ADVENTURE

Igår blev det tisdagsorientering igen. Missade lite men banan var klart svårare än tidigare också. Känns som formen börjar komma. Blir att ösa till helgen. Kan meddela att Metbäckenlegenden Tore A gick och vann sin klass på terräng-SM med 3 minuter, efter en lång skadeperiod – det kallar jag imponerande. Stark den där skogshuggaren.

En upplevelse rikare då 3 bävrar (har haft en simmandes runt båten tidigare) simmade runt båten i pannlampans sken. Samtidigt kommer en fjärde bäver från land och dyker ner i vattnet. Samtidigt står en älg en bit bort. Fint ute nu…

Blev Salomon Trail Tour under lördagen. Jag och Andreas åkte dit från Arvika. Andreas som förövrigt gjorde ett bra lopp i terrängen och slutade 4:a. Deltävlingen gick i Åmål med ett bra startfält. Så taktiken var klar. Med en kropp som ännu inte varit helt i toppslag valde jag att gå ut lugnt och komma in i det behagligt, låg väl 6-7:a när banan vek ut i skogen. Där sprang jag direkt upp mig till andraplatsen då de andra mest sölade och var i vägen och jag höll därefter jämna steg med ettan som var en liten bit framför. Efter ett tag blev banan riktigt tuff och jag valde att fortsätta hålla huvudet kallt och höll ner farten uppför backarna. Tappade ettan utom synhåll då han är stark i backar och där körde på hårt (en av de bästa i Sverige uppför antagligen) men tänkte att bara jag ser honom vid varvning så får vi se om man kan gå på ordentligt då 6 km finare stiglöpning återstår och det gäller att hålla hög fart ända till mål. Det var min strategi innan loppet och den verkade kunna fungera. Springer därefter på ganska ok och springer ifrån 3:an och 4:an ytterligare en bit. Så avståndet bakåt är precis lika stort som framåt. Efter ett litet tag så är jag på väg att springa fel då en snitsel ligger ner. Springer tillbaka och går in på rätt väg igen, lite irriterad men springer vidare.

Därefter viker banan in på ett hygge där jag återigen kommer fel och svär lite, men ser ingen bakom när jag återvänder till rätt väg, krävs inte många sekunder i denna terräng för att man ska försvinna bakom någon buske el likn. Ser heller inga löpspår framför i en liten myr som man passerar och det reflekterar jag över just då. Kommer därefter ut på en elljusbana igen och drar på lite innan snitseln viker in i skogen igen och där står det folk (vägvisare) de ser totalförvånade ut när jag kommer springandes och de vet inte vart jag ska löpa för samtidigt kommer det en tiotal löpare som passerar strax framför mig från en annan väg. Tror givetvis själv att det är jag som sprungit fel då jag antar att dessa löpare är på en tidigare del av banan och även vägvisarna vet konstigt nog inte vart jag ska ta vägen!? Tvärvänder därför tillbaka kontrakurs i 100 meters tempo och möter strax därefter killen som legat 3:a (Elias). Han vet vägen säger han och jag lägger mig bakom honom, jävligt förbannad då det jag sprungit på inte har gett önskat resultat, utan jag har istället tappat en del tid framåt. JAG var den som hade sprungit RÄTT väg men ändå vinkade banvakterna bort mig?!! Och vi får samtidigt löpare som legat runt 10-15 plats framför oss genom skogen på en skogsstig som är jävligt smal och de blir på så sätt i vägen så jag springer nästan över dem allihop.

