ADVENTURE

Blev en tur på Glaskogen idag. Skulle stanna några dar men blev illamående och måste ha fått en liten släng av feber så jag fick gott ta mig hemåt och kurera mig istället. Tråkigt, hade sett fram emot en riktig tur då man fortfarande slipper se de 47 gigantiska vindsnurrorna som planeras på höjderna. När det gäller vindkraften på Glaskogen så har Naturvårdsverket gett ett yttrande till länsstyrelsen och även stiftelsen Glaskogen har gjort det samma. Även privatpersoner (som mig) har lämnat in åsikter i frågan men detta gör i stort sett ingen skillnad då man i stort inte tar hänsyn till dessa. Då krävs det nog tusentals brev om privatpersoner skulle kunna göra någon skillnad. Naturvårdsverkets yttrande om områdets olämplighet väger dock tungt.

Fick ändå ett svar från vindkrafts projektörerna på mina åsikter och de ansåg att exempelvis skidåkningen blev bättre tack vare mera skogsbilvägar i området. Och friluftsliv var utmärkt att samverka med vindkraftsetableringar. Jag tror själv att skidåkningen är dödsdömd, just där i alla fall, vägarna kommer vara plogade och du måste hålla ett säkerhetsavstånd till verken vintertid då is kan lossna och flyga flera hundra meter. Och 40% av turisterna som svarade på enkätundersökningen återkommer inte till Glaskogen med en massa vindkraft synligt på området. Människan är nog den enda varelsen som lyckas med ”den ädla konsten att förstöra naturen för att rädda miljön!” <!–
WriteFlash('’);
//–>Håller med fotografen http://naturbilder.biz som är ute och rör sig och fotar i markerna i Västvärmland när han resonerar om vilka områden som borde undantas från vindkraftsetableringar:

1. Glaskogen och stora områden, med flera andra naturreservat runt omkring.
2. Fjornshöjden, höjden sydväst om Koppom, där många fina naturreservat finns.
3. Perserudshöjden, med sjön Alken och Byamossarna i centrum.
4. Danshallsmyrarna uppe vid Ritamäki och Lekvattnet.

Artikel VF

Artikel 2 VF

När man inte kan träna så ger jag mig ut i markerna för att kolla lite nya områden. Tyvärr gör knät ont bara av att gå i skogen så det är verkligen inte bra så jag får försöka uppsöka kunniga personer under veckan som kommer.Området jag åkte till denna gång heter Ulvsjömyrarna, ett myrmarksområde omkring Stora Ulvsjön och klassas numera som skyddsvärt (naturreservat). Reservatet är ca 500 hektar stort varav 174 hektar utgör myrmark, resterande är barrskog och sjöyta. Riktigt fint strövområde och genom att vägar numera är bommade så är det även rätt så otillgängligt. Hittade några bäverhyddor, en tjäder och massor med älgspår på myrarna. Det här ligger mitt i vargreviret som kallas ”Glaskogenreviret” där det finns omkring 8 vargar men någon varg kan man inte räkna med att se på ett strövtåg i markerna då de drar så fort de känner en människas närhet. Spår har man chansen att se men inte denna gång.

På vägen tillbaka hem genom Glaskogen tog jag upp en liftare som önskade ha skjuts till sin bil då han paddlat en vecka i Glaskogens många paddelvatten. En rejält naturintresserad man var det jag tog upp. Han berättade bl.a. att han varit på Glaskogen varje år i 20 år och han älskade området men blir det vindkraft där så var det sista gången han åker dit sa han. Han var verkligen ledsen att man skulle förstöra ett så fint område med vindkraft. Vad jag fattade så hade han även jobbat med vindkraft tidigare. Han hade även startat en hemsida om vindkraft Glaskogen som finns här: www.glaskogen.info

Som jag förstod så kommer många turister lämna området om det blir vindkraftsetableringar så kanske ska man från kommunens (Årjängs kommun, Arvika har redan sagt nej då området anses klart skyddsvärt) sida tänka sig för både en och två gånger innan man säger tack och hej till Glaskogen som en turistattraktion. Ca 60 000 turister besöker området varje år. De fina skidbanorna som går över myrarna till Hulttjärnskojan kommer även de att försvinna då det just där planeras för 50 verk. Skandal är väl ett ganska lindrigt ord för detta.

