Ett litet referat från en annan gång jag spelade match mot Åmotfors. 1995 tror jag det är. 28 år (!) har gått sen den matchen. Örnen i div 4 och Åmotfors var ett bra div 5 lag.
Nästa helg på söndag klockan 11:00 är det seriefinal mot Åmotfors IF i div 6 fotbollen. Vi i Mangskog SK har gått bra på slutet och gjort några fina matcher, och själv kände jag mig pigg i benen borta mot Slottsbron där vi vann med 4-0.
Tyvärr fick vi vår mycket duktige anfallsspelare Tobias Ingman skadad på förra matchen så han kan inte vara med mot Åmotfors och seriefinalen. Otur och tråkigt för laget då han såg pigg ut fram tills skadan.
Vi får väl försöka avsluta säsongen på ett bra sätt och göra en bra sista match. Vore roligt om vi fick till spelet. Våra ambitioner före säsongen med ett träningspass i veckan var kanske inte att spela ihop över 40 poäng och slåss om seriesegern, även om vi visste att när vi spelar så som vi kan och vi låter bollen göra jobbet så är vi bra.
Att vara 46 år och kunna kriga hårt på mittfältet och göra bra matcher mot betydligt yngre motståndare i sina bästa år känns otroligt bra, men det här är nog sista säsongen som jag spelar regelbundet. Tror inte jag är helt fel ute när jag skriver att det nu alltså är 31-32 år sedan jag gjorde min första seniormatch. Nu kan det alltså bli min sista seriematch i helgen. Nästa år ska jag försöka träna fotboll ibland, när det passar mellan arbete, politik, barn, hundar och katter men det är kanske tveksamt om det blir några fler matcher som senior.
Motionen handlar om att kommunen ska bistå med att sätta upp en minnesplakett utanför butiken Sveders herr på Kyrkogatan i Arvika, som fungerade som en viktig motståndscentral då Norge ockuperades av nazisterna. I lokalen planerades uppdragen som kom både från Norge och den norska exilregeringen i London.
Text från motionen:
”Sveders herr i Arvika hade en stor betydelse för norska motståndsrörelsen under ockupationen av Norge 1940–1945. Butiken låg strategiskt bra till på den viktiga sträckan mellan Oslo – Stockholm. Butiksägaren Helmer Sveder var en hedersman som de norska motståndsmännen litade fullt ut på, och här fick de på olika sätt hjälp och stöttning i kampen mot nazisterna som ”stulit” deras land. I butiken planlade de lokala motståndsmännen Helmer Sveder, Östen Nilsson och Arne Nilsson med flera sina insatser. Alla tre nämnda fick efter kriget fina utmärkelser för sina insatser för Norge – men det hade de ingen aning om vid den här tiden. De bara agerade och gjorde det som krävdes för att hjälpa broderfolket och sina vänner i Norge, som de exempelvis lärt känna genom idrotten. Att ge stöd och hjälp till norrmännen var dock ingen enkel uppgift, nazister och tysksympatisörer fanns överallt. Även i Arvika.”
På dagen för 77 år sedan tilldelades vår skolbusschaufför i Gunnarskog – Arne ”i Korstan” Nilsson, Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj (den 13 september 1946) för sina insatser för Norge under kriget;
”for store fortjenester av Norges sak under krigen”.
Kanske ett passande datum att släppa ett försök att göra en artikel som handlar om Arne den här tiden (PDF):
En historisk diskussion uppstod på nätet då flera har läst den nya boken om Allan Manns öden och äventyr (Allan Mann : svensken som stred mot Hitler och Stalin), där Arvika är omnämnt som en viktig knutpunkt för norska motståndsrörelsen på den Svenska sidan. Allan Mann var bara 18 år 1939 och hade inte ens mönstrat när han reste som frivillig till det finska vinterkriget. Den unge elitidrottsmannen blev ordonnans i den svenska frivilligkåren. Allan hade knappt hunnit hem från Finland förrän tyskarna överföll Norge. Några dagar senare var han där. I boken omnämns Arne Nilsson.
