ADVENTURE

Vardagen på en björnfarm

Mer än 12.000 björnar är inspärrade på asiatiska farmer. De befinner sig i burar som inte är större än en gammal telefonkiosk. Björnarna kan inte stå upprätt och kan nästan inte vända sig. Björnarnas beteende tyder på att de är stressade över sin tillvaro i bur. De gnider sig oroligt mot gallret eller står och bankar huvudet mot järnrören. De får inte tillfredsställt sitt naturliga behov för att röra på sig eller att kunna gå i ide. Bottnen på buren är nämligen ofta gjord av järnrör som håller björnarna vakna dygnet runt.

Tappning – en smärtsam historia .

Galla tappas på många olika sätt – gemensamt för dem alla är att det gör ont på björnarna. Det är ofta farmare utan övning som utför ingreppet. Tappning utförs på tre sätt beroende på regionen:

*Man sticker in ett rör i björnarnas gallblåsa och suger ut gallan. Detta görs upp till tre gånger om dagen så att hålet till röret inte ska läka ihop och minska gallproduktionen *Man lokaliserer gallblåsan med ultraljud och placerar en kanyl långt inne i björnarnas stora kroppar så att gallan kan ledas ut *Man burar in björnarna tills de har uppnått en viss ålder. Sen dödar man dem och tar ut hela gallblåsan från de döda björnarna.

Livslång smärta

Inspärrad björn med sår från gallatappning

En del björnar dör av ingreppen. Om de överlever så får de allvarliga problem med hälsan. Inflammation i såren, svulster, invärtes sår och gallsten är vanliga problem. Smärta och stress blir deras vardag. Några av björnarna slutar producera galla efter bara några år. Då lämnas de till sig själva om man inte dödar dem och säljer deras gallblåsor och klor. Hjälp WSPA att skydda björnarna. wspa.se

<!–
WriteFlash('’);
//–>Här ovan ser ni landets bästa jägare, till och med bättre än rovdjuren själva enligt egen utsago. Vad tror han om sig själv egentligen. Är själv garanterat mer rädd att en sådan som honom springer runt med ett skarpladdat vapen i skogen än för alla rovdjur vi har i Sverige på en gång. Han skjuter väl så fort det prasslar i buskarna så då kan det vara farligt att vara orienterare. Att vara så småsynt att vilja utrota en hel art från landet eller endast tillåta dem i hägn är bara hemskt. Människan bekräftar sin ställning som den värsta parasiten på jorden.. Vi är helt enkelt en jätteparasit som är oerhört egoistisk, det är bara att inse.

Den som kallar mig för vargkramare ska jag dessutom personligen vrida nacken av.

Låt mig då också berätta om andra folkslags syn på vargen:

Indianerna i Amerika kallar vargen för ”Brother Wolf” och beundras för sin skicklighet som jägare. Deras brödraskap har stärkts genom att vargen liksom indianerna blev bortkörda och mördade av den ”vite mannen” som kom till Amerika för att ta deras land. Traditionellt har vargen varit beundrad av de flesta jägarfolk. Inuiter och indianer har respekterat vargen som ljusets och livets budbärare och försökte imitera dess jaktmetoder. Vargen är idag Värmlands landskapsdjur och över hundra ortsnamn i Sverige innehåller ordet ulv eller varg. Så vi har sett vargen som något positivt, annars hade man aldrig använt sig av vargens namn på detta sätt. Mongolhärskaren Djingis Khan hedrade vargen med att han sade att hans ätt härstammade ifrån vargen. Man får inte heller glömma att mycket av det man får höra oftast är baserat på gammalt skrock. Man ska inte tro att vargen är en ond varelse satt på jorden för att söndra. Den borde ha en lika stor plats i våra hjärtan som våra älskade hundar har. Vargen är trots allt hundens förfader. Just de egenskaper man uppskattar hos en hund kommer alla från vargen – Utan varg ingen hund!

