ADVENTURE

Ruskigt seg kropp just.nu, var tvungen att skippa gårdagens planerade träning helt. Åkte till Hasse-man och såg på fotboll istället. Fotboll är lugnare. Hasse försöker övertala mig att jag ska spela igen. Imorse sprang jag 16´, kände mig seg. Se om det släpper i kväll. Oj vad mkt man hinner tänka på när man springer en tur i skogen. Jag brukar ofta vandra iväg i tankarna totalt men något som ofta är återkommande är att jag tänker på morsan, farmor och Ayla. (Våran lilla tax som vi hade förr) Grymt rolig hund som hade enorm personlighet. Hon jagade tom älg – såg lite lustigt ut när en stor älgtjur kom ut på åkerkanten med den lilla taxen i bakhasorna. Sen gillade hon verkligen att åka bil, så om hon smet var det bara att skrika att vi skulle åka bil så kom hon som ett skott.

<!–
WriteFlash('’);
//–>När jag ser sådant här skäms jag för min egen art. Den värsta parasiten av alla!

Människan är ond av naturen. Vi är inte guds utsände utan djävulens om man nu ska tolka kristendomen och det gör väl de flesta i västvärlden. Människan är väl den enda djurart som aktivt, och i stor skala förstör sin egen och andra djurs livsmiljö. Många turister besöker gärna ett delfinarium på semestern. Delfinerna är vackra och ser ut att njuta av livet i bassängen. Verkligheten är tyvärr en helt annan. Delfiner trivs inte alls i fångenskap. De är intelligenta däggdjur med komplexa behov som inte kan levas ut i fångenskap. Hade delfinerna varit i det öppna havet hade de kunnat simma sina vanliga 8 mil om dagen. Det är långt ifrån möjligt i en bassäng. Delfinerna får dessutom sår och skador av solen eftersom de inte kan dyka tillräckligt djupt och ögoninfektioner av kemikalierna i vattnet. Infektionerna leder ibland till blindhet. Delfinerna dör i typfallet av stressrelaterade sjukdomar eller av klorförgiftning. Faktum är att delfinerna sällan lever i över fem år i bassäng. I naturen lever de i upp till 40 år. Men mardrömmen börjar redan på väg mot livet i fångenskap: En del europeiska delfinarier köper vilda delfiner. När de fångas i havet blir de skilda från sin grupp som de har starka sociala band till. Jakten stressar djuren och många dör i processen. Säg till att EU bör handla: I Europa finns det idag runt 60 delfinattraktioner och flera nya tillkommer varje år. Det är näst intill omöjligt för delfiner att anpassa sig till ett liv på öppet hav efter en tillvaro i fångenskap – men vi kan förhindra att fler djur tvingas att leva ett liv som strider så kraftigt mot deras natur.

Arter har ju alltid dött ut, som dinosaurierna. Är det verkligen ett problem?

Visst har arter alltid dött ut. De har mycket långsamt ersatts av andra arter som bättre passat in i miljön vid den aktuella tiden. För tillfället lever vi i den artrikaste, alltså mest biologiskt varierade, tid som någonsin funnits på Planeten.

Klimatet har varit stabilt relativt länge, vilket gjort att många olika specialiserade djur, växter, svampar, bakterier med mera utvecklats för att klara sig på olika sätt, i olika miljöer.

Problemet är att en enda art nu håller på att utrota de andra arterna i en takt som är omkring tusen gånger högre än vad som är naturligt. Dels går det snabbare än någonsin, dels är skälet till utrotningen inte detsamma som tidigare. Det är inte troligt att människans ”val” av arter som ska försvinna är särskilt bra för Planeten på längre sikt. Vi håller på att på ett mycket slumpmässigt och oförnuftigt sätt förhindra grunden för evolutionen. Antalet kvarvarande arter som kan utvecklas till nya arter, som passar i framtidens värld, blir snabbt allt mindre. Att en varierad natur med många olika arter är tåligare och ger oss människor livsviktiga saker som ren luft, rent vatten, stabilare klimat, mat, en fungerande kolcykel och mycket mer, är en viktig insikt. Dessa samband lär vi oss sakta mer om. De globala sambanden är även på detta område mycket mer omfattande än vi tidigare trott.