Någon får en knuff och jag skriker: ”ur spår, ni har ju genat”. De flyger undan som bowlingkäglor en efter en. Kommer därefter strax ner till varvning och är så frustrerad (länge sen jag var så förbannad, 10 år sen dess iaf, kunde säkert kokat något på ryggen på mig just då) så jag vill bryta loppet då jag upptäcker att ettan redan är ute ur varvningen vilket jag inte på något sätt kan få ihop i mitt huvud då han strax innan varvningen var just framför, men väljer att fortsätta och lägger mig därefter i rygg på Elias som blir 3:a i loppet. Är ett behagligt tempo han håller och på några ställen springer han på bra. Känner dock att jag har en hel del krafter kvar och kör på hårt en kilometer och skapar en lucka på 20 sek till honom som jag sedan håller till mål. Detta är en bra löpare som gjorde 1.13 på en tuff halvmara nyligen så att löpa ifrån så mycket på så kort tid är ändå ok tänker jag. Funderar efteråt hur fort man kunnat köra andra halvan om jag absolut maxat hela vägen istället och haft en rygg att jaga på som jag tänkte innan men placeringen är ändå ok, så det var lite plåster på såren.

Men funderar på hur i helv.. killen som vann kan ha skapat en sådan stor lucka bakåt när han sprang marginellt fortare och då endast uppför så länge jag hade honom inom synhåll. Detta stämmer bara inte. När jag sedan pratar med folk så säger de att han som vann varit sannlöst långt framför redan vid varvningen och det stämmer då varvningen tar ett bra tag att genomföra och han konstigt nog redan är borta ur den när jag kom dit. Känns konstigt att 25 sek kan bli minuter på den lätta kilometerns löpning som var kvar till varvningen? Men då går det upp ett ljus för mig varför funktionärerna inte vägledde mig rätt däruppe och det är helt enkelt för att jag var första killen som kom löpandes den ”rätta” vägen och en hel del andra kom fel väg.

Men resultatlistan kanske inte hade sett annorlunda ut ändå så det är inte mkt att göra, men helt klart är att en del löpare inte sprungit tänkt banväg utan bra mycket kortare (antagligen 3-4 min löptid) och därmed så stämmer inte tiderna på alla då olika löpare sprungit olika långt. Så några borde haft bättre placeringar om inte detta hänt även om toppen kanske hade sett likadan ut, placeringsmässigt. Detta verkar ju än mer tveksamt i damklassen där de två första damerna kom framför mig plötsligt efter 5 km löpning och på så sätt har 5 minuter bättre tid än tjejen som blev 3:a och som är en ungefär lika bra löpare. Skandal!

Hade jag haft killen som vann inom synhåll vid varvning så hade jag iaf haft en chans att göra något då benen fortfarande var pigga. Det hade blivit ett helt annat lopp då. Hade jag satsat på denna trailcup så har jag givetvis lämnat in protest mot att delar av startfältet inte sprungit som förväntat och borde strykas ur resultatlistan. Tidstillägg på runt 4 min vore kanske en medelväg. Men nu var det väl skit samma, kroppen var ändå inte i riktig i bästa form ännu, även om det var klart bättre än förra helgen, men en vecka till så ska jag vara redo för en lång, snabb natt i skogarna. Och bättre att springa fel (fast jag sprang rätt!?) nu än då…

Resultat

Känner redan att kroppen fungerar bättre efter helgens ”tunga ben” känsla men det gäller att fortsätta på den lugna vägen. Min första orientering 2012 blev tisdagsorienteringen, som fam Johansson arrangerade i tuffa Jössestuganterrängen och där var känslan av att systemet börjat fungera igen efter vad jag tror helt enkelt var en lättare överbelastning av nervsystemet. Ganska vanligt inom styrkeidrott och inget farligt om man tar det lugnt och låter kroppen komma ikapp.

Började försiktigt då jag inte var varmkörd innan (låg 1,20 min efter vid 3:e kontrollen) och drev upp farten eftersom, inte på max men ganska fort. (Vem har förresten sett en tiger värma upp?) Gjorde små misstag här och var men inget stort. När man sedan i mål är 1,49 min före en så stark orienterare som Andreas vilken redan har kört några orienteringstävlingar i vår är det nog ett gott tecken på att kroppen är klart bättre. Noterade fö att Set Sail-Erik tycker orienteringen är så kul så han vill inte göra annat längre. Han är nybörjare på kartläsning men slog en del klart rutinerade orienterare. Bra.

