ADVENTURE

<!–
WriteFlash('http://galleri.l-ogaverth.com/#21’);
//–>http://galleri.l-ogaverth.com/#21Ikväll blev det ett crossträningspass utan cross. Behöver ingen motorcross som vissa andra i Gunnarskog måste ha för att komma ut i skogen om man ska se till hur många fina stigar som blivit sönderkörda på sista tiden. Däremot har jag en bra motor i kroppen. Vissa vårdar sina motorfordon till förbannelse men själva går dom på riktigt dålig olja och misshandlar sin motor genom att inte använda den så den sotar igen totalt.

Började med kajak från farsan i Sälboda upp genom Sälbodaälven till Gunnern. Måste igång med lite paddlande så jag hänger med Eklöf i sommar på multisporten. Sedan körde jag över Gunnern och till Svartviken där jag gick i land. Därefter sprang jag sedan delar av Vafferhallsbanan till Stommen och vidare upp på Ryggestaberget. Sedan i stort sett samma väg tillbaka. Blev totalt 21 km. En bäver slog i vattnet 4 ggr alldeles nära kajaken, han försökte nog sänka mig. En Kanadagås med ungar träffade jag på, ungarna är fina. En listig räv som letade sork upptäckte jag efter älven. 4 korpar som kappflög, en ormvråk som verkade kolla in mig så det var en del trevliga möten efter vägen.

Ingen rolig syn på Runoway. Här kan man prata om ”springiväg”. Passerar min kontroll med 5 meter och får inte ihop det i skallen. Kortslutning helt enkelt!

Igår på morgonen åkte jag upp till Järvenskolan i Gunnarskog. ”Min” gamla grundskola. Meningen med besöket var att jag blev inbjuden att springa Vafferhallsloppet igen, en 4,4 km lång terrängtävling för mellan, högstadiet och personalen som alltid går sista veckan på vårterminen. Var några år sen sist för min del. 1993 sprang jag senast med en tredjeplats ca 30 sekunder bakom förste man som resultat. Kommer ihåg att jag skulle spela fotbollsmatch med A-laget senare på kvällen samma dag så jag ville inte bränna allt krut på detta och på den tiden var det inte så viktigt att komma först; -). Dessutom ville min starke kompis Anders verkligen vinna och gav allt vilket räckte till ett banrekord som står sig ännu trots att banan är en liten bit kortare idag. 1973 gick den första tävlingen så det har hållit på ett tag. Enda året loppet inte gått är 1985 då det var översvämning. Järvenskolans förre rektor Tore Andersson var lärare då och han tillsammans med lärarkollegan Axbäck röjde upp banan inför första loppet. Tore sprang sedan loppet nästan varje år, även flera år efter sin pensionering. Mitt allra första Vafferhallslopp gjorde jag när jag gick i 3:an, fick dispens den gången att vara med och springa trots att jag var för ”liten”.

Tänkte man kanske kunde inspirera eleverna lite med mitt deltagande nu och dessutom satte vi (jag och Anders) upp ett pris på 1000 kr till den som sätter ett nytt banrekord. Kan man få pris i skolan för att man gör bra ifrån sig i skolbänken så ska man också kunna få pris när man presterar något bra i idrott tyckte vi. Banrekordet är på 19,10 för eleverna och från 1993. Idag blev det ca 20,40 men killen har alla möjligheter att ta rekordet då han har ett år på sig eftersom han gick i åttan nu. Gav lite tips för att han skulle förbättra sig, får hoppas han tränar på. Egentligen borde alla banrekord mm arkiveras så att alla elever som kommer senare kan se och motiveras av andras resultat.

När jag och Anders provlöpte banan för några år sen på tid så sprang jag på runt 15 minuter och Anders hade ca 18 så banan är inte lättlöpt men riktigt kul. Hörde det pratades om att det eventuellt skulle bli en tävling även för andra än skolelever på banan. En tävling till Tore Anderssons minne. Vore en fin grej tycker jag. Jag och Anders kommer till start, var så säkra. När starten gick på loppet igår, 17 år efter förra starten blev det alldeles nostalgiskt och det kändes som man gick i högstadiet igen. Nästan så jag började köra ”max” men klarade lugna mig och lät eleverna ligga först såklart. Uppmuntrade dem att kämpa på hela vägen och det gjorde de verkligen. När vi närmade oss mål lät jag killen som vann dra ifrån lite.

