ADVENTURE

Blev inte mkt till vinter. Inte än i varje fall. Och inte
i Arvika. Hört att Mattila har 45 cm, kanske mer på högsta höjderna. Årets
åsiktsregistrerare Arvika fotboll läser jag om i tidningen varje vecka. Verkar
som de haft en sund filosofi. Verkar som de nu har problem att få ihop folk
till A-truppen. Fick ett mail från killen som inte fick komma tillbaka trots 10
år i föreningen enbart för att han haft andra åsikter än han borde. Riktigt
intressant att höra hans version. Det hela blev än sjukare när han fått ge sin
version. Återkommer på ett eller annat sätt i historien. Ska höra med lite folk
i föreningen vad det är som händer?

Vintern börjar komma till Västvärmland. Härligt! Var en del snö på höjderna i Gunnarskog när jag sprang där under fredagskvällen. Riktigt fint fast det var rena snöovädret ute. Hörde även att det var skidspår på vägen mellan Mossen i Mangskog och Bytorpet. De var snabba med skotrarna i år. Grymt! Snart man kan dra av både längdskidturer och turskidturer.

Tycker annars jag det flyter på bättre och bättre med träningen. Kroppen har börjat svara på träning igen vilket det annars varit dåligt med i höst. Testade ett litet testlopp förra helgen men kroppen ville inte vara med i hög fart ännu så jag fick ge mig efter 2/3 av testet. Därefter har det däremot gått bättre så nu hoppas jag att jag kan lägga allt strul bakom mig. Känns som grunden är god och jag ska nog kunna få till det i skogen till våren. Målsättningen är klar. ”Klart vassare i skogen än förra året”

Dunkat in lite ny utrustning. Blivit bl.a. en Arc’teryx Bora 80 för fina vinterturer.

Hade jag varit kaffedrickare så hade jag förmodligen satt kaffet i halsen när jag läste förra fredagens AN. En f.d. Arvika-spelare har efter att han lämnat föreningen uttryckt sig opassande om föreningens prioritering kring utländska importer, laganda mm och därmed är han framöver inte kvalificerad för en comeback i Arvikatröjan? Trodde i mitt sinne att man utgick från i första hand rent fotbollsmässiga egenskaper när man nekade en spelare, inte tidigare avvikande åsikter. Nu kan jag inte hela historien då jag inte har pratat med någon inblandad men utifrån vad jag läste så blev jag ganska konfunderad och man bör nog ställa vissa frågor. Det kändes nästan som spelaren gjort något brottsligt. Vad jag vet lever vi efter demokratiska värderingar och där måste man kunna få tillåtelse att rent privat formulera obekväma, eller rent knäppa åsikter eftersom de är just privata. Åsiktsfriheten är grundlagsskyddad.

Det är troligtvis inga krav att alla i en fotbollsklubb röstar på samma politiska parti? Om spelaren bröt mot den lojalitetsplikten som fanns i hans förra klubb AF vilket han troligtvis inte ens var medveten om själv så bör klubben kunna påvisa acceptabla och reella skäl till varför man nekar den tidigare spelare återkomst i föreningen. Helt enkelt att föreningen tagit stor skada av den tidigare spelares agerande. I tidningen framstod dessa skäl tämligen svaga. Det verkar snarare som att föreningen inte kan se sin egen verksamhet utifrån olika aspekter och de som kritiserat linjen man kört efter tidigare år helt enkelt är dumma. Och i så fall finns det en hel del väldigt dumma Arvikabor. Man finner helt enkelt bara de människor som delar ens åsikter som förståndiga. Ett tillägg kan också vara på sin plats och rent resultatmässigt tyder ingenting de senaste fyra åren heller på att spelaren haft fel i sina åsikter. För egen del anser jag nog att de hanterat klubben fel med sina importer de senaste åren men jag kan inte säga att jag har rätt för det. Jag kan mycket väl ha helt fel. Det kanske var helt rätt beslut att ta in spelare utifrån men man måste kunna få ha olika åsikter om det.

