ADVENTURE

Ikväll körde jag, Jonne, Juhlén, Ekman senior och Ekman junior intervaller i Styckåsskogen. 30´/ 30´x 10 x 3 var det vi skulle köra. Alltså korta 30 sekunders med 30 sek vila. När vi hade kört ca 13 drag så hörde jag hur Jörgen skrek till en bit bakom mig och en bristning i baklåret var ett faktum. Det konstiga var att jag hade sett det framför mig när han några drag innan sa att han kände lite av låret. Han gjorde likadant ifjol när vi körde ett pass. -Ta det lugnt då sa Julle men strax efter det så small det. Otäckt när det blir en skada så tycker jag. Det var jag som avslöjade intervallplanerna för honom när han ringde och frågade om jag skulle träna också. Skulle ha sagt att jag skulle vara hemma och se på tv´n eller nått…

Blev lite spänstträning igår. En massa hopp alltså. Kör ganska lugnt med träningen denna veckan då det blir tävling på söndag (orienteringsstafett) och sedan en på tisdag (DM-lång terräng 12 km) som jag hoppas kunna springa ok på. Efter spänsten blev det en provlöptur med en framtida träningskompis som lätt kommer kunna hålla runt 20 km/h i 12-13 mil. Grym kapacitet. Han är bara 5 månader gammal än men väger ändå över 30 kg så det blir en stor en. Som en av världens äldsta hundraser är alaskan malamute något av en legend. Dess upphov är lite av ett mysterium, men vi vet att den delar stamträd med vargen och att den har levt tillsammans med människor i flera tusen år, säkerligen ett resultat av att eskimåer vid något tillfälle lyckats tämja ett antal vargar, som sedan utvecklats till denna ras. Hunden är uppkallad efter malhemut-folket i nordvästra Alaska, för vilket den spelat en viktig roll under historien. Livet norr om polcirkeln skulle helt enkelt ha varit omöjligt utan malamuten, som går under namnet – snötåget från norr – pga hundens styrka som arbets och slädhund.

Husse till valpen var också med, thaiboxarn och MMA-mannen, han har väl inte riktigt samma löpkapacitet kanske men är istället stark som en björn. Vi körde lite styrka på gräsmattan efteråt. Björnen körde med 90 kg på stången i press bakom nacken som det inte var någonting. Riktigt brutal styrka det om något.

Igår var det lång-DM i orientering och jag lärde mig hur man bommar ordentligt. Började med kontroll 1 och så höll det på hela banan men jag bestämde mig för att jag skulle runt. Bra träning iaf och det kändes som jag utvecklade orienteringsförmågan med typ 100%. Blev kloss sist av de som gick runt. Sista 2 kontrollerna väggade jag förmodligen beroende på gårdagens ”lång-tur”. Visste inte riktigt var jag var då men det visste jag väl ingen annanstans heller så det gjorde inte så mkt. Var på väg kontrakurs från sista till mål (fast det var snitslat). Andreas hade gjort en tuff och ganska svår bana men skogen var fin och jag trivdes bra där så jag hade inget emot att stanna ute på banan länge..

Blev ikappsprungen av Fredrik Nordström OK Älgen, och då gick det lite bättre ett tag, fick tillbaka lite gnista men sen gjorde vi båda bort oss totalt på 13 kontrollen. En erfarenhet rikare.

Karta

Sträcktider

Den här bilden på prisutdelningen säger väl allt om Kilterrängen. Vinnare Jonas, jag, sliten deltagare och SörenBlev en delad andraplats i 25 km´s Kilterrängen detta år tillsammans med den mkt meriterade veteranlöparen, klubbkamraten i Göta och Arvikabördige Sören Persson. En annan veteranlöpare, Jonas Birgersson, Kvarnsveden vann klart med ett par minuter och hade någon sagt till mig innan att Jonas skulle stå som segrare efter 25 löpta kilometer så hade jag blivit ganska förvånad. En häst som gett väldigt fina odds tror jag. Kilterrängen är visserligen kilterrängen och här kan en toppendagsform som den Jonas visade idag vara guld värd. För han verkade vara i sin livs form och hade kramp i vaderna när han gick över mållinjen och var grymt nöjd så han fick nog verkligen ut allt han hade i kroppen denna dag. Grattis Jonas, mkt imponerande löpning! Många andra imponerade också genom att ta sig runt banan på ett mkt imponerande sätt, evigt unge, grymme Christer Skoog var stark som vanligt och flög lätt genom Öhmansmilen. Många veteraner som är starka nuförtiden, det ska jag med va när jag blir veteran. Träningskompisen Julhén var inte nöjd själv men jag tycker han gjorde det helt okej även om han helt klart har en hel del kapacitet som han inte fick ut i detta race. Han tyckte iaf att banan var som jag beskrev den innan.