Efter loppet var det en del killar som frågade en hel del kring loppet förr, om träning, orientering och annat som hade med sport att göra. Riktigt kul om man kan inspirera någon att träna lite mer, speciellt ungdomar. Hörde på bryggan att jag inspirerade många vuxna och det är ju alltid kul att höra men än viktigare är att få de yngre att förstå att vi är byggda för rörelse och att vara ute i naturen.

Igår vart det ett litet äventyr till Norge. Det blev en riktigt trevlig resa. Det var jag, Bore-Tore Axelsson och Martin Holmstrand som skulle springa en terrängtävling och så hade vi några supporters med oss också. Vår destination var den nystartade norska tävlingen Fjellaløpet som gick i det vackra friluftsområdet ”FJELLA” i Indre Østfold. Det var faktiskt ett riktigt brutalt skogslöp med svårlöpt stig upp och ner mest hela tiden. Som trailrunning i Sverige ungefär. Nästan värre! Starten och mål var i Dynjan som ligger ett par kilometer öst om Mysen i Eidsberg kommun i Østfold. Dynjan ligger nära ett ganska orört och spännande naturområde på nordostsidan av Trømborgfjella. Lokalbefolkningen kallar Trømborgfjella för ”Fjella”. Det fanns två distanser för oss vuxna att välja på, 10km och 21 km. Martin och Tore drog 10 kilometern och jag gav mig på 21:an. Min (ur)laddning var alldeles optimal. Tävling dagen innan, flyttbärning och nattarbete. Var i säng ca 04.00 och gick väl upp vid 07.00. Trodde nog jag skulle bli trött och det blev jag, ordentligt! Man är inte omänsklig, i alla fall inte än.

Starten gick 12.00 och solen gassade på ordentligt, hade innan sett att det skulle vara svårlöpt och det var som jag trodde, även värre faktiskt. Tyckte det rullade på bra en bit efter den sedvanliga startrusningen med heta norskar som alltid ska trängas. Även de som slutar en timme efter i mål så slåss för livet för positionerna i början. Efter några kilometer blev det en grupp på 4:a gubbar. Kändes som någon slet ganska bra ibland, men en kille sprang riktigt bra i partierna som gick i skogen och det var väl mest hela tiden. Det var en Halden SK orienterare som visste var han skulle sätta fötterna. Det var rakt upp och rakt ner hela tiden, med mkt inslag av klippor och myrar mm. Riktningsändringar hela tiden. Tufft för hela kroppen alltså. Jag drog hela tiden eller i 17 kilometer ska jag säga. Kändes som de hade lite problem att följa där det var ”finare” underlag men i skogen hängde de med lätt.

Strax efter varvningen blev det en rejäl klättring rakt uppför klippor som var ihållande i en kilometer även om det planade ut på sina ställen. Där blev jag riktigt trött, det bara slog till ordentligt och jag kunde knappt ta mig framåt och samtidigt satte Halden killen in ett ryck och gick förbi. Hade inte en chans att följa och sen var jag inte i närheten av att få upp tempot igen. Blev en väggning alltså. Första gången på ett så kort!? race faktiskt. Kanske inte var optimal laddning och jag testade att låta bli drickan under loppet som ett test och det verkade heller inte vara så smart. Men målsättningen innan var ett bra träningspass och det blev det minsann. På slutet kom killen upp som slutade 4:a upp i rygg på mig och han ryckte förbi. Upptäckte dock målet en bit längre fram och då fick jag upp tempot igen och spurtade förbi. Det var bra för det var fina pris för de som hamnade på pallen. En del som sprang långa banan låg helt utslagna efteråt och det kan man förstå.

Martin och Tore låg med täten i början av 10 km men fick släppa lite och slutade 3:a och 5:a. Måste säga att Tore imponerade ordentligt, han var endast 20 sekunder efter Martin H. Brutalt på en sådan terrängbana för Martin är ju inte den som står helt still precis! Tore vann sin klass med 11 minuter! Har man varit med på terräng-VM en gång i tiden så har man liksom och är man född med kenyan-vader så är man. Det är kul att prata träning med en som Tore för han är eftertänksam och värderar olika träningsfilosofier utifrån den personens förutsättningar och färdigheter. Helt rätt tycker jag. Fått en del riktigt fina tips som jag ska testa i sommar.

