ADVENTURE

Ville få mig ett bra träningspass igår så reste till Forshaga tillsammans med resten av Set Sail IF-ligan där Festivalloppet arrangerades. En del träning med tunga vikter sista tiden, så jag hade inga större förväntningar om en jättespänstig kropp och det var så jag kände direkt loppet startade också. Däremot var syreupptaget på topp så andningen kändes kontrollerad hela vägen. Började dra i 2 km med motvind och de andra bakom. Osmart drag men vad gör man inte för löparkompisarna.

Lade märke till många som körde alldeles för fort i början då de var väldigt långt efter i mål. Tänkte för mig själv att de där har ju ingen aning om sin egen kapacitet egentligen. Killen från Kil som vann loppet i Arvika, Adam trodde nog han skulle kunna hänga mig denna dag också för han hade väl ingen koll på att jag var som ett sänke i Arvika så det var han, Anders Eriksson (10:a på SM i Marathon 2012) och Åmåls Elias Björnsson och jag som blev till i en klunga i täten i 4km. Hörde Adam slet hårt för att följa och efter dryga 4 km släppte han, det blev sedan till 2,5 min i mål. Efter vätskan vid 5 km så fick Elias en liten lucka. Jag tog lite vatten och fick jobba ikapp en lucka till Anders men kroppen funkade så det var inga större problem.

Kändes som denna fart kunde jag hålla rätt länge men tänkte för mig själv att det var synd att jag tränade styrka så jag inte hade spänsten då det var väldigt fint att springa denna kväll och resten av kroppen var bra. Vid 8,5 km sprang jag och Anders ikapp Elias lucka. Anders drev därefter på fint. Sista kilometern hade jag inget mer i benen att gå med så jag vek ner mig med 500 meter kvar och joggade in på 33.03. Tog loppet som ren träning men synd jag inte sprang på lite mer sista hundra så jag kom under rätt minut iaf. Kändes bra i kroppen hela vägen förutom benen men det hade jag räknat med så jag var nöjd, är mer mentalt än kapacitet sista biten.

Resultat

Första racet jag kör som jag inte har en massa tankar på farsan, före, under och efter loppet. Kanske för att det var ett nytt lopp som jag inte deltagit på tidigare. Kändes lättare. Hittade en bild på pappa i en bok:Många är hårda några säsonger, få är det under många, många år….

Blev en annorlunda avslutning för mig på första deltävlingen i Hiernmannen igår. Men inte förvånade då jag numera är ganska van att råka ut för det mesta. Vi hade löpt på ganska bra i den fina skogsterrängen väster om Strömsmark, Koppom och närmade oss slutet på banan. Höll där sällskap med Eivind Lande och Andreas som var ganska pigga tills 5:e kontrollen som jag fick först och då tänkte jag att nu drar jag på ett ryck och försöker skaka av mig dem. Det lyckades bra till att börja med. Är ju på sin höjd en träningstävling men självklart är det lite prestige att göra bra ifrån sig så nått får jag försöka göra när banan närmar sig sitt slut. Två lätta kontroller kvar i det läget. När jag for i ganska god fart genom skogen på ett ställe och ventilerar rätt friskt så känner jag plötsligt något som kommer flygandes och landar i munnen. Det bränner till rätt ordentligt på tungan innan jag som tur är får ut den ut. Hade varit ännu värre om jag svalt den. Är rätt övertygad i det läget om att det är en humla. Blir lite förskräckt då jag vet hur jag kan svälla av geting och humlestick tidigare. Hade bl.a. en fot som påminde om en boll ifjol efter en närkamp med en humla.

Kände i stort sett direkt att tungan började växa på mig. Var rätt obehagligt så jag hade svårt att fokusera på orienteringen och ramlade och slog mig rakt i en sten med knät före. Gick som tur var bra. Visste att jag för säkerhets skull bör ta mig snabbast möjligt till mål och till akuten. När jag skulle rakt till målet missade jag dock detta och kom inte lika snabbt dit som jag borde. Var inte så fokuserad på orienteringen direkt.

