater som hedrade de omkomna var min farfar. Den 7 mars 1941 reste kamraterna i fält en minnessten intill Armasjärvisjön med namnen på de omkomna på den ena sidan och följande text på andra sidan:
”Till minnet av de 46 svenska män vilka i kvällens mörker den 24 oktober 1940 på Armasjärvis gåvo sina liv i fosterlandets tjänst. Du som går här förbi, böj ditt huvud i vördnad.”
Helmer Sveders (1907–1973) foto i butiken med Haakon VII:s frihetsmedalj som Helmer fick efter kriget.
Igår hyllade vi Helmer Sveder, Östen Nilsson, Arne ”i kôrstan” Nilsson med flera med en minnesplakett från Arvika kommun på Sveders Herrekipering på Kyrkogatan 34.
Kommunalrådet Peter Söderström (S), barnbarnen till Helmer, Thomas Tynander (författare till boken om Allan Mann : Svensken som stred mot Hitler och Stalin), Försvarsministern Pål Jonsson (M) och jag höll tal. Det kändes mycket bra att förvarsministern kunde närvara. Han vävde ihop den historiska aspekten av Östen Nilsson och Helmer Sveders m.fl. insatser under andra världskriget med dagens händelser i Ukraina. Sverige har spelat en viktig roll i att stödja Ukraina under kriget. Sedan Rysslands invasion 2022 har Sverige bidragit med omfattande humanitärt och militärt stöd, samt ekonomiskt stöd.
Kändes ärofyllt och stort att få säga några ord.
Under den tyska ockupationen av Norge, förvandlades Sveders till en avancerad motståndscentral. En underrättelseavdelning som Östen Nilsson och Helmer Sveder byggde upp, med klädbutiken som bas. Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag och skytteklubbar i gränsområdena, samt idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). Helmer Sveder var verkligen en central person inom idrottsrörelsen i Arvika under många år, och han var en av Värmlands bästa fotbollsspelare på sin tid. Även bankmannen Östen Nilsson var idrottare och jägare med mycket kontakter på den norska sidan gränsen.
Helmer Sveder fotboll och Östen Nilsson i friidrotts ”landskamp” Arvika IS vs Kongsvinger IL. (Klicka på respektive bild för att läsa)
Gunnar Sønsteby, SOE-agent med agentnummer ”Nr 24”, är aktuell i Norge då filmen om honom hade premiär den 30 oktober 2024. Han blev en central person i den norska motståndsrörelsen och blev Norges högst dekorerade medborgare efter sina insatser under kriget.
Oslo 19450508. Gunnar Sønsteby i kaptensuniform utanför Møllergata 19, huvudpolisstationen i Oslo. Foto: Sverre Martens Planke / Arkiv / SCANPIX
Gunnar sa så här om Sveders:
”Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.”
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika, Gunnarskog och Håkerudtomta, precis vid gränsen på den norska sidan, var viktig. På så sätt höll man kontakt med exilregeringen i London. Linjen var även mycket viktig för Special Operations Executive (SOE). SOE:s huvudsakliga uppgift var att bedriva spionage, sabotage och rekognoscering i de av axelmakterna ockuperade områdena i Europa, samt att stödja de lokala motståndsrörelserna.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her,” sa Sønsteby i ett intervju med NRK 2004.
Filmen NR. 24 efter Gunnars agentnummer i Engelska SOE, åkte jag och en kamrat till Kongsvinger och såg. Vi åkte då den gamla kurirlinjen från Arvika, Gunnarskog, vidare över Håkerudtomta (familjen Skoglund) och Austmarka till Kongsvinger. Nuförtiden går det att åka bil denna sträcka, under kriget var det något helt annat och delar av sträckan var väglöst land.
Extra intressant med tanke på detta är att höra när Helmer Sveder berättade om Gunnar Sönsteby i en radiointervju från 1962.
Helmer berättade om första gången han träffade Gunnar. Han sa att när Gunnar först kom till honom i Arvika så var han väldigt försynt och bad nästan om ursäkt för att han kom till besvär. Detta var i början på den tyska ockupationen av Norge. Helmer berättade vidare om att han trodde det var just för att Gunnar var så anonym och hade en oerhörd vilja kunde åstadkomma det han gjorde under kriget. Helmer berättade också att det aldrig var någon tvekan om att han skulle ställa upp och hjälpa norrmännen när han fick denna fråga.
En annan norrman som talade om Sveders efter kriget sa:
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog” det här berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Bjarne Holth-Larsen tog sig över gränsen 47 gånger under den tyska ockupationen 1940-1945. Jag och turkamraten Christian har väl gått över gränsen ungefär lika många gånger, med skidor eller till fots, men då i fredstid. Varje gång har vi tänkt på dessa hjältar och hur det skulle kännas att passera gränsgatan om man gått 80 år tillbaka i tiden. När vi gör våra turer över gränsen idag, är det svårt att föreställa sig de faror och utmaningar som Bjarne och andra motståndsmän stod inför. De riskerade sina liv. Deras mod och uppoffringar är en påminnelse om den tunga tiden under kriget och vikten av att minnas och hedra deras insatser. Varje steg vi tar på denna historiska mark ger oss en djupare respekt för de som kämpade för friheten…
Gunnar Fridtjof Thurmann Sønsteby, född 11 januari 1918 i Rjukan, Telemark fylke, död 10 maj 2012 i Oslo, var en central person i den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Vid krigsslutet var han nazisternas mest eftersökta man och Norges högst dekorerade medborgare. Sønsteby gav aldrig upp sitt outtröttliga arbete för fred och demokrati. Det här är hans berättelse.
”Jeg har fem skuffer i hodet mitt. De tre øverste skuffene åpner jeg hele tiden. Den fjerde langt sjeldnere. Den nederste skuffen lukket jeg 8.mai 1945. Og har aldri åpnet den siden.” – Gunnar Sønsteby
I förra veckan åkte jag och en kompis den gamla kurirlinjen över Arvika, Gunnarskog, Håkerudtomta och Austmarka till Kongsvinger för att se den nya spelfilmen NR:24. På vägen visade jag kompisen var Arne ”i kôrstan” Nilsson, ”mor” och Aina bodde i Allstakan, och familjen Skoglunds gård på Håkerudtomta. Bilresan och bakgrundshistorierna gav upplevelsen en ytterligare dimension.