Nog första gången faktiskt som Jonas är i närheten av att slå någon av mig eller Sören tror jag bestämt. Nu krossade han alltså oss båda två vid samma tillfälle istället. Ex var han 3 minuter och en sekund efter mig i Borejoggen tidigare i sommar. Jag och Mr Persson sprang inte direkt sakta heller och jag trodde länge in i loppet att Jonas skulle stå parkerad någonstans vid runt 20 kilometer men han matade på grymt bra hela vägen in. Härligt på ett sätt att man inte kan ta ut någon segrare eller värsta konkurrent innan en tävling är avgjord. Varje tävling är en ny tävling. Detta är verkligen en tävling som jag gillar och banan är riktigt fin, tuff och omväxlande. 25 kilometer i den terrängen är inte att leka med. Tävlingen i sig är väldigt trevlig och Jonas Uller o co i Kils OK gör ett jättebra jobb kring arrangemanget.Hur upplevde jag då loppet? Kände vid 4 kilometer att jag fick jobba för att hålla en fart som jag tycker normalt sett inte ska ha några problem som helst med. I första vändan av slalombacken var jag riktigt trött och tänkte att idag blir det nog riktigt jobbigt sista biten. Upplevde att jag var helt död där jämfört med förra året. Sen ut på Öhmansmilen höll jag väl upp farten helt ok. Var tvungen att stanna och pinka i skogen så Sören gick om mig där. Märktes tydligt att i uppförsbackarna var jag starkare än honom och utför var han starkare än mig. Så Sören låg en liten bit framför hela tiden sen min paus. På ett ställe där det var riktigt lång utförslöpning försvann han nästan. På slutet är det som sagt delar av och en hel slalombacke som ska forceras och här kom jag ikapp Persson ganska snabbt.

Det konstiga var att jag var klart starkare andra vändan i slalombackepartierna vid 24 km än första vändan vid 10 km. (min kropp är nog ett mysterium och jag blir inte klok på hur den funkar ;-)??) Låg i ryggen på Sören tills utförslöpningen ner i botten på slalombacken där han återigen för ungefär hundrade nedförsbacken fick en liten lucka igen men plockade snabbt in den luckan i själva slalombacken och där var jag som sagt riktigt pigg. Frågade Sören om han ville spurta eller om vi skulle dela andraplatsen och han ville då dela om inte jag ville spurta. Mig spelade det ingen roll i det läget då det inte var om placering ett så vi beslöt att dela. Kunde ju faktiskt ha blivit en skada på någon av oss också om vi plötsligt efter 25 kilometers löpning skulle dra full sula för vi är ju ganska snabba båda två i spurt så det hade nog varit en hård fight och det var det nog inte värt. Vill ju inte spekulera i vem som hade varit först av oss två men jag tror iaf jag var klart piggast i det läget och troligtvis minst skadeutsatt. Måste ju tänka lite på de snabba veteranernas vader…

Kändes också som jag kunde köra vidare en bra bit till i detta tempo men kunde ju heller inte springa direkt fortare utefter banan heller när jag försökte.

Fick också en fråga om jag kunde jämföra loppet med fjolårets lopp då jag hade lite sämre tid. Svårt att säga egentligen då det är svårt att jämföra, då jag inte jobbade alls lika hårt ifjol för att vara med i täten. Kändes som jag flöt fram utan ansträngning ifjol och hade väldigt mkt att gå på och nu denna gång fick jag slita väldigt tidigt i loppet så jag är relativt nöjd med resultatet och att jag blev piggare på slutet. Vet iaf att veckorna efter Kilterrängen ifjol kom jag i bättre form efter en ganska seg sommar så jag hoppas på denna utveckling i år också. Var ju garanterat ett riktigt bra träningspass i varje fall.

Nästa år blir det garanterat ingen 42 km tävling i terräng med formtopp och urladdning tidigt på året iaf. Tror jag fått sota lite för den nu på sensommaren…

Fina vyer från Gallberget över Racken under Sotarblixtturen med Jonne igår..

