Det här är något jag tycker är viktigt. Att redovisa för kommuninvånarna vilka frågor man jobbat med. Transparens och ansvarsskyldighet är grundläggande principer i vårt demokratiska system, och det är avgörande att invånarna är informerade om de beslut och åtgärder som påverkar deras vardag. Tyvärr verkar jag vara ensam om att skicka ut en sådan rapport bland lokalpolitikerna i Arvika.
Arvikapartiet vill att politiken ska vara öppen och transparent så att kommuninvånarna kan följa den demokratiska processen. Det är genom att vara vaksamma och engagerade som vi kan säkerställa att våra demokratiska värderingar och rättigheter upprätthålls.
Arvikapartiet uppmanar alla att fortsätta engagera sig och bidra med sina åsikter och idéer.
I en historisk omröstning nyligen beslutade Arvikas kommunfullmäktige att det kommer sättas upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal. Plaketten ska hedra familjen Grundels modiga insatser under andra världskriget, då deras hem fungerade som en motståndscentral för norska motståndsmän och sabotörer.
Här kan ni se debatten om motionen om att sätta upp en minnesplakett vid familjen Grundels tidigare bostad på Rosendal – som var en motståndscentral under Nazitysklands ockupation av Norge.
Barnbarnet till Robert och Signe, Ulla Grundel fick chansen att tacka fullmäktige i talarstolen. Mycket känslosamt, det talet säger allt som behöver sägas. Kändes hur stort som helst. Värmde så otroligt i hjärtat!
6. Motion om Grundels motståndscentral på Rosendal (ArvP) 2:10:57
23. Ulla Grundel 4:15:46
Det var svårt att få fram orden, och det stakade sig när jag höll mitt anförande. Efter allt jag läst om denna historia och det fina mötet jag hade med Jan Grundel (född 1933) som bara var 8-9 år när han hjälpte till i motståndsarbetet. Jag har även besökt huset de bodde i, som är mycket välbevarat, och varit på Signe (1905–1974) och Roberts (1898 -1962) grav vid Mikaelikyrkan. Jag har också pratat med äldre människor som minns Signe och Robert och beskriver dem som otroligt snälla människor, precis den uppfattning man fått när man läst om dem. Det känns som om jag nästan har lärt känna dem under detta mycket intressanta arbete.
Här är vad jag planerade att säga i kommunfullmäktige. Talartid är 3 minuter. (vissa ord fick jag inte fram – det kom nära och blev känslosamt):
Att lyfta fram viktiga historiska platser bidrar till att bevara det lokala kulturarvet till kommande generationer.
Det är omöjligt att inte bli djupt berörd av familjen Grundels mod och engagemang. Deras hem som blev en motståndscentral under krigsåren var inte bara en plats för strategisk kamp mot nazismen, utan också ett hem fyllt av mänsklig värme, omsorg men även ett stort personligt risktagande. Värmland var under kriget gränszon och blev från den 25 april 1940 skyddsområde inom vilka inga utländska medborgare fick vistas.
I början av mina efterforskningar till denna motion misstänkte jag att en del av norskarna som fick skydd hos Grundels tillhörde Osvaldgruppen. Fick sedan detta bekräftat. Denna grupp bidrog mer än några andra motståndsgrupper till att bryta de passiva stämningar som rådde bland den norska befolkningen i början av den nazityska ockupationen, och visade att det var rätt att göra aktivt motstånd. De genomförde fram till sommaren 1944 minst 109 aktioner och 35 av gruppens medlemmar förlorade livet i kampen.
Tänk er att få hemmet förvandlat till en fristad för norska motståndsmän som hade med sig vapen, och mängder av sprängmedel för sabotageaktioner mot nazisterna. Familjen Grundel gjorde detta med en orubblig tro på rättvisa och mänsklig värdighet. De visade ett enastående mod och medmänsklighet. Med nazisternas skuggor ständigt lurande i närheten, gav de skydd och hopp. Det är sådana handlingar som återställer tron på mänskligheten i de mörkaste av tider.
Att hedra familjen Grundel med en minnesplakett är inte bara att markera en plats på en karta; det är att erkänna en del av vår lokala historia här i Arvika, ett monument över uppoffring och kamp för friheten. Det är att påminna oss alla om att det finns modiga själar som vågade stå upp mot ondskan och att deras handlingar gjorde skillnad!
En minnesplakett skulle även inspirera kommande generationer till att förstå värdet av mod, medmänsklighet och engagemang för rättvisa. Den skulle vara en påminnelse om att även i de mörkaste stunder kan det finnas ljus och hopp genom osjälviska handlingarna av en familj.
Nu till det praktiska.
I tjänsteskrivelsen står sammanfattningsvis att;
det är en privatbostad i slutet av en återvändsgränd och det är olämpligt att leda människor till en besökspunkt utanför en privatbostad på en återvändsgata, då det kan påverka de boende negativt.
Men man behöver inte alls åka till återvändsgatan för att besöka platsen. Söderut och västerut är det som en stor park med enstaka träd och gatan söder om huset har flera besöksparkeringar (4h) och andra möjligheter att parkera. Och i denna park skulle minnesmärket kunna sitta med en pil som pekar mot huset. Går en jättefin grässtig där. Allt detta är kommunens mark. Hur bra som helst och huset ser ännu häftigare ut från den sidan. Mer som det såg ut förr då allt detta var skog och inga andra hus fanns runt omkring. Det här är en speciell plats, och huset är sig ganska likt från gamla foton jag fått se.
Ja, jag har både varit inne och utanför huset som ni förstår. Och jag fick där tag i unikt propagandamaterial – från 1943 – och jag har det med mig här, det här mäktigt på riktigt, det står på framsidan*: ”Hvorledes man behandlar frostskader, OSLO 1943” för att inte väcka uppmärksamhet, men i texten inne i dokumentet står något helt annat. Dessa och andra liknande dokument smugglades i tusentals från Grundels vidare in i Norge som en del av motståndsrörelsens ansträngningar att motverka nazisternas inflytande och stärka moralen hos den norska befolkningen och uppmuntra till motstånd och samarbete med de allierade.