Filmen fångade dramatiken och faran i de norska motståndsrörelsernas kamp under andra världskriget, med särskilt fokus på Gunnar Sønsteby, känd som ”Nr. 24” efter hans agentnummer i Special Operation Exekutive (SOE). Filmen skildrar hans bedrifter och hur han tillsammans med andra motståndsmän lyckades genomföra riskfyllda operationer mot den tyska ockupationsmakten. Sønsteby var en av de mest betydelsefulla figurerna inom den norska motståndsrörelsen. Filmen tog oss med på hans resa från okänd ungdom till att bli en legendarisk motståndsman. De hade lyckats skapa en spännande berättelse som inte bara fokuserar på spänningen i själva sabotageuppdragen, utan också på de mänskliga aspekterna av kriget – mod, rädsla, förlust och kamratskap. Fotot i filmen var imponerande, och skildrar det norska landskapet på ett både vackert och dystert sätt, vilket förstärker den känslomässiga tyngden av berättelsen. Musiken gav ytterligare en dimension till filmen. Sjur Vatne Brean i rollen som Gunnar Sønsteby fångar känslan av en man driven av patriotism och pliktkänsla. En av de mest imponerande aspekterna av NR:24 är dess förmåga att balansera mellan action och historisk autenticitet. Filmen ger en inblick i de strategier och taktiker som användes av motståndsrörelsen, och visar samtidigt på de moraliska dilemman som de ställdes inför. Sammanfattningsvis är NR:24 en gripande och engagerande film som inte bara hyllar Gunnar Sønstebys insatser, utan också ger en rörande skildring av de norska motståndsrörelsernas kamp mot överväldigande odds.
I filmen saknade jag dock gränspassager och Austmarka och Håkerudtomta med familjen Skoglund, samt de viktiga ”idrottskamraterna” i Arvika, Östen Nilsson och Helmer Sveder m.fl. som spelade en betydande roll under kriget kunde ha tillfört filmen en ännu djupare förståelse för motståndsrörelsens omfattning och komplexitet. Även min norska orienteringskamrat Tor, vars pappa (Einar Solbergseter) opererade som ”flyktninglos” under kriget var besviken över att dessa viktiga delar saknades i filmen. Gunnar ska för övrigt ha tagit sig över gränsen med hjälp av Einar en gång. Men en hel del av händelserna i Gunnars liv under krigsåren fick väl helt enkelt inte plats i filmen. Att filmen lyfte fram en del nya uppgifter om Gunnars medverkan i likvideringarna av norska medborgare gav en viktig och nyanserad bild av den mörka sidan av motståndskampen, något som ibland kan förbises i skildringar av hjältemod. Om de svåra moraliska val som motståndsmän och kvinnor tvingades göra och en sådan situation var när Gunnars tidigare kamrat från uppväxten i Rjukan blev angivare och allt vad det innebar.
Filmen lämnade ett bestående intryck och påminner om vikten av att stå upp för frihet och demokrati, precis som Gunnar förmedlade i många år genom alla sina föreläsningar.
En unik bild som fångat några av de mest centrala personerna i den viktiga kurirlinjen ”Stockholmsruta” mellan Oslo och Stockholm under andra världskriget. Dessa modiga individer spelade avgörande roller i kampen mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och deras insatser ska inte glömmas. Kurirlinjen över Arvika och Gunnarskog blev en central ‘kurirrute’ för SOE (Special Operations Executive) och var igång ända tills krigsslutet.
Från vänster till höger:
Sverre Herdahl: Motståndsledare i Kongsvingerområdet. Satt fängslad över ett år i tysk fångenskap (4. februari 1942 till 11. juni 1943). Var förman i Solør Skyttersamlag och ledde 97 av skyttarna vid de hårda kamperna vid Sormbrua i Våler (april 1940). M. Munthe vid den brittiska legationen uppmanade honom att upprätta en kurirrutt från Oslo via Kongsvinger till Stockholm.
Östen Nilson: Agent för Norge. En helt central person för motståndsrörelsens folk i Arvika. En av de första svenskarna som engagerade sig i norrmännens frihetskamp. Redan i maj 1940 började han sitt arbete. Han smugglade ammunition och kurirpost, organiserade gränsövergångar, ritade kartor över kurirrutter och ordnade boenden för kurirer och motståndsmän. Tillsammans med Helmer Sveder drev han mer eller mindre en ren underrättelseavdelning från Arvika.
Bjarne Holth-Larsen: SOE-agent, kurir och medlem av Kompani Linge. Välkänd i Arvikatrakten där han deltagit i orienteringstävlingar före kriget. De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv var med och satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Gunnar Sønsteby: SOE-agent nr: 24. Täcknamn ”Kjakan” eller ”Nr 24” mfl. Norges mest dekorerade medborgare genom tiderna, bland annat den enda person hittills som mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Var ansvarig för “Stockholmsruta”, kurirlinjen mellan Oslo och Stockholm via Arvika/Gunnarskog, och spelade en nyckelroll i att säkerställa att motståndsrörelsen kunde bedriva sin verksamhet. Ledare i beryktade ”Oslogjengen”.
Albin Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Kurir och motståndsman som infiltrerade NS, det norska nazistpartiet, som en skenmanöver. Kunde därför röra sig fritt ända till Oslo. Fick Eisenhowers diplom efter kriget.
Rune Skoglund: Bodde på Håkerudtomta. Lillebror till Albin. Kurir mellan gränsen och Kongsvinger. Började sitt arbete som kurir vid endast 14 års ålder och bar alltid med sig en skarpladdad pistol för att skydda sig.