Karta

Resultat

Erik är den som ligger bakom Team Set Sail och är väldigt intresserad av all typ av träning. Kanske därför intresset nu blivit såpass stort för just orienteringssporten där tekniska, fysiska och mentala egenskaperna tillsammans avgör en individs prestationsnivå.

Erik har också bildat ”konditionsklubben” Set Sail IF som är ansluten till Riksidrottsförbundet och vissa specialidrottsförbund. Tror på sikt att det kan bli ett klart lyft för Arvika att Set Sail IF bildats. Denna förening hoppas även kunna hjälpa andra föreningar med träningsupplägg, främst när det gäller kompetensområden som styrketräning och kanske även konditionsträning. Fotbollen behöver nog en del hjälp, ett tydligt exempel på detta är målvakts-Hasse. När han nu slutat spela fotboll efter många år och tränar själv för att må bra är han plötsligt mycket bättre tränad och starkare än när han var aktiv fotbollspelare. Då är något allvarligt fel skulle jag vilja säga men det var ganska väntat….

En trevlig naturnyhet också även om det slutade med att björnen mötte sitt öde var att den björn som sköts i Lekvattnet under p 28 ”rätten att försvara tamdjur mot rovdjursangrepp” när han skulle ta en ko hade sitt ide endast 250 meter där jag själv låg och sov i slutet av mars, när jag tog min sista övernattningsskidtur. Bra att ha kontakter med andra som är naturintresserade annars hade jag nog inte fått reda på detta. Undrar vem av oss som sussade skönast däruppe i kylan den natten. Kommer ihåg att jag sov ruskigt bra och att det var alldeles stjärnklart. Det var en bra natt som gäst i björnens marker…

Blev en trevlig övernattningstur i skogen igår. Vandrade på kvällen upp till en gammal lägerplats jag haft många ggr tidigare. Senaste gången var för 10 år sen så det var ett tag sen. Innan dess hade jag rivit på evighetsprojektet där jag släpade ut en del stockar ur golvet och innan detta varit i Forshaga där jag sprang korta terräng-DM. Eller ska man säga kröp. För jag var trött, hela vägen – från uppv till nedjogg. Känslan jag hade var TUNGT, redan på uppvärmningen kände jag att vaderna var slutkörda. Med en tuff träningsperiod som avslutades i och med tävlingen så hade jag på känn att kroppen kunde reagera på detta sätt när jag tränat bra och mycket. Försökte springa lite fortare på slutet av uppvärmningen och det emot rätt rejält så jag förstod att detta blir tuffare än jag väntat mig. Hoppades ändå att om man väl får tävla så kanske det går bättre men efter en kilometer var den spänsten som fanns kvar bortsprungen så det blev riktigt tufft.

När sedan Andre är i riktigt bra form och sprang grymt starkt på den hårda banan så var det bara att se sig själv rejält ifrånsprungen. Tappade hela 30 sek (totalt 40 sek) på andra varvet (av två) Hade väl egentligen inte räknat med annat heller eftersom jag gjort denna rejäla nerkörning för att komma i förhoppningsvis riktigt bra form till 10-Mila och därefter SM i halvmaraton veckan efter men man hoppas alltid att kroppen ska överraska en och hoppet är väl det sista som lämnar en så man blir ändå lite besviken då kroppen säger stopp. Känslan var ändå att det gick betydligt långsammare än det gjorde om det nu är värt något. Nu gäller det att ta det lugnt så kroppen kan suga upp denna tuffare period.