Jörgen Ekman körde mig sedan i ganska hög fart till Arvika och akuten. Där fick jag sedan all medicin jag behövde, på vägen hade dock tungan hunnit svullnat lite mera så det lät ganska kul när man försökte snacka. Kände klart när medicinen gav verkan att svullnaden började gå tillbaka. Varningssignalen om för låg puls började dock tjuta så de fick skruva ner mottagaren så den accepterade en puls på 40 slag/min men sen började den tjuta igen då jag fick vila. Fick klartecken att åka hem om jag ville, och såklart tog jag den chansen.

Glad att allt gick bra och att jag överlevde – bilresan…

Var annars en jättefin Hiernman i nya stärkande marker som Magnus Nordström ordnat till oss deltagare.

Lärdomar:

Håll stängd mun!

Gör inte tempoökningar förrän två meter före mållinjen!

Spring alltså inte ifrån dina vänner!

Måste du till akuten missar du våfflorna efter målgång!

Prata inte i onödan, låter rätt roligt med en förtjockad tunga!

Bilresan var värre/farligare än själva sticket!

Humlor är farligare än björnar!

Synd om sjuksköterskorna när någon har halva skogen med in på akuten!

Känns värdigare att ha den sista kampen mot en björn än en humla!

Arvika stadslopp igår lördag blev en av de värsta plågorna jag utsatt min kropp för. Trodde helt klart jag nådde min lägsta nivå på Borejoggen förra helgen rent formmässigt men där var jag i rena superformen om man jämför med vad som hände här i stan. Redan efter 500 meter kände jag att det inte fanns någon spänst i benen överhuvudtaget och det kändes även som huvudet kokade. Var riktigt obehagligt och förstod redan här att detta blir ett mycket dåligt lopp. Funderade efter 1,5 kilometer att jag nog borde kliva av. Något var kraftigt fel. Valde att fortsätta då jag låg i ledningen och i normala fall just nu borde ha en klart högre kapacitet än de som fanns i närheten bakom mig så kanske skulle det kunna gå vägen ändå. Vid 4 km i toppen på vågenbacken med 2 lätta kilometrar kvar fick jag nästan stanna och där lämnade jag över ledningen. Knasigt nog körde jag ändå på och sista 500 meterna så vet jag knappt vart jag befann mig eller vad jag gjorde där så då sprang två man till om mig. Var totalt väck för tydligen så har jag pratat med folk i målområdet som jag inte ens kommer ihåg att jag har sett. Fortfarande ledning men totalt skrot…

Tydligen har flera som sett mig efter banan sagt att de inte kände igen mig på löpstilen, och att jag sprang med ett annorlunda och ospänstigt steg mot vanligt. Precis så som det kändes också kan jag tala om. Ber om ursäkt om jag sa något dumt för jag kommer inte ihåg något efter målgång. Skumt. Blev rätt orolig igår att jag dragit på mig någon riktig skit för det var verkligen en obehaglig känsla. Kände mig som berusad, fast det var konstigt eftersom jag inte tagit en enda öl sedan midsommar -07..

Men förutom min egen insats var Arvika stadslopp en fantastisk succé. Bättre tävling har knappast arrangerats i Arvika i modern tid. Nästan 400 deltagare och många yngre förmågor. Jättekul!! Är stolt över att representera en så fantastisk klubb som Set Sail IF. Den klubben har gjort mer på en säsong än vad alla andra klubbar i kommunen tillsammans lyckats med på 10 år.

Resultat

De andra i ”gänget” skulle sedan ner och köra Myrvarvet idag söndag, och tänkte att jag testar att värma upp i alla fall så får vi se hur det känns denna dag. 2,5h sömn på natten gjorde mig seg men efter ett par tre kilometers jogg kändes det klart bättre än gårdagen. Tänkte att känner jag liknade tendenser som igår kliver jag av direkt. Knasigt nog märkte jag genast att kroppen mådde mkt bättre och spänsten var klart bättre än gårdagen så det var bara att köra. Körde ganska kontrollerat med Martin H i täten i 2,5 km då han körde 9 km´s banan men det gick fortare än igår. Sedan delade sig banorna och jag sprang ensam resten.