Många är däremot rädda för ett blodtörstigt fantasidjur som inte existerar. I äldre tider beundrades vargen, men när människan blev bofast och började hålla djur blev vargen ett stort problem. Många hade bara en ko och tog vargen den fick familjen svälta. Vargen blev då något som människan fruktade och den knöts till det övernaturliga. Under medeltiden sa kyrkan att vargen var djävulens tjänare på grund av att man såg den som en stor varulv. Rödluvan och vargen har nog de allra flesta hört och sagan har följt med oss sedan barnsben. Man får höra så mycket som är osant om vargen att det inte är konstigt att man tror att den är ondskan själv även om det är så långt från sanningen man kan komma.

Grupptrycket på landsbygden mot varg slår också hårt mot intällningen för vargstammen hos många. ”Man ska tycka illa om vargen när du bor på landet” är något som jag märker går igen hos de flesta. Liksom du ”ska” var full på lördag och ligga och därför må dåligt på söndag. Hur otroligt fel är egentligen inte båda dessa företeelser egentligen kan man då fundera på??!! Tänk själv! Jag kan däremot förstå de djurägare som drabbas av vargens ”jakt” och det kan inte vara roligt att mista ett tamdjur såklart. Men det går att anpassa det mesta till naturen på ett bra sätt om man vill! Man måste komma ihåg att vargen är ett rovdjur, ett rovdjur är ett djur som jagar andra djur och äter dessa. Rovdjur är köttätare.

En god vän sa en bra sak häromdagen appropå ”grupptryck” som aldrig vad jag kan minnas har berört mig nämnvärt. Redan när vi skulle på skolresa i åk 9 ville inte jag och en kompis följa med. Vi hade fått den lysande idén om att vi kunde använda pengarna vi sparat ihop varje månad till något annat. Vi ville helt enkelt ta ut pengarna vi sparat för resan och köpa gymkort till Atletklubben istället trots klasskamrater och även lärares påtryckningar om att vi borde följa med. Det var omöjligt att påverka vårat beslut. När jag ser tillbaka kan man konstatera att vi måste varit otroligt starka i våra åsikter redan då med tanke på hur de tjatade och försökte påverka oss. En annan vän konstaterade också i samma fråga – ”-Ni köpte gymkort och vi åkte på skolresa och söp. Idag kan man konstatera vilka som gjorde rätt. Ni blev vältränade, friska, starka och mådde bra och det är bra mkt bättre än att supa skallen av sig på en skolresa”. En av oss som valde gymkort istället för suparesa jobbar dessutom med att säkerhetsställa rikets säkerhet så något bra ledde vår inställning förmodligen till…

Sitter och slappar på min andra vilodag i rad och drömmer mig tillbaka till Sarek´s Nationalpark. Har inte varit där sedan 2002. En lång bilresa på ca 130 mil. Känner att det börjar vibrera kraftigt i äventyrarn nu och har börjat spåna på lite intressanta upplevelser i sommar. Även i närmaste närmiljön där det finns massor att upptäcka även om jag varit ”nästan” överallt.Sareks nationalpark bildar landets största högfjällsområde. Det är ett för svenska förhållanden överväldigande, alpint landskap med höga, branta fjällmassiv, trånga dalgångar och vilt forsande vattendrag. Innanför parkens gränser finns 6 av landets 13 fjäll över 2 000 m ö h och ca 100 glaciärer. Parken genomkorsas av djupa dalgångar där höjdskillnaden till omgivande toppar kan uppgå till 1 300 m. Sarek är en del av världsarvsområdet Laponia. I nationalparken har Sirkas, Jåhkågaskka och Tuorpons samebyar betesmarker för sina renar. Nationalparken inrättades 1910 enligt riksdagens beslut året dessförinnan. Området ingick i det nationalparksförslag som landets första naturskyddsutredning lade fram ett par år tidigare. Sarek var vid den tidpunkten bättre känt än många mer lättillgängliga fjällområden. Geografen Axel Hamberg med medhjälpare hade dessförinnan utfört flera undersökningar i trakten.