Har grym träningsvärk i baken idag. Körde en del spänst igår på förmiddagen med bla Borzovhopp. Tar styggt på baksida lår och rumpa. En riktig klassiker att köra tillsammans med knäböjningar med tunga vikter för att få en vältränad gluteus maximus. Inget jag kör direkt så då får man lite känning av det när man inte är van. På kvällen blev det Sotarblixtleden med Jonne. Riktigt fin kväll och Jonne börjar bli i bättre form nu efter sin dekadensperiod i soffan så det stod inte direkt stilla i backarna heller. 😉 Han är lätt tränad när han väl börjar röra på sig den mannen…

Idag blev det ett lugnt pass på ca 11 km på förmiddagen och ett kvällspass, 4×4 minuters intervallpass på elljusbanan vik, med Julle och O-ringen bossen Ekman. Gick inte så lätt. Hade 4.05 på första då vi körde ett helt varv på testloppsbanan (Testloppsbanan är 3 varv). När jag har gjort bra tider på testloppet har jag haft ca 3.50 vid varvning så rimligtvis borde man vara nere på de tiderna på ett varv nu. Hmm??!! Ska ta det piano nu i två dagar och endast röra på mig lite grann för att förhoppningsvis kunna genomföra Kilterrängens 25 hårda kilometer på ett bra sätt. Blir spännande att se hur kroppen känns på lördagsmorgonen. Får hoppas det är bättre drag i den då än det varit på senaste racen iaf för det har inte varit så trevligt. Det tror vi att det ska va…

Igår blev det 3 mil MTB. Ruskigt kul med Mountainbike alltså. Kul att flyga fram i skogen och hoppa över stock och sten. Kanske får bli lite mera trampande i skogen i höst. Blev också 2 mil löpning i skogen med 5 x 10 minuter A2 + någon bonus intervall. Körde upp och ner runt Storkasbergets alla sluttningar. Rutten kan ni se på kartan.

En annan idrottsman som alltid imponerar oerhört är Etiopens långdistanslöparkung Bekele. Han tränar dessutom förmodligen 4ggr så mkt som redan nämnde sprintlöpare Bolt. Lika extrem genetik för just långdistanslöpning som Bolt har för sprint. Kenenisa Bekele har sedan 2003 etablerat sig som världens bäste långdistanslöpare. Han innehar världsrekorden på både 5 000 meter och 10 000 meter (även inomhus på 5 000 meter) som han övertagit från landsmannen Haile Gebrselassie. Han tillhör även världseliten på 3000 meter och är en mycket framgångsrik terränglöpare. Bekele har vunnit VM-guld 4 gånger i rad på 10 000 meter i VM 2003, 2005,2007 och 2009 samt guld i OS 2004 och 2008.

Han har guldmedalj på 5 000 meter från OS 2008 och VM 2009, en silvermedalj på 5 000 meter från OS 2004 och en bronsmedalj från VM 2003. På seniornivå har han aldrig förlorat ett lopp på distansen 10 000 meter. I VM i terränglöpning vann han båda distanserna ( 4 resp 12 km) fem år i rad 2002-2006 (totalt 11 VM-guld) och han vann 27 terränglopp i rad 2001-2007. Bekele blev av tidningen Track and field news utsedd till världens bäste friidrottare 2004 och 2005. Bekele anses vara en helt komplett löpare men är förmodligen mest känd för sin spurtförmåga. I VM-finalen 2007 på 10 000 meter var han storfavorit till att ta tredje raka VM-guldet på distansen. Förväntningarna infriades men han fick mycket tufft motstånd från sin landsman Sileshi Sihine. Med ett varv kvar tycktes Bekele nästan vara avhängd men med en mäktig avslutning sista 200 meterna avgjorde han ändå loppet.

Vid OS i Peking 2008 var Bekele favorit att försvara OS-guldet på 10 000 meter. Han vann före Sileshi Sihine. Bekele upprepade därmed Gebreselassies bedrift med att vinna OS-guld på mildistansen två OS i rad. Han hade därmed fem raka guld på 10 000 meter i VM och OS. Segern på 5000 meter innebar att Bekele blev den första på herrsidan sedan 1980 att i samma OS vinna guld på både 5000 och 10 000 meter. Under årets VM lopp på 10000 meter den 17 augusti 2009 tog Bekele sitt sjätte raka guld i VM och OS på 10 000 meter och tangerade även Gebreselassies notering på 4 raka VM-guld på distansen. Eritreas Zersenay Tadese drog upp ett högt tempo och lyckades skaka av sig alla utom Bekele som sedan i vanlig ordning avslutade loppet oerhört snabbt. Segertiden blev 26:46.31 vilket är nytt VM-rekord. Noterbart är att Bekele avverkade loppets andra halva på fantastiska 13 min och 6 sek.<!–
WriteFlash('’);
//–>Vad är det som är så speciellt med Etiopisk långdistanslöpning? Ja, jämför man med Sverige är det stor skillnad, milsvid skillnad. I Sverige springer människor runt kvarteret, på ett löpband i ett gym eller några rundor i en park. De svettas lite, dricker lite vatten och stretchar. I Etiopien är det tvärtom. De som löper där gör det på det blodigaste allvar man kan tänka sig. Varje morgon ger sig tiotusentals unga män och kvinnor ut och löper. Sen går de hem och vilar, för att senare på kvällen samma dag löpa igen. Etiopien är ett av världens fattigaste länder och mer än varannan person är arbetslös. Medellivslängden för en Etiopisk man är omkring 50 år. Löpningen är för en liten del av dessa en chans att försöka förändra sitt liv. Haile Gebrselassie har visat att det går. Han har tagit 25 världsrekord. Han är en av världens mest framgångsrika idrottsmän och har idag 400 anställda i sitt bolag. Något han aldrig hade kunnat nå upp till utan sin framgångsrika löparkarriär.