Resultat

Kvällen/Natten tillbringades där jag trivs som bäst, skogen. Blev lite kallt då jag var tvungen att sprätta ur sovsäcken vid 02.00 då det börjat regna småspik. Fick sätta upp Tarpen (lätt pressening) och under tiden blev jag blöt. Var skönt att krypa ner i värmen därefter kan jag säga. Såg någon tjäder, älg och en råbock som skällde. Vaknade vid 04.00 av att fåglarna spelade. Underbart. Fin morgon trots regn. Det värsta med skogsturerna jag gör är att man vill stanna kvar och inte återvända… <!–
WriteFlash('’);
//–>

Jag och chefen tog oss en resa till Fjällnäs där vi bodde på
ett fint hotell och hade det allt annat än dåligt. Vi åkte under dagarna omkring
i ett ganska stort område i nordvästra Härjedalen och utforskade detsamma med
skidor och snöskor. Bl.a. så tog vi oss en tur över Flatruet där också Sveriges högst belägna landsväg går. Vägen
kan vara stängd under vintern samt vid dåligt väder. Själva vägen går på 975
möh. Fina vyer bla mot Helagsfjällen.

Mest imponerande natur tyckte jag fanns i mäktiga
”Gränslandet”. Mitt i Skandinavien, i
gränstrakterna mellan Sverige och Norge, finns ett stort spännande naturområde
med mer än 2 000 kvadratkilometer skyddad natur. Här finns sällsynta djur och
växter, uråldriga träd och märklig blockterräng. Gränslandet är en
ganska orörd, öde och avlägsen vildmark. Här skulle man kunna vistas i veckor
utan att kanske se en annan människa.

Härjedalen är också känt för sina myskoxar och dessa har jag
varit intresserad av sen jag var 10 år ungefär, då jag tillsammans med morsan
och farsan och ibland resten av familjen brukade vara i trakterna då
fjällorienteringen arrangerades i området varje sommar. Riktigt häftiga varelser av vilka
det är några få kvar. Den svenska myskoxstammen bygger på 5 individer som invandrar
från Norska Dovrefjäll 1971. Under 70 o 80-talet växte hjorden till som mest 34
djur. Från mitten av 80-talet har antalet djur minskat och nu finns det bara 7
st i vilt tillstånd. Myskoxflocken lokaliserades häromdagen i närheten av
Storvålen väster om Tännäs och alla sju djuren verkade då vara i god form. Två
kalvar finns i flocken men för att ytterligare försöka säkra tillväxten och
gener har man sänt en ansökan till naturvårdsverket om att få sätta ut kalven ”Idun”
som nu finns i ett hägn med tama myskoxar till de vilda myskoxarna. <!–
WriteFlash('’);
//–>

Summerar en mycket trevlig resa och chefen blev kung på snöskor..

Idag blev det en resa mot Örebro och Startmilen. Blivit
tradition att ställa upp på den senaste 3 åren så jag drog en efteranmälan. Varför bryta traditionen utan anledning nu liksom? Men
det kunde faktiskt ha blivit en DNF om jag inte gått genom smärtgränsen på
slutet. Kändes fint på uppvärmningen och benen var rätt pigga så jag såg fram emot
att få springa. Startskottet small men jag tog det lugnt i startrusningen, fick
nästan jobba för att inte springa på för fort. I första nedförslutet kände jag
hur det skvalpade till i magen men tänkte inte så mkt på detta. Lade mig
avvaktande längst bak i en klunga med bl.a. Martin Regborn, juniorlandslagsman
i orientering med ett åldersrekord på Lidingöloppet i löpning, och några andra
vassa killar som Erik Anfält Örebro AIK och Linus Nilsson Enhörna IF. Bakom mig
låg Anders E Göta som också var vassare än någonsin. Kändes lätt så jag trodde
att det här går ju fint, kändes som jag hade en växel till att slänga in men
strax efter passering 3 km så började ett håll smyga sig på så jag fick ta det
lite lugnare och släppa lite på dem framför. Satte sig värre och värre så vid
varvning fick jag brytkänslor men tänkte att jag kör ett tag till men var då
såklart tvungen att dra ner tempot ytterligare.