Kändes ganska bra och i vissa medlut så kunde jag löpa på under 3 min/km, lite skillnad mot igår då jag i liknande utförsbackar kanske sprang som bäst på typ 3,20 min/km. Kunde sedan ta det ganska lugnt sista delen av banan, i sista motbacken har farsan stått senaste 4 åren så jag tog mig tid att tänka på honom när jag sprang förbi. Kunde därmed ta hem tredje seger på raken, drygt 34 sekunder före Niklas Wassberg Töcksfors IF. Kan säga direkt att hade han varit med igår i Arvika så hade han vunnit, så pass bra är han, det har han visat tidigare. Min tid idag är drygt en halvminut efter banrekordet som jag satte på denna banan 2010 även en bit efter fjolårstiden så det är ingen direkt toppform idag men med tanke på gårdagen så var det väldigt mkt bättre och känslan i kroppen var totalt annorlunda idag. Hade jag velat hade jag kunnat springa på lite mer på slutet om det skulle behövas. Synd att inte den formen fanns där igår också för då hade resultatlistan sett annorlunda ut. Frågan är fortfarande oförklarlig vad som hände igår men det är bara att glömma. Nästa gång man känner sig så ska man dock inte fortsätta tävla, det borde man ha lärt sig tidigare men nu så kanske det går in…

Livet rullar väl på men energin finns inte där. Har fullt upp med att orka ta mig till jobb, träning och att överhuvudtaget få i mig mat. Räddningen har varit luncherna med Frykblom och Erik. Tycker det känns värre nu än strax efter pappas död. Saknaden efter honom är enorm. Det blir nog så när man delade många intressen tillsammans, för då kommer man nära varandra på så många sätt. Är verkligen glad för detta men tomheten är därmed otroligt stor. I förrgår funderade jag på varför inte farsan hade ringt än när jag skulle gå och lägga mig (vi pratade i stort sett varje kväll om vi inte sågs, och han frågade alltid om jag varit ute på skogen eller tränat – vart passet varit osv.) så jag tog upp telefonen och skulle ringa. Var hårt när jag ett par sekunder senare insåg faktum.. Igår när jag åkte upp till farsans hus så var det någon som hade flyttat på hans bil så då för två sekunder tänkte jag att nu har han varit ute på något. En annan gång för några veckor sen var jag där och tränade efter hans stigar i skogarna. När jag kom hem till pappas hus ganska sliten trodde jag på något sätt för ett ögonblick att jag skulle få prata med honom innan jag kom på mig själv att så är det inte längre. Det var jobbigt.

Har inte orkat tagit reda på saker efter honom, bara jag ser flera par av hans orienteringsskor så känns livet orättvist för var är egentligen rättvisan när en man som lever precis som alla borde leva, dör i en sådan hemsk sjukdom. Läste en fin text om pappa i onsdagens Arvika Nyheter som en orienteringskollega i orienteringsklubben Jösse skrivit. Det värmde i denna tunga tid. Texten kommer här:På hans begravning hörde jag mycket om pappa bl.a. från de gamla fjällorienterarna som deltog. Märktes att hans sätt smittade av sig då flera av dessa orienterare vann fjällorienteringen med honom men inte utan honom. En individuell lagspelare som gjorde andra bättre. Faktiskt så tävlade vi tillsammans i fjällorienteringen en gång. Var en kall resa. Finns här

Att just nu försöka prestera på ”sin” maxkapacitet i en tävling i orientering/löpning eller annat kan jag nog lika gärna faktiskt glömma för ett tag. Trodde kanske inte det men har märkt att det mentala hänger samman med det fysiska mer än man kan tro. Så har det alltid varit tidigare. Kommer försöka tävla och träna på som vanligt men har absolut ingen målsättning med någon tävling resten av säsongen. Målsättningen får bli att må så bra som möjligt. Kanske lossnar det så småningom på flera plan. Kör nya stadsloppet här i Arvika under helgen. Ska bli kul, rätt omväxlande bana och med hemmaklubben som arrangör…