När nu föreningen (vad jag hört) ändrar strategi inför nästa säsong och skall bygga upp laget kring egna produkter (läs – västklubbar) och inte ta in utländska importer som varit och är en kortsiktig lösning vilket heller inte har gett önskat resultat borde man vara tacksam över en spelare som har goda kvalitéer vill återkomma till föreningen. Även detta ett tecken på att spelaren tänkt om runt sina åsikter om AF och sett fram emot en nystart i föreningen. Ett sunt tänkande kring verksamheten från båda håll kan tyckas. Men efter vilka grunder man tog beslutet att neka spelaren en plats kan det hädanefter vara på sin plats att föreningen formulerar en mall hur en AF-spelare skall bete sig, prata, tänka, vilken färg flickvännen skall ha på håret och hur spelarna ska kamma sig.

Nog om detta. Något annat skrämmande med fotboll i Västvärmland. Haft en del kontakter med västvärmländska fotbollspelare de senaste åren och något jag ofta hört är att: ”Arvika fotboll tränar så hårt”. Jag har blivit lika förvånad varje gång. Men det är myten som går. ”De är grymt vältränade i Arvika fotbolls herrlag.” Borde det inte ha ringt några klockor för länge sen omkring denna myt när man ser till utfallet rent resultatmässigt?! Hade de tränat hårt hade de garanterat tagit hem div. 4 (nivå 6) för länge sen. Svaret på gåtan är oerhört enkel, de vet helt enkelt inte vad det innebär att träna hårt för man har aldrig varit i närheten av att ha gjort det. Fem pass i veckan säger man och är genast kungar. Och? Fem pass i veckan tränar vilken 70 årig vasaloppsmotionär som helst. Gjorde man tester på spelarna skulle man säkert hitta bättre världen rent konditionsmässigt på Hälsokompaniet, bland motionerande kvinnor. Skrämmande då fotboll faktiskt är 90 minuters hårt arbete. Tror inte du hittar någon (jo kanske ett par) som egentligen är tränade för detta.

Därför finns en stående inbjudan från min sida till ett lagom hårt pass där vi kör en terrängbana i lätt/lagom fart. 4 stigningar. Ska man klara av 90 minuters fotbollsmatch skall man klara av att springa uppför alla 4 stigningarna. Klarar man en har man mycket att jobba på, två lite mindre, tre då börjar det likna något och fyra då är man i tillräckligt god form för att spela i 90 minuter. Jag har tyvärr blivit mer och mer övertygad om att många inte ens klarar första stigningen utan att gå.

Hjärtligt välkomna. Ingen är gladare än jag om NI kommer.

Blev en tur på Glaskogen idag. Skulle stanna några dar men blev illamående och måste ha fått en liten släng av feber så jag fick gott ta mig hemåt och kurera mig istället. Tråkigt, hade sett fram emot en riktig tur då man fortfarande slipper se de 47 gigantiska vindsnurrorna som planeras på höjderna. När det gäller vindkraften på Glaskogen så har Naturvårdsverket gett ett yttrande till länsstyrelsen och även stiftelsen Glaskogen har gjort det samma. Även privatpersoner (som mig) har lämnat in åsikter i frågan men detta gör i stort sett ingen skillnad då man i stort inte tar hänsyn till dessa. Då krävs det nog tusentals brev om privatpersoner skulle kunna göra någon skillnad. Naturvårdsverkets yttrande om områdets olämplighet väger dock tungt.

Fick ändå ett svar från vindkrafts projektörerna på mina åsikter och de ansåg att exempelvis skidåkningen blev bättre tack vare mera skogsbilvägar i området. Och friluftsliv var utmärkt att samverka med vindkraftsetableringar. Jag tror själv att skidåkningen är dödsdömd, just där i alla fall, vägarna kommer vara plogade och du måste hålla ett säkerhetsavstånd till verken vintertid då is kan lossna och flyga flera hundra meter. Och 40% av turisterna som svarade på enkätundersökningen återkommer inte till Glaskogen med en massa vindkraft synligt på området. Människan är nog den enda varelsen som lyckas med ”den ädla konsten att förstöra naturen för att rädda miljön!” <!–
WriteFlash('’);
//–>Håller med fotografen http://naturbilder.biz som är ute och rör sig och fotar i markerna i Västvärmland när han resonerar om vilka områden som borde undantas från vindkraftsetableringar:

1. Glaskogen och stora områden, med flera andra naturreservat runt omkring.
2. Fjornshöjden, höjden sydväst om Koppom, där många fina naturreservat finns.
3. Perserudshöjden, med sjön Alken och Byamossarna i centrum.
4. Danshallsmyrarna uppe vid Ritamäki och Lekvattnet.