Jag har även med mig en kopia från en artikel från 1990. Mannen i mitten, Gunnar Sønsteby, är Norges mest dekorerade medborgare genom alla tider. Han har fått statyer, utmärkelser, dokumentärer, böcker osv osv efter sig. En ny spelfilm om Gunnar hade premiär i Norge förra veckan.
Metallarbetaren, Robert Grundel, som är mannen till höger i artikeln skulle inte ens kunna få en liten skylt om vi här inne ska följa förslaget till beslut.
Jag är övertygad om att Arvika kommun kan bättre. Om man bara vill. Vi ska inte vara omöjliga Arvika, vi ska vara möjliga Arvika. Flera Arvikabor har redan varit och tittat på huset sedan de läst min motion och tycker detta borde uppmärksammas mer. Kan för övrigt nämna att en lärare på en gymnasieskola i Arvika ville använda en del av texten i motionen på undervisningen i skolan.
Dennes kommentar säger det mest tycker jag: ”Detta är dyngmäktigt. Tusen tusen tack för materialet!”
Avslutningsvis.
Att sätta upp en minnesplakett vid Grundels motståndscentral i Rosendal är ett viktigt steg för att bevara och hedra en betydande del av Arvikas historia. En handling som kombinerar respekt för det förflutna med engagemang för framtiden, och det är en påminnelse om de uppoffringar som gjordes för att skydda friheten. Således bör Arvika kommun givetvis gå vidare med detta initiativ för att säkerställa att denna viktiga del av vår historia aldrig glöms bort!
Tack för ordet!
Efter 80 år får familjen äntligen den hyllning de borde ha fått för länge sedan. Signe, som dragit ett tungt lass under krigsåren med att få fram mat och förnödenheter till alla dessa gäster, hade skulder kvar ända tills hon gick bort 1974, på grund av all mat hon handlade på kredit till motståndsmännen under krigsåren.
Jag skrev en insändare om osund konkurrens (kommunal säljverksamhet) och fick ett svar där man lovade att arbeta mot detta problem. Det är naturligtvis positivt att frågan uppmärksammas och att det finns en vilja att agera. Men jag tror det först när jag ser konkreta åtgärder och resultat. Det är viktigt att vi inte bara får löften, utan att vi också ser verkliga förändringar som förbättrar situationen för alla företagare som drabbas av osund konkurrens.
På det senaste kommunstyrelsesammanträdet lyfte jag och Arvikapartiet två viktiga initiativärenden som syftar till att öka transparensen och förbättra kommunens rykte.
Första Initiativet: Fullständig Presentation av Bevisuppgift
Arvikapartiet yrkade att kommunstyrelsen ska få tillgång till fullständig information om innehållet i Robin Dahléns bevisuppgift. Partiet anser att denna bevisuppgift är mycket övertygande och kan påverka utgången av målet vid Värmlands tingsrätt. Genom att presentera bevisuppgiften i sin helhet för kommunstyrelsen, hoppas Arvikapartiet att delegaterna ska kunna fatta välgrundade beslut om vilken bevisning som ska åberopas av kommunen. Arvikapartiet betonar att det finns en stor risk för att kommunen förlorar målet, vilket skulle innebära ekonomiska pålagor och skada kommunens rykte ytterligare. En av Sveriges största morgontidningar, Svenska Dagbladet, har tidigare kritiserat Arvika kommun för dess agerande mot Robin Dahlén. För att undvika en förlust och försöka återupprätta kommunens rykte, föreslår Arvikapartiet att kommunen omprövar sin hållning och inleder förlikningsförhandlingar.
Tyvärr ville man inte veta och kommunstyrelsen avslog ärendet. Skrämmande att inte vilja ta del av informationen. Endast Arvikapartiet och SD yrkade bifall.
Initiativärende: Näringsliv och Restaurang Skeppet
På kommunstyrelsens sammanträde den 13 augusti 2024 lyfte jag och Arvikapartiet också ett initiativärende som fokuserar på näringslivet, specifikt den kommunägda Restaurang Skeppet vid Arvika Näringslivscentrum.
Kommunstyrelsens Beslut blev: ”Kommunstyrelsen beslutade att kalla VD för Arvika Lokal och Mark AB samt VD för Arvika Näringslivscentrum till ett kommande sammanträde för att informera om verksamheten.”
Initiativ visar vår vilja att granska och förbättra den ekonomiska situationen för kommunägda verksamheter. Det är verkligen viktigt att granska kommunägda verksamheter för att säkerställa att de drivs effektivt och ansvarsfullt. Och framförallt att de inte utövar osund konkurrens mot kommunens näringsliv. Genom att ställa frågor och kräva transparens kan man identifiera problemområden och arbeta mot förbättringar.
”Troll” nämndes 31 gånger i debatten inför EU-valet 1.
Det är enkelt att distansera sig och ta avstånd från de så kallade “trollen” på internet, för de finns överallt. En del av trollen verkar från främmande makt. En del har kopplingar till politiska partier. SDs representanter i Arvika borde också tagit ett tydligare avstånd från metoderna 2. Arvika Nyheters Ledare beskrev det på ett klokt sätt;
”SD i Arvika fick chansen att ta avstånd – men tog den inte.SD i Arvika har som andra partier bra människor på sina stolar och det hade varit ett fint tillfälle om de visat det i skuggan av debatten i huvudstaden. Om de överraskades lika mycket som oss andra av trollfabrikerna kunde de ha reagerat för att skydda sitt rykte. Anonyma konton som driver hatkampanjer med inslag av rasism är smutsigt och ovärdigt ett riksdagsparti. Det handlar om respekt för vår svenska demokrati och det demokratiska samtalet.”