Lika bra att spräcka klungan men redan här kände jag mig ospänstig i steget

Så var det återigen dags för att starta midsommarfirandet i
Torsby med Borejoggen. Den största skillnaden mot tidigare år var att min
största supporter, pappa Rolf inte var med på loppet. Kändes konstigt att bara
åka förbi hans hus i Gunnarskog på väg upp till Torsby utan att stanna och
hämta upp honom eller att han körde. Starka minnen då jag kom ihåg många
trevliga samtal vi haft i bilen efter den vägen. Maria och Hans var med i bilen
så jag höll humöret upp, men i mina tankar tänkte jag mest på den mest
underbaraste pappa man kan ha. Farsan sa alltid efter en del andra och
tredjeplatser här att en dag vinner du den där tävlingen. Med formen jag hade
ifjol borde jag ha gjort det men hållet förstörde chanserna den gången så jag
var sugen på att försöka igen…

När jag började värma upp så märkte jag att jag liksom
aldrig kom igång riktigt och benen kändes tröga. Hade haft riktigt bra ben på
Karlstad stadslopp och utan kramp/håll så hade det gått undan den gången, så
räknade med att ha ungefär lika bra fart i benen denna dag och förhoppningsvis
slippa håll. Hade varit både hos massage-Anna och osteopat-Henrik under veckan
så jag hade goda förhoppningar att inte få eländet. Mindes förra årets Borejogg då formen var bra men
att jag fick håll redan efter 1km och inte kunde löpa ut ordentligt. Var i bra
slag den gången och hoppades på något liknande i år. Fanns också ett nytt
spurtpris/bergspris efter 5 km och hade jag god form skulle jag nog testa att
gå för detta men med en kenyan i startfältet och samtidigt ingen riktigt lätt
kropp så började jag tänka om.

Lucka ner till förföljarna efter kyrkbacken

Kom iväg bra och låg i en klunga en bit bakom Kenyanen som
drog iväg knallhårt i början. Kändes ok men inget vidare spänstigt steg. Uppför
första backen tog jag det lugnt i början några meter bakom Team Set Sails
Markus Ruus som öppnade starkt. Höll sedan upp farten mot slutet av backen så jag
tog här över 2:a platsen och drog så några droppade av. Kände sedan på det
platta partiet efter backen att detta inte riktigt var min dag då man lär sig tyda
minsta signaler från kroppen men jag hade åtminstone inget håll/kramp så det
var positivt. Märkte också att andra bra löpare hade minst lika klen kropp som
mig så jag fick ändå lite förhoppningar då de släppte.

Den enda som hängde med i ryggen efter 3 km var norske skidåkaren
Steffen PAULSEN Rustad IL och kenyanen förståss, som man såg 90 m framför.
Tänkte för mig själv att vad är det som händer, här känner jag att kroppen inte
alls är med på noterna men ändå så är starka löpare som gamle klubbkompisen
André och trevlige norrmannen Per-Erik Monserud bakom. De har varit vassa
tidigare under året. Strax före bergspriset i sista motbacken fick jag släppa
lite på Steffen. Den lilla spänst som var i kroppen denna dag kändes bortblåst
och jag fick ta backen med hjälp av hjärta lungor och typiskt orienterarsteg.

När jag gjort backen så sprang jag själv med en liten lucka
framåt och en lucka bak till flera jagande. Kände mig ganska trygg trots att
jag var seg då jag märkte att de inte tog in på platten. Tänkte att nu när jag
inte har håll så kan jag rulla på bra nedför sista långa medluten men så blev
det inte. Det som hände var att jag knappt kunde springa nerför. Var ingen
spänst alls i benen så jag tappade mot de bakom och här kommer Bill Impola som
gjorde ett imponerande lopp efter vad han tränat och sprang om. Kan säga att
Bill är nog ingen utförslöpare egentligen men här löpte han klart snabbare än
mig. Tänkte ett tag att ”vad är det som händer med kroppen denna dag” men det
var bara några hundra meter kvar så fick försöka hänga i sista biten med så jag
kom i mål som 4:a strax bakom Bill och strax före Norske Per-Erik.

Per-Erik var också fundersam på vad som var fel med kroppen
då han var seg. Och han sa att hade vi varit i samma slag som i vissa andra
lopp så hade vi varit klart snabbare och det tror jag också då jag med håll
nästan hela banan förra året sprang fortare. Då är det en ganska stor skillnad
på dagsformen. Tror dock jag är närmare svaret varför jag var trög efter ett klokt
samtal med skidhögskoletränaren Johan Granath under gårdagskvällen.