Resan började egentligen redan på vintern 2001-2002 hemma framför brasan hos min gode turkamrat Bengt Karlsson i Åmotfors. Vi hade denna vinter bla varit ute en hel del i skogen tillsammans och bland annat övernattat i nästan -30 under bar himmel på vintern, så vi var härdade. Bengt hade liksom jag själv länge planerat att en dag kliva in i Landets sista riktiga vildmark. Så vi bestämde helt enkelt att i slutet av sommaren så bär det norrut. Eftersom en vandring i nationalparken Sarek inte är som en vanlig skogspromenad med hunden så krävs det en del planering för att få en bra och trivsam tur. Man är också ganska utsatt i den fjällmiljö som finns däruppe om man skulle råka ut för en olycka. Samma vecka som vi var där förolyckades en kvinna vid ett vad över en jokk (strid älv). Vattnet är iskallt och ”bränner” i benen när man gör dessa vad så man får vara försiktig.

När jag hade en del av Claes Grundstens böcker om Sarek och studerat kartorna över parken noggrant så kändes det som man redan hade varit där. Själva vandringen och vistelsen i naturen hade förberetts under många år med diverse turer i Jämtlandsfjällen och Norge. Vi hade som sagt vid ett flertal tillfällen varit på Glasskogen under vintertid för diverse spårning och då var det rejält kallt. Det kan faktiskt bli -10 grader uppe på fjället i Sarek även en sommardag.

Så en sovsäck med komfort temperatur på -10 bör ingå i packningen för en sommartur i Sarek. Ett riktigt tält skall man ha pga. blåsten och nederbörden i Sarek är bland den värsta Sverige har att bjuda på. När vi sedan var klara med både planläggning av turen och annat som skulle ordnas före avresan så bar det iväg. En stor del av Sverige fick man också chansen att se genom bilfönstret. Varken jag eller Bengt hade tidigare varit norr om Gäddede i Jämtland tidigare och då var vi ändå bara halvvägs.

Orter som Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Jokkmokk hade man tidigare bara hört talas om av vänner från norra Sverige, nu hade man även fått en bild av dessa. När vi hade passerat Jokkmokk så svängde vi av riksväg 45 för de sista 11 milen till Kvikkjokk. Där vi skulle övernatta på fjällstationen. Resan hade tagit ca 15 timmar så nu var vi ganska trötta så det kändes rätt med några timmars sömn innan vi skulle starta vandringen.

Vi började med att ta oss till helikopterstationen varifrån vi skulle flyga in i parken. Vi tyckte att vi kunde spara ungefär 2 vandringsdagar på Kungsleden och istället komma direkt in i parken med hjälp av flyg. Kungsleden ser ändå ut som vilken annan led som helst. Det är inte mycket speciellt med den förutom att den är mer upptrampad än många andra leder i fjällen. En motorväg helt enkelt.När vi hade flugit i 25 minuter fick vi en första blick av den väldiga Rapadalen. Rapadalen, en cirka 35 kilometer lång mäktig dalgång. (Bild ovan). Rapadalen är för många porten in i Sarek. Kanske är dalgången det vildaste och vackraste Laponiaområdet kan uppvisa. Den långa och vida U-formade dalen löper in i Sareks vilda högfjällsområde. Rapaälven för genom dalgången ut stora mängder jökelslam från Sareks glaciärer. Rapadalen är också de stora älgarnas dal.

Det var en väldigt speciell känsla att flyga in över dalen och sedan landa vid det tärningsformade berget Nammásj. Älgspår fanns överallt och här var det ödslig vildmark så långt ögat kunde nå. Vi tog farväl av piloten och började vår färd upp genom dalen. När vi endast hade kommit kanske 500-600m upp i dalen mötte vi vår första älg på bara några meters avstånd. En stor tjur med större kropp än alla älgtjurar jag sett tidigare. Helt enorm. Han stannade upp ca 10 m från oss och tog några kliv ut i Rapaälven. Han vadade över den kraftigt strömmande älven som om det var en liten bäck. Det var en imponerande syn. Efter detta älgmöte såg vi älg på mycket nära håll varje dag i dalen.

