ADVENTURE

Förra veckans äventyr. Arvika, Magnor och Bovallstrand. Tur man har GPS..

Rört på de stela benen några dagar nu. Knät är värst, svullet, stelt och allmänt jävligt. Känns i varje steg. Orienteringsträning idag. Torsdags-ol i Brevik på en otroligt tråkig bana. Tog det hyffsat lugnt men försökte hålla Andreas bakom mig då han startade 30´sek efter. Låg klart före han till och med kontroll 8:a där jag bommade bort mig i det gröna. Missade 8 minuter på 5:an också. Inga direkta vägvalssträckor och det var bara grönt och bökigt i terrängen hela tiden. Brottas med granar i en timme är inte värst trevligt. Men man kom ut i skogen iaf. Inte fy skam…

Karta här

Trött och blodig kom jag fram efter en ruskigt seg sista mil..

SM i trailrunning 2009 gick på den mest extrema banan de kunde hitta och den klassas som Sveriges tuffaste terrängmarathon. Det är nog ingen tvekan om detta då jag inte ens vet hur jag ska kunna förklara hur hård den är. Har sprungit på många platser men den här terrängen tar priset. Tror inte det är många överhuvudtaget, iaf från Arvika som skulle komma runt banan. Definitivt inte under 4h. Banrekordet inför SM-tävlingen låg på 4.10. Säger det mesta. Nya skor hade jag, de är helt utslitna idag. Vilket extremt brutalt lopp.

Banan går i två varv och följer mestadels den vackra Soteleden på tuffa skogs- och bergstigar i ett omväxlande skärgårdslandskap. Här blandas lövskogar med gran och fur, från bergens toppar har man hänförande utsikt över den Bohuslänska skärgården och västerhavet. Den utsikten kan man tyvärr inte njuta av då hela loppet kräver full fokus på var man sätter fötterna för att man inte ska slå ihjäl sig.
Tävlingen genomfördes med ryggsäck/midjebälte innehållande mat, vätska, första förband samt mobiltelefon. Denna utrustning får de tävlande själva stå för. Att man ska ha mobiltelefon med sig är för ifall man skadar sig eller att man blir ståendes utefter banan och inte tar sig någonstans. Vilket har hänt flertalet riktigt vältränade löpare genom åren. Var lite sugen själv att sätta mig någonstans. Ungefär 200 ggr blev jag det på andra halvan av andra varvet.Terrängexempel från årets SM-tävling, orienterarveteranen farsan har problem att gå i terrängen. Springa, går det??

Trail running är en av de mest extrema typerna av löpning skulle jag vilja hävda och fysiskt väldigt krävande. Man använder varje muskelfiber i hela kroppen när man parerar för rötter, hoppar över stenar och grenar, klättrar upp och nedför branta bergsslutningar eller springer genom blötmyrar. Just på den här banan är troligtvis de många meterhöga hoppen man gör nedför klippor som ”tar” mest på kroppen. Balansen är också otroligt viktigt då underlaget aldrig är jämnt.
Sönderslagen och ganska tröttkörd

I början på tävlingen ledde jag tävlingen tillsammans med en flerfaldig SM-guldmedaljör på multisport. Multisportkillarna är starka på sådana här krävande lopp. Märkte tyvärr själv ganska tidigt i loppet att det inte var riktigt min toppdag denna gång. Kroppen var inte riktigt 100% och i slutändan så gör det ofattligt mkt på en sådan här galet krävande bana. Varför inte formen var på topp kanske många tror berodde på att jag körde tävling i Norge på torsdag. En del tycker säkert det var för nära inpå, kan va så men det tror inte jag utan jag tror mer det berodde på att man gick upp klockan 05.00 för att åka ner och tävla gjorde mer på dagsformen. Det är inte optimalt, på en ”vanlig” tävling kanske det inte märks så väl men här gör det definitivt det.

Efter ungefär en mil så kom de två som blev etta och tvåa upp i rygg på oss och låg där ett tag. Sen gick dom om oss och jag lät dom gå iväg lite väl enkelt. Var inte trött i det läget men tänkte jag kunde tjäna på det i längden att ta det lugnare på första varvet. Låg där tillsammans med multisportarn och en Polack som tydligen gjort 2,40h på ett terrängmarathon så han var rätt hård. Dock är det så att på andra halvan av ett sådant lopp går det inte att öka då varje stegisättning kräver enormt fokus och är man då trött så går det helt enkelt inte att springa fort.