Denne Arne som omnämns i boken är alltså samma glade Arne i Korstan som körde oss barn på Järvenskolan eller Tväruds skola i skolbussen, eller till badhuset och när vi blev lite större i ungdomsåren till parkhallen i Arvika på dans. Eller till Tvällens festplats. Listan över de gånger vi åkte med Arne i Korstan kan göras nästan oändligt lång. Jag kan fortfarande minnas, fast det är omkring 35 år sedan, hur det lät och kändes när han frikopplade bussen i backen ner mot Rackstad när vi närmade oss Arvika. Resorna till Arvika folketspark var en höjdare. Hur alla kom med hem igen känns idag helt osannolikt men Arne kunde man lita på. Arne lämnade ingen. ”Leave No Man Behind”.
Vad få visste då eller pratade om var att vi åkte med en riktig hjälte. En svensk krigshjälte. Visste någon som åkte med honom då detta? Frågade min kamrat som varit i Försvarsmakten i stort sett hela sitt vuxna liv och är uppväxt i grannbyn där Arne levde och verkade, om han kände till detta, och kamraten nämnde att de äldre pratat lite vagt om det nån gång men han visste inga detaljer.
I boken om Allan Mann framkommer att Allan i oktober 1941 träffar de lokala motståndsmännen Helmer Sveder, klädhandlare, bankdirektören Östen Nilsson och taxichauffören Arne Nilsson. Motståndscentralen finns i källaren hos Sveders herrekipering mitt i Arvika.
Här kommer en kort beskrivning av Arnes uppgift under kriget:
Arnes uppdrag var att svara för transport av kurirer och paket mellan Arvika och gränsen. Motståndsmännen Allan Mann, Max Manus och Gunnar Sønsteby ”kodnamn Nr 24 / Kjakan” ska bla. ha åkt med Arne. Ofta användes en kurirrutt som gick över Håkerudtomta (ligger på Austmarka ett stenkast från gränsen nordväst om Kyrkskogen och ett centrum för kurirverksamhet). Håkerudtomta, blev ett nav på den mycket viktiga postvägen mellan Oslo och Stockholm som kallades ”Stockholmsruta”. En rutt som leddes av Gunnar ”Kjakan” Sønsteby (1918-2012) och var central för Special Operations Executive (SOE). Sønsteby är den norska medborgare som blivit mest prisad för sina insatser under kriget. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Dessutom har han mottagit Presidential Medal of Freedom, den högsta civila utmärkelsen i USA, som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt så här om den viktiga kurirrutten: For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her, sa Sønsteby i et intervju med NRK i 2004.
Ett skäl till att denna gränsövergång aldrig avslöjades var begränsning i antalet kurirlinjer som fick passera här. Den geografiskt närmsta basen var Arvika. När freden kom hade många hundratals kurirer/agenter och medhjälpare passerat gränsen mellan Sverige och Norge med många tusen paket och andra försändelser till och från London och Exilregeringen. Arne ”i Korstan” Nilsson var en verklig hedersman och viktig person för denna verksamheten. När jag tänker på det här borde Arne fått mer uppmärksamhet kring sina insatser när han levde. Tänk om fler hade vetat. Vår busschaufför var en äkta hjälte som gav stöd till våra grannar när det brann i hela Norge. Även Arnes mamma, Ester Nilsson hjälpte kurirer/motståndsmän under hela kriget med bland annat mat och husrum och kallades av norskarna för; ”Mor Nilsson”.
Arne tilldelades Kung Haakon VIIs Frihetsmedalj den 13. september 1946 för sin insats för Norge under kriget.
Fick häromveckan reda på att vår klasslärare från mellanstadiet, på Järvenskolan i Gunnarskog, Jan Lönnfjord, hade somnat in i en ålder av 71 år. Riktigt ledsamt besked att få.
Bilder från skolresa till Stockholm åk 6. Klassföreståndarna Jan Lönnfjord och Thomas Falk. Foto: Jessica Björkäng
Jan fick tillsammans med Thomas Falk hastigt ta över klassen då vår ordinarie klassföreståndare, Helge Backlund (orienterare, OK Jösse) helt oväntat avlidit. Enligt uppgift hände det under sommarlovet och måste alltså ha varit 1989. Var en stor chock för alla men kanske extra för mig då jag gillade Helge och framförallt kände honom privat genom orienteringen.