Idag var det dags sprint-DM i Koppom. Rena hemmaplan även om jag inte kände till terrängen. Kände mig laddad innan start och hade bestämt mig för att ta det lugnt i början och komma in i orienteringen. Löpmässigt hörde jag till förhandsfavoriterna men visste att orienteringen blir den avgörande faktorn då jag räknade med att orienteringen var lite svårare än de två senaste åren då jag varit 2:a. Och jag hade rätt i det avseendet. Taggade till inför start. En liten krok på första och sedan rakt på 2:an. På väg till 3:an läser jag på något sätt sänkan som höjd och springer förbi kontrollen jag ser (som är min) eftersom jag vill ha kontrollen på andra sidan. Tar en minut innan jag upptäcker misstaget och när jag ska över sänkan och ta kontrollen så kommer Göran Grevelius som startar 1 minut efter mig. Han hörde också till favoriterna och jag visste nästan att loppet här var kört då en minut är en evighet i sprintorientering. Försökte springa på men tekniken hämmade löpfarten. Fick någon lucka till 11:an då jag tog ett annat vägval till kontrollen än Göran men såg inte riktigt var jag skulle sedan och kunde inte springa på så han kom snabbt upp i rygg igen. När vi kom in i slutdelen av banan så kunde jag inte orientera tillräckligt fort så jag fick finna mig i att ”ligga” i rygg mesta delen av det partiet. Så jag slutade alltså på en fjärde plats exakt en minut efter.

Upplevde orienteringen klart mer teknisk detta år mot tidigare och det var inte till min fördel men banan var kul. Vore intressant att springa om den och se vad man skulle få för tid. En rejäl skillnad skulle jag tro och det visar att det fattades en hel del i orienteringen. Ja, ja bara att bryta ihop och komma igen. När jag joggade ner var jag ganska besviken men som ett tecken från ovan så mötte jag en dam i en elrullstol. Då tänker man att man ska vara glad att man överhuvudtaget kan springa.

Karta

Har varit och hälsat på hos Maria några dagar. Hon är strax
klar med sitt pluggande i storstan och flyttar strax tillbaka till
Värmlandsskogarna. Under tiden jag varit här har jag försökt mig på lite
sprintträning (sprintorientering). Det är nämligen DM i sprint i Koppom med OK
Hierne som arrangör nu på lördag. Efter två raka andraplatser är endast
guld gott nog och allt annat är ett misslyckande. Genrepen tydde tyvärr inte på
särskilt stabil orienteringsförmåga men hoppas kunna skärpa till mig på tävlingsdagen.
En av träningarna fixade Maria åt mig runt åsen uppe på Fiskartorpet. Vid Fiskis,
som det ibland kallas, byggdes en av Sveriges första hoppbackar på 1890-talet som
kallades för ”självmördaren”. Där fick jag försöka ta mig fram på ett
bra sätt men det var inte lätt både fiskare och rådjur störde koncentrationen
då jag plöjde fram i terrängen.

Dessutom så provsprang jag tillsammans med Maria idag
Lidingöloppets sista mil. Har inte sprungit banan tidigare så det var spännande
att se hur det såg ut sista biten då tanken är att köra loppet till hösten. Var
rena motorvägen, skrämmande att kalla denna terrängtävling. Den beryktade
Abborrbacken var ett skämt. Vore roligt att ta med dem som tycker Abborrbacken
är tung på 310-rundan så de får stifta bekantskap med riktiga backar. Dock så
blir den såklart hård med 2,5 mil i benen men nyckeln att springa ok i detta
lopp är att få ett flyt både uppför och utför alla backar efter banan.

Det kan nog bli en intressant sprint på lördag då informationen
som gått ut säger:

”Tävlingsområdet består av tre skilda terrängtyper.
Inledningen sker i starkt kuperad skogsmark med uppvuxen granskog (samt en del
tät ungskog som kan undvikas). Mellanpartiet går i samhället och även där är
det kuperat för de längsta banorna. Avslutningen går i en stor fårhage med ett
glest björkbestånd och helt öppen sikt. Några bäckraviner bidrar till gör att
det finns gott om kurvbildsorientering även här.”