En sak är säker och det är att många oförklarligt sprang
sitt sämsta lopp för året på årets Borejogg men det var tur för mig annars hade
jag slutat längre bak i resultatlistan J

+ Inget håll, ruskigt skönt men eftersom jag inte brukar få det när kroppen inte är riktigt pigg så ropar jag inte hej ännu..

+ Bra syreupptag

– Ingen motivation att pressa mig sista 300 meterna

– Dålig spänst i benen

Resultat
2012

Resultat
2011

Referat
Borejoggen 2011

Sveriges
radio

Startade och slutförde, efter viss tveksamhet Karlstad
stadslopp igår. Första kilometern kände jag mig lite kantig i löpningen men sen
lossnade det och det gick lättare och lättare. Funderade på att jag nog kan
avsluta starkt då benen var pigga. Låg i en klunga med bla Anders E, André R IF
Göta, några norskar samt flera andra löpare. Kändes som jag vilken sekund som
helst kunde trycka på mera. En bra känsla i både andning och ben. Vid 4,5 km så kom ”smygkrampen” i
magen tillbaka. Verkar som jag får denna skit i stort sett VARJE tävling
numera. Blev såklart rätt frustrerad och visste att loppet är totalt kört men
det kändes som jag mer eller mindre bara kunde skratta åt det. Hade ju inte
fått löpa ut ordentligt i tävlingen ännu. Tänkte att jag löper på ett tag så
får vi se hur det blir så jag drog ifrån klungan jag löpte med. Sa till Anders
när jag gick om honom att –Fan denna skiten kommer tillbaka idag igen. Anders
berättade att han trodde jag skämtade eftersom jag stack iväg och såg så pigg
ut. Och pigg det var jag men det hjälper knappast när detta kommer över mig.

Gick väl bra att springa i en kilometer utan att krampen blev värre men sen så
var allt låst i höger sida och jag hade svårt att andas så då fick jag stanna
första gången i loppet.

Ölme stod där och var publik så jag sa till honom
att trycka in fingrarna i sidan på mig så jag kunde fortsätta. ”Hur går det”
frågade han. ”Rätt dåligt” sa jag och småskrattade åt mig själv. Fick sedan stanna
typ 8 ggr på min väg till målet och kunde knappt springa något. Blev bl.a.
passerad av 3 löparprofiler sista biten. Per Jacobsen, Henrik Örnstedt som båda
trappat ner och sen veteran-kungen, skogens hårde man Tore Axelsson. Var inte vidare
sugen att ta mig till mål men var väl lika bra då jag ändå skulle åt det
hållet. När jag kom till mål så tror jag faktiskt att det var den långsammaste
mil jag någonsin sprungit men det är liksom inget att göra.

Något som dock är konstigt är att i år kommer denna kramp
nästan varje tävling. Riktigt knasigt och funderar ju på vad som skall till för
att jag ska slippa det nästa gång.

Har fått det på:

Startmilen, efter ca 4 km

Tiomila, långa natten – efter 15 km + att lampan redan var
svart. En bra natt!

Göteborgsvarvet – efter ca 11 km

Wood joggen – på nerjoggen

Sotarblixtloppet efter 4,5 km

Karlstad stadslopp efter 4,5 km

Och säkert nått mer lopp som jag glömt. Någon som har några
tips får gärna komma med dem. Tycker jag testat det mesta men något mer finns
det säkert man kan göra.

Igår var det Sotarblixtleden Trailrun här i Arvika, Rackstad. På hemmaplan. Hemmaklubben arrangerade. Hade sett fram emot denna tävlingen en tid och var i en helt ok form. Uppladdningen var väl knappast den bästa då det dagen innan var pappas begravning men kroppen kändes bra så hoppades kunna göra ett bra lopp. Ett bra startfält fanns på plats och räknade kanske med löparen André och rullskidsvärldsmästaren Bill (27:a på Lidingöloppet ifjol) som främsta utmanare. Kanske även Andreas kunde gå på bra om han hade en bra dag men det hade han inte riktigt. Visste själv att jag är bra i denna terräng men tänkte ändå vara taktisk och köra på ordentligt hårt först efter ungefär halva banan. Nu blev det inte riktigt så då jag efter halva banan drog på mig ett håll så jag istället för att öka tempot fick slå av på takten för att nå målet. Innan detta hade det dock känts lätt och fint. Allt enligt planerna för loppet.