När vi satt på klipporna och spejade ut över ”rovdjurstorget”. (Ett område där du ofta kan hitta spår av naturens fyra stora rovdjur, varg, järv, lo och björn). Så såg vi flera älgar som betade av sjögräset under vattnytan. En mäktig syn. Tyvärr var detta före digitalkamerornas tid. (Iaf hade inte jag någon) så man fick inte med sig så många bilder från området som man skulle ha fått idag. Men bilderna jag har som minnesbilder finns alltid kvar.

Blev några dagar i högfjällsområdet innan vi vände tillbaka söderut till Kvikkjokk. Vad som hände de andra dagarna tar vi någon annan gång. Kungsleden var iaf lite väl tråkig så den avverkade vi ganska snabbt. Vi vandrade 6 mil på en dag. Det tog ganska hårt på fötterna med 25 kg i ryggsäcken.

Spår efter ett djur som skapar enorma rädslor

Galna personer försöker förgifta vargar med cyanid.

Sedan den svenska vargstammen återhämtat sig en aning från slutet av 80-talet så har den illegala jakten ökat lavinartat. Hur många vargar man lyckats ha ihjäl med gifterna vet ingen. Men gifter dödar andra djur, och gärningsmännen har även dödat och förgiftat bla kungsörnar, rävar och korpar.

De som vet något om brotten hotas systematiskt till tystnad. Poliser som Efterlyst har varit i kontakt med säger att stämningen i byarna är som hämtad ur filmen ”Jägarna”. Många är rädda och vågar inte berätta det de vet. Varghatet har fått såna proportioner att utredare från Rikskriminalpolisen, som vanligtvis jobbar med grov organiserad brottslighet nu är inkopplade i fallet.

I BRÅ-rapporten (2007:22) Illegal jakt på stora rovdjur, så föreslog utredarna att de lokala polismyndigheterna skulle be Säkerhetspolisen om hjälp när det gäller att lösa den här typen av brott. Det handlar om människor som sätter sig upp mot lagen och använder sina vapen för att lösa, som de tycker, ett problem som orsakats av politiker. Situationen är egentligen ganska allvarlig och ur demokratisk synpunkt så är det mycket angeläget att lösa, innan den får konsekvenser för fler än våra fyrbenta medborgare.

Det handlar alltså om ett varghat som är så kraftigt att människor som anser att ett fridlyst djur ska lämnas ifred riskerar att hotas till livet. Att man blir lite sur när man möter en meningsmotståndare ibland är en sak och förmodligen mänsklig reaktion, men när det tar sig uttryck som leder till hot med en uttalad önskan om en snar död så har det för länge sedan passerat gränsen för det acceptabla.

Länk 1

Länk 2

Länk 3: Publikation: Dödlighet och illegal jakt av den Svenska vargstammen.<!–
WriteFlash('’);
//–>Kan väl säga som så att det här problemet med rovdjurshatare har vissa starka motståndare mot vargens existens i Sverige skapat med hjälp av ett grupptryck där svaga individer i samhället går med utan att tänka längre än näsan räcker.

Jag är definitivt ingen vargkramare och jag är definitivt ingen varghatare. Däremot tycker jag om sk sunt bondförnuft som verkar vara en sinande vara i ett underutvecklat Sverige. Och jag anser mig dessutom kunna se saker från flera håll vilka de flesta vargmotståndarna ej någonsin kommer klara av. Deras argument är ofta: -Det sitter folk i Stockholm och bestämmer hur vi ska ha det på landsbygden.

