ADVENTURE

Blev Wood joggen i Grums igår. En del förändringar av banan och tävlingen hade nu skett efter två år. Man hade dels flyttat start och målet samt att man infört två klasser. 5km och 10 km. Frågade innan vilken som var huvudklass men det var båda sa man, frågade då att vad händer om jag går i mål på 5 km och sedan fortsätter på 10 km – då kan ju någon rent teoretiskt springa hem båda klassegrarna. Ingen hade något svar på detta men jag tänkte eftersom det var 5 km jag kom för att springa och även det varit den distansen tidigare år så kör jag denna.

Sören Persson öppnade som vanligt hårt och tog spets efter ledarbilen. Låg bakom och det kändes fint i kroppen. Benen lite bättre än på ett tag så det svarade bra. Efter 1 kilometer kommer en lång backe som nästan är en kilometer. Tidigare har denna backe avslutat tävlingen som sista kilometer, nu var den andra kilometern. Var dags att testa av formen lite så jag tänkte köra på i ett jämnhårt tempo uppför backen. Sören vet jag inte är dålig uppför och ger sig aldrig frivilligt men han tappade ganska snabbt bakom i början av backen vilket var ett bra tecken (för mig då). Körde på hela vägen upp då det kändes fint. Hade en ganska stor lucka bakåt här. Pappa brukade stå här i slutet på backen och heja på mig så jag tryckte lite extra över krönet för det kändes nästan som han stod där nu med.

Fick sedan känna av backkörningen lite i det plattare partiet efter backen då jag låg på väl hårt för att vara helt optimalt kanske, men efter ett tag så blev det bättre. Sista rakan med ordentlig motvind sög rätt rejält så där var det svårt att trycka på men det blev en tredje raka segern sedan Wood joggen startade upp igen. Pustade ut lite ett par tre minuter och tog några klunkar vatten men sedan fortsatte jag ut på en nerjogg i moderat tempo efter banan. Kom ikapp 3:an och 2:an på 10 km banan relativt snabbt och sprang sedan med dem. Kunde förmodligen ha sprungit ikapp 1:an också utan större problem men valde att inte göra detta utan höll Anton från Kil sällskap varvet runt. Så avverkade 10 km på 36 någonting med paus. Förhoppningsvis bra träning.

Resultat 2012

Wood joggen ur Börrperspektiv – kul läsning

På onsdagskvällen var det PTW (Park Tour Värmland, deltävling 2) här i Arvika. Hade bra minnen sedan fjolårets deltävling i Arvika då jag var snabbast med 27 sek, trots att jag bara låg 34:a vid första kontrollen. Detta år skulle det bli svårare att få till ett bra lopp, det hade jag mina föraningar om. Mentalt var jag nere i en djup svacka. Detta var första orienteringstävlingen efter pappas bortgång, sporten han höll av som mest. Visste att jag kommer möta folk som kände honom från andra delar av länet, och mina tankar skulle var mer på farsan än på orienteringen och så blev det. Dessutom hade jag tränat tungt som en form av terapi. Väl hårt då benen var mosiga och allt annat än lätta. Så det skulle vara en svår uppgift att få till ett race som jag skulle vilja.

Värmde upp och förstörde kompassen på väg till starten. Tankarna snurrade men fokuserade på att starta. Tänkte ta det lugnt i början för att komma in i det hela och det gjorde jag men fastnade sedan i ett tempo som var halvfort och kunde inte skruva upp farten. Blev bekväm och benen svarade inte heller. Höll på att springa förbi en vägkorsning på väg till kontroll 3 men upptäckte det efter 5 meter. Upptäcker banläggarens fint om att man ska gå runt husen istället för att se möjligheten rakt på (En del gjorde nog bort sig här). Går för långt ifrån strecket mellan 7:an och 8:an men håller ihop det något sånär tycker jag. Känner att jag får nog börja köra hårdare nu om jag ska greja detta men inte förrän till näst sista börjar det släppa fartmässigt och till sista har jag snabbast sträcktid med 8 sek. Så det blev en seger med 12 sekunder, till Anton Nilsson Kils OK som gjorde ett riktigt vasst lopp.