Jan var en bra lärare med glimten i ögat. Vi hade honom också som ämneslärare i högstadiet. Väldigt snäll som person, men kunde också vara riktigt hård om det behövdes. När han hade sådana energifulla elever som exempelvis undertecknad fick han inbland ta i ordentligt. För det behövdes. Ena dagen vinnare av skol-KM i ex. orientering och nästa dag något hyss. Vad jag minns hade vi våra duster, men efteråt var vi alltid goda vänner igen. Fick höra från Jans son då jag beklagade sorgen, att Jan hade berättat för honom om mig och gamla tider på Järvenskolan. Blev rörd när jag hörde detta. Bilderna är från en skolresa till Stockholm i årskurs 6. Var första gången jag besökte Sveriges riksdag och det var Jan och Thomas som ordnade resan. När jag ser tillbaka känns detta lite extra speciellt då jag idag är engagerad i lokalpolitiken i Arvika. Har ett minne av att vi på skolresan tog flyget Karlstad-Stockholm. Första flygturen för mig. Fantastisk tid. Järvenskolan låg i framkant och var före sin tid, tänk bara på det här med tema friluftsliv som vi hade i högstadiet är ju något som idag 30 år (!!) senare kommer upp som något som är bra för alla. Det visste de för 30 år sedan på Järvenskolan.
Jag och Jan träffades också när jag blev äldre genom jobbet när jag arbetade på fritidsgården Hugo och i studierummen på Centralskolan i Arvika. Och på senare år pratade vi alltid när vi träffades, och jag minns hur han berömde mig för att jag stod upp så när det gällde överförmyndarskandalen trots alla försök att ”tysta” mig från kommunens sida. Berättade för honom att historien egentligen var mycket värre än det som hade framkommit i media. Det hade han redan förstått sa han då. Jan var en klok man. Kommer sakna Jan. Mycket! Arvika har förlorat en fin människa och omtyckt lärare.
Stort tack till min förre klasskamrat Jessica Björkäng för bilderna.
Sverige har en stark ställning som Finlands närmaste bilaterala partner i försvarssamarbete. Samarbetet mellan länderna utvecklas utifrån en lång historia, gemensamma värderingar och många olika förbindelser. Finland och Sverige bedömer sin säkerhetsmiljö i stort sett från samma utgångspunkter.
Norden är en fantastisk del av världen som är värd att försvara.
2014 undertecknade de dåvarande försvarsministrarna i Sverige och Finland en formell handlingsplan för fördjupat försvarssamarbete mellan länderna. Målet med försvarssamarbetet mellan Sverige och Finland är att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen.
Samarbetet har fördjupats i flera steg under de senaste åren.
En trepartsförklaring om fördjupat försvarssamarbete antogs i september 2020 mellan Finland, Sverige och Norge. Finlands försvarsminister Antti Kaikkonen, Norges försvarsminister Bjørn Arild Gram och Sveriges försvarsminister Pål Jonson undertecknade sedan en uppdaterad avsiktsförklaring i Oslo den 22 november 2022.
Dessutom har Finland, Sverige och Förenta staterna ett tätt trilateralt samarbete.
Inlägget ovan delades på Facebook 22 oktober 2019. Några kommentarer av att det inte alls var så utan det skulle vara ”Fake News…” eller ”Det är dock inte Ryssland, det är USA. Sverige är en puppet nation för USA. Ryssland har vi inget att oroa oss över.” Vad ska man säga? Intressant i vart fall att KGB´s propaganda från deras gamla instruktionsmanual gick igen i kommentarsfältet; att helt enkelt måla ut USA som den största faran.
Lyssna i videon nedan vad Gudrun Persson, forskningsledare Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) , säger om Fredlig samexistens mellan Ryssland och Europa– är det möjligt?
Den här texten från Anders Dybelius vid Jönköpings Universitet är också mycket läsvärd för en sammanfattning av Rysslands historia när det gäller statlig våldsanvändning:
”Ryssland – en annorlunda historia Våld, våld och våld – igår och idag!”
Värt att lyssna även på Säpo-chefen Charlotte Von Essen som uppmanar till ”särskild uppmärksamhet” inom tre olika sektorer: ”- Det handlar om telekommunikation, elförsörjning och transporter av kritisk materiel.”
Sven och min storebror Per-Anders, troligen efter vandring till sjön Gunnern och Vårforsen.
