Blev en traditionell ”Jul-tur” i de västra skogarna tillsammans med turkamraterna Nilsson och Junioren. Det var klart väder och rejält kallt. Speciellt på senare delen av dygnen. All rörelse i skogen blev rätt så tuff ”snöpuls” då det hade kommit en del snö senaste tiden. På höjderna var det på sina håll knädjupt. Vi gjorde både Infil och exfil i mörker med hjälp av ett vackert månljus i kuperad terräng. Härlig känsla att gå i skogen i månljuset. Vi lyckades hitta en mycket bra lägerplats i skyddande skog där vi kunde elda med rejäl töreved som fanns i närheten i en myrkant. Vatten fanns i en bäck nära lägret så det var en riktigt bra plats att slå läger på.
Under turen observerades tjäder, korpar och rådjur. Spår efter älgar, hjort och räv.
Plus: Bra tillgång på ved och vatten. Nöjda turkamrater. God mat. God glögg. Bra sömn. Bra träning.
Minus: Inget egentligen, förutom kanske viss utrustning som inte är lämpad för vinterturer – men det fick vi lösa i skogen.
En sak som vi visste sedan innan men som man kanske kan flagga lite extra för är att marginalerna för att begå misstag blir mindre när det är kallare än minus 15. Det vill säga att om du gör misstag kan du riskera att drabbas hårdare. Exempelvis om du blir blöt och nerkyld. Så det gäller att ha ett lösningsfokuserat förhållningssätt.
På dagen för 77 år sedan tilldelades vår skolbusschaufför i Gunnarskog – Arne ”i Korstan” Nilsson, Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj (den 13 september 1946) för sina insatser för Norge under kriget;
”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.
Kanske ett passande datum att släppa ett försök att göra en artikel som handlar om Arne den här tiden (PDF):
En historisk diskussion uppstod på nätet då flera har läst den nya boken om Allan Manns öden och äventyr (Allan Mann : svensken som stred mot Hitler och Stalin), där Arvika är omnämnt som en viktig knutpunkt för norska motståndsrörelsen på den Svenska sidan. Allan Mann var bara 18 år 1939 och hade inte ens mönstrat när han reste som frivillig till det finska vinterkriget. Den unge elitidrottsmannen blev ordonnans i den svenska frivilligkåren. Allan hade knappt hunnit hem från Finland förrän tyskarna överföll Norge. Några dagar senare var han där. I boken omnämns Arne Nilsson.
Denne Arne som omnämns i boken är alltså samma glade Arne i Korstan som körde oss barn på Järvenskolan eller Tväruds skola i skolbussen, eller till badhuset och när vi blev lite större i ungdomsåren till parkhallen i Arvika på dans. Eller till Tvällens festplats. Listan över de gånger vi åkte med Arne i Korstan kan göras nästan oändligt lång. Jag kan fortfarande minnas, fast det är omkring 35 år sedan, hur det lät och kändes när han frikopplade bussen i backen ner mot Rackstad när vi närmade oss Arvika. Resorna till Arvika folketspark var en höjdare. Hur alla kom med hem igen känns idag helt osannolikt men Arne kunde man lita på. Arne lämnade ingen. ”Leave No Man Behind”.
Vad få visste då eller pratade om var att vi åkte med en riktig hjälte. En svensk krigshjälte. Visste någon som åkte med honom då detta? Frågade min kamrat som varit i Försvarsmakten i stort sett hela sitt vuxna liv och är uppväxt i grannbyn där Arne levde och verkade, om han kände till detta, och kamraten nämnde att de äldre pratat lite vagt om det nån gång men han visste inga detaljer.
I boken om Allan Mann framkommer att Allan i oktober 1941 träffar de lokala motståndsmännen Helmer Sveder, klädhandlare, bankdirektören Östen Nilsson och taxichauffören Arne Nilsson. Motståndscentralen finns i källaren hos Sveders herrekipering mitt i Arvika.