http://nwt.se/arjang/article935751.ece

Blev ytterligare en Norgetur. Ännu en gång till Jotunheimen. Det stora fjällområdet som också innefattar Skandinaviens
högsta fjälltoppar, Galdhöpiggen och Glittertind, är ett stycke magnifikt
landskap. Kargt och spetsigt och grymt mkt sten i jämförelse med våra Svenska
fjäll som är lite mjukare och rundare i formen. Denna gång var det en
vandringstur med Maria, Elin och Oskar. Vi skulle bla gå över klassiska Besseggen.
Besseggen är en ganska skarp bergkam som är väldigt populär. Ca
40 000 personer vandrar turen varje år. Besseggen ligger i öster av Jotunheimen
mellan sjöarna Gjende och Bessvatnet. Från Besseggen har man en vacker utsikt
över Gjende och Bessvatnet. Det speciella med utsikten är att sjön Gjende som
är ca 2 mil lång och 1 km bred ligger 400 meter lägre än Bessvatnet och medan
Bessvatnet är blått som de flesta andra sjöar så har Gjende en markant grön
färg som kommer av att glaciärvatten sköljer ner lera och andra partiklar i sjön.

Själva kammen blir brantare och brantare ju högre upp man kommer. Med lite
hjälp av armarna tar man sig elegant upp för kammen. Du har ett rejält stup ned
till sjön Gjende men även ned till Bessvatnet är det brant. Nivåskillnaden är
400 meter. Rätt så mäktigt. Elin gick fyrfot hela kammen och tyckte det var
lite brant. Norska turistföreningens beskrivning att turen passar ”folk flest”
är väl en sanning med viss modifikation. Men även om det kan kännas luftigt på
sina ställen är det mest just en känsla – man kan slå sig, men knappast slå
ihjäl sig. Gillar man bergsvandring, har hyfsad kondition och inte är alarmerande
höjdrädd är det inga problem. När man kommit upp på toppen av eggen och
befinner dig på Veslefjellet och påbörja en lite flackare nedstigning mot
Gjendesheim. Någon liten brant stötte man på även där.

Första dagen gick
vi över bergskammen mellan Gjendebu och Memurubu där vyerna minst lika
storslagna som på Besseggen, om inte strået vassare faktiskt. Var längre
sträcka som var finare. Kanonfint väder med många pauser hade vi där vi bla såg
örn , renar och får. Efter ett par lätta inledande kilometrar vänder stigen rakt
upp för branten. På en dryg kilometer tar vi 500 höjdmetrar. Några ställen med
extra branta och svårgreppade klippor är till och med utrustade med kedjor. Strax
innan Memurubu går leden rakt upp mot himlen och ser ut att sluta i ett stup.
Men på andra sidan krönet finns det faktiskt en stig som sicksackar sig ner mot
hyttan.

En fin tur till
vårt grannland där vi hade flyt med det mesta. Grymt goda mackor de har
i Norge alltså!!

Fanns en artikel om Outside Adventure Sweden i Arvika Nyheters
sommarbilaga. Var lite faktafel i
artikeln men det kan man väl bortse ifrån. Även om Rövarstenen i Gunnarskog
redan är rejält stor så hade den i varje fall blivit ännu större nu 😉

Du kan se artikeln i helhet här:

Vår hemsida finns här: outad.se

Igår så fick jag en ny vän i skogen, ett ovanligt möte. Inte många som mött denna magnifika varelse i de västvärmländska skogarna. Mycket ovanligt att de rör sig så långt söderut men vid ”sork år” så kan det hända. I slutet av 70-talet ska det enligt ryktes vägar ha setts en handfull i de västra skogarna. Trodde först det var en berguv som flög över mig (1,5 m) men tyckte det inte stämde riktigt och trodde jag såg i syner när den satte sig i ett träd 10 meter framför mig med totalt ljudlösa vingslag som i slowmotion. Kollade upp fågelboken när jag kom hem och jo det var faktiskt en Lappuggla (Strix nebulosa), en uggla som är nästan lika stor som berguven. <!–
WriteFlash('’);
//–>Lappugglan har mycket stora askgrå ringar runt ögonen, med koncentriska, vågformiga, bruna streck och en halvmånformig, svart, framtill av vitt begränsad fläck på ögat. Längden är 60-70 cm och vingspannet 135-165 cm. Lappugglan häckar främst i Norrbotten, Västerbotten och Jämtland även regelbundet men i mindre antal i Ångermanland, Medelpad, Hälsingland, Dalarna och norra Västmanland. Under rika sorkår kan den som nu observeras längre söderut. De häckar i täta barrskogar i närheten av gläntor eller annan mer öppen terräng. De bygger inte bon utan häckar ofta i andra större fåglars övergivna bon, ofta av någon rovfågel. De häckar också träd med avbruten topp och i bohålor i träd. Honan lägger ofta fyra ägg.