För allmänheten är det viktigt att förstå att liknande påverkansoperationer definitivit inte är något nytt. Sådana har pågått under lång tid och har historiskt sett involverat olika politiska partier. Vänsterpartiet och Socialdemokraterna 34 kan nog sägas varit de som stuckit ut i sammanhanget. Vänsterpartiet (tidigare SKP, VPK) som fick stöd och inflytande direkt från Sovjetunionen är nog så att säga i en egen ”division”.
Politiska operationer är ofta komplexa och kan ha djupa rötter i politiska strategier och kampanjer. Det är viktigt att ha en kritisk och informerad syn på dessa frågor för att fullt ut förstå deras inverkan och syfte.
Något att fundera på när det gäller en hel del politiker är också; när det rånas och mördas, hus och villor sprängs, och det skjuts vilt med automatvapen på gator och torg så att helt oskyldiga drabbas. Rysslands har invaderat ett annat land, och de begår dagligen krigsbrott och vidriga övergrepp mot folkrätten osv. Islamister och kriminella gör att bostadsområden inte är säkra att vistas i 5 enligt Säk. Det går alltså att räkna upp hur mycket som helst som vi borde lägga ”krutet” på. Trots allt detta är det SDs skumma figurer på nätet som verkligen väckt liv i debatten i Sverige. Då ska det minsann kallas till pressträffar, krävas ändrad lagstiftning och diverse utredningar från Säpo. Det kanske finns annat som de kan gå fram lika hårt på om de vill vara trovärdiga.
En del i vårt land tycks ha tappat allt rimligt förstånd – och då är det sannolikt detta som är syftet…
Sovjetiska Kominterns kommandocentral i Arvika
Kominternagent från Arvika uttalar sig. (utdrag från arkivhandlingar).
De allra flesta Arvikabor har ingen aning om att en av Sovjetiska Kominterns kommandocentraler i Sverige låg i Arvika. De sysslade verkligen med påverkansoperationer – och började redan på 1930 och 40-talet. Komintern, som också kallades Tredje Internationalen, skapades i Moskva 1919, som en sammanslutning av kommunistpartier. Syftet var att sprida världsrevolutionen. På det konstituerande mötet deltog kommunister från ett trettiotal länder, bland annat en representant från Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (som senare tog namnet Sveriges kommunistiska parti, SKP). Det kominterntrogna SKP bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna. Detta namn hade det sedan till 1990 då ”Kommunisterna” ströks och det nya namnet blev Vänsterpartiet.
Intressant artikel med fd. Kominternagent
Komintern möjliggjorde för det sovjetiska kommunistpartiet att ekonomiskt stödja sina utländska systerpartier och samordna olika former av konspirativ och subversiv aktivitet i andra nationer. Kort efter dess etablering kom Komintern att fungera som en gren av den sovjetiska underrättelsetjänsten i praktiken. Stalin avvecklade Komintern under 1943, sannolikt som en diplomatisk åtgärd gentemot de brittiska och amerikanska allierade under kriget. Vid denna tidpunkt hade organisationen redan försvagats betydligt och minskat i omfång på grund av de stora utrensningarna under terrorn, till den grad att den i praktiken hade upphört att fungera. Trots upplösningen av Komintern ökade Sovjetunionens inflytande och stöd till kommunistiska partier och diverse organisationer 6 i andra nationer, men under andra beteckningar. Ryssland övertog sedan arbetsmetoderna och vi kan se dem tydligt även idag…
Blev ett enhälligt bifall i kommunfullmäktige till motionen om minnesplakett för Arvikas motståndsmän när Norge var ockuperat. Kändes stort, och det var verkligen på tiden att dessa personer uppmärksammas för deras otroliga insatser.
Bakgrunden till motionen
Första gången jag hörde talas om de lokala motståndsmännen i Gunnarskog och Arvika; Arne Nilsson, Helmer Sveder och Östen Nilsson med flera som under andra världskriget var agenter för Norge, var genom min före detta granne Sven Lidberg. Han hade många intressanta historier att berätta och kunde väldigt mycket om andra världskriget. Som barn satt jag i timtal på hans veranda under sommarkvällarna och bara lyssnade på hans berättelser om kriget. Det gjorde intryck, men som barn tänkte man inte precis på vad det här innebar. Efter jag gjort värnplikten förstod jag däremot bättre vilka otroligt betydande insatser de här personerna hade gjort för det norska folket. Värnplikten var nyttig och gjorde mig på många sätt till en mognare person. I min årskull var vi 36 903 värnpliktiga som ryckte in – att jämföra med idag när det låter som det skulle vara problem att få ihop max 10 000.
ExfillTransportUtan spaning ingen aning
När jag senare blev anställd i Försvarsmakten, på regementet i Karlsborg, kom händelserna i Arvika och Gunnarskog under kriget närmare. De norska motståndsmännen som många ggr hade varit i Arvika under kriget, hade nämligen – flera gånger – besökt regementet i Karlsborg och föreläst för jägarsoldaterna om deras erfarenheter under ockupationen.
Honnör för motståndsmännen
Bjarne Holth-Larsen var en av dem som var flera gånger i Karlsborg. Kan berätta om den gången när han för 33:e året i rad är i Sverige för att hålla föredrag. Bjarne berättar för de nyfikna och intresserade svenska elitsoldaterna i Karlsborg om det illegala arbetet och hur illa ute Norge var under ockupationen. Han visar upp material från kriget. Falska pass, illegala tidningar och vapen. Dagen efter ska hela Fallskärmsjägarkompaniet hoppa fallskärm i närheten av Karlsborg. Bjarne och hans vänner från Norge får en inbjudan om att åka med upp i ett av flygplanen vilket de självklart tackar ja till. När de kommit upp i höjd känner Bjarne den kalla luften slå emot ansiktet när dörren till flygplanet öppnas. Fallskärmsjägarna börjar hoppa, en efter en. Bjarne betraktar skärmarna som svävar nedåt – 43 år tidigare gjorde han själv sitt första fallskärmshopp. Flyget tar en stor lov bortåt. Efter en stund kommer de tillbaka och flygplanet går ner i höjd, och de tre norrmännen får ett besked; se ut! Bjarne kikar ut och upptäcker att alla de omkring 100 svenska Fallskärmsjägarna som nyligen hoppat står uppställda i givakt nere på en myr. De tittar upp mot flygplanet och gör honnör.