Så det var bara finna sig i att de andra seglade iväg. P Sjögren
som var skadad och inte kunde springa cyklade upp vid sidan och skrek att det
är ”bara smärta” eller nått liknande så jag fick gott försöka bita ihop ett tag
till men i uppförsbackarna kändes det som om kroppen inte fick något syre så
det var riktigt jävligt. Vid 3 km kvar så var det återigen dags för att kliva
av tyckte jag, men där stod skidåkare-Carlberg och skrek att jag skulle ”bita ihop”
och ”köra” så då får jag väl göra det. Därifrån var det att ta sig igenom
smärtans gräns och in i mål. De små, små uppförsbackarna som var kvar stod jag
helt still i då detta ingen backig bana men minsta motlut och det gick
svintungt.

Hejjade fram Ljung till personligt rekord när han passerade
mig strax före mål. Glädjande att han och Anders slog sina tidigare pers på
distansen. Var själv övertygad strax före hållet satte sig att jag skulle komma
klart under min bästa notering på Startmilen (från 2010) då benen var lätta men ödet och en
del av kroppen ville tydligen annat. Men det är ju bara idrott så det är bara
att komma igen. Fick en skogsyxa i tröstpris. Det var ett bra pris. Säsongen
har knappast börjat ännu och det är först 10-Mila helgen jag ska vara i bra form
första gången i år men det är klart det kändes lite surt, har ju fått sånt här
håll några ggr genom åren på olika tävlingar så det vore bra om man kunde komma
på en bra lösning så man inte råkar ut för detta gång efter annan. Nått ska vi nog kunna
göra. En yxa kan användas till mycket.

Resultat

Blivit några turer i skogen med ryggsäcken. Min hembygd Gunnarskog
är på sina håll väldigt vacker. Den sanna upptäcktsresan består inte i att
finna nya landskap, men att se dem med nya ögon.

I mitt eget Rewilding L-O projekt (se tidigare inlägg) så åkte jag rakt
ut i skogen en mörk kväll. Planen var den närmaste ödemark jag kunde hitta med
skidföre vilket då blev Danshallsmyrarna. Området ingår i EU:s ekologiska
nätverk av skyddade områden, Natura 2000 och håller riktig vildmarkskaraktär
och området håller fasta stammar av Lo, varg och kungsörn.

Innan jag åkte ut på skogen så gjorde jag ett besök hemma
hos Tore i Torsby då jag hade några böcker att lämna igen. Blev en trevlig kväll
med kvällsmat och förståss massor av träningssnack.

Därefter åkte jag upp på höjderna vid Lekvattnet. Parkerade
bilen vid Stormyren, tog ryggsäcken på ryggen, satte på pannlampan och började
skida mot Danshallsmyren. Eftersom det var minusgrader i luften så började snön
hårdna men ännu så åkte man igenom på sina ställen. Följde en skoterled ett tag
men när jag skulle vika över skogsområdet och höjden mellan Noppimyrarna och
Danshallsmyren så hamnade jag lite på sniskan i mörkret. Friluftspannlampan ger
liksom inte samma ljus som en orienteringslampa så orientering nattetid blir
desto svårare men även mer spännande.

Fick ta hjälpa av klockan med kompass på och ta ut
riktningen genom en tät skog med massor med snö. Så det tog sin lilla tid att
hitta en lämplig lägerplats. Följde sedan myren så jag hamnade mot drågen som
så småningom blir en bäck vilken rinner in i Norge. Var riktigt läckert
klarväder och man såg massor med stjärnor. Ibland såg man flygplan som går in
för landning och flyger ut från Gardemoens flygplats. Det var omkring 2-3 minus
med lite vind.

Hittade en lämplig tall att lägga ut liggunderlag med
sovsäck under. Sen var det bara att krypa ner i den sköna dunsovsäcken.
Skickade meddelande på Facebook att jag var ute på tur och Andersson svarade
att Jason kommer och slår både sovsäck och mig i ett träd så jag tog en bild på
kniven och lade ut till Andersson. Och skrev att – då är det godnatt, för
honom. Vi har rätt sjuk humor men här är iaf ett filmklipp från det han menade ..

Vaknade någon gång under natten av att det blåste kraftigt.