Ja! Och vad är problemet med det? De har vi röstat dit själva! Skulle vissa – för de är inte många, nötter som ibland visar sina gristrynen ute på landsbygden bestämma då skulle vi varken ha varg, björn, lo, kungsörn, järv, orienterare eller invandrare i Sverige. Kanske inte en ifrågasättande L-O heller som inte hoppar med i första bästa lobbygrupp mot varg.. Då skulle man väl troligtvis landsförvisas för att man har en vidare syn på rovdjursfrågor än vad somliga andra klarar av att ha i sina hjärnor som pga inaktivitet förmodligen förlorat samtliga hjärnceller.

I början av detta årtionde övernattade jag i bara sovsäcken i Glaskogen åtskilliga gånger. Även vintertid. Det var spännande att spåra vargarna och det sas att det fanns ett tiotal i området då. Flera nätter hörde jag dom. Men de höll sig långt, långt borta från mig. Men rädslan var (är) tydligen enormt stor hos vissa. Jag har flera gånger frågat vargmotståndare om de vill följa med mig och övernatta i ett vargrevir. Ingen har hittills tackat ja…

****************************************************************** Även i Glaskogsreviret blev det utlagt gifter i skogen när vargar fanns där.Den här tjejen är inte rädd för varg när vi är ute på Glaskogen. Däremot för konstiga människor hon har träffat i skogen…

Bakgrundsinfo om Glaskogenreviret

Vintern 1998-1999 registrerade man en ensam varg i området, och enligt rykten i området har denna vargan uppehållit sig stationärt i området under vintern.
Det går även rykten om att det finns två vargar i området.

Vintern 99-00 bekräftas rykten av vargförekomst då man spårar ett revirmarkerande par i området, och vid tre olika spårningar i februari 2000 även löpblod. Våren 2000 föder tiken ett kull valpar. Följande vintern, 2000-2001, spårar man mellan 6 och 7 vargar i området och våren 2001 föder tiken igen.

Ett par mil söder om E18 kan det finnas ytterligare ett revir. 2-3 vargar har observerats tillsammans i området rund Svanskog, men det har inte varit möjligt att utesluta att det är Glaskogsvargarna som har varit därnere. Även vintern 2001-2002 har man hittat spår efter varg söder om E18, i ett område norr om sjön Limmen mellan Bengtsfors och Svanskog. Samtidig har man hittat spår efter en varg som har korsat E18, så troligen är det Glaskogsflocken som har utökad sitt revir i sydlig riktning.

Söndagen den 27 januari 2002 lyckades man att söva en varg från detta reviret. Det var en tikvalp från årets kull, 29kg , som blev utrustad med en radiosändare av vanlig VHF-typ. Registreringsnummer för denna varg blev 0210. Torsdagen den 31 januari 2002 lyckades man söva ytterligare tre vargar i området, därav båda alfadjuren. Alfahanen som vägde 52kg blev utrustad med en av dem nya GPS-sändare, bedömdes till att vare mellan två och tre år gammal fick nummer 0213, och alfahonan nummer 0212. Alfahonan vägde 46 kg , var mellan fyra och fem år gammal och blev utrustad med en VHF-sändare. Den sista vargen i området som märktes, var en ung hane. Likasom alfahanen bedömdes han till att vare mellan två och tre år, och fick registreringsnummer 0214. Denna ungvarg vägde 47 kg och blev utrustad med en vanlig VHF-sändare.
Nu då båda alfadjuren är radiomärkta, får man helt andra möjligheter för att följa denna flocken i framtiden.

Sedan hände följande och flocken upplöstes: M0210 – Hona Hittat druknad apr-02. M0212 – Alfahona trafikdödad februari 2004. M0213 – Hane Tjuvskjuten av rävjägare december 2002 utanför Åmål, äldre skottskada i kroppen. M0214 – Hane Utvandrad till Mangenreviret. Ihjälkört strax efter märkningen..