Sista milen blev en plåga och där känns varje kilometer som en evighet. Tidsavstånden blir enorma. Minuter på ett vanligt marathon blir 5-10 minuter här. Det ser man på dom som tappade på mig under andra varvet. Helt extremt.

Så det blev en bronsplats på SM bakom vinnaren Patrik Gustavsson och en lättfotad orienterarkille på andra plats. De båda hade en riktigt ”bra” dag, det är det ingen tvekan om. De passade också extremt bra för denna banan då de är lätta och smidiga i kroppen. Han som vann har bla tagit medalj på vanliga marathon-SM 3ggr (2 silver, 1 brons), har 2 SM guld i triathlon och han har även guld från vanliga terräng-SM. Sen har han varit med på VM i triathlon. Han tränade också väldigt mkt med ryggsäck i skogen berättade han efteråt så det var en värdig vinnare som har legat på hög nivå i många år. Tror han gjort under 1.06 på halvmaran också. Kommer inte ihåg vad killen hette som blev tvåa men han gjorde ju ett toppenlopp och banan passade nog honom extremt bra, tror han har varit med i landslaget i orientering. De var båda klart under 3.40 i tid och jag hade 3.49. Sedan var det väl tio minuter till bakåt. Tidsavstånden blir som sagt enorma i den här terrängen så tiderna säger inte värst mkt egentligen. SM-placeringarna är viktigast. Men många var under förra banrekordet och det säger en hel del om vilken klass det blev på fältet när det blev SM-status på tävlingen. Då kommer de mest extrema idioterna till start ;-)..

Med tanke på dagsformen jag hade kunde jag nog inte gjort mkt mer än vad jag gjorde egentligen och ser man på de killarna som är bakom så får man vara nöjd. Slår man dessutom det gamla banrekordet med 20 minuter så har man väl ändå gjort det helt ok och det fattades egentligen bara det där lilla extra för att det skulle blivit en ännu bättre placering.

Superbra stöd från mina supporters Maria och farsan som åkte runt lite överallt på banan och peppade.

Bilder från terrängen, starten och hur det går om man missar stenblocken

Länk inför loppet från trailrunner.se

Karta finns här

Länk till Trailcupen

Blev Krystallmarsjen på Magnor idag tillsammans med Maria, Ekman, Juhlén och Gert. Kul tävling som mestadelen går på fina skogsstigar, tror det var 29 gången eller liknande det loppet gick faktiskt. Ca 200 deltagare varje år. Vi bestämde igår att vi skulle åka dit. Fina priser och ett rejält vandringspris som ni kan se på bilden ovan.

”Den går alltid av stabelen på Kristi Himmelfartsdag. Løpet går for det meste på lettløpte stier med start og mål ved Magnor Glassverk hvor staselige krystallpremier venter på alle som fullfører enten 8,5 eller 5 km”

Blev ganska lugn öppningsfart efter 600 meter då värsta startrusningen lagt sig. Efter ca 3 km finns det ett spurtpris så mot det gick jag fram och drog lite hårdare och fick 25-30 meters lucka så jag fick en fin glasskål där. Direkt efter spurtpriset sprang jag dock lite fel så arrangörerna fick skrika på mig. Så då låg jag 3:a igen. Låg där ett tag i den fina tallhedsterrängen innan jag ofrivilligt hamnade i täten igen och de andra sakade lite efter. Så då fortsatte jag i det tempot ända in i mål. Skön känsla då jag kunde ligga med och ligga en bit under tröskel (Marathon Pace). På slutet blev det nog 1 km i tröskelfart men ett bra pass där man inte behövde ta ut det sista så till helgen är nog formen fin. 3:e bästa tiden någonsin hade jag sa dom. Undrar hur fort det hade gått om man kört max från start för formen va riktigt fin.

Resultat

1. Lars-Olof Gävert Magazinet Karlstad 28:11 2. Per Erik Monserud Austmarka 28:22 3. Tommy Torgersen Ull/Kisa 28:34 4. Ole-Petter Ringnes Mogutten 28:40 5. Morten Trondböl Oppstad IL 29:09 6. Svein Thore Gerardsen Magnor 29:43 7. Evind Lande Skarphedin 29:45 8. Thomas Juhlén IF Göta 29:56

Reportage Kondis (Obs, rolig vinterbild)

Nu väntar betydligt värre saker på lördag där målsättningen är att överleva. Sånt gillar vi. När vi kommer i mål iaf.