Topp 5 Woodjoggen 2010

Idag stack jag och Christian tillsammans med våra farsor som supporters ner till Grums för att ge oss på nygamla Woodjoggen. Första loppet gick 1981 och sen gick sista 2001, banan var då 10 km. Nu var det 5 km som gällde på en kuperad bana, avslutningskilometern var ihållande uppför så där fick man bita i. Starten gick och jag blev inträngd flera ggr av en het Göta-Lennart Eriksson som satsade ”allt” första kilometern. Hade han kommit från annan klubb hade jag sprungit ner honom. Första kilometerna gick inte dödsfort men jag hade respekt för en mörkhyad man som de sa hade gjort 2.18 på maran så det var bäst att låta honom dra ett tag. Han hade iaf ett lätt steg. När jag legat i rygg ett tag så tyckte jag han flåsade mkt men det drev på helt ok. När vi kom ner på platten efter några kilometer så gick Leif Sjögren upp och drog hårt, han lyckades spräcka upp tätgruppen men mattades något på kuppen.

Därmed tog jag över ledningen och den ville jag inte släppa så lätt så jag gick ganska hårt på det platta partiet innan långbacken. Hörde dock fotstegen från Fredrik Nordström som har tagit ett rejält kliv framåt detta år. När jag gick in i backen ville jag vara offensiv så att han inte tog de meterna jag haft som försprång allt för lätt och kunde öka luckan ner mot Fredrik något. Hörde att det blev tyst bakom. Kände mig stark uppför men sista kilometern tog ut sin rätt så jag blev ganska trött. Hade tiden 15,37 i mål, helt ok med tanke på banprofilen. Chrille tryckte på bra under hela loppet och blir bara bättre och bättre, han hamnade på 16.00 och det räckte till en fin 3:e plats. IF Göta lag 2 tog också hem lagpriset efter kanonvärvningen av Christian i sista stund då vi blivit en man kort i laget.

Artikel VF

Länk inför VF

Resultat

1. L-O Gävert IF Göta 2 15:37,00

2. Fredrik Nordström Grums 15:45,58

3.
Christian Nilsson IF Göta 2 16:00,71

4. Yassin
Ahmed Nuray 16:08,69

5. André
Rangelind IF Göta 1 16:09,33

6. Leif Sjöström IF Göta 1 16:15,00

Har nu testlöpt mina nya Icebug senaste veckorna. Hade även skon på 10-mila natten utan att springa in dem innan och det fungerade utmärkt. Spirit olx blev en favorit hos många under 2009 på grund av sin fina löpkänsla, men produktionen hade vissa problem och dubbarna lossnade på många skor. Till årets modell hade mer än utseendet uppdateras (cool grön färg) och hållbarheten är på en helt annan nivå. Förra årets modell tappade jag fem dubb efter bara ett par, tre turer. Dubbarnas huvud är på årets modell ca 3 ggr större än tidigare, och dubbens hals är nästan dubbelt så lång. Så dubbhuvudet fäster 3mm längre in i sulan och vissa gummidobbar är förstärkta och förstorade. Märker alltså en klar skillnad i hållbarheten från fjolårets modell. En riktigt skön OL-sko som jag kan rekommendera.

Betyg (1-10) 9

Har också provlöpt den odubbade varianten som är lite lättare och smidigare. Celeritas betyder snabbhet. Detta innebär en sko med ännu bättre löpkänsla. Dock så är de lite halkiga om underlaget är vått. Sulan har här en speciell gummiblandning och ett aggressivt mönster där lera leds iväg ut åt sidorna i diagonala kanaler enligt samma princip som gör att traktordäck greppar i lera. Hela skon är mjuk och följsam och tillåter foten att behålla sitt naturliga rörelsemönster. Kan även rekommendera denna sko då den har en skön löpkänsla. Betyget blir dock lite lägre då den som odubbad variant konkurrerar med flera andra skor på marknaden.

Betyg (1-10) 8