Arne Nilsson: Gunnarskog, drosk- och busschaufför som såg till att kurirerna/motståndsmännen kunde ta sig säkert och effektivt mellan Arvika och gränsen. I hemmet i Allstakan kunde kurirerna fylla på med mat och förnödenheter. De norska kurirerna kunde låna ett rum där de kunde förvara utrustning. ”Mor” Ester Nilsson och syster Aina var från början engagerade i motståndskampen och lagade mat och ordnade med förnödenheter till de norska motståndsmännen.
En viktig person för kurirtrafiken som saknas på bilden är Arvikaprofilen Helmer Sveder (1907–1973) där kurirerna kunde vila upp sig i den butik han ägde. Här berättar han om Gunnar Sønsteby: Helmer Sveder radio
En annan viktig person för den här kurirlinjen blev den svenska tullaren Ernst Engelbrektsson vid Håvildsrudsätra. Ernst började jobba i Tullverket 1936 och hans tullstation låg i huset där de bodde, alldeles innanför gränsen på den svenska sidan vid ”Tomta”. Han delade värdefulla upplysningar med Albin Skoglund om de svenska gränsvakternas posteringar mm. Dessutom hade Engelbrektsson ett bra samarbete med Gunnar Sønsteby och ordnade så att Gunnar fick kontakt med rätt personer i Charlottenberg för att ta sig snabbt vidare till Stockholm och SOE-kontoret eller den norska legationen.
Bilden är inte bara ett minne av deras modiga insatser, utan också en påminnelse om den starka solidariteten och samarbetet mellan Sverige och Norge i gränstrakterna under en av historiens mörkaste perioder. Fick bilden av Östen Nilsons son, Rolf Nilson (född 1942). Enligt Rolf togs bilden 1988, och jag är ganska säker på att den är tagen vid Håkerudtomta i Austmarka precis i gränsgatan. Håkerudtomta och familjen Skoglund blev huvudkvarter för ”Stockholmsruta” – kallad ”24’s rute”, agentnumret till Gunnar Sønsteby, fram till krigets slut. En ära att få denna bild. Stort tack till Rolf!
Den 3 juni 2024 fick jag höra spännande berättelser. Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod.Foto: Ulla Grundel.
Under andra världskrigets mörka dagar utspelade sig gripande och intressanta händelser i Arvika.
Vår stad blev en central punkt för motståndet mot den tyska ockupationsmakten i Norge, och flera hemliga nätverk etablerades. Dessa nätverk hade en stor betydelse i kampen för frihet, fred och demokrati, och deras insatser var avgörande för att stödja motståndsrörelsen i Norge. Flera familjer tog sig an den farliga uppgiften att inhysa norska motståndsmän i hemmet och blev en viktig del i kampen mot nazismen. Bland dessa hjältar fanns familjen Grundel – Signe, Robert och deras son Jan. Familjen Grundel bodde i ett avskilt hus i Rosendal, som på den tiden var utkanten av Arvika, och engagerade sig helhjärtat i det norska motståndet.
Robert Grundel hade tidigare hjälpt flyktingar under inbördeskriget i Finland. När Norge drabbades av den tyska invasionen den i april 1940, stod familjen Grundel inför ett nytt uppdrag. Robert fick en förfrågan om att bli en länk i kommunikationskedjan mellan Sverige och Norge. Hemma hos familjen Grundel fanns en gammal moraklocka som nu fick en hemlig funktion – att dölja viktiga meddelanden och brev. Det tog dock inte länge innan den förste norska flyktingen anlände till Grundels. Brevsmugglingen hade blivit människosmuggling. Signe, med norska rötter och släktingar kvar i det ockuperade Norge, kände en djup personlig drivkraft att bidra till motståndet. Men att hjälpa de norska bröderna och systrarna var inte bara en olaglig handling, utan också något som krävde stor försiktighet och list. Nazister och tysksympatisörer fanns hela tiden med som ett ständigt hot – även i Arvika.
Signe och Robert Grundel visar moraklockan som under kriget användes för att gömma kurirpost, brev och hemliga meddelanden etc.
Saborg/Osvaldgruppen
De norska motståndsmän som kom till Grundels motståndscentral var inriktade på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten. Många av de som fick mat och husrum hos Grundels tillhörde nämligen Saborg (Sabotageorganisationen), eller som gruppen också kallades i Norge – Osvaldgruppen – som är ett mer känt namn på gruppen efter ledaren med täcknamnet ”Osvald”, Asbjørn Sunde. Verksamheten var särskilt aktiv mellan åren 1941 och 1944, där de utförde en rad djärva operationer som syftade till att försvaga tyskarnas kontroll och stärka motståndskampen. Osvaldgruppen blev en tid själva symbolen för det aktiva motståndet i Norge och visade på förmågan att organisera sig och agera mot en övermäktig fiende. Deras insatser bidrog inte bara till konkreta militära framgångar utan också till att hålla hoppet och motståndsviljan vid liv.
Jan Grundels värdefulla insatser i ung ålder
Sonen i familjen, Jan Grundel (född 1933), vägledde redan som 9–10 åring (!) de norska motståndsmännen och sabotörerna säkert till sitt hem på Rosendal, och han höll utkik och spanade efter tyska Gestapo-agenter i Arvika. Trots att hans hem var fyllt med vapen, sprängmedel och sabotörer under ockupationsåren, höll Jan allt detta hemligt för sina kamrater och alla andra han kom i kontakt med. Hans förmåga att bevara dessa hemligheter under sådana omständigheter vittnar om en djup lojalitet och ett anmärkningsvärt mod. När jag hälsade på honom berättade han också om en gång då han fick ge sig ut för att spana på en misstänkt Gestapo-man som närmades sig bostaden. Jan smög ut för att kontrollera och inne i huset stod de norska sabotörerna med vapnen redo.