Rävrace igår

Ett glatt gäng löpare och orienterare samlades för årets första testrace igår onsdag. Tyvärr hade vi ingen varvtidsräknare med oss denna gång men nästa lopp finns det flera arrangörer som även klockar varvtiderna. Debut på Rävrace för Gert och Juhlén som gjorde starka insatser i sitt första testlopp. Gäller att vara listig som en räv och hitta en lagom utgångsfart då banans nästan 4 km är ganska krävande.

Tider
L-O 11:56 (Nytt testloppsrekord, gamla 12,17)
Tomas Juhlén 13:13 +1:16
Gert Larsson 13:53
Oskar 14:09
Mathias 16:32
Elin 17:21

Gamla resultat: http://kalhygge.blogg.se/category/ravrace.html

Sitter och slappar på min andra vilodag i rad och drömmer mig tillbaka till Sarek´s Nationalpark. Har inte varit där sedan 2002. En lång bilresa på ca 130 mil. Känner att det börjar vibrera kraftigt i äventyrarn nu och har börjat spåna på lite intressanta upplevelser i sommar. Även i närmaste närmiljön där det finns massor att upptäcka även om jag varit ”nästan” överallt.Sareks nationalpark bildar landets största högfjällsområde. Det är ett för svenska förhållanden överväldigande, alpint landskap med höga, branta fjällmassiv, trånga dalgångar och vilt forsande vattendrag. Innanför parkens gränser finns 6 av landets 13 fjäll över 2 000 m ö h och ca 100 glaciärer. Parken genomkorsas av djupa dalgångar där höjdskillnaden till omgivande toppar kan uppgå till 1 300 m. Sarek är en del av världsarvsområdet Laponia. I nationalparken har Sirkas, Jåhkågaskka och Tuorpons samebyar betesmarker för sina renar. Nationalparken inrättades 1910 enligt riksdagens beslut året dessförinnan. Området ingick i det nationalparksförslag som landets första naturskyddsutredning lade fram ett par år tidigare. Sarek var vid den tidpunkten bättre känt än många mer lättillgängliga fjällområden. Geografen Axel Hamberg med medhjälpare hade dessförinnan utfört flera undersökningar i trakten.

Resan började egentligen redan på vintern 2001-2002 hemma framför brasan hos min gode turkamrat Bengt Karlsson i Åmotfors. Vi hade denna vinter bla varit ute en hel del i skogen tillsammans och bland annat övernattat i nästan -30 under bar himmel på vintern, så vi var härdade. Bengt hade liksom jag själv länge planerat att en dag kliva in i Landets sista riktiga vildmark. Så vi bestämde helt enkelt att i slutet av sommaren så bär det norrut. Eftersom en vandring i nationalparken Sarek inte är som en vanlig skogspromenad med hunden så krävs det en del planering för att få en bra och trivsam tur. Man är också ganska utsatt i den fjällmiljö som finns däruppe om man skulle råka ut för en olycka. Samma vecka som vi var där förolyckades en kvinna vid ett vad över en jokk (strid älv). Vattnet är iskallt och ”bränner” i benen när man gör dessa vad så man får vara försiktig.

När jag hade en del av Claes Grundstens böcker om Sarek och studerat kartorna över parken noggrant så kändes det som man redan hade varit där. Själva vandringen och vistelsen i naturen hade förberetts under många år med diverse turer i Jämtlandsfjällen och Norge. Vi hade som sagt vid ett flertal tillfällen varit på Glasskogen under vintertid för diverse spårning och då var det rejält kallt. Det kan faktiskt bli -10 grader uppe på fjället i Sarek även en sommardag.

Så en sovsäck med komfort temperatur på -10 bör ingå i packningen för en sommartur i Sarek. Ett riktigt tält skall man ha pga. blåsten och nederbörden i Sarek är bland den värsta Sverige har att bjuda på. När vi sedan var klara med både planläggning av turen och annat som skulle ordnas före avresan så bar det iväg. En stor del av Sverige fick man också chansen att se genom bilfönstret. Varken jag eller Bengt hade tidigare varit norr om Gäddede i Jämtland tidigare och då var vi ändå bara halvvägs.

Orter som Vilhelmina, Storuman, Sorsele, Jokkmokk hade man tidigare bara hört talas om av vänner från norra Sverige, nu hade man även fått en bild av dessa. När vi hade passerat Jokkmokk så svängde vi av riksväg 45 för de sista 11 milen till Kvikkjokk. Där vi skulle övernatta på fjällstationen. Resan hade tagit ca 15 timmar så nu var vi ganska trötta så det kändes rätt med några timmars sömn innan vi skulle starta vandringen.