Här kommer en kort beskrivning av Arnes uppgift under kriget:
Arnes uppdrag var att svara för transport av kurirer och paket mellan Arvika och gränsen. Motståndsmännen Allan Mann, Max Manus och Gunnar Sønsteby ”kodnamn Nr 24 / Kjakan” ska bla. ha åkt med Arne. Ofta användes en kurirrutt som gick över Håkerudtomta (ligger på Austmarka ett stenkast från gränsen nordväst om Kyrkskogen och ett centrum för kurirverksamhet). Håkerudtomta, blev ett nav på den mycket viktiga postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes av Gunnar ”Kjakan” Sønsteby (1918-2012) och var central för Special Operations Executive (SOE). Sønsteby är den norska medborgare som blivit mest prisad för sina insatser under kriget. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Dessutom har han mottagit Presidential Medal of Freedom, den högsta civila utmärkelsen i USA, som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt så här om den viktiga kurirrutten: For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her, sa Sønsteby i et intervju med NRK i 2004.
Ett skäl till att denna gränsövergång aldrig avslöjades var begränsning i antalet kurirlinjer som fick passera här. Den geografiskt närmsta basen var Arvika. När freden kom hade många hundratals kurirer/agenter och medhjälpare passerat gränsen mellan Sverige och Norge med många tusen paket och andra försändelser till och från London och Exilregeringen. Arne ”i Korstan” Nilsson var en verklig hedersman och viktig person för denna verksamheten. När jag tänker på det här borde Arne fått mer uppmärksamhet kring sina insatser när han levde. Tänk om fler hade vetat. Vår busschaufför var en äkta hjälte som gav stöd till våra grannar när det brann i hela Norge. Även Arnes mamma, Ester Nilsson hjälpte kurirer/motståndsmän under hela kriget med bland annat mat och husrum och kallades av norskarna för; ”Mor Nilsson”.
Arne tilldelades Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj den 13. september 1946 för sin insats för Norge under kriget.
Video Julaftonsturen 2021, med Nilsson, JR och L-O. (Bilden: JR och Nilsson. Turkamrater som gillar varandra.)
Julaftonsturen år 2021 blev ganska kall, fin och händelserik.
Det är nu 14 år som jag och Nilsson kört decembertur/jultur tillsammans och borde då vara 24 år sedan jag tog den första traditionella ”decemberturen” i Jultider. Även under 2021 har COVID-19 haft ett järngrepp över världen. Massvaccinering har inte lyckats att stoppa smittspridningen så bra som de trodde. Bästa platsen att vara helt ”Coronasäkrade” lär vara djupt inne i skogen.
Junior, Nilsson och jag var laddade för en skogstur. Det här året skulle vi dessutom få både kallt väder och snötäckt mark, en viss skillnad mot året innan då det var barmark och plusgrader. Kylan var något vi såg fram emot då det blir mer vildmarksupplevelse då. Vi bestämde oss denna gång för att använda en tidigare lägerplats där vi lagt kvar en del virke. Det finns några lägerplatser med uppbyggda eldstäder i skogarna efter oss, vore kul att markera ut dessa på någon karta – undrar hur många det kan vara?
Innan vi kom fram till den tänkta lägerplatsen gick vi på ett alldeles dagsfärskt vargspår. På platsen har det inte rört sig varg på några år men nu när den var tillbaka använde den precis samma stråk som tidigare vargar hade gjort. Genom erfarenhet har vi lärt oss att så är ofta fallet. Det verkade vara en ganska stor hane på ca 45 kg som lämnat spåren. Junior ville följa spåret efter sin vildare kusin.
När vi kom fram till lägerplatsen sågade vi upp riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i självdöda tallar. Vi sågade upp ved som räckte hela natten. Rejält med minusgrader i klarväder på natten blev det, ca -20. Vi låg och tittade på stjärnorna. Fanstastiskt fint. JR hade lagt sig en bit från lägret och höll vakt. Han verkade inte frysa av att ligga rakt på marken och hans liggunderlag kom inte till bruk.
På morgonen blev det frukost, lätt packning och därefter joggade vi igång kropparna i kylan. Det knarrade gott under skorna i den kalla snön. Vi bakspårade vargspåret en bit för att se vart det kom ifrån men några kilometer från lägret gick Nilsson rakt genom isen. POFF lät det och så låg han där. Han kastade sig dock upp blixtsnabbt och rullade sig i snön så snön sög upp lite av det iskalla myrvatten. Det var en kallkälla precis under isen där han gick igenom som vi missat. Isen var mycket stark förutom där. Hade något svagt minne av att farsan varnat för dålig is i närheten för en massa år sen och minnet stämde tydligen. Nilsson fick fortsätta röra på sig för att inte frysa. Blöt utrustning och kläder i kyla kan vara förödande och förenat med stor fara. Utrustningen han hade höll dock bra kvalité i kylan och han höll värmen uppe bra tills vi återkom till lägret.