Wollweberligan och Osvaldgruppen
En speciell man som gömde sig hos Grundels efter krigsutbrottet i Norge var den tyska kommunisten Ernst Wollweber. Mellan 1936 och 1941 var han den ledande organisatören för den så kallade Wollweber-organisationen, en antifascistisk sabotageorganisation grundad av NKVD. Organisationen utförde bland annat bombdåd mot fartyg från länder som understödde rebellsidan i det spanska inbördeskriget. Wollweber och hans folk var eftersökta av Gestapo i många år. Men Hitler och hans bundsförvanter lyckades inte få tag i ärkefienden, fast de sökte över hela världen. Jan Grundel kom tydligt ihåg hur Wollweber sjöng sången; ”den lille trumpetaren” (Der kleine Trompeter) för honom, när han skulle sova. Vid en resa greps Ernst Wollweber på tågperrongen i Ottebol (den 18 maj 1940) och satt därför i svenskt fängelse större delen av kriget. Efter gripandet blev Wollweber först förhörd i Charlottenberg av landsfiskalen Erik Hjärpe. Både Tyskland och Sovjetunionen ville sen få Wollweber utlämnad. Sovjets krav på utlämning var en ren taktisk åtgärd för att inte Sverige skulle kunna lämna ut Wollweber till Tyskland. När Wollweber släpptes tog han sig till Sovjetunionen (15/11 – 1944). Efter andra världskrigets slut återvände Wollweber till Tyskland och den sovjetiska ockupationszonen. Där gick han med i det nybildade SED (Tysklands socialistiska enhetsparti) och fick snabbt en ledande ställning inom partiet. Han blev chef för Stasi (Östtysklands säkerhetstjänst) efter att Wilhelm Zaisser avsattes den 17 juni 1953. Ernst Wollweber innehade posten fram till 1957.
Osvaldgruppen anses vara Wollweber-organisationens mest framgångsrika sabotagegrupp och en av de främsta sabotagegrupperna som existerade i Norge under kriget och de hade en helt avgörande roll i kampen för ett fritt Norge. I åren 1941–44 genomförde organisationen runt 110 aktioner mot ockupationsmakten, och var därmed tillsammans Kompani Linge den dominerade sabotageorganisationen i Norge. De angrep främst industrier, järnvägar och tyska trupptransporter som var viktiga för tyskarnas krig. Gruppen utförde också en rad likvideringar, ofta på uppdrag av Milorg. Osvaldgruppen samarbetade med Milorg, 2A samt SOE och blev ofta kommenderade att utföra mycket riskfyllda uppdrag som de andra motståndsgrupperna undvek. 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen. Trots sina uppoffringar fick Osvald-sabotörerna inget officiellt erkännande efter kriget, inga medaljer och knappt något omnämnande alls. Det var inte förrän 2013 som Osvaldgruppens insatser erkändes offentligt av den norska staten genom den dåvarande försvarsministern Anne-Grete Strøm-Erichsen.
Där tror jag svaret finns varför inte Grundels motståndscentral på Rosendal varit lika välkänd som Sveders i Arvika. Medan de motståndsmän som använde SOE-kurirlinjen genom Arvika och Östen Nilsson och Helmer Sveder blev dekorerade och betraktades som hjältar efter kriget så försökte man i Norge hålla nere värdet av de kommunistiska motståndsgruppernas insatser under kriget.
”Osvald”, ockupationens hårdaste krigare?
Ledare för Osvaldgruppen i Norge var Asbjørn Sunde, med täcknamnet ”Osvald”, eller ”Osvald Pettersen”. Sunde var kanske den allra främste och mest aktive av motståndskämparna i Norge. Sunde hade en bakgrund som sjöman. Som frivillig soldat i inbördeskriget i Spanien 1937–38 lärde sig Sunde att hantera sprängämnen och likvidera människor. Sunde hade redan vid denna tid kommit i kontakt med Wollwebers sabotagegrupp. Wollweber befann sig i Oslo den 9 april 1940 med sin fru, norskan Ragnhild Wiik. Genom att Sunde och Wollweber med flera spred omfattande rykten om att Oslo skulle bombas av engelsmännen för att stoppa tyskarna den 10 april skapades så mycket förvirring och kaos (den s.k. panikdagen) att de lyckades få Wollweber över till Sverige. Kaoset skapade också möjlighet för bättre mobilisering av det norska motståndet. Den 18 maj 1940 arresterades Sunde i Charlottenberg när han är på väg tillbaka till Norge men klarar att rymma (samma dag som Wollweber arresterades i Ottebol).
Sunde deltog själv i flera av de mest uppmärksammade likvidationerna under kriget. Uppdragen kunde komma från Milorgs säkerhetstjänst. Vintern 1943 hade Gestapo ringat in Gunnar Sønsteby (SOE) (Sønsteby blev Norges mest dekorerade medborgare efter kriget), och Sverre Ellingsen (2A/SOE) med hjälp av agenten ”Monsen” – Finn Roald Andersen. Asbjørn Sunde kallades in för att hantera situationen. Kort därefter likviderades Andersen och en person till i en lägenhet på Løvenskioldsgate i Oslo av Sunde och Johan Peter Bruun i Osvaldgruppen. Ellingsen och Sønsteby kom undan och flyr över till Sverige. Bruun arresterades av tyska säkerhetspolisen påsken 1943, blev dömd till döden och avrättades i Trandumskogen den 2 mars 1944.
”Våre beste menn var de, våre tapreste og edleste menn, fylt av en idealitet som bare døden kunne berøve dem. Minnet om dem skal leve så lenge det finnes takknemlighet og rettferdighetssans i dette land.”
Skrev Asbjørn Sunde (1909-1985) om sina fallna krigskamrater i minnesboken ”Menn i mørket..”
”Asbjørn Sundes organisasjon (var) i tre år – fra sommeren 1941 til sommeren 1944 – den eneste organisasjon av betydning i Norge som drev systematisk sabotasje i hjemlig regi.”
Terje Halvorsens efterord till nyutgåvan av Asbjørn Sundes bok ”Menn i mørket” (1987).