Vi började med att ta oss till helikopterstationen varifrån vi skulle flyga in i parken. Vi tyckte att vi kunde spara ungefär 2 vandringsdagar på Kungsleden och istället komma direkt in i parken med hjälp av flyg. Kungsleden ser ändå ut som vilken annan led som helst. Det är inte mycket speciellt med den förutom att den är mer upptrampad än många andra leder i fjällen. En motorväg helt enkelt.När vi hade flugit i 25 minuter fick vi en första blick av den väldiga Rapadalen. Rapadalen, en cirka 35 kilometer lång mäktig dalgång. (Bild ovan). Rapadalen är för många porten in i Sarek. Kanske är dalgången det vildaste och vackraste Laponiaområdet kan uppvisa. Den långa och vida U-formade dalen löper in i Sareks vilda högfjällsområde. Rapaälven för genom dalgången ut stora mängder jökelslam från Sareks glaciärer. Rapadalen är också de stora älgarnas dal.

Det var en väldigt speciell känsla att flyga in över dalen och sedan landa vid det tärningsformade berget Nammásj. Älgspår fanns överallt och här var det ödslig vildmark så långt ögat kunde nå. Vi tog farväl av piloten och började vår färd upp genom dalen. När vi endast hade kommit kanske 500-600m upp i dalen mötte vi vår första älg på bara några meters avstånd. En stor tjur med större kropp än alla älgtjurar jag sett tidigare. Helt enorm. Han stannade upp ca 10 m från oss och tog några kliv ut i Rapaälven. Han vadade över den kraftigt strömmande älven som om det var en liten bäck. Det var en imponerande syn. Efter detta älgmöte såg vi älg på mycket nära håll varje dag i dalen.

När vi satt på klipporna och spejade ut över ”rovdjurstorget”. (Ett område där du ofta kan hitta spår av naturens fyra stora rovdjur, varg, järv, lo och björn). Så såg vi flera älgar som betade av sjögräset under vattnytan. En mäktig syn. Tyvärr var detta före digitalkamerornas tid. (Iaf hade inte jag någon) så man fick inte med sig så många bilder från området som man skulle ha fått idag. Men bilderna jag har som minnesbilder finns alltid kvar.

Blev några dagar i högfjällsområdet innan vi vände tillbaka söderut till Kvikkjokk. Vad som hände de andra dagarna tar vi någon annan gång. Kungsleden var iaf lite väl tråkig så den avverkade vi ganska snabbt. Vi vandrade 6 mil på en dag. Det tog ganska hårt på fötterna med 25 kg i ryggsäcken.

<!–
WriteFlash('’);
//–>Sådana här personer imponerar alltid på mig. Allt talar emot dom men ändå gör dessa personer de mest häpnadsväckande prestationerna. Mats fick en snöskoter rakt i nacken på en skotercrosstävling och knäckte ryggen. Sedan dess är han lam från sjätte halskotan. Men han gillade så mkt att tävla så han gav inte upp.

Mats har tänkt ut och anpassat sin rallycrossbil efter sitt handikapp. Han styr hela tiden med sin vänstra hand, allt annat sköter han med höger hand och armbåge. När han för armbågen ifrån sig växlar han upp, när han för armbågen till sig växlar han ned.

Mjögtjärnet, Spekeskogen norr om Vassvika

Blivit en hel del skogsmulleträning senaste veckorna. Varit i de mesta skogarna runt omkring Arvika. Finns många fina platser där naturen är otroligt fin. Känns rogivande att ge sig ut och lubba i skogsterräng i ganska långsam distansfart och ta sig tid att stanna upp och njuta av att bara vara i ett sånt fantastiks skogslandskap. Önskar att fler upptäcker dessa områden i framtiden. Känns som det inte är så många som är ute i skog och mark allt för ofta.Stigen öster om Mjögsjön, 5 meter ner till vattnet. Läckert!

Läste förresten en undersökning om att det finns massor med barn i Sverige som inte ex. har sett en myrstack. För mig känns detta väldigt främmande men så är det säkert. Flera barn hade också många vanföreställningar om skogen där de trodde exempelvis vargar skulle komma och äta upp dom mm. – Undrar var dom fått de vanföreställningarna ifrån? När jag var liten var vi bara rädda för älgko med kalv. Kom man emellan kon och kalven kunde man få en springtur. Annars var det inget annat som skrämde oss vad jag kan minnas. Myror i brallan var väl kanske inte vidare kul heller. I af inte om man satte sig på en tuva i skogen och där var ett rödmyrebo (etterkaior)… Gallberget, Jössestugan. Racken.