Ett underligt sammanträffande var att samtidigt med pappas dödsannons så kom orienterings-artikeln AN gjorde från loppet i samma tidning. Det var en fin artikel. Finns att läsa nedan:

Karta PTW

Artikel Park Tour

Resultat, sträcktider Park Tour Värmland

På söndagen åkte jag ner på Säffle stadslopp, hade inga större förhoppningar att springa fort då jag hade tunga ben efter en del terapi-träning i skogsmarker men ville få mig en genomkörare. Banan var knixig och flera etager med trappor som man skulle upp i på varje varv så det var ingen direkt snabb bana men kroppen fungerade över förväntan i 7 km, sedan var nog resten av spänsten kvar i skogen på tidigare pass. Innan dess var jag ganska spänstigt och hade en lätt känsla men sen blev jag riktigt slut i vaderna och tappade steget totalt. Anders E som låg bakom mig såg tydligt hur löpsteget blev sämre sa han men innan såg det riktigt lätt ut och det överensstämmer med känslan jag hade också. Att ta sig uppför trapporna blev då betydligt svårare. Stod nästan still där. Var svårt att ta ut det sista ur kroppen så var ganska nöjd med en 3:e plats i detta lopp. Viktigaste var att inte få några känslor av magkramp och det hade jag inte. Götaessen Andre och Anders var båda i bra form och sprang starkt. Tydligen var det totalt 750 personer som sprang loppet, så det var lite av en folkfest i Säffle denna soliga dag.

Resultat Säffle Stadslopp

Igår vandrade farsan vidare till de sälla jaktmarkerna. Han
fick somna in i kretsen av de närmaste. De han älskade av hela sitt hjärta. Ett
hjärta så varmt och stort. Kanske är han redan igång i en skog på andra sidan.
En oerhörd tomhet och saknad finns nu inom mig. En del av mig försvann igår och
kommer aldrig tillbaka. Som en kompis skrev på SMS: ”Vårda minnet av en stor man”. Det ska jag göra, han kommer alltid att
vara med mig. Och en stor man var han verkligen, in i det sista tänkte han på
alla andra. <!–
WriteFlash('’);
//–>

3 v efter den magoperation han gjorde mot sin dödliga
cancerform sprang han nattorientering. Jag var med honom på återbesök hos
läkaren i Karlstad några dagar senare. Läkaren frågade hur det gick med
rehabiliteringen efter operationen. ”Det gick väl lite tungt i skogen på en nattorientering men annars
känns det bra”. Jag tittade på läkaren. Läkaren stod bara och gapade, han
såg ut som en fågelholk i trynet. Han tappade hakan fullständigt men där lärde
han sig nog något nytt, de där skogsgubbarna är inte som alla andra.

När det kändes som tyngst igår gav jag mig ut i skogen några
timmar. Där pappa trivdes som bäst. Sprang rakt ut i nya marker. Tårarna kom,
tänkte på pappa hela tiden men ändå kändes kroppen så lätt, lättare än någon
gång innan. Tänkte att vad är det som händer – skjuter han på mig gubben?
Kändes plötsligt som jag fick en kraftig knuff på höger axel av någon så jag
höll på att ramla. Antingen spelade hjärnan och kroppen mig ett spratt eller…

Fått många fina hälsningar från många. Tack alla ni, det
betyder mycket. Fick ett SMS från Andreas, klubbkamrat till pappa och mig
i VVOK som jag tycker var väldigt fint: ”Han
var och kommer förbli en förebild för oss alla. Minns speciellt Blodslitet i
höstas. Hur ont han hade men ändå kämpade som ingen annan och verkligen var
glad att få vara med. Själv vek jag ner mig… Du har vårt deltagande i denna
svåra stund. Vår tid på jorden är tillfällig. Kanske är det så att vi alla
träffas igen i den där skogen… / Andreas”

Ibland händer det tyvärr saker i livet som man inte kan
påverka. Som när någon som står en nära insjuknar i en sjukdom som obarmhärtigt
bara kan leda en väg. Då känns det ganska hopplöst. När jag gick runt huset
uppe i Gunnarskog så slog det mig att farsan förmodligen aldrig mer kommer återvända
tillbaka dit. Ingen som tar emot när man hälsar på och frågar en massa saker om
skogen, träning eller annat. Plötsligt kom så många minnen farandes i en
rasande fart. Kändes som hela livet gick i repris och jag mindes saker som jag
hade förträngt. Allt spelades upp i min hjärna igen, kändes tungt men kanske är
det nödvändigt. Ibland måste man se bakåt för att komma framåt.

Den cancer som farsan drabbats av i bukspottkörteln har en
mycket hög dödlighet om man läser om den. Men rättare sagt är att alla dör av
den förr eller senare. Det lömska med denna cancertyp är att den sällan
upptäcks förrän den är stor nog att trycka på organ som ligger intill och då är
det egentligen redan kört.