De flesta av Bjarne Holth-Larsens 47 gränspasseringar under ockupationen gick över kurirrutten som han själv satte upp; Oslo – Kongsvinger – Åbogen – Håkerudtomta – Bortan – Allstakan – Gunnarskog – Arvika – Stockholm.
Delar av deras historia och det som utspelade sig i Arvika under den här tiden har också beskrivits i diverse böcker genom åren.
Nämnas bör böckerna; De glömda agenterna, Kurér for frihet och den lokala boken: ”i Arvika” av Jan Sandström och Tomas Nilsson. Men jag upplever att vetskapen om motståndet mot nazismen här i Arvika – i modern tid – kanske inte riktigt kommit gemene man till känna förrän boken om Allan Mann: ”svensken som stred mot Hitler och Stalin”av Thomas Tynander kom ut 2023. Ett riktigt bra jobb av Thomas som har gett delar av den här historien bättre spridning över hela Sverige, och lokalt i Arvika.
Fler motståndscentraler
Det bör nämnas att det fanns fler motståndscentraler i Arvika under krigsåren. Och flera familjer inhyste motståndsmän under kriget och deras insatser var ovärderliga. Så varför inte hylla dessa också? Det ska vi försöka göra framöver – historierna om vad som hände i Arvika under kriget är långt ifrån färdigberättade. Fortfarande finns okända delar kvar att forska i.
Kan nämna några spännande detaljer från Arvika de här åren. Exempelvis så lyckades norska motståndsmän vid ett inbrott på norska hirdens kontor i Oslo stjäla en dagbok/liggare där alla norska nazister fanns namngivna. Hirden var en paramilitär organisation inom norska fascistiska Nasjonal Samling (NS). Dokumenten fördes sedan över gränsen efter en dramatisk flykt där motståndsmannen som stal dagboken fick skjuta sig ut. Dagboken gömdes på en vind hos en familj i Arvika och användes efter kriget i rättegången mot de norska nazisterna. Ovan nämnda hem förvarade även en tid 70 kg trotyl (militärt sprängmedel) som några norska motståndsmän/sabotörer kommit med. Trotylen smugglades sedan över gränsen till Norge och en del av sprängmedlet kan ha använts vid den välkända ”Tungvattenaktionen” – operation Gunnerside, när de sprängde Norsk Hydros anläggning för tungt vatten i Vemork vid Rjukan i Telemark för att hindra Tyskland att få tillgång till tungt vatten, en nödvändig del i Nazitysklands kärnvapenprogram. Aktionen genomfördes natten till den 28 februari 1943 av medlemmar ur Norwegian Independent Company No. 1 (kompani Linge). Det som ska vara bekräftat är att delar av sprängmedlet från Arvika åtminstone användes att spränga den färja över Tinnsjø som skulle flytta delar av utrustningen från Rjukan till Tyskland, som sänktes den 20 februari 1944 av motståndsmannen Knut Haukelid som deltagit i tungvattenaktionen.
Så nog fanns det fler ”motståndscentraler” i Arvika som betydde enormt mycket för Norge.
Det som dock är helt unikt med Sveders herrekipering är att butiken finns kvar – nästan helt oförändrad – sedan uppstarten 1939.
Sveders förvandlades under krigsåren till en avancerad administrativ motståndscentral. Det var mer eller mindre en ren underrättelsetjänst/underrättelseavdelning som herrarna Östen Nilsson och Helmer Sveder bistod med – från Arvika. Östen hjälpte också till som kurir på egen hand, organiserade andra kurirer, flyktingtrafik, framställde kartor mm.
Vänskap genom idrott, skytte och jakt
Vänskapen mellan norrmän och svenskar hade knutits innan kriget bröt ut i Norge 1940, bland annat genom jaktlag/skytteklubbar i gränsområdena, och många års idrottsligt utbyte mellan Kongsvinger idrottslag (KIL) och Arvika idrottssällskap (AIS). En AIS:are var just ovan nämnde Helmer Sveder, innehavare av Sveders herrekipering. En annan idrottsentusiast var Jordbrukarbankens Östen Nilsson. Vem i Arvika kunde tro att dessa respekterade medborgare i Arvika, som Nilsson och Sveder ägnade sig åt illegala aktiviteter? Väldigt få visste om vad som pågick.
Under dagarna var Östen Nilsson den korrekta bankkamreren, men på eftermiddagarna, och under helgerna hjälpte han hjemmefronten (civila motståndsrörelsen i Norge under den tyska ockupationen) på olika sätt. Liknande insatser gjorde Helmer Sveder, då han inte sålde kläder. I Arvika övernattade kurirerna hos både Sveder och Östen Nilsson, eller gömde sig där under dagtid om de anlänt under natten. Motståndsmännen var tvungen att vara mycket försiktiga vid inkvartering i Sveders Herrekipering, för på andra sidan Kyrkogatan bodde en nazist.
”Jag skulle aldrig klarat mina uppdrag utan hjälp av värmlänningar som Östen Nilsson och Helmer Sveder i Arvika och Gunnar Svensson och Arne Nilsson i Gunnarskog”berättade Bjarne Holth-Larsen, SOE-agent, Norwegian Independent Company No. 1 (NORIC 1) (kompani Linge) för en reporter fyra decennier efter sina kuriruppdrag.