”Jeg husker dette møtet med Osvald […] Det var første gang vi traff han. Det var en slik kar som virkelig fikk det til å gå kaldt nedover ryggen på en. Han virket meget uhyggelig […] oppførte seg i det hele som en født leder, hvilket han også var, hard leder. Vi fikk Osvald under kontroll, han gled inn i dette arrangementet […] det var aldri nei i hans munn, aldri frykt.”
Sverre Ellingsen i en intervju med Ulstein (grensetrafikken) 24.11.70, NHM.
Sunde blev dömd för spioneri 1954, men enligt en del insatta i ärendet var det snarare en rättsskandal. Høesteretts-advokat Knut Blom sa så här om Sunde: ”Den tid kan komme igjen da Norge trenger menn av Asbjørn Sundes støpning”. Dessa ord sas alltså av en tidigare Hjemmefrontledare och Stay Behind-officer.
För den som vill höra mer om Sunde och Osvaldgruppen finns Historiepodden WW2:
Robert Grundel Foto: PrivatSigne Grundel Foto: PrivatGrundels motståndscentral på Rosendal.
Om någon vill läsa mer om denna spännande del av Arvikas historia, finns en motion om Grundels motståndscentral i Rosendal som lämnats till kommunfullmäktige i Arvika. Hoppas att den blir positivt mottagen.
Grundels motståndscentral och Sveders motståndscentral
I det historiska sammanhanget av Arvika under andra världskriget framträder två betydelsefulla motståndscentraler: Grundels i Rosendal och Sveders på Kyrkogatan. Båda spelade viktiga roller, men deras funktioner skiljer sig åt. Jag har fått frågan om skillnaden mellan dessa båda motståndscentraler. Ska försöka förklara kort hur jag ser på det efter vad jag fått fram i mina efterforskningar.
Sveders är den mest kända motståndscentralen i Arvika – där herrarna Helmer Sveder och Östen Nilsson höll till. Deras arbete som underrättelseenhet var av ovärderlig betydelse; de förmedlade viktig information från Norge till Special Operations Executive (SOE) och den brittiska exilregeringen i London, samt i omvänd riktning. Deras arbete bidrog till att organisera insatserna med allierade krafter och bidra till motståndet mot ockupationsmakten i Norge. Man kan säga att Sveders och den kurirlinjen var mest inriktad på förbereldelser för motstånd och underrättelser. Jag har tidigare kallat den mer eller mindre en underrättelseavdelning, och det är nog rätt om man ska kategorisera.
Grundels motståndscentral och de många motståndsmän som vistades hos dem var mer inriktade på rena sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten och stod heller inte under Milorg eller SOEs ledning. ”Hjemmefronten” som hade starkt inflytande på Sveders motståndscentral menade istället att man skulle förbereda sig på den dag då Tyskland militärt besegrades, att då vara beredda att ta över. ”Hjemmefronten” var alltså emot en del sabotageaktioner samtidigt som ”Hjemmefrontens” militära organisation helt enkelt använde sig av Osvaldgruppen för avrättningar och sabotage (!). När exempelvis arbetstjänstens kontor sprängdes i luften för att få bort alla handlingar på dem som skulle skickas till läger i Tyskland, då använde sig Hjemmefronten av ”proffssabotörerna” i Osvaldgruppen. Osvaldgruppen var därför väldigt betydelsefull för att se till att Norge gjorde aktivt motstånd mot Nazi-Tyskland. Med tanke på antalet sabotörer, den primitiva utrustningen och framför allt de ytterst svåra förhållandena som Osvaldgruppen/Saborg arbetade under – som pionjärer i det inhemska sabotagekriget mot de tyska ockupanterna – rör det sig utan tvekan om en imponerande stor mängd aktioner de utförde. Grundels motståndscentral var också en propagandacentral där mängder av propaganda som skulle försvaga den tyska ockupationsmakten fördes över gränsen.
Det väcker intresse att observera att kurirlinjerna för dessa två motståndscentralerna i Arvika nästan löpte parallellt med varandra. Speciellt vid Håvildsrud, där deras respektive gränsövergångspunkter var placerade endast några hundra meter från varandra. Det kan ha funnits möjligen någon form av samarbete mellan motståndsgrupperna. Deras geografiska närhet till varandra kan i vart fall ha underlättat en snabb och effektiv kommunikation, vilket var avgörande för framgången med deras operationer.
En slutsats man kan dra är i vart fall att de båda motsåndscentralerna även utan ett aktivt samarbete kompletterade varandra på ett utomordentligt sätt. Deras gemensamma mål var frihet och säkerhet för regionen, och deras insatser lämnar ett outplånligt avtryck i Arvikas och hela Sveriges motståndshistoria.
Från SÄK-arkivet
Tungt ekonomsikt för Grundels
Signe fick dra ett tungt lass, kurirerna och motståndsmännen behövde mat, förnödenheter och vatten som de ibland tog med sig över gränsen. Vid den här tiden fanns inget rinnande vatten i huset utan vatten fick de hämta en bit bort, vid Bergsgatan. Det kunde hända att ”sabotörsgrupper” med upp till 15 individer, samtidigt kunde befinna sig i familjen Grundels hem. Gästerna hade oftast inga pengar. Signe och Robert var enkla människor som inte hade det så gott ställt, men de hade fått lov till att hämta matvaror av Holger Andersson vid Karl Anderssons Livs på Fallängsvägen, för att betala senare. Holger ställde aldrig några frågor, och utan hans hjälp skulle verksamheten inte ha varit möjlig. Skulderna fick återbetalas när det fanns möjlighet, och Signe betalade av på dessa skulder ända tills hon gick bort 1974. Trots alla ansträngningar och risker som familjen utsatte sig för under krigsåren, fick de aldrig någon ekonomisk hjälp från Norge. Jag är övertygad om att det berodde på att de sabotörer som nyttjade Grundels skydd inte skulle få någon uppmärksamhet i Norge för deras insatser under kriget. Sannslöst när man tänker på det.