Dessutom är den biologiska mångfalden en försäkring över tiden. Vid förändringar i naturen, till exempel genom bränder, kan andra arter än tidigare gynnas och ta över viktiga funktioner från arter som inte klarade av förändringen. Detta gäller även inför de stora miljöförändringar som vi människor nu skapar. Att utarma den biologiska mångfalden och därmed tåligheten hos ekosystemen nu – i ett läge där stora förändringar väntar på Planeten – är förmodligen bland det dummaste vi kan göra. Och ändå fortsätter vi tränga undan det vilda allt mer och utrota art efter art. I Sverige, ett rikt land, hotas hundratals arter som lever i skogar eller i jordbrukslandskapet. Även tidigare vanliga arter som sånglärkor försvinner från område efter område.Genom att utrota arter tar vi inte bara ifrån oss själva – och alla framtida generationer – enorma skönhetsvärden. Vi riskerar också att de funktioner som naturen har – och som vi lever av – rubbas och slutar att fungera. Eller fungera så dåligt att vi måste lägga enorma resurser på att producera sådant som naturen tidigare producerade gratis, till exempel rent vatten. När vi utrotar andra arter är det inte bara synd om dem, det är synd om oss som sågar av den gren vi själva sitter på. Som den kände biologen Paul R. Ehrlich resonerade: jämför med ett flygplan där arterna är nitarna i plåten. Man kan säkert ta bort några av nitarna utan att planet går sönder och störtar. Men frågan är hur många? Och vilka? Idag utrotar vi arter som om vi visste att vi klarade oss utan dem. Men vi vet egentligen ingenting om konsekvenserna.

Idag blev jag inlåst i min egen lägenhet. Eftersom jag var ledig nästan hela dagen så var jag hemma och fixade lite. Under tiden så bytte några hantverkare min ytterdörr. Det ska bytas ytterdörrar till alla lägeheterna i mitt bostadshus. Bra men när hantverkarna hade gått så skulle jag iväg på ett möte men jag kom inte ut för det gick inte att öppna dörren! Hantverkarna hade dessutom redan dragit så dom gick det inte att få tag i. Frågade grannen om han kunde testa med nyckel utifrån och det gjorde han efter att jag kastat ner nyckeln från balkongen. Det funkade inte det heller så jag fick försöka ta i och vrida upp låset inifrån. Tog i allt vad jag hade tills det gick i sönder men ut kom jag inte ändå, allt snurrade bara runt.

Ringde MMA-mannen och han kom till undsättning med en yxa i högsta hugg. Bra att man har vänner som ställer upp. Grannarna såg rädda ut och han hade lätt kommit genom dörren men han föreslog att jag först skulle ringa nån låssmed och kolla om dom hade tid. Sagt och gjort, en låssmed dök upp inom 10 minuter och fixade så att dörren kunde öppnas. Det kändes befriande. De hade tydligen satt i låset åt fel håll och nyckeln passade inte ens i låset. Låssmeden fixade dock nya nycklar åt mig som passade snabbt och smidigt. Han funderade på vad det var för skumt företag som hade installerat dörrarna och det undrar jag med. De ska få en räkning från låssmeden.

Hann precis på VVOK-träningen och allt var frid och fröjd men mötet missade jag.

Igår körde vi delar av Gunnarskogsleden på VVOK-långpasset, 24,37 km fick jag ihop på min GPS. Vi var ett gäng med Maria, jag, Sebbe, Andreas, Lindmarkarn, Oskar, Fogelbergarn och norsk-Eivind som åkt ända från Norge för att uppleva Gunnarskogsnaturen. Det var en regnig och ganska kall tur. Riktigt fint novemberväder. Snön låg kvar i skogen och gjorde att iaf jag halkade omkring rätt så mkt utan dubbskor.Under Rövarstenen, ett jättekasst, enda stället där vi slapp regnet

Efter ca 11 km´s upp och ner löpning på smala stigar ville Sebbe och Maria gena hemmåt. Nackdelen var att det var 8 km närmaste vägen därifrån men det var bara för dom att köra. Runt 20 kilometer var det en del andra som blev lite slitna och en fick vi hämta upp med bil då benen inte var löpbara längre.

En fin tur var det, trevligt att springa i skogen och det var kul att så många trotsade regnet. Dimma och regn

Jag är ansvarig för lördagens långpass och vi kommer samlas vid Helmia bil 10.30 för samåkning till skolan i Gunnarskog. Annars samling 11.00 i Gunnarskog.Vi kommer att springa Gunnarskogleden i ett lugnt tempo. En ca 22 km lång, orangemärkt vandringsled. Leden passerar bl a Gunnarskogs hembygdsgård, Rövarstenen, kolarkojorna vid korstjännet, flera vindskydd och Ryggestadbergets utsiktstorn.