Bjarne igen: ”Det var rent militära uppdrag som vi genomförde”. ”Vi förde hem radiosändare, vapen, instruktioner – på skiffer givetvis – samt inte minst pengar”.
Happy smugglar automatvapen till norska motståndsrörelsen
En som blev involverad i motståndsarbetet var Helmer Sveders anställde assistent, Sven-Erik ”Happy” Johansson. Även han hade skapat vänskapsband med norska idrottsmän innan kriget. Sommaren 1942 gjorde 22-årige ”Happy” sin första Stockholmsresa – någonsin – tillsammans med frun Gudrun. Han hade fått instruktioner av norska kontakter att möta upp vid en viss adress i Stockholm och därifrån ta med två stora koffertar med automatvapen. Vapnen skulle via Arvika smugglas till de norska motståndsmännen. Sven-Erik och hustrun bar väskorna till Stockholms central, steg på tåget, lastade upp väskorna i en tågvagn och satte sig i en annan vagn. Väl hemma i Arvika drog de koffertarna till Sveders affär där de gömde dem. Dagen efter kom två norska kurirer och hämtade koffertarna och förde in dem över gränsen. Man ska ha i åtanke att Sveriges regering den här tiden upprätthöll en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen…
Gunnar Sönsteby, b.l.a. ledare av den mycket framgångsrika sabotagegruppen Oslogjengen. De utförde sabotageaktioner mot järnvägar, vapenfabriker, olje- och bensinlager och mycket annat. Sønsteby hade som specialitet att dölja sig bakom många olika identiteter.
”Kjakan”
Gunnar Sønsteby, ”Nr 24”, eller ”Kjakan” som han också kallades var en helt central person i den norska motståndsrörelsen under kriget och är Norges mest dekorerade medborgare. Bland annat har han som enda person hittills mottagit krigskorset med tre svärd, den högsta utmärkelse som delas ut i Norge. Han har även mottagit Presidential Medal of Freedom – den högsta civila utmärkelsen i USA – som en av mycket få utlänningar.
Gunnar har sagt bland annat så här om Sveders;
Hos Sveders fick vi mat och vilade oss innan vi skulle vidare. Men framför allt bytte vi kläder. Det var det viktigaste av allt. Man fick inte väcka uppmärksamhet. Därför fick man vara klädd på ett sätt i Sverige och ett annat i Norge.
Kurirer som passerar gränsgatan. Omslaget till boken; ”Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen” (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Kurirlinjen mellan Stockholm och Oslo via Arvika och Gunnarskog och Håkerudtomta strax över gränsen på norska sidan var motståndsrörelsens allra mest betydelsefulla. Det var bland annat på så sätt man höll kontakt med exilregeringen i London. Rutten var även helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att kunna ge stöd till norska motståndsrörelsen.
”For meg betydde det alt. Jeg var avhengig av kontakt med Stockholm i Oslo, og vi var helt avhengig av en sikker rute. Den fant vi over her.” citat Gunnar Sönsteby.
Filmen om Gunnar Sönsteby ”NR24” kommer hösten 2024.
Ska nu berätta lite mer ingående om hur motståndsarbetet från Arvika, på Sveders startade, och framhålla kanske den Arvikabo som var allra mest var engagerad i att hjälpa norrmännen under de här åren. Nämligen Östen Nilsson. Redan i april 1940, strax efter att Tyskarna anfallit Norge och Danmark satte Östen i gång att hjälpa sina vänner i Norge.
I det civila arbetade han på Jordbrukarbanken – men efter krigsutbrottet i Norge tog han på sig helt andra uppdrag. Uppgifterna som kommer här nedan är unika och har inte redovisats tidigare i några böcker eller dokument jag har kunnat hitta. En av källorna till information består av bland annat brev mellan Östen och motståndsledare i Norge. Dessa brev har jag fått direkt från Östen Nilssons son, Rolf Nilsson, som föddes 1942 – mitt under kriget. Kändes stort när Rolf hörde av sig till mig, och gav beröm för motionen och ville delge mig denna unika information. Mycket tacksam över detta.
Hösten 1939, dagen före andra världskriget utbröt låg Östen Nilsson med svenska och norska vänner på Kyrkskogen, Gunnarskog (Bogen) och jagade. Samma dag som kriget bröt ut, den 1 september 1939 då Tyskland anföll Polen, åkte de ner till Mitandersfors för att ta del av nyheterna. De norska vännerna återvände till Kongsvinger. 9 april 1940 anföll Tyskland Norge. Den 14 april tävlade Östen Nilsson i en fältskjutningstävling på Vik i Arvika där det fanns en skjutbana den här tiden och blev hämtad för att kunna ta emot ett norskt statssamtal. Samtalet gick ut på att Östen skulle leverera ammunition från Norma Projektilfabrik till det norska motståndet i Kongsvingerområdet. Norma med norskt ursprung grundades år 1902 av bröderna Enger från Kristiania (nuvarande Oslo). Östen tog hjälp av sina goda vänner Oskar Andersson och Sten Johansson, och de for till Norma med en lastbil som de fyllde med ammunition, (6,5 mm). Sveriges regering upprätthöll den här tiden en strikt neutralitet och vägrade utförsel av vapen till de norska styrkorna. När de skulle fara vidare hade Normafabriken omringats av svensk militär. Fabriken var tagen i beslag!