Utdrag från Ulla Grundels uppsats: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Hirdens dagbok gömdes på vinden i Arvika
Vid ett tillfälle lyckades en norsk motståndsman, vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo, stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Denna värdefulla dokumentation fördes sedan över gränsen till Sverige efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stulit dagboken tvingades skjuta för att komma undan. Dagboken/liggaren gömdes sedan på vinden hos familjen Grundel i Arvika, hämtades efter kriget av representanter från den norska regeringen och tjänade som bevismaterial i processen/rättegångarna mot de norska nazisterna och landsförrädarna. Bevis som samlats av motståndsrörelsen, inklusive dagböcker och andra dokument, var avgörande för att styrka åklagarens fall mot de anklagade. En mycket viktig handling och ett verkligt kap framhöll Jan Grundel när jag var hemma hos honom.
Sprängmedel
Hos Grundel förvarades en tid 70 kg militärt sprängmedel, trotyl, som några norska motståndsmän/sabotörer kommit dragandes med. Sprängmedlet smugglades senare över gränsen till Norge och en del av det ska ha kommit till bruk vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, vid sprängningen av Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark. Detta för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). En del av sprängmedlet användes också till att spränga den färja över Tinnsjøn som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland. Färjan sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid, som även deltagit i tungvattenaktionen. Jan berättade att han som barn såg när motståndsmännen/sabotörerna förberedde sprängladdningar och dynamit i köket hemma hos Grundels. Sabotörerna i Saborg/Osvaldgruppen var skickliga i att använda dessa och andra metoder för att skapa förödelse för fienden, ofta genom att rikta in sig på infrastruktur som järnvägar. En viktig del av krigsföringen som bidrog till de allierades slutliga seger.
Statspolisen genomför en gryningsrädd mot Grundels
Familjen Grundel stod inför allt större utmaningar när den illegala verksamheten växte. Flyktingar, motståndsmän och sabotörer kom och gick ständigt. Den 4 juni 1944 hände det som inte fick hända. Statspolisen slog till och genomförde en gryningsräd hos familjen Grundel. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statspolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till säkerhetspolisen. Ordern var utfärdad av polisintendent Martin Lundqvist i Stockholm och landsfogde Anders Holmström i Karlstad. Statspolisen hade varit Grundels på spåren sedan 1942 då de genom efterforskningar, och övervakning fått tag i upplysningar om en person som kallade sig ”Sven”, och de misstänkte att verksamheten avsåg kurirer som färdades illegalt mellan Sverige och Norge. Lokalpolisen i Arvika hade inte fått någon information om insatsen från statspolisen då de var rädda att Arvikapolisen skulle varna Grundels. Husrannsakan med förhör följde, men Statspolisen hittade – som tur var – inte hirdens dagbok/liggare som låg gömd under några plankor på vinden. De hittade dock ransoneringskort som tillhörde flera av Osvaldgruppens medlemmar. Även Ragnar Sollie (ledare för Pellegruppen, en framgångsrik sabotagegrupp i Norge i slutet av andra världskriget) ransoneringskort upphittades under husrannsakan. Man hittade också två väskor med stora mängder propaganda på norska och tyska, ex. uppmaningar till tyska soldater att desertera till Sverige, kartor över gränsområdena, täckadresser med norska förbindelser mm. Makarna Grundel häktades och togs med Karlstad, och därefter till Kronoberg i Stockholm där förhören fortsatte under tre veckor. Sonen Jan var förtvivlad när hans mor och far hämtades av statspolisen. Efter förhören klarades ut att ”Sven” var det täcknamn som Robert hade använt i den illegala verksamheten.
Signe och Robert Grundel klarade sig undan med böter på 450 kronor, (ca 12 000 i dagens penningvärde) för att ha ”ha hyst utlänning utan att göra anmälan därom”. När människorna i Arvika fick höra talas om detta gjorde de en insamling för att betala böterna. När Signe kom tillbaka hem till Arvika efter tre veckor i häktet på Kronoberg försökte hon smyga på bakgator hem till Rosendal då hon var rädd för vad folket i Arvika skulle tycka om det som hänt. Signe försökte hålla sig undan från folk men hamnade till sin förtvivlan mitt i en större skara människor som kommit ut från en föreställning. När de fick syn på Signe stannande de och ropade ”HURRA!”.
Familjen Grundels historia är en viktig del av berättelsen om mod, uppoffring och motstånd mot tyranni under andra världskriget och deras handlingar under denna mörka tid i historien är en påminnelse om att mod och beslutsamhet kan göra en stor skillnad – även under de mest utmanande omständigheterna. Familjens hem på Rosendal hade en mycket stor betydelse för den norska motståndsrörelsen under ockupationstiden. Arvika kommun borde därför ordna en minnesplakett vid den här historiska platsen för att uppmärksamma denna viktiga del av historien som utspelade sig i utkanten av Arvika under andra världskriget.
Från Arvika Nyheter fredagen den 6 april 1990
INTRESSANTA FAKTA:
Asbjørn “Osvald” Sunde var ledare för Saborg (Osvaldgruppen), som var den norska delen av Wolllweberorganisationen, från 1938–1944.
Sabotageorganisationen grundades på initiativ av den tyska kommunisten Ernst Wollweber runt 1936. Gruppen blev också känd som ” Wollweberligan”.
Ursprungligen kallades organisationen Sabotageorganisationen, Saborg eller bara Sab.
Många av gruppens medlemmar, som de flesta var vanliga arbetare, fick skydd och husrum hos familjen Grundel i Rosendal, Arvika (Sven, var det täcknamn som användes i den illegala verksamheten) 1941–1944.
Osvaldgruppen låg bakom cirka 110 sabotageaktioner.
Osvaldgruppen hade de största förlusterna av alla motståndsgrupper i Norge under kriget. Totalt miste 35 medlemmar livet. Flera andra blev torterade och hamnade på Grini fångläger eller andra läger.