I starten drog några mer orutinerade löpare iväg uppför, bra tänkte jag då slipper jag dra men efter ett tag så tyckte jag det var rena joggtempot, framförallt där det var svårlöpt så jag sprang om vid sidan av stigen för att komma förbi och drog sedan halvhårt vidare upp mot Göpommen. 200 m innan spurtpriset tog jag det lugnare så de andra skulle känna att de kom ikapp lite i min förhoppning att André och helst någon mer skulle gå för spurtpriset. Bill var en liten bit efter här men kom då ikapp. André och Bill Impola körde sedan sista meterna där Bill var lite före. Sprang sedan ikapp dem ganska snabbt utför Göpommen och funderade på om jag skulle dra om direkt då det var lugnt tempo utför men väntade ett tag till.

När vi kom upp över myren på stigen upp mot Agvattnet gick jag om och drog, återigen halvhårt. Ville spara krafter till efter väggen där jag sedan skulle köra snabbt. Bill fick här släppa och då trodde jag att vi hade sett det sista av den mannen. Flöt sedan lagom hårt i ledningen då jag på bortsidan av Agvattnet till min stora besvikelse började känna att magkrampen kom smygande, vis om hur det blivit tidigare visste jag redan här att jag är körd men försökte minimera skadorna genom att dra ner tempot. Halva loppet är ju kvar. Detta gjorde att Bill närmade sig igen och uppe på grusvägen där jag inte kunde löpa på kom han sedan ikapp. Den lilla utförsbacken på grusvägen smärtade kraftigt i magen.

Efter grusvägen uppför ”väggen” så fick jag så dåligt med luft då magen krampade värre och värre för varje meter så då släppte jag lite men de 50 meterna jag släppte sprang jag ikapp ganska snabbt fast jag hade håll på den brötiga löpningen efter som passade mig. Det var här jag tänkte köra riktigt hårt enligt planen innan men tyvärr blev det inte så. Tappade sedan igen på den lättlöpta grusvägen men tog igen detta i skogen ännu en gång. Höll sedan ryggarna nästan upp till Gallberget med grym smärta och svårt att andas där Anders Johansson m fl. stod och hejade. Anders fick trycka in sina stora starka fingrar rakt in i sidan och efter ett tag kändes det lite bättre så jag i alla fall kunde springa lite till, tog återigen ikapp så jag såg dem framför men här började utförskörningarna på riktigt ner från Gallberget och smärtan/krampen blev outhärdligt samt att jag inte fick luft utan kippade efter andan så härifrån var jag totalt skadeskjuten. Låg 15 sek efter 1,3 km från mål men därifrån blev det löpning blandat med jogg/gång så jag var dryga 40 sek efter och 3:a i mål. Spontant kan jag säga att jag var ruskigt besviken då kroppen denna dag hade form för något annat än detta scenario som nu uppstod. Hade räknat med att springa klart snabbare men det är liksom inget man kan göra när detta händer. Man är körd helt enkelt.

Sedan är det kul att André ändå vinner, en klart värdig vinnare – han är den i Värmland som just nu vill och satsar allra hårdast på löpning och är värd de framgångar han kan få.Vad tar jag med mig då? Formen var inte alls dålig vilket var planen efter flera tävlingar jag kört lite halvt nerkörd. Den var så pass bra att jag trots håll sprang ikapp de andra på vissa partier. Kanske borde jag kört hårdare hela vägen istället för min taktikkörning i början men kanske hade hållet kommit tidigare då så jag blivit 12:a istället. Ingen vet. Kanske kan jag bibehålla denna form några fler tävlingar även om det inte är terrängtävlingar som denna. Lika god form så kan det nog gå ganska fort om jag slipper krampen.