Artikel VF

Artikel 2 VF

Finalen i nattjakta blev nog parodi på orienteringsmisstag från min sida. Svårighetsgraden var hög. Terrängen stundtals bökig. Inga vägvalssträckor förutom till första som jag inte ens upptäckte (stigen runt). Vände kartan fel och sprang åt fel håll och fick vada i en blötmyr. Mindre kul i kylan (-4). Andreas gick ut 10 minuter före mig då han tagit många poäng på de tidigare deltävlingarna och kunde springa ganska avslappnat. Han har helt klart höjt sin orienteringsförmåga denna säsong och missar inte alls som han kunde göra ifjol så jag förstod att det skulle inte gå att jaga ikapp det försprånget om han inte tappade huvudet totalt. Vi kom dock tillsammans på en slinga då han tagit sin första slinga och var ute på sin andra. Även där missade vi båda fast vi var tillsammans så det var klurigt i markerna. Gav upp efter halva banan och tog resten som god träning men även då missade jag en del. Andreas var den enda jag såg i skogen på hela banan vilket var ovanligt.

Karta

Karta 3-d

Testade att köra min första deltävling i Nattjakta på torsdagskvällen. Gick lite knackigt inledningsvis men kroppen kändes bra. Samtidigt in till boet som Andreas på första fjärilen trots att jag idiot-orienterat på ena gaffeln ;-). Försökte sedan att ta poängen av Andreas då jag trodde jag kunde få utdelning i andra gafflingen men han var mer van natt-ol och kunde spika kontrollerna i andra fjärilen så han fick ett försprång och sen missade jag bort mig totalt på tredje sista. Klantigt och det kändes ovant med natt men det ska tilläggas att det var ganska svårt. I samma områden som fjärilarna var placerade på kartan så vart det en del bommar när Elitserien gick i samma område och då var det ändå ljusa dagen.

GPS-Rutt

3D

Dock ser det bra ut tills finalen då jag hyr in bl.a. Eklöf, Arlebo och Sjögren som ansluter från Örebro och bildar ett tåg tillsammans med Olle Boström som lok. De startar sist och kommer springa som galna och fånga in mig så kan jag ligga med och sedan spurta. Bara inte Blomgren vinner för då tar han vandringspriset för evigt efter förra årets bjudning från min sida. Så är det någon mer som vill tjäna några kronor och är grymma på natt-ol så är ni välkomna 😉Idag var det jakt efter en vilsen bullterrier på Tanderudshöjden då han rymde under mitt och Eriks pass på skogen. Som tur var så hitta vi honom just innan mörkret la sig över den något dimtyngda skogen. 6h var han ute och härjade men ändå lika pigg. Måste vara Sveriges mest vältränade bullterrier. Blir GPS på den hunden nu. Stönig är förnamnet J..

Hårdaste idrottaren i min serie om idrottsprofiler är även en av de finaste, snällaste och ödmjukaste människor jag någonsin mött. Den allra största av förebilder. Så hård som idrottare att han springer nattorientering som är bland det tuffaste du kan utsätta kroppen för, några veckor efter en mycket allvarlig bukoperation som många helt enkelt inte klarar av, utan faktiskt rent av dör utav. Då är man nog ganska hård, minst sagt.