Robert Grundel ska ha tillerkänts Haakon VII:s Frihetsmedalj. Medaljen tilldelas norsk eller utländsk militär och civila som tjänat Norge på ett förtjänstfullt sätt under krig. Den instiftades den 18 maj 1945. Robert valde att tacka nej till denna ärofyllda utmärkelse. Varken han eller hans fru, Signe gjorde detta för att få medalj.
Den 17 april 1943 eliminerades angivare som var på spåret och jagade efter Gunnar «Kjakan» Sønsteby, efter kriget Norges mest dekorerade medborgare. Milorg anlitade ”Osvaldgruppen”, och kommunisten Asbjørn Sunde, utförde ännu en likvidering åt Milorg som därmed sannolikt räddade livet på Sønsteby.
I det politiska klimat som utspelade sig under det kalla kriget fick den kommunistledda motståndskampen lite kredit. Fördömandet av kommunisterna i Norge nådde en topp 1954, då Osvaldsgruppens ledare Asbjørn Sunde anklagades för förräderi och spioneri och dömdes till åtta års fängelse.
Den 30 maj 1995 restes ett minnesmärke i Oslo av Landsorganisasjonen över Osvaldgruppens sabotörer som stupade under andra världskriget.
2013 hedrades alla medlemmar i Osvaldgruppen officiellt med utmärkelser av försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen för deras insatser för Norge under kriget. Ledaren Asbjørn Sunde hade då dött, men fyra av gruppens medlemmar levde fortfarande. ” Dere var sabotørene og soldatene i mørke, som forble i mørke. I dag beklager vi at mange av dere ble mistenkeliggjort og underkjent”, sa Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm-Erichsen i sitt tal. Enligt Strøm-Erichsen genomförde gruppen inte bara de flesta, utan också de mest effektiva sabotageaktionerna i Norge under kriget. ” Vår nære allierte ble plutselig vår bitre fiende da Hitler-Tyskland var beseiret. Derfor kunne en mann som Asbjørn Sunde gå fra å være krigshelt i det ene øyeblikket til å bli stemplet som forræder i det neste. Derfor ble dere stille. Derfor forble dere i mørke”, sa försvarsministern. Hon framhävde medlemmarnas personliga egenskaper som avgörande för resultaten de uppnådde. ”Det dere gjorde den gangen, må og skal fram i lyset. Dere er ikke lenger soldater i mørke. Dere er krigsveteraner med en lysende innsats”, sa Strøm-Erichsen.
För mer information om Osvaldgruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Osvald-gruppa, attentatet på Statspolitiet 1942” (aktionen omnämnd tillsammans med Arvika i ett av de bifogade dokumenten): https://youtu.be/BHIAXnwGh_w?si=WF8V6XAfgKJRkhNh
För mer information om Pellegruppens aktioner se Festningsverk Militærhistorie på Youtube: ”Pelle-gruppa, Norges største skips-sabotasje 1944” (ledaren i Pellegruppen Ragnar Sollie fick skydd och boende hemma hos familjen Grundel sommaren 1944):https://youtu.be/WinJyp_KuAA?si=q-7QEXss5J4Gs04E
För mer information om Osvald-sabotörerna: Många norska motståndsmän som utförde sabotage mot nazisterna hedrades aldrig efter kriget. I stället blev de utstötta och övervakade av norska myndigheter: NRK Brennpunkt ”Sabotører i mørke”: https://tv.nrk.no/se?v=MDUP11000410
Slutord
Tycka vad man vill om kommunisterna i Sverige och Norge, men forskning visar att under den här tiden var de kommunistiska motståndsgrupperna de mest motiverad motståndarna mot nazismen. Många i de här motståndsgrupperna var vanliga arbetare som inte alls var intresserade av politik. De flesta av Saborg/Osvalgruppens medlemmar kom från vanliga yrken. En del var fackligt förtroendevalda och aktiva i fackföreningsrörelsen. Några var kommunister, men inte alla. Ingen av dem ställde sig först i kön när det gällde utmärkelser, uppmärksamhet i tidningar och media. De skrev inte böcker om sin insats. Under det kalla kriget glömdes de bort av allmänheten. Om någon sökte efter de här grupperna och deras insatser i skolböckerna i Norge hittade de nästan ingenting. Men Osvaldgruppen förlorade mest medlemmar av alla motståndsgrupper i Norge och fick utföra de mest riskabla och smutsigaste uppdragen åt de andra motståndsgrupperna.
Robert Grundel (född 3 juni 1898) var en mycket intressant och engagerad profil i Arvikas historia. Han blev kommunist som ung när en myndighetsperson (fattigvårdsnämnd) hade sagt till hans mor att gå på gatan och sälja sig; ”för hon såg ju bra ut”, när de inte hade några pengar. Han var med och bildade SKP 1917 det svenska kommunistpartiet, som ursprungligen hette Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som en utbrytning ur det dåvarande Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP). Redan i juli 1927 förutsåg han vad som kunde hända då han höll ett anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundets avdelning 18 (MIAF18) i Arvika om ”fascist- och krigsfaran.” Han beskrev fascismens uppkomst ur de förlorande länderna i första världskriget, som ett resultat av den stora arbetslösheten efter krigsindustriernas förfall och lyfter i synnerhet de italienska fascisternas roll som strejkbrytare. Vidare beskrev han svenska organisationer som Samhällshjälpen, en organisation som förmedlade strejkbrytare, som fascister. Han beskrev också hur fascister bearbetar långtidsarbetslösa och infiltrera militären. Robert hade under 1930-talet en del ”illegala” kontakter genom sitt engagemang i kommunistpartiet men tog senare ansvar för detta ”misstag” och gjorde rätt för sig. Det var också de här tidigare kontakterna han hade som gjorde att han hade mycket att bidra med och kunde hjälpa de norska sabotörerna i Saborg när kriget i Norge bröt ut. När Sovjet under kalla kriget sedan verkligen tog kommandot över kommunistpartier i Europa valde Grundels att lämna kommunistpartiet (SKP) (1949) på Roberts initiativ, och Robert uttryckte även att kommunistparitet inte hade ett existensberättigande inom svensk politik på grund av att de styrdes från Moskva och inte arbetade för Sveriges intressen.