Som tur var kände Östen den vakthavande officeraren och talade om för honom att de skulle till Gyttorp för att få stridsspetsar monterade på lasten som bestod av luftvärnsammunition. Det gick bra och de kom ut från fabriken med lasten. Under natten stod lastbilen parkerad i Arvika. När Östen tänkte tillbaka på händelsen så tror han att den här natten var första gången de hörde flyglarmet i Arvika. Morgonen efter körde Östen och kamraterna vidare, bedömt var det säkrast att åka in över gränsen till Norge över Torsby och Lekvattnet. Att köra in över Charlottenberg/Eda ansågs för riskabelt. De fortsatte över Brandval och vidare ett par mil in i Norge, där en lastbil stod och väntade. Lösenordet som utväxlades var ”Kulblikk”. Solör Skyttersamlag (som fortfarande 2024 är en aktiv förening) hade blivit mobiliserade 05:00 den 10 april 1940. Rekvirerad ammunition som skulle till skyttelaget från Elverum kunde inte levereras och lagren var tomma, så Östen och de svenska vännernas last med ammunition hade stor betydelse. Skytterörelsen i Norge var en mycket viktig del av försvaret och motståndet under ockupationen.
En tid därefter kom en av de norska motståndsmännen hem till Östen på Höjdgatan (huset finns kvar och är nu nr: 9) i Haga, Arvika där Östen då bodde tillsammans med sin familj. De ville ha hjälp att ordna transporter mellan Norge och den norska legationen (dåtidens ambassad) i Stockholm. Östen sa omgående ja till att hjälpa till med detta arbete. De kom också överens om att Östen behövde en medhjälpare som kunde rycka in i hans ställe. De kom överens om att Helmer Sveder nog var lämpligast och kontaktade honom och han kom omgående upp till Höjdgatan och tog del av planerna. Helmer sa genast ja till att hjälpa till. Helmers klädbutik var också en utmärkt lokal för verksamheten, och hade ett ganska rymmligt källarutrymme där norska motståndsmän kunde vila upp sig. Östen kom också överens med de norska motståndsmännen att han skulle ordna fram folk som kunde köra kurirerna och motståndsmännen mellan gränsen och Arvika. Bland annat engagerades Arne Nilsson i Allstakan, (Arne i ”Kôrstan”) Gunnarskog till detta uppdrag. Östen och motståndsmännen skulle också träffas i närheten av Håkerudtomta för att närmare utforma planerna. Vid nästa kontakt fick Östen namnet på kontaktpersoner vid den norska legationen som han skulle kontakta. Den första försändelsen som Östen fick med sig innehöll en kartläggning av tyskarnas luftförsvar över Trondheim. Som kurirer från Arvika till Stockholm engagerades också några ”gamla” fotbollsspelare, tex Sven ”Högis” Olsson och Albert ”Tjota” Bergström.
Östen blev ofta kontaktad av folk han inte kände till som ville ha hjälp med transporter och liknande, men Östen var försiktig innan han visste vilka dessa var. En dag kom en ”fru Santesson” och ville ha hjälp med transport till gränsen vid Skillingmark. Östen kände inte till henne men hjälpte henne till Gränsen. Fru Santesson är lika med Gerd Santesson, med kodnamnen ”Faktum” eller ”Mosse”, och var en norsk-svensk skribent och motståndskvinna. Underrättelser och upplysningar var Gerds främsta uppdrag. Gerd Santesson avled dock plötsligt i oktober 1943, endast 40 år gammal. Stressen och pressen som låg på hennes axlar under kriget var förmodligen tung att bära.
Gerd var en av initiativtagarna att få till stånd utgivningen av en tidning på norska i Sverige, formellt riktad till norrmän som vistades i Sverige, men i realiteten avsedd som ”illegal” tidning i Norge. Bakgrunden var svårigheter att få till stånd tryckning av pressmaterial i Norge, bland annat på grund av problem att få tag i papper och trycksvärta för denna under ockupationen illegala verksamhet. Tidskriften hette ”Håndslag” och publicerades från våren 1942 till 1945 trycktes på ett extra tunt papper i ett extra litet format för att underlägga smuggling till Norge. Håndslag hade underrubriken; ”Fakta och orientering for Nordmenn”. Den nazityska ockupationsmakten censurerade nyheterna så tidningen hade stor betydelse att få ut till det norska folket. Tidningen finansierades av den norska legationen (dåtidens ambasad) i Stockholm. Tidningen utkom var 14:e dag under åren 1942–1945. Upplagan var inledningsvis 3000 men uppgick mot slutet av kriget till 20 000 exemplar.
Gestapo slår till på Finnskogen
Det var bland annat tidskriften Håndslag, samt vapen, uniformer och ammunition som släktingen till undertecknad – Aksel Gjevert, smugglade in över gränsen till Norge. Detta gjorde att Gestapo slog till på Grue Finnskog och Aksel fängslades av Gestapo, förhördes under bryska former och där han senare hamnade i koncentrationslägret Grini (länk info om Grini), där han avled den 17 maj 1944.
Tidslinjen
Arrestasjon
20. april 1943 (Overført)
Arrestasjonsårsak: Smugling av propagandamateriell. Flyktningehjelp. Eksportorganisasjon.Länk
En kväll när Östen satt på banken (Jordbrukarbanken i Arvika – låg där Proffs Radio Tv Foto Arvika ligger idag) och jobbade ringde hans fru Karin. Karin berättar att statspolisen kommit hem till dem på Höjdgatan och de söker efter Östen och är nu på väg ner till banken. Statspolisen bildades 1933 efter riksdagsbeslut och stod under befäl av en statspolisintendent stationerad i Stockholm. Anledningen till statspolisens tillkomst var bland annat Ådalskravallerna i maj 1931. I samband med andra världskrigets utbrott engagerades statskriminalpolisen i säkerhetsärenden som spioneri och sabotage vilket var början till den svenska säkerhetspolisen.