Den lever till största del av smågnagare. Lappugglan har en otrolig uthållighet där den sitter eller flyger och spanar och lyssnar för att lokalisera byten. Huvudets stora diskliknande utformning tillsammans med öronens asymmetriska placering fungerar som en ”hörselförstärkare” vid jakten som främst sker under dygnet mörka timmar. Lappugglan lokaliserar en gnagare och slår igenom ett snötäcke som bär en människa på 80 kg ner till ett djup på 60 cm vid ett anfall. I många kulturer har ugglan ansetts var ett klokt och eftertänksamt men samtidigt explosivt när så behövs. Detta är egenskaper som verkliga överlevnadskonstnärer måste behärska.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Det har kanske verkat som mitt favoritdjur är vargen då jag försvarat denna ganska ofta här på bloggen men det har jag gjort för att den är felaktigt och orättvist behandlad. Mitt favoritdjur har alltid varit ”vildmarkens vålnad”. Järven. Detta lilla men mycket explosiva och aggressiva rovdjur. En riktig MMA-fighter som kan driva bort både varg och björn från deras byte då järven inte viker ner sig en tum.

Den svenska järvstammen ökar långsamt och järven har även börjat återvända till skogsmarker där den tidigare utrotats. Järven är egentligen ett skogsdjur, men järvarna i Sverige och Norge har under årtionden mest levt i fjällen. Lämlar, ren och alla typer av kadaver har varit födan. Järven är framförallt en asätare. I takt med att järvstammen vuxit har allt fler järvar tagit revir i skogsmiljöer. Numera finns järv så långs söderut som Dalarna och en eller annan i Värmland. Ett skäl till att järven ökar tror jag beror på vargen och andra rovdjur. Järven är väldigt beroende av främst varg för att överleva. De har svårt att själva ta byten under vintern och lever på det som vargen lämnar efter sig. Med järv i länet är kartan över alla de fem stora rovdjuren fylld. Vargen har sitt kärnområde i Värmland, lo finns det gott om, kungsörnen häckar i länet och björnarna blir allt fler. För en sann naturvän så är detta glädjande nyheter.

Blev en fin övernattningstur tillsammans med Holmstrand i ett häftigt område som ligger väster om Järnskog. En höjdplatå (cirka 320 m.ö.h.) med gott om snö i dessa vårvinterdagar. Området liknar ibland ren vildmark med få bilvägar eller andra spår av mänsklig aktivitet. Något som vi tänkte på var att det rådde total tystnad under tiden vi var där vilket var skönt. Området erbjuder dig som besökare många olika naturupplevelser, till exempel naturreservatet Norra Lien och de stora orörda mossarna Fogdegropsmossarna, Storemossen och Amundsmossen. Mossarna bildar tillsammans ett mycket stort myrområde med mängder av kärr, gölar, myrholmar och små tjärnar, som saknar motstycke i Eda kommun. Här finner man varierande naturtyper såsom barrnaturskog, tallskog, sumpskog, småsjöar, tjärnar och myrar. Man kan om man har tur (eller otur beroende på hur man ser det 😉 få syn på spår efter varg, lo och björn. Har du tur kan du också få se en kungsörn segla förbi. Vi såg dock i stort sett inget djur denna gång då vi nog skrämde det mesta ur skogen.

Vi började med att ta oss upp till höjdplatån från Remjäng på Säterleden. Säterleden är en kuperad vandringsled som följer den gamla Sätervägen mellan Remjängssätern och Remjängs vattensåg och spånhyvel. Vi fick också möjligheten att testa lite utrustning mot varandra då vi hade lite olika typer av ex skidor. Martin hade medelbreda turskidor med vallningsfritt belag och jag körde breda skidor med fällelås och en kortfäll (stighud) i trampet. Uppför var mina skidor bäst men när man väl kom upp och snön bar så bra som nu så fungerar den typen skidor Martin hade bättre. Så vad man föredrar beror lite på användningsområdet. Med tung packning (ryggsäck med tält, vintersäck, kök osv) så spelar det ingen större roll men tar man av den tunga packningen och ska röra sig lätt funkar den lättare skidutrustningen bättre.Sovsäcksmässigt blev det också ett test (om än ofrivilligt då Martin inte hade riktigt koll på hur mkt hans säck klarade av men nu skulle den hårdtestas). Det blev ca -15 på natten och då var det inte lätt att hålla värmen i den säcken för Martin så han klev upp tidigt och tände brasan ;-). Ett klart tillförlitligt test precis som det ska vara.

Efter frukosten så tog vi en utforskningstur i området men undvek de delarna som är ”trafikerade” av andra. Vi såg dock spår efter någon skidåkare som garanterat haft en fin tur däruppe. Sen blev det att gräva en vindgrop och sola sig någon timme. Slarvade med glasögonen (solglasögonen) då solen var stark så idag är jag nästan snöblind. Vilken amatör liksom! Kändes inte som det tog så som det gjorde, klassiskt misstag.