Imorse blev det en löptur runt Sotarblixt och Djupdalsleden. Riktigt fint uppe på höjderna där. Var faktiskt ett tag sen jag var där och sprang. Kroppen kändes lite trött men nu är det bara 3 pass kvar denna vecka, sen är jag nog ganska med till nästa helg då det ska springas långt och länge på en fruktansvärt brutal skogsbana. Går för att göra mitt bästa och ett stabilt lopp med lite energiförlust under loppet så kan det räcka fram till seger. Annars skulle jag aldrig ställa upp på dessa galenskaper. Djupdalsutsikten, Jössestugan. Arvika syns i fjärran.

På onsdag kör vi Rävrace (Testlopp) med VVOK. Inbjudan här. Alla som känner att de vill springa lite är välkomna till ett kontrollmätt testlopp på en kuperad och tuff bana…

<!–
WriteFlash('http://galleri.l-ogaverth.com/#18’);
//–>http://galleri.l-ogaverth.com/#18Igår körde jag tisdags-ol. Börjar bli lite tradition. Hade bestämt mig innan att inte bara rusa på utan hålla ner farten och fokusera. Var faktiskt en både tuff och ganska svår bana. Skulle upp mot Storkasberget några ggr. Ännu svårare blev det också eftersom kontroll nr:5 satt vid fel sten. Blev lite vilsen när jag sulade in i ”rätt” sten i full speed och ingen kontroll fanns där. Smått stressande när jag vet att jag är på rätt position men finner ingen skärm.. Efter några minuters rundsvängande i skogen fick jag plötsligt se Christer Holt stå och stämpla vid en kontroll på en helt annan sten än den som det borde ha varit. Christer själv uppfattade säkert inte att han var vid fel sten, han såg så nöjd ut så ;-)..

Vid kontroll 8:a så gjorde jag en riktig blunder där jag var på väg rätt mot kontrollen och viker av på något konstigt sätt och får inte ihop det riktigt. Tar 3 minuter innan jag hittar kontrollen som egentligen var ganska enkel. Slarvigt värre. Vid nästa är jag lite högt upp men tar den ganska snabbt eftersom jag kan läsa in mig på branterna innan. Sedan på väg mot kontroll nr:10 så springer jag ifatt Elin (Marias lillsyrra) som startade 15 min före mig. När jag kom förbi henne blev det en sablans tempoväxling på henne för där sprang jag helt klart fort och hon tog rygg. In och stämplade men gjorde en kullerbytta på väg ut från ”posten”. Måste ha sett ganska roligt ut. Full sula ut på en stig och sedan var det lätt löpning till nästa kontroll och Elin var med i rygg nästan hela vägen.

-Va fan tänkte jag efteråt. Hur fort gick det egentligen, började bli orolig för formen eftersom Elin hängde med, men när jag kollade GPS-rutten senare så ser jag att det gick ändå i 3.30 tempo på den stenbundna krokiga stigen vilket inte är direkt långsamt.. När jag kom till målet så tog det ett tag innan Elin kom dit, hon hade varit tvungen att stanna och pusta vid 11:an sa hon men kan man överhuvudtaget springa i den farten så finns det garanterat fartresurser som hon inte har tagit fram än. Jag har i alla fall inte sett dem än. Verkar som det gett resultat att köra VVOK-fys under L-O ledning ;-)..

Totalt blev det mellan 6-7 minuters bom för mig. Förutom detta flöt det på ganska bra.

Ekman såg riktigt förbannad ut eftersom en kontroll satt fel. Han fräste lite om detta när han kom i mål.. Men man får ju inte räkna med o-ringen klass på alla banor direkt. Är ruskigt glad att någon gör detta jobbet jag. Det tar lite tid att fixa till en o-bana. Att det kan bli lite fel ibland kan ju hända vem som helst. Jag sa till Jan som lagt banan att han blir nog lynschad för denna kontrollfadäs ;-). Doppas i tjära och rullas i fjädrar och sedan stå på torget i Arvika för allmän beskådan..

Det finns mycket att lära sig gällande styrketräning. På den här sidan kan du läsa kortare introduktioner till ämnen som kost, uppvärmning och teknik och annat som du har nytta av när du tränar styrka.

Effektiva tips för effektiv träning. Klicka på länken nedan för att komma till sidan.

styrkeprogrammet.se