Jag är också oerhört tacksam för att ha en så ödmjuk och snäll pappa som alltid ställer upp, för alla, jämt och ständigt. Skulle någon ringa vid 04.00 från djupaste Norrland och behöva hjälp med något så skulle han ställa upp och åka dit, direkt. Ingen tvekan på det inte. Förutom att han är en underbar pappa för sina fyra barn, Ninni, Eric, Per-Anders och minstingen jag själv har han också varit någon som jag och en del andra sett upp till på många sätt. Många har genom åren sagt fina saker om pappa. Hans positiva och öppna sinne som har gett vänner från alla möjliga och omöjliga ställen i vårt avlånga land. Aldrig gnällt för något och som sagt alltid har han ställt upp om någon behöver hjälp med i stort sett vad som helst. Hade han fått betalt för det arbete han gjort åt en massa folk genom åren vore han miljonär för länge sen. Aldrig i hela mitt liv har jag heller sett honom berusad. Aldrig ett ont ord om någon, oavsett vad de har gjort för idiotiskt eller hur illa och lågt de än har betett sig mot honom själv eller någon annan. Det är sann styrka. Farsan har alltid varit nöjd med det som han har och inte som jag märker de flesta gör idag, strävar efter något mer, något nytt, något dyrare eller något som inte finns. Varje dag har han föregått med ett gott exempel!

Hans mångåriga idrottande och då framförallt inom orienteringen som han brinner så mycket för fortfarande beundrar jag oerhört. En livsstil. Nästan 60 år i orienteringsporten. En kamrat sa för några månader sen att han kände sig illa till mods då han hörde att farsan gick på cellgifter. Han berättade då att farsan en gång hade inspirerat honom till att börja träna konditionssport och att vara fysiskt aktiv, något som han var oerhört tacksam för. Han hade sett pappa träna många gånger när han var hos mig och hälsade på och i Gunnarskog för 15-20 år sen var det få som tränade på ”riktigt”. De flesta spelade väl lite fotboll och drack sprit på helgerna. Inga vidare förebilder fanns det. Det var då han såg farsan löpa iväg till skogs och inspirerades av vilket ledde till att han började träna konditionssporter berättade han, och detta var han mycket glad över idag då hans fysik är bland de bättre man kan ha.Farsan har haft en ganska unik inställning till idrotten då han tränat och tävlat hårt och på ganska hög nivå genom många, många år men ändå varit långt ifrån den där egocentriska, lite maniska personligheten ju vissa idrottare kan vara. Han har kanske aldrig varit den mest framgångsrikaste ”stjärnan” rent idrottsligt men hade heller inte haft några behov av det utan har istället haft så mycket annat utbyte av idrotten som sträcker sig över många decennier. Idrotten för honom har varit mer av en livsstil. En sund inställning som gett så mycket under väldigt många år. Även ett vinnande koncept som då han vissa år tränat det där lilla extra haft en grym kapacitet som bl.a. gett ett SM-guld i orientering där hann vann med flera minuter. Då är man i rätt ok skogslöparform.

På träning på den gamla goda tiden hängde han gott med i skogslöpartempot den tidens värsta skogslöpare höll, legenden – ”skogens konge” Magne Lystad, vars orienteringsteknik var långt före sin tid. Magne var den första segraren individuellt i det första EM/VM i Löten 1962. Magne höll till i Västvärmland under delar av året då han jobbade som skogsarbetare och tränade med västklubbarna.

Orientering började farsan med i Sälboda GOIF där orientering var stort på 40 och 50-talen. Orienteringen överhuvudtaget var en idrott som många höll på med på den tiden. Han satsade hårt som junior på orientering och det var ibland dubbla dagspass som skulle avverkas och formen började växa fram men tyvärr bröt han fotleden under denna tid och fick problem att fullfölja planerna. Dock satte han ett löprekord i det militära som ingen förr hade klarat och det var i 20 km terränglöpning med en sprängmina på ryggen. Många löpare hade varit vassare på väglöpning men några kilos extravikt klarade de inte av. Tiden var nästan 5 minuter snabbare än det tidigare rekordet. En sprängmina var inte helt enkel att springa med och i duschen efteråt sved det till något oerhört på ryggen har jag fått berättat då han blivit skinnflådd av minans friktion mot ryggen.

Senare upphörde Sälboda GOIF´s orientering, främst pga. ledarbrist och bristande ekonomi. Farsan har berättat att ibland spelade orienterarna i Sälboda träningsmatch i fotboll mot fotbollslaget och ibland vann orienterarna som förmodligen orkade mera i andra halvlek.