Välkomna!

Nu har vi kommit igån ordentligt med VVOK-träningen på måndagar men fortfarande fattas det en del lämpliga kandidater på träningen, ålderspannet hittills är väl omkring 70 år. Precis som det ska vara på klubbträning. Vi kör en lätt löptur först och sedan en církelstyrkebana som är anpassad för den som håller på med konditionsidrott. Riktigt bra. Avslutningsvis en frivillig prestigefylld fotbollsmatch som det kanske är ännu mer prestige i än Nattjakta. Väl mött!

Jobbat lite under helgen. På lördagen fick jag chansen att vara ute på Tiki Room. Det var trevligt. Var lite folk hos chefen innan. Militärmannen var bla tillbaka i stan. Vi är så lika på flera sätt men även så otroligt olika på andra. Tillsammans var vi oslagbara. Iaf som militärer, under övning så tror jag inte att det är några andra soldater som till fots någonsin har klarat av att skjuta ut en hel stridsvagnspluton med 60 tons stridsvagnar, leoparder. Kompisen fortsatte sin militära bana medans jag valde ett mera civilt liv men denna händelse kan ingen ta ifrån oss då alla gamla befäl som minns detta var alldeles lyriska efteråt. Förstår än idag inte hur vi kunde klara detta! Det började med att hela vår skyttepluton blev utskjuten av dessa leoparder utom just vi två som låg på varsin flank, jag med prickskyttegevär och militärmannen passade också huvudet när leoparderna kom inmullrandes.

När leoparderna åkt vidare så rusade vi tillbaka till plutonen där alla satt samlade och lekte döda (de var alltså ur striden för ett par timmar). Vi rafsade åt oss så mkt utrustning vi kunde bära, ca 10 pansarskott var i första omgången + en AK 5 och PSG 90 som jag hade. Sen fick vi med oss en blågul (ett befäl som fungerar som domare). Började spåra leoparderna och det var ju inte så svårt med tanke på att de väger ca 60 ton och lämnar en del spår efter sig. Vi kom ikapp dom där det var riktigt kuperad terräng vilket gjorde det möjligt för oss att smyga oss på dom en efter en utan att de kunde se oss. Sen brassade vi i åtminstonde 3 pansarskott i ändan på leopard efter leopard. Först dubbelskott och sedan snabbt flera skott till. Det gäller att skjuta fort som ögat och utan upptäckt annars har du ingen chans. Attacken ska ske bakifrån och om du inte lyckas slå ut den , ja då är du i princip död, för i samma sekund som p-skotten går iväg så är du upptäckt om inte dessförinnan. Stridsvagnar är inget man vill strida emot om man inte själv sitter i en. Här hade vi terrängen på vår sida och vi sköt ut stridsvagn efter stridsvagn. Vet att på en stridsvagn sköt jag ut både vagnchefen och laddaren med psg´n innan den andre av oss dunkade in några pansarskott i röven på den.Sista stridsvagnen var vi ikapp på ett öppet fält och den stack som ögat för den visste att något hade skjutit ut de andra vagnarna. När vi rusade till en bättre position för att skjuta ramlade hörselskydden ur örat och när vi brassade iväg alla skotten så gjorde det riktigt ont i örat men inget man tänkte på just då. Under kvällen sen så var det ett pipande ljud hela tiden i örat men det var det värt för vi gjorde något som ingen annan hade klarat innan.

5 år senare ringde ett gammalt befäl upp och frågade om jag ville följa med på utlandstjänstegörning, då tog han upp bla detta händelseförlopp ovan. Det var ett fint erbjudande men jag tackade nej. Kompisen som forfarande är kvar med de gröna kläderna har hört talas om dessa killar som sköt leoparder med bara händerna även på senare tid. Verkar som det blivit en myt, men den är faktisk sann….

Punktering på mercan i helgen. Körde hem på fälgen. Holmstrand fick problem med fläkten men det lagade vi med en klädhängare. He, he! Det flög lite delar innan vi var färdiga men det fixade sig riktigt bra. Får byta däcket imorgon. Subarun fick jag reda på vad felet berodde på och det var att när de bytte kamremmen så skruvade de sönder en bult till ett drev och när detta lossnade så blev det alltså motorhaveri. Så nu ska de fixa fram en annan motor på verkstaden. En bättre förhoppningsvis…