För mig är pappa inte den man som just nu ligger på
sjukhuset och behöver hjälp för att komma ur sängen. För mig och för alla som
känner honom är han den urstarke med outslitliga krafter. Den hjälpsamme som
först jobbade, sen sprang 25 km rakt ut i skogen för att därefter åka och hjälpa
någon annan med snickrande, reparera tak, plantsättning, gräsklippning eller
med egentligen med vad som helst. Ingenting var någonsin ett problem. Alltid
positiv inställning till allt. Tills nu – när att sitta upp på sängkanten är ungefär
lika ansträngande som att springa en hel 3-dagars fjällorientering. Då kan man
förstå att man inte har riktigt samma positiva inställning längre men det tog
länge innan den inställningen blev sämre, förmodligen längre än hos alla andra jag
själv stött ihop med.

Innan snön kom i vinter tog vi skogspromenader med ryggsäck i
tung terräng som inte så många klarar, nu 4,5 mån senare är krafterna försvunna.
Långt bort. Hemskt att se. Det måste vara bland det värsta man kan råka ut för.
Kroppen tynar fullständigt bort. Starka muskler som nu försvunnit. Jag skulle
göra vad som helst för att rädda honom. Skulle ställa mig i vägen och slåss mot
vilket monster som helst, men jag kan inte komma åt det här monstret och det
plågar mig. Det plågar mig fruktansvärt att inte kunna göra något. Men på något
sätt tror jag ändå att farsan är beredd att möta sin skapare då han ej räds
själva döden men jag vet att han räds den hjälplöshet som han just nu befinner
sig i. Det är inte hans liv. Hans liv är precis tvärtom, i det livet är det han
som hjälper alla andra. Som vanligt. Återstår att se om hans skapare är redo
att möta honom. Blir jobbigt för den däruppe…

Jag är riktigt knäckt just nu. Var så otroligt ledsen när
mamma tog farväl men det här är och kommer att bli mycket värre är jag rädd
för. Känns som jag inte kommit över mammas död ännu. Cancern tog henne. Och
denna hemska sjukdom gör att farsan försvinner. Pappa som har så stor del i att jag själv är den jag är
idag…

Blev debut på Göteborgsvarvet (halvmaraton) där jag tråkigt
nog drog på mig ett attack-håll i sidan så det gick bara inte att springa sista
delen av loppet. Innan dess så hade det känts ganska ok, inte bästa formen men
inte dålig heller. Typ bra flås men sämre med spänst i benen. Öppnade med en kontrollerad
och god känsla första 5km på 16,52, därefter kom en det en lång bro där jag tog
det väldigt försiktigt uppför för att kunna springa fortare på andra halvan. Passerade
10km på 34,17 och tänkte att personligt rekord blir det nog inte då kroppen
inte är riktigt på hugget men kanske kan jag göra en bit strax över 1,12.

Vid 12km fick jag de första känningarna av håll så jag fick
börja slå av tempot lite och sista 5km blev det blandad gång med långsam
löpning då det mer eller mindre kändes som jag blivit skadeskjuten. Trodde
knappt jag skulle kunna ta mig till mål. Fick gå och springa om vartannat.
Stannade, stretchade och masserade magen några ggr. Folk var verkligen på
hugget bland publiken och en del försökte hjälpa till. Fantastisk stämning
måste jag säga. Knasigt nog så passerar jag ändå en kenyan på min väg till mål som
tar sig fram ännu långsammare!? Han var nog rätt slut. Tappade 70??!! placeringar
bara sista kilometern. Förmodligen långsammaste kilometern jag rört mig
någonsin. Skulle vara kul om jag kunde bli av med denna håll-förbannelsen som
dyker på mig ibland. Det måste vara något knas fysiologiskt med kroppen som gör
att det blir så här. Tycker det blivit värre med problemen i år än ifjol.
Sätter sig snabbare och gör ondare. Bara att glömma men svårt att glömma när
det fortfarande värker i sidan några dgr senare och man är inte snabbare än man
är just det tillfället. Eller jo, det är man förmodligen. En annan dag.

Skumt är det i alla fall. Visst är
det ”bara” idrott men det vore kul att kunna tävla utan att känna sig
skadeskjuten. Dessutom trevligare att springa fortare på någon tävling än man
hade gjort om man inte tränat alls. Eller också får man väl hitta på något annat,
trivs ändå bäst i skogen med ryggsäck på ryggen…

Resultat
L-O

Händelserna under 10-Mila natten lär jag nog inte glömma i första taget. Killarna på sträcka 1-3 hade gjort bra och stabila insatser innan de skickade ut mig på sträcka 4 – den långa natten. Banan mätte 17540 meter fågelvägen. Långa natten är inte bara lång och mörk, den kan vara jävligt mörk också, som när pannlampan slocknar mellan kontroll 3 och 4 (av 27 och man har ett helt lags förväntningar att bära på sina axlar så kan man bli ganska nervös). Till att börja med betedde sig lampan som ett stroboskop och blinkade av och till så jag höll på att få epilepsianfall. Därefter blev den svart. Jävligt svart.