Aclima Woolnet långkalsonger i nät av merinoullmesh får nog högsta Nilsson-betyg (10/10). Nätet gör att luftfickor bildas, vilket isolerar extra bra samtidigt som andningsförmågan ökar och förmågan att torka upp blir bättre. Väl i lägret kunde vi värma oss vid brasan och förbereda stora ryggsäcken för att återvända till civilisationen.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Tog en fin skogstur i gamla jaktmarker med den trognaste turkamraten Junior. Det var otroligt fint ute då våren är en mycket fin tid för friluftsliv men det var tyngre än vanligt att gå med ryggsäck då jag inte är riktigt återhämtad från en period med Covid-19. Riktigt skum sjukdom måste jag säga.
Vi började turen nere i Säterud och tog oss upp på ”Abborrtjärnshöjden” som vi kallade det när vi tränade här förr i tiden. Numera är det sällan man är här men väldigt trevligt att vara där då man väl kommer dit.
Värmande brasa är ett måste på skogstur. Eld ger bland annat värme, ljus och varm mat eller dryck.
Ser redan fram emot nästa tur. Märks på Junior att han är så otroligt nöjd i sinnet då vi är ute i skogen. Likaså är det för mig, skogsliv är nyttigt på alla sätt och vis.
2020 års JULTUR kändes speciell. 2020 var överlag ett speciellt år då COVID-19 tog ett järngrepp över världen. Det innebär dock inte att en Jul-tur i skogen ställs in. Vi räknade också med att vara Coronasäkrade i skogen. Junior (hunden), Nilsson och jag var alla lika laddade för en skogstur.
Turen gick till ett välkänt område som varit min och farsans tidigare träningsmarker där vi avverkat tusentals timmar genom åren. Nuförtiden är det sällan man är här och därför desto roligare att komma tillbaka. Kändes verkligen hemma, och inga kartor var nödvändiga trots att vi gick ut i mörker.
Vi hittade i mörkret en fin lägerplats i bergig tallskog/Hällmarkskog (HÄLLSKOG) och det fanns en del virke av mycket god kvalité. Riktig ”Töreved”. Töre är kådrikt virke av tjärved som bildas oftast i tallar. Vi sågade till några stockar som räckte hela natten. Nilsson byggde som vanligt en perfekt eldstad av stora sten.
Några minusgrader med klarväder på natten var perfekt för att sova under bar himmel.
På morgonen blev det frukost och därefter bar det ut på
träningstur i gamla träningsmarker. Vi hade med oss träningskläder i ryggsäcken
på denna Jul-tur. Så det blev en ordentlig FLASHBACK gällande träning för oss
båda. Blev ett 2 timmars löp-pass efter en del fina gamla hästkörvägar bland
annat förbi Statartorpet och Ängflan. Här körde pappa en del träningspass förr
och det blev lite prat på honom under passet. Bland annat när vi sprang uppför till
Gravåsmasten där han ofta sprang förbi på sina träningsturer. Det är ca 130
höjdmeters stigning från Backsjön och upp till toppen så nog motar det lite.
Sprang också förbi Abborrtjärnet. En klassisk plats som ligger på höjden och fick FLASHBACK från när vi hade skidbanor uppkörda däruppe. Minns grannen kom och klagade på svårighetsgraden på banorna och framförallt hur han skulle komma ner från höjden då det stundtals gick snabbt i spåret. I varje fall var spåret förenat med svårigheter för grannen. Jag och farsan kunde se hur han hade satt sig på rumpan flera ggr i sin väg utför höjden. Rätt kul minne.
Christian och jag kände oss stärkta av att köra ett så långt
pass igen vilket sker mkt sällan numera så efter vi bytt om och ätit somnade vi
alla tre och sov länge. När vi vaknade började det skymma och vi började skata röra
oss tillbaka mot bilen i den mörka skogen. Tog över Grävlingsberget hem.
När vi kom tillbaka till bilen var Junior inte alls sugen på att åka hem utan ville stanna kvar i skogen – och vem ville inte det?
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