Sven Lidberg (1934–2007) som bodde i Säterud, Gunnarskog, var vår närmaste granne när jag växte upp. Sven var speciell – på mer än ett sätt – och gav oss barn/grannar många roliga minnen. Mitt första minne av Sven är när han bjuder oss på dricka utanför hans hus. Champis, sockerdricka eller Trocadero var det jag minns som fanns att välja på. Sven var stamkund och handlade ofta på ”Koppra” (Gunnarskogs Kooperativa Handelsförenings affär) i Sälboda och i skottkärran körde han sin drickaback. Drickan var till oss barn, förutom några lättöl som han köpte till sig själv. Det säger en del om hans omtänksamhet. Ofta satt vi på hans trapp och pratade. Om allt. Högt och lågt. Sven berättade om allt möjligt; om hembygden, om djur och natur och om gammaldags jordbruksliv.
Sven berättade också om tyskarnas angreppskrig med bland annat Messerschmitt Bf 109, ett tyskt jaktplan som användes under andra världskriget. Det var nog i de här samtalen på trappen hos Sven jag först fick förståelse för att det är viktigt att Sverige har ett starkt försvar. Även framtida intressen för underrättelseanalys startade kanske här. Var nog cirka 8-9 år när Sven visade mig en medalj han fått under hans värnplikt på 1950-talet. Det var vad jag minns Arméns Kulsprutemärke, i silver. Sven var mycket intresserad av andra världskriget och historierna därifrån. Han läste oerhört mycket om kriget och hade stor kunskap. Även om sådant som inte var så välkänt för allmänheten. Minns att han berättade om Arne i ”Körstan” och hans insatser under andra världskriget. Det var intressant och lärorikt att lyssna på. Sven tyckte det var väldigt bra när jag långt senare gjorde min värnplikt. Han var intresserad av vilka vapen vi använde och hur utrustningen fungerade. Sven var en förespråkare för att Sverige skulle ha ett mycket robust försvar.
Sven levde enkelt. Han hade endast utedass, och eldade i en kamin i köket. Förstärkte värmen med ett värmeelement när det var som kallast. Värmde tegelstenar och hade i sängen som värmekälla. Hade ingen telefon. Det verkade som han ville ha det så. När han behövde ringa kom han till oss och lånade vår telefon. Ofta ringde han till biblioteket och lånade om böcker han hade lånat eller så var det mediciner han behövde ha nya recept på. Sven hade Parkinsons sjukdom, en nervsjukdom som gör att hjärnan får svårt att kontrollera nervsignalerna som styr rörelserna. Sven hade sjukdomen i många år, och vad jag minns sa han att den hade kommit efter att han varit med och hjälp en granne med att köra in höskörden på 1970-talet. Sven bodde ensam i sitt hus sedan 1976 då hans mor Olga hade dött. Hans far hade dött tidigare, 1971 så han hade ingen annan nära familj.
Söndagspromenader till Gunnern och Vårforsen.
En tradition Sven hade var att gå till Gunnern och Vårforsen. När jag var liten kändes som det var en jättelång skogstur. Bilden längst upp i inlägget är nog tagen när min bror Per-Anders varit med Sven till Vårforsen. Vid Gunnern kunde man se till Gunnarskogs kyrka och det var något Sven brukade tala om nere vid Gunnern. Det var en fantastisk ”storskog” på vägen som var spännande. En gammal gran på vägen brukade Sven klappa om. Sven var en sann naturvän och uppskattade vacker gammelskog och djur. Varje vecka lade han ut mat till rävarna vid en speciell plats i Ängshaget. Att få vara med på dessa för oss barn strapatser var nyttigt, på många sätt. När jag tänker tillbaka så var nog det här en av anledningarna till att jag själv trivs väldigt bra i naturen.
Sista 8-10 åren Sven levde bodde han på Gunnebo äldreboende i Stommen Gunnarskog, men han ändrade aldrig adressen dit vad jag förstod så Per-Anders och farsan var dit med posten. Han följde med i tidningarna och hade god koll på de tävlingar man deltog i. Så det var roligt att höra att han hade koll på en när man hälsade på.
Tacksam över alla goda minnen jag fått från min granne Sven.
Hoppas du hittar något som intresserar dig. Tidigare innehöll inläggen på bloggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använd ett vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft. Var och en ansvarar för sina egna kommentarer. I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