Tydligen är några vargar åter på gång att starta upp ett nytt revir i Glaskogenområdet. Återstår att se hur länge de klarar sig denna gång?Vargspår på Byamossarna. Den här mannen är inte rädd för varg och han är ofta ute i skogen, har varit det i dryga 70 år…Att uppmana till tjuvjakt tycker jag är helt sinnessjukt och denna bild skapades av enormt uträknade och elaka människor. Det värsta är att flertalet av dessa innehar vapen. Inte bra alls! Det om något är farligt…

”Att sätta sig i bilen och åka till någon av de hundratals informationsmöten jag har hållit om varg är mer riskfyllt än att ströva omkring i ett vargrevir ett helt liv!”

– Viltbiolog Olof Liberg

Fin bild från Rödvattensberget Glaskogen. Gillar denna utsiktspunkt…

06.40 var det dags att stiga upp för att försöka fånga skaren på Byamossarna för mig, Maria och Löplabbet Martin. Tyvärr var det någon enstaka grad för varmt på natten så skaren höll bara på en del ställen så ibland gick vi rätt ner genom snön ända till vattnet som låg under (se bild nedan). Förutom att det var lite för dålig skare så var det ändå en toppentur då vi kunde åka omkring och njuta av en värmande sol. Blev lite färg i ansiktet på oss alla. Härligt. Eftersom det inte var så fin skidåkning som vi tänkt tog vi oss tillbaka till Bytorpet igen och var där några timmar, gjorde lite mat samt låg och solade oss. Oftast så smakar mat som godast utomhus men ”Wildlife Kyckling med ris och curry” är inget jag rekommenderar då den smakade riktigt illa och plastigt…Martin tog sig vatten över huvudet på skidturen. Brrr!! Kall fot..

Foten är forfarande stor och blå och det är ju mindre roligt men jag hoppas att det löser sig så småningom. Blev tydligen en rejäl smäll för ledbanden i fotleden i alla fall. Blir väl tejpning hela våren när man kommer igång igen kan jag tänka mig.

Återstår att se om det kan bli någon mer skartur på ”mossarna” innan all snö är borta. Hade hoppats på några minusgrader inatt men det verkar inte bli det något mer denna veckan.

Jag somnade, farlig och hemsk bild va? Maria finåker vid öppet vatten.

Glaskogen är fantastiskt. Många ggr har man varit där men detta var faktiskt första gången jag åkte turskidor upp till Rödvattnet och Rövattensberget. Maria var med så det var både riktigt trevligt och roligt att få dela naturupplevelsen med någon annan. Vi tog oss från en liten krokig skogsbilväg upp väster om Rödvattnet och Svarthagstjärn. Därifrån bökade vi oss igenom lite besvärlig terräng innan vi tog oss ut på Rödvattnet och följde kanten runt till norra sidan. Kan varna för att gå ut på okända vattendrag just nu då isen är väldigt porös i o m dagsmejjan och det krävs då viss erfarenhet för att röra sig säkert över dessa. Jag gillar verkligen Glaskogen och då främst terrängen väster om Övre Gla som jag tycker är väldigt fin. Denna tur som vi gjorde nu ligger i västra delen av naturreservatet som är på hela 28 000 hektar.Man kan inte lägga sig ner och helt slöa till bara för att man råkat ut för en skada med en blå klumpfot som följd även om det var svårt att tvinga ner foten i turskidpjäxan. Va ganska kämpigt men det gick tack vare att storleken på turpjäxorna är ganska väl tilltagen. Tror på att vara i någon form av aktivitet även när man har är skadad så att kroppen får någon sorts genomblödning och därmed läker ihop snabbare. Sedan är man förmodligen igång bättre när man sedan ska träna upp sig igen.