Många kämpar för att nå denna framgång men kommer aldrig att bli ”något” inom löpningen men dessa tusentals människor ser vi aldrig och tänker kanske inte särskilt mkt på heller men det är just det som gör att några få blir framgångsrika det är att mängden löpare är så otroligt stor i dessa länder. De flesta springer och de ber och de sover och tränar återigen. 2 mil, 3 mil, 4 mil om dagen. Föräldrar väntar hemma och de ber också för att de ska bli duktigare löpare och tjäna pengar till familjen. Det är ett hårt liv.

Att de Etiopiska löparna har en vilja av stål och fortsätter kämpa och löpa även när det gör som mest ont, så ont att du bara vill lägga dig ner och skrika. Det kan man se exempel på när Bekele vann sitt VM-guld 2005, bara två veckor efter att hans 17 åriga flickvän föll ned och dog under ett träningspass. Det kanske kan förklara lite hur hårda dessa människor är jämfört med oss som har ”allt” från början. De springer tills de dör om det så behövs…

Usain Bolt. Den överlägset största sprinttalangen världen hittills skådat. Säger hittills för det kommer kanske fler. Utklassade motståndet på både 100 och 200 meter. Dubbla världsrekord under ett och samma VM. Fick en fråga om jag trodde han var dopad? Så länge motsatsen inte bevisas, självklart inte. Han blev junior-världsmästare redan som 15 åring. En sak är iaf säker ang Bolt och det är att han har en extrem genetik som gör honom så otroligt snabb. Kanske en genetisk defekt som gör honom så snabb.

Men man ska faktiskt komma ihåg att alla löpare på 100 meter genom historien – utom just tre löpare (Bolt, Gay, Asafa P) som varit under 9,80 på 100 meter senare har visat sig varit dopade. Men detta ska man inte spekulera i allt för mkt. Träningsmetoder utvecklas, framförallt inom sprintlöpning. En grym idrottsman med ett fruktansvärt steg är han, ”Insain” Bolt. När vi ändå är inne på sprintlöpning och doping kan vi gå tillbaka till världens kanske mest kända dopingfall. Kanadensaren Ben Johnsson under OS 1988. Han vann guldet på 100 meter på nya världsrekordtiden 9.79 men diskades några dagar senare för bruk av anabola steorider. Det lustiga med den historien är att syndabocken Ben sa att alla andra är dopade också men att bara han åkte dit. Förmodligen talade han sanning när han sa detta för senare har det visat sig att den som nu fick guldet i OS 1988 – Carl Lewis, inte ens borde ha stått på startlinjen i OS. Carl Lewis testades nämligen under USA:s uttagningar till OS 1988. Detta enligt de dokument som Wade Exum, ansvarig för dopningskontrollerna i USA:s OS-kommitté mellan 1991 och 2000, lämnat till tidningen Sports Illustrated.

I tre olika test inför OS hade Carl Lewis förbjudna substanser i kroppen. Inga dokument visar dock att Lewis skulle ha tagit just anabola steroider – men många idrottare har stängts av när de visat sig använda samma preparat som Lewis gjorde inför OS 1988. Enligt Carl Lewis tränare Joe Douglas har idrottaren inte tagit några prestationshöjande medel. Wade Exums dokument visar att fler än 100 positiva dopningtest lämnats – men de har aldrig blivit offentliga. Det lustiga i detta är väl också att den gode Carl är en av de som inte hyllar Bolt utan är tveksam till dennes resultat.

–Jag vill inte hylla Bolt nu och bli besviken i framtiden, säger han. Intressant?