Jordbrukarbanken, Arvika, 21 november 1926. Foto: Gunnar Ödvall, Arvika
Det ringer snart på dörren till banken och Östen går och öppnar. Där står Landsfogdens närmaste medarbetare, Åslund, med bister uppsyn och vill ställa frågor till Östen. Östen kände till honom sedan tidigare genom idrotten där han bland annat slagit honom på 1500 meters löpning. Åslund säger att han är där på uppdrag från statspolisen och ska förhöra sig om Östens samröre med fru Santesson. Östen ställer sig helt oförstående till frågan. Åslund säger då att fru Santesson blivit anhållen av statspolisen på sin återresa till Stockholm när tåget var i Laxå. Östen klarade sig ganska helskinnad från förhöret men han tror att det gick värre för killen som skjutsade fru Santesson till Skillingmark.
Av naturliga skäl blev det nu ett uppehåll i transporterna då Östen var övervakad, och han tvingas tacka nej till att hjälpa till med en vapenleverans.
Efter en tid fick Östen ett brev som ej var undertecknat där brevskrivaren ber Östen komma i gång med kurirtrafiken igen. Och på något sätt kom kurirtrafiken i gång också, men nu var det norska kurirer som helt skötte större delen av transporterna. Östen hade bara att ordna med transporter mellan gränsen och Arvika. Som regel kom kurirerna med tåg från Stockholm och fick byta kläder i Arvika innan de begav sig vidare mot Norge. Hämtningen vid gränsen vållade inga större bekymmer så länge det gick att köpa Aftonposten på Järnvägskiosken i Arvika. De hade kommit överens om att en annons skulle införas i tidningen där Östen kunde utläsa när vederbörande skulle hämtas upp. Givetvis var annonsen utformad så ingen annan än Östen kunde utläsa dess innebörd. Nu blev det mycket besök av Östens gamla vänner som Einar Judén, Arnold Matissen, Bjarne Holth-Larsen, Rasmus Tvinnerheim, Vilhelm Aubert, Odd Andresen med flera. Det hela löpte på utan större missöden men ”Remia” – Rasmus Tvinnerheim, åkte fast i Arvika då han blev oförsiktig och köpte choklad i en butik. Han hade bytt kläder till ”norsk” utstyrsel och blev igenkänd som ”ickesvensk”. Norska medborgare fick över huvud taget inte vistas i Värmland utan särskilt tillstånd. Svenskar hade dessutom skyldighet enligt lag att anmäla utländska gäster till polisen. Tvinnereim åkte i fängelse i Karlstad och därefter hamnade han i interneringsläger i Falun där han satt innan han blev utvisad till England.
Dramatik på Höjdgatan
Något som Östen och hans fru Karin aldrig glömde, var den gången då kuriren och motståndsmannen ”Reima”, hade varit hos dem på Höjdgatan och bytt till andra kläder. Någon timme efter ”Reima” dragit vidare kommer sonen Leif (2 år) med en kapsel i handen. Och visar den för Karin. Det var ”dödskapseln”, (kapsel med kaliumcyanid även kallat cyankalium – om man tuggar i sig den är man död på ett ögonblick) som ”Reima” haft i kläderna och tappat på golvet och som Leif fått tag på! Han kunde lika gärna ha stoppat den i munnen. Kapseln var till för om motståndsmännen blev skadade eller togs till fånga av Gestapo – då skulle de tugga i sig kapseln.
Även nazisterna använde kaliumcyanid. Förutom Hermann Göring, begick även Hitlers mest berömda befälhavare, Erwin Rommel, självmord med kaliumcyanid, liksom hans älskarinna Eva Braun. De nära medarbetarna, propagandaminister Joseph Goebbels och SS-chefen Heinrich Himmler tog också kaliumcyanid när slutet kom för nazistregimen. Den dödliga effekten uppstår när kaliumcyaniden, även kallad cyankalium, når magsäcken. Där omvandlas den till vätecyanid eller blåsyra, som är extremt giftigt. Det räcker tydligen med 0,15 – 0,3 gram för en dödlig dos.
Efter kriget
Efter kriget var slut, i maj 1945, fick Östen ett brev av en norsk vän där det stod;
”Hjertelig tack för telegrammet ! Det var rent rörande att få det. Og så må jeg få gratulere også deg med freden och seieren – for jag regner deg for å väre like god nordmann som noen av oss”
De här orden värmde i Östens hjärta, och gjorde så även på äldre dagar när han tänkte tillbaka på upplevelserna under kriget. Vännerna i Norge höll han kontakt med livet ut och de träffades regelbundet.
Östen Nilsson mottog Haakon VII Frihetskors genom Kongelig resolusjon 13/09 – 1946. Utmärkelsen delas ut till norska och utländska militärer och civila för framstående militär eller civil insatsunder krig, både i strid och i administrativ tjänst. Han fick också en mycket fin graverad pokal av norska legationen för sina betydelsefulla insatser under kriget.
Östen Nilssons Haakon VII Frihetskors som han fick 13/09 – 1946
Källförteckning
Nilsson Rolf: Brevkorrespondens mellan Östen Nilsson och hans vän Sverre Herdahl, som var en motståndsledare i Kongsvingerområdet.
Haganæs, Jul: Kurer for frihet – Historien om Bjarne Holth-Larsen (Grøndahl & Søn Forlag A.S. 1986)
Johansson, Anders: De glömda agenterna : Norsk-svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland (Fischer & Co, 2010)
”Och om Arvika var en knutpunkt så var Sveders och ägaren Helmer Sveder det i ännu högre grad.– Hedersmän som Helmer Sveder, Östen Nilsson och Arne Nilsson satt i butiken och planerade insatser i Norge tillsammans med norska motståndsmän. Motståndsmännen fick sova över i källaren och de kunde byta kläder i butiken, så att de kunde ta sig över gränsen i skogshuggarkläder. Det här var en viktig del i kurirleden mellan Stockholm och Oslo och det spelade en stor roll för motståndet i Norge, säger Gävert”
Från Kommunledningsutskottets sammanträdesprotokoll den 23 januari 2024 kan läsas;
”Förslag till nästa instans. Kommunfullmäktige beslutar att uppdra åt förvaltningen att tillse att en minnesplakett placeras vid butiken Sveders på Kyrkogatan 34. Motionen bifalls.”
Vore fint om motionen blev verklighet!
Det här må vara symbolpolitik – men motionen rör en viktig del av Arvikahistorien.
Norsk-svenska vapenbröders hårda kamp mot nazismen.
”Stockholmsruta”, kurirrutten som gick mellan Oslo och Stockholm via Gunnarskog och Arvika var oerhört viktig för det norska motståndet. Kurirrutten var också helt avgörande för Special Operations Executive (SOE) i Englands verksamhet för att stödja norska motståndsrörelsen. Kurirtrafiken var intensiv och Sveders affär hyste ofta motståndsmän. Rutterna för gränspassagerna var upplagda på förhand och det var sällan de spräcktes.
Bra att de andra politikerna ändrade sig när det gäller idrottsutbildningar på gymnasieskolan i Arvika kommun.
På kommunstyrelsens sammanträde i oktober ett par veckor innan var det bara Arvikapartiet, med stöd av SD som yrkade bifall till Motionen om lokalt idrottsgymnasium (C). Nu ändrade sig alla andra partier; från att inte yrkat bifall till motionen och till och med gett avslag.
En kommuninvånare sa spontant; ”Det tar ett tag innan hissen går ända upp för de andra partierna”. Ligger kanske något i detta.
Arvikapartiet skickade dessutom in en egen motion, som reservplan, då vi trodde de andra partierna skulle vara konsekventa (men det är de sällan som synes). I svaret till Centerpartiets motion stod att det inte går att starta en lokal idrottsutbildning i Arvika. Det är helt fel. En nationell godkänd idrottsutbildning är lokal eller regional enligt Skolverket. Av 49 ansökningar om att starta en nationell godkänd idrottsutbildning 2023, beviljades 49. Självklart kan vi detta i Arvika också. Med rätt vilja, ett riktigt underlag i ansökan och ett tillstyrkande från ett specialidrottsförbund kommer inte vi heller att misslyckas…
När det gäller idrottsgymnasium i Arvika kommun så fanns det ett ”bollgymnasium” i Arvika tidigare. För snart 30 år sedan. När man pratat om det här har de andra politikerna sett ut som frågetecken.
”Bollgymnasiet” bestod av fotboll och basket. Kenneth Nordling ansvarade för fotbollsinriktningen och Evind Möstel för basketen.
Vi var ca 20 elever från både Solberga och Taserudsgymnasiet som gick på fotbollsgymnasiet i min årskurs som började gymnasiet hösten 1993. Fotbollsgymnasiet lades ner och övergick till elevens val efter läsåret 1995/1996. Är idag mycket tacksam för att jag hade turen att få vara med de här åren. Hade själv låg närvaro på gymnasiets senare delar. Orsakerna till det var flera, men de dagar det var idrott på schemat var närvaron bättre, så för mig var det här något viktigt. Fotbollsträningarna och teorin vi hade var otroligt utvecklande, och matcherna vi spelade mot exempelvis Degerfors fotbollsgymnasium glöms inte bort i första taget. Ofta spelade vi jämt mot dem och inomhus kunde vi till och med utmana rejält.
Olof Mellberg, senare lagkapten i fotbollslandslaget gick på fotbollsgymnasiet i Degerfors samtidigt (f. 1977), så honom hade man en del dueller med. Mellberg hade en stor vilja på fotbollsplanen tidigt i karriären och var en tuffing i närkampsspelet. Det ”small” rejält kan man lugnt konstatera. Minns en gång när det nästan blev handgemäng då jag tog Mellberg hårt i en närkamp i ena hörnet av sporthallen direkt efter att han ”kört över” en av våra spelare.
Duktig tränare
Tränaren på fotbollsgymnasiet i Arvika, Kenneth Nordling, var landets yngste steg-4 utbildade tränare den här tiden, så nog var det hög kvalité på träningarna vi hade. Kenneth var väldigt bra och ser man nu i efterhand så är det överlägset den tränare man haft – rent fotbollsmässigt – som var klart bäst. Kenneth Nordling tränade sedan just Degerfors IF 1999–2001. Kenneth har steg 4 och UEFA PRO och även en akademisk tränarutbildning. Han har i många år gjort bra resultat i de lag han tränat. Bland annat gjorde IFK Ölme 2004 med Kenneth vid rodret den absolut bästa säsongen någonsin i div II.
Är säker på att fotbollsgymnasiet betydde mycket för de elever som var med den här tiden. Om man ska säga något negativt så är det väl att miljön runt omkring Arvika samtidigt inte var tillräckligt utvecklande för att få fram någon riktigt bra spelare på högre nivå och få ut fulla potentialen av talangen som fanns bland de som gick fotbollsgymnasiet i Arvika. Men. Grunden lades till att prestera även i andra idrotter och där finns ett stort antal SM-tecken från tidigare elever.
När jag skriver de här raderna och tänker tillbaka blir jag alldeles varm i hjärtat. Det är historia nu, men det här var något viktigt. Något Arvika kan vara stolta över – som få känner till.
Kanske kan vi komma dit igen och få ett riktigt idrottsgymnasium i Arvika, med flera nationellt godkända idrottsutbildningar (NIU) i de idrotter som är lämpligast i vår kommun. Ett steg på vägen är vi nu…
Tidigare innehöll inläggen ämnen som ofta var relaterade till idrott, natur och friluftsliv. Numera kan du även hitta inlägg om politik, säkerhet, lokalhistoria och andra intressanta ämnen.
Om du kommenterar ett inlägg, var saklig och använda vårdat språk. Helt enkelt sunt förnuft.
Var och en ansvarar för sina egna kommentarer.
I Konungariket Sverige är vi ansvarsfulla medborgare.