Det är ju lite surt att behöva ändra i planeringen och liknande när man råkar ut för en skada men det är inte så mkt annat att göra än att bara bryta ihop och komma igen. Hjälper ju inte att ligga på latsidan direkt så imorgon kanske tom MTB´cykeln får luftast för första gången för säsongen. Gör säkert lite ont att cykla men då får man väl bita ihop lite…<!–
WriteFlash('http://galleri.l-ogaverth.com/#17’);
//–>http://galleri.l-ogaverth.com/#17Bildspel från turen

Verkar som jag inte kan låta bli att ge mig ut i skogen nuförtiden. Det är något som kallar därute ;-). Efterhand som min fysiska förmåga blir allt starkare av alla utomhusaktiviteter så verkar det som om uråldriga instinkter börjar att vakna till liv inom mig. Människan är verkligen som gjord för att vara ute och röra på sig i skogen kan man ganska lätt konstatera. Blev ännu en ”turskidtur”, denna gång åkte jag upp till nordvästra delen av Ryggestadsberget i Gunnarskog. Där den nya orienteringskartan kommer att ritas. Ett mäktigt naturområde och passande långdistansterräng är det absolut. Jag försökte åka på ställen jag inte varit på tidigare så det blir lite nya terrängformationer att undersöka.

Så jag drog mig norrut över Lill-mörttjärn och Storheden. I början på turen såg jag några skoterspår men när jag kom längre ut på skogen så var det endast djurspår. Väldigt mkt harspår i ett område nära Storhedenberget. Tjäder verkade det vara gott om också. Sedan följde jag några andra spår som jag tror är från ett par hundar. Dessa hade följt efter ett älgspår så man kunde nästan tro att det var vargspår men de var för små för att vara varg så det måste ha varit några hundar på rymmen. Det är alltså spåren som är på bilden högst upp.Önskade att jag hade haft med mig sovsäck och massor av mat så jag kunde ha stannat på skogen några dagar. Vädret blev bara bättre och bättre fram på eftermiddagen så det var verkligen bara att passa på att njuta av stunden. Kan säkert bli några mer ”skidturer” där veckan som kommer då det fortfarande finns många nya områden att utforska. Ska bli spännande när man får grundmaterialet till den nya orienteringskartan och kan se på en mer detaljerad karta hur det ser ut. Det kommer i alla fall att krävas ordentligt starka löpare och tekniskt drivna orienterare för att behärska den ibland storkuperade terrängen i området. Perfekt elitserieterräng.Ensamt skidspår lång ute på skogen och strålande solsken. Kan det bli bättre??

Blir säkert ytterligare några skidpass till veckan då det tydligen ska bli kalla nätter = SKARE. Får hoppas jag kan ta några pass på Byamossarna med skateskidorna. Skarskidåkning i solskensväder är väl något av det roligaste man kan syssla med på ett par lagg.

Ikväll blev det ett intervallpass löpning. 3 min x 10 i tröskelfart med 1 min joggvila. Kändes ganska okej. Nu kan man nog köra på lite mer med träningen igen…

Blev visst ännu en dag då turskidorna fick bekänna färg. Hade inte tänkt mig ut idag men eftersom solen bröt igenom molntäcket och jag inte började jobba förrän 15.00 så tyckte jag det skulle vara synd att inte passa på att ta en tur. Åkte upp till farsan och knallade sedan upp på Abborrtjärnshöjden/Lönnhöjden. Solen värmde skönt i ansiktet och lite svettig blev man allt på uppvägen trots att man tog det lugnt. Som jag sagt tidigare så är skogen och terrängen ganska fin. De enda spår man ser däruppe vintertid är gamla spår från mig, farsan, brorsans hund, ett lodjur, en räv och en grävling som har kommit ur sitt bo alldeles för tidigt.Toppenväder och härligt frusen snö var det när man kom upp på höjden. Va riktigt fint att ta sig fram överallt. Längesen man övernattade ute nu så det får faktiskt bli snart känner jag. Saknar det grymt mkt.

Intervjun med mig på trailrunner.se kan ni läsa här

Nu ska jag ge mig av och hjälpa talangerna i Fiskeviks IF´s herrlag med lite löp/snabbhetsträning. 20.45 börjar deras onsdagsträning i gräshallen. Vad är det för vansinnig träningstid egentligen kan man ju fråga sig?