Jan Grundels berättelse om en norsk motståndsman som upprepade gånger besökte dem under kriget gjorde ett starkt intryck på mig. Även för Jan, över 80 år senare, kvarstod känslorna. Han kunde inte erinra sig mannens namn, men minns honom som väldigt stor och stark. Mannen brukade lyfta upp Jan i sin hand, upp och ner, som en del av sin träning, vilket fick Jan att känna en stor samhörighet med honom. När mannen slutade komma tillbaka, började Jan fråga efter honom, men ingen gav något svar. Till slut avslöjades det tragiska beskedet att han inte skulle återvända; tyskarna hade tagit hans liv.
Vill uttrycka min stora tacksamhet till Grundel-familjen för deras beundrandsvärda insatser under kriget, samt för den öppenhet och värme de i nutid har visat mig när jag berättade att jag ville skriva en motion om familjens insatser. Ett särskilt tack till Jan, samt syskonen Lotta, Maria och Ulla.
Källförteckning / Referenser
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010).
Säkerhetstjänstens arkiv: ca 700 dokument.
Ulla Grundel: ”Motståndsrörelser i Sverige och Norge under andra världskriget” 1999.
Samtal med Lotta, Maria, Ulla och Jan Grundel (det sista vittnet).
Lars Borgersrud: ”Wollweber-organisasjonen i Norge” Doktorsavhandling i historia vid Det historisk-filosofiske fakultet, Universitetet i Oslo 1995.
Under påsken blev det en tur i skogen med de trogna turkamraterna Mr. Nilsson och JR. Blev de norra delarna av Arvika kommun som övervakades. Hade min Norrøna Recon Synkroflex Pack på 125 liter full med utrustning. Det är bra träning att bära med sig lite extra prylar. Ryggsäcken är utvecklad tillsammans med militären. En bra säck när du bär tungt.
På väg mot den tänkta lägerplatsen stötte vi på tre älgar, varav en var helt vit. Dessa vita älgar i trakten är inte albinoälgar med röda ögon, utan de har en vit färgform på grund av en genetisk defekt. Den vita älgtjuren Ferdinand i Gunnarskog blev extra känd då han ofta stod vid vägen i närheten av Bergatorp – Tvärud och betade. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/vita-kandis-algen-ferdinand-ar-borta
Intressant nog såg vi också mycket bökande från vildsvin (latin; Sus scrofa), trots att det inte tidigare funnits vildsvin i området. Det verkar som om de har spridit sig till nya marker. Vi kunde se hur ett vildsvin legat under en gran.
Vid lägerplatsen som ligger på en bergskant med fin utsikt västerut har jag och JR övernattat tidigare, och första gången jag var där på egen hand måste varit i slutet på 1990-talet. Att övernatta på en bergskant med utsikt över landskapet är verkligen en minnesvärd upplevelse. Jag och JR var där och övernattade våren 2021. Film från den turen finns här: https://youtu.be/sKwpWSnI6aE?si=8xn4-R_9pIUuPlWY
Vi eldade stockar av död tallved och det funkade bra. Stora gamla döda tallar kan man elda hela stockar med om man vill få det att brinna riktigt länge. Men kom ihåg att gamla tallar är viktiga för många arter, så det är bra att vara försiktig och hållbar i användningen av dem. Gamla döda tallar har en hård ved som bryts ned långsamt, vilket ger en lång och stabil brinntid.
Klockan 04:00 vaknade både jag och Nilsson av att det regnade. Vi hade dock en tarp uppspänd över sovplatsen. En tarp är användbar både för övernattningar och dagsturer. En bra tarp ska gå snabbt att sätta upp, skydda bra mot vind- och regn samt ta liten plats i packningen.
På morgonen blev det en löptur där vi följde delar av en runda som min pappa brukade springa när han laddade upp inför orienteringssäsongen och Fjäll-OL. Pappa var framgångsrik i den utmanande patrulltävlingen Internationella Fjällorienteringen, där han segrade ett tiotal gånger. Denna tävlingsform verkar ha passat honom perfekt. Fjällorienteringen var en tredagars orienteringstävling arrangerades så gott som årligen sedan 1938 men som sedan ett antal år inte arrangeras längre. Sprang tävlingen två gånger själv, en gång tillsammans med pappa – år 2004: https://www.l-ogaverth.com/nyheter/fjallorientering.htm Riktigt imponerad av min gamle (han var då 66 år) far den gången. I efterhand var det en bedrift att vi klarade bli femma!
När jag, Nilsson och JR var färdiga med löpturen så tog vi frukost i lägret och vilade upp oss för hemfärden. På väg ner mot bilen så blev JR uppspelt och vi tror att det kan ha varit vildsvin i närheten och det var det han kände…
Sammanfattningsvis en mycket fin och minnesvärd skogstur!
Kungliga Värmlands Regementes Skytteförening bildades den 15 juni 1909 på Trossnäs fält. I 2 Skytteförening som föreningen nu kallas har därmed genomfört sitt 114:e verksamhetsår och på föreningens årsmöte tilldelades jag föreningens förtjänstmedalj i guld! Mycket stolt och tacksam över denna fina utmärkelse. Kändes stort!
Haft förmånen att få tävla med många duktiga lagkamrater under åren och vi har haft en mycket engagerade ledare som ordnat med träningar, träningsrace och tävlingar mm. När vi lyckades vinna H-21 stafetten på SM i springskytte 2023 med en tiondelsekunds marginal och tog tillbaka guldet till Värmland var det tydligen SM-guld nr. 20.
Motiveringen löd:
”Styrelsen för I 2 Skytteförening har beslutat att Du, genom dina mycket stora skytteframgångar under många år vilka på ett högst avsevärt sätt bidragit till föreningens goda anseende skall tillerkännas föreningens förtjänstmedalj i guld nr 30.”
SM-guld (H21 individuellt), 2014. Segermarginal nästan tre minuter.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