Har fått tips från en kille som hade stora problem med en muskel som krampade i sidan av magen på löpning ungefär som på mig. Han påstod att vissa styrkeövn kan hjälpa så jag får ta och testa detta framöver. Riktigt tråkigt då detta händer och förstör vissa lopp. Tråkigt när man inte får ut vad som finns i kroppen den dagen. Fick samma kramp på Wood joggen också men då först på nerjoggen. Synd det inte blev på samma sätt igår. Får nu ta smällen och lida några dagar med ont i magen. Nästa tävling hoppas jag ha mer ont i benen än i magen efteråt..

Resultat här

Skidor med farsan, sjukdomen han bar på lämnade han långt bakom sig

Imorgon är det begravning för pappa i Gunnarskogs kyrka. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma men på något sätt kom den ändå. Tiden efter pappas bortgång har varit tuff, många tankar har snurrat och gör det fortfarande. Någonting inom mig försvann definitivt med honom men jag hoppas att hitta mig själv igen. Just nu känns det svårt..

En mycket god vän, Anders Frykblom skrev detta som jag skulle vilja delge här:

Till L-O och hans familj

Jag är väldigt tacksam över att haft förmånen att känna Rolf Gävert i många år, närmare bestämt sedan 1991. Minns att Rolf gjorde intryck på mig redan vid första mötet hemma hos familjen Gävert. Upplevde honom lugn, genomtänkt och fysiskt väldigt stark. Vid den här tidpunkten hade jag och L-O inte börjat träna på riktigt än men vi var väldigt nyfikna på träning, tävlingar och gamla resultat. Rolf kunde detta och han berättade gärna.

Vet inte hur många gånger som Rolf har kört eller hämtat L-O och mig under dygnets alla timmar. Vi blev hämtade på gymmet, vid fotbollsmatcher, sena nätter i Arvika stad och efter andra märkliga hyss. Vi ungtuppar var heta och gjorde ibland saker som Rolf själv inte stod upp för men han försökte aldrig ändra på oss utan vi fick vara de grabbar som vi var. Kanske trodde han att vi skulle växa upp med tiden:)

Som vuxen har jag haft bra kontakt med Rolf. Så fort man såg honom drogs man dit. Han var alltid på gott humör och var lätt att prata med. Det som var utmärkande för Rolf var att han aldrig pratade om sina egna meriter vilket är många, han pratade aldrig illa om någon människa och han klagade aldrig. Minns första mötet med honom efter att hustrun Gerd hade gått bort -05. Det fattades mycket i hans ögon den gången men han beklagade sig inte. Samma sak upplevde jag under hela hans sjukdomstid. Aldrig en klagan under hela tiden utan jag tror han njöt av varje dag som erbjöds.

Sista gången jag pratade med Rolf var strax innan påsk. Vi satt och pratade i hans kök tillsammans med Eric. Sjukdomen hade nu tagit ett rejält grepp över hans kropp men det var ändå Rolf som satt där. Vad jag har förstått från hans närmaste så lyckades cancern ta hans kropp till slut men personligheten Rolf Gävert fanns kvar till sista andetaget. Det kallar jag styrka!! När vi satt där vid köksbordet var han svag och hade förmodligen väldigt ont men självklart ingen klagan. Tillslut reser sig Rolf från stolen och blir borta. Jag stannar kvar en stund och pratar med Eric. Efter ett tag går jag iväg för att titta efter Rolf och jag finner honom ligga i sängen sovandes. Med viss osäkerhet väcker jag honom för att säga ”hej då”:( Jag berättar för honom att han har varit en stor förebild för mig och att Mona hälsar honom så gott. Men där ändrade jag mig. Kände att han måste vara med på nästa tävling också. Och det var så vi kom överens innan jag lämnade rummet.

Rolf Gävert kom aldrig på den tävlingen och han kommer inte var med på nästa heller. Men vi som är vana att se honom längs banorna kommer nog att kunna gissa oss till vart han står i sommar. Gärna vid någon uppförsbacke någon kilometer innan målgång där solen inte värmer allra värst.

”Många blir legender efter sin död, Rolf Gävert var det innan”

Vi ses i backarna Rolf!