Farsan och flera av de andra orienterarna i Sälboda fortsatte sedan i Gunnarskogs IK. Där det blev en del kavle (stafett) framgångar tillsammans med bl.a. vinter- Olympiern John Guttke och orienteringslegenden John ”E” m.fl. Värmlandskavlen som var riktigt stor och med många vassa orienterare på startlinjen vann man några gånger. Blev även en del skidorientering på vintrarna där man nådde en del framgångar.

Blev efter Gunnarskogperioden klubbyte till Arvikaklubben OK Jösse där han ex. sprang riktigt bra på veteran-SM så det blev ett guld efter ett mycket bra lopp där han var flera minuter före tvåan. Var tufft att vinna klassen den gången skall sägas då gamla världsmästare fanns med som fortfarande tränade mycket och brutalt hårt. Under den här tiden var farsan riktigt uthållig och stark i tunglöpt terräng. Om jag inte minns helt fel har han även ett SM-silver från året efter och något SM-brons. Kanske var det under dessa år som han var allra bäst tränad utifrån åldern om man får tro vad han har sagt själv. Minns hur han sprang då och det var inte ens många seniorer som hängde med på långa sträckor i skogen där terrängen var tung. Men kanske gjorde konkurrensen att han var tvungen att ha kapacitet då han tävlade mot folk som t.ex. Norske veteranorienteraren Slungaard vilken gjorde under 2,30 på marathon då han var en bit över 50 år.Debuten i fjällorienteringens hårda mytomspunna patrulltävling över tre dagar i Jämtland/Härjedalen blev det 1986 och det blev där seger i första försöket tillsammans med Kjell Green från Kils OK i 45-klassen. Det var hela 71 patruller?! tillstart, också då med f.d. världsmästare i startlistorna och andra kända, starka löpare. Som nämnde norrmannen Slungaard. Lite skillnad mot nu kan man nog säga då samma klass eller H21 på sin höjd kanske lockar runt tio patruller. I fjällorienteringen blev det sen ett antal klassegrar med en del andra löpare men mest tävlingar och även segrar blev det med starke västgöten Alvar Andersson som då var grym att springa i skogsterräng. Detta var en tävling som passade farsan. Fjällorienteringen och det runt omkring där har jag fina minnen från då jag som liten fick vara med och följa loppet varje år. Min mamma gillade också fjällen väldigt mycket. Det var nog faktiskt där jag själv fick infallet att man nog skulle börja köra lite hårdare med orientering och långa terränglopp så småningom när jag slutade med bollsparkandet. Hylte OK:s paradtävling, Sydsvenska 2-milen som arrangerats mer än 60 gånger var också en tävling där han vann fler gånger. Det passade onekligen farsan bra att springa långt i tuff skogsterräng.<!–
WriteFlash('’);
//–>En massa prestationer utöver det vanliga har han alltså gjort under en lång tidsperiod men det bästa är nog all inspiration han har gett till andra utan att veta om det själv. Numera är det Västvärmlands OK som gäller för pappa. Senast i år vann han KM. Med ett blodvärde som knappt fanns efter ett halvår på cellgifter. Själv skulle jag nog inte ens kommit upp ur sängen med detsamma.

Om jag blir hälften av den far som han är och har varit genom alla år när jag själv får barn, så vet jag att mina barn har det riktigt bra!

Fick köpa mig en ny klocka. Den gamla hade gett upp. Blev en äventyrsklocka.

http://www.casio-europe.com/se/watch/sports/prg-240-1er/

En massa funktioner men hur ska den klara julaftonsturen? Förra vintern var det -25 natt till julafton på skogen och klockan klarar -10? Så länge den sitter på armen är det ingen fara men om man ska mäta den rätta temperaturen så går det inte. Kasst av en dyr klocka. Inte ens den svindyra modellen av samma typ av klocka lovade de klara mer än -10.

Den kommer åtminstone sättas på prov.

Kom på att jag även köpt nytt tält efter att det gamla börjar ramla isär.