Fick stanna och kränga på mig en reservlampa jag hade i bakfickan. Ni hör själva. En lampa som får plats i bakfickan lyser inte upp mkt. Blev därefter en kamp för att hålla huvudet ovan vattenytan och sprang omkull ett antal gånger. Rakt in i en gran bar det också och en del stenar hade tår och underbenen några ofrivilliga närkamper med. Låg tillsammans med en klunga som blev till en större klunga men jag hade fullt upp med att se var jag skulle springa då jag enbart ibland kunde se marken – som när någon annan lyste upp den åt mig. Förutom att den lilla pannlampan jag nu bar lyste illa så skakade den ner över ögonen varje gång när tempot skruvades upp, så jag fick sätta den på plats ett antal 100 ggr. Inte kul alls. <!–
WriteFlash('’);
//–>Lampan har fungerat hur bra som helst tills denna gång så jag var kraftigt förvånad, besviken, lite förbannad och funderade på hur detta skulle sluta så fokus blev först och främst att inte släppa en meter på dem jag sprang med just då. Tyvärr märkte jag därmed inte att klungan splittrades och jag hamnade i en något långsammare klunga som bommade en del. Jag själv kunde knappt se var jag satte fötterna så mitt eget orienterande blev på så sätt ganska värdelöst. Ingen risk att man kunde vara offensiv där inte. Tror jag skickade ut vår 5:e sträcks löpare på ungefär samma placering som jag gick ut. Kändes snopet då jag skulle försöka vara med om jag såg någon som var pigg under vägen och på så sätt ta några placeringar. Och kroppen var det inga större fel på, kändes ganska lätt hela vägen rent fysiskt. Kraftigt blåslagen nådde jag i alla fall till målet efter en total löpväg på över 20 km. Har nog aldrig haft så ont i kroppen efter en tävling. Hann tänka både en och två ggr hur jag lyckades hamna i denna situation. Frågade mig själv vad jag egentligen är för en idiot som går upp mitt i natten och springer ett halvmaraton i skogen med en ficklampa. Men ett minne för livet som heter duga fick jag minsann. Det ska inte vara FÖR lätt. Laget slutade 61:a efter 10 sträckor (av ca 330 lag). Ifjol kom vi på 58:e plats och jag tycker nog vi hade ett vassare lag på benen i år så vi borde kunnat klara topp 50 men det verkar visst ganska tufft att slå sig in där. Bredden på bra lag är stor inom denna sport. Helt överlägsen mot andra konditionssporter i Sverige. Det är inte ens jämförbart…

Karta/GPS-rutt här

Blev en övernattningstur i Gunnarskog. Inte varje gång man åker båt till lägerplatsen men denna gång hände det alltså. Alltså ännu ett besök vid en eldstad jag byggt och den har inte varit använd på typ 15 år. Enda jag såg av herr bäver denna gång var en varningssmäll med svansen..

<!–
WriteFlash('’);
//–>

<!–
WriteFlash('’);
//–>Imorgon drar jag iväg till 10-Mila. Samåker med tjejerna från VVOK som ska springa Dam-kavlen under dagen. Har inte sett laguppställningen i vårt lag ännu men vad jag vet så finns jag själv på sträcka 4, den längsta nattsträckan som mäter 17540 m. Vi har startnr: 58 KFUM Örebro OK 1. Ganska säker på att Löken springer första sträckan. Enligt beräkningar ska jag ge mig ut på sträckan vid 00:48 och vara tillbaka till växling nån gång efter 02.25. Hoppas att få till ett bra lopp med ett bra utgångsläge. Känns som formen kommit smygande sista tiden så hoppas på en god känsla. Hur jag kommer hem återstår att se?

Det är inte riktigt som förr längre då man kunde springa DM i halvmaraton samma dag och farsan hänger med ner både som chaufför och hejarklack på 10-Mila. Den tiden är förbi i och med farsans cancersjukdom som gjort att han numera går med rullator eller som igår då jag körde runt honom i rullstol på sjukhuset i Arvika. Det är en chockerande syn att se honom i det skicka han är idag som jag ännu inte hämtat mig från. Frågan är om jag någonsin kommer acceptera att se honom som en som inte orkar någonting. I mitt sinne är han ju fortfarande precis tvärtom…