Blev också en liten film från skogen så ni kan leva er in i turen. Tycker vi fick med de mesta av de fina vyerna. Rätt gött tjuvsläpp på skidorna när jag går upp vid bäcken på slutet och att åka brant utför med 20 kg i ryggsäcken är inte det lättaste ;-)..<!–
WriteFlash('’);
//–>

Blev en skidtur i vilda skogar i morse. Tanken var att spåra upp ett lodjur. Detta vackra rovdjur som är Europas största kattdjur och kan väga strax över 30 kg. Lodjuret trivs bäst i brant och blockrik terräng som är omgiven av stora skogsytor precis som den terrängen jag rörde mig i idag, men den förekommer även i kulturlandskapet. Precis som människan, slår lon sig ner där det finns gott om lättillgänglig mat. Här i Skandinavien är rådjur huvudfödan och i norr slår den en del renar. Hare och skogsfåglar är andra djur som står på lodjurets meny. Ibland händer det också att får dödas av lodjur. Lon kan också ta räv, mård eller tamkatter. Finns en del människor som tycker det är synd att lodjuren tar exempelvis rådjur i närheten av bebyggelsen men eftersom rådjuren vintertid rör sig ner mot mänskliga boningar i jakt på mat följer lodjuret efter och det finns betydligt mer rådjur än lodjur. Framförallt i Västvärmland där det är gott om rådjur.

Mindre bytesdjur äts oftast direkt efter jakten och det blir inte mycket kvar av dem. När lodjuret dödat något större byte lägger den sig ofta och vilar innan den börjar äta. Då ligger den gärna med bytet inom synhåll. När den sedan börjar äta väljer lodjuret de köttiga delarna i låren eller vid bogen och undviker inälvorna. En lodjursfamilj, bestående av hona och två ungar, äter upp ett helt rådjur på ungefär tre dygn.

Jag fick skida en rejäl tur på höjder i eländig terräng innan jag träffade på deras spår och missade detta kärlekspar med enbart 5 minuter då jag rundade en höjd. Innan fanns inte deras spår på det tjärnet jag spårade upp dem på. Kunde ha blivit vassa bilder annars. De följde också mitt gamla skidspår en bit. Lodjuren följde alltså L-Ospåret. Spårstämplar från lo ger ett påfallande runt intryck jämfört med hunddjurens spår, som är mer ovala i sin form. Mycket ofta felbestäms lospår till vargspår. Storleken för ett lodjursspår ligger mellan 7-10 cm. Framtassen är något större än baktassen. Eftersom det nu är parningstider för lodjuren går honan och hanen tillsammans. Man kunde se hur de dansat fram över snön och ibland strukit sig mot varandra.

Trots att lon är ganska vanlig till skillnad mot exempelvis vargen är det ytterst få som någonsin fått se en vild lo. Lon är väl kamouflerad, lever diskret, rör sig helst i skogen och är mestadels aktiv nattetid.

Lon anses vara det rovdjur som orsakar störst förluster för renägarna. Lodjuret är också det rovdjur som kostar staten mest i form ersättningar. Sedan 1996 får renägarna ersättning för antalet föryngringar av rovdjur inom renskötselområdet, istället för ersättning för det exakta antalet rovdjursdödade renar vilket enligt mig är en mycket tveksam typ av ersättning. Det har hänt att en renägare som fått renar rivna inte fått ersättning medans grannsamebyn fått massor med pengar utbetalat utan att ha fått en enda ren riven eftersom föryngringar skett inom deras område. På grund av hård jakt och avskogning har lodjurets utbredning i Europa minskat. Att handla med lodjurspäls är internationellt förbjudet men illegal jakt bedöms som det största enskilda hotet mot arten. Vissa mindre populationer i Europa är isolerade och kategoriseras som akut hotad eller starkt hotad. Som helhet bedöms inte arten vara hotad eftersom den har ett mycket stort utbredningsområde och populationstrenden bedöms som stabil. Utifrån dessa kriterier kategoriserar lodjuret som livskraftig. Man uppskattar att det finns 1500-2000 lodjur i Sverige.

En fin dag i skogen som förutom lo, bjöd på en gigantisk tjäder (byggartjädern), många harspår, räv och en del älglegor. Det bjöds även på avancerad turskidåkning i svårforcerad terräng. Man blir glad efter en sådan skogsdag. Precis vad man är skapad för. Dessutom är det extra roligt att veta att ingen annan är i många av dessa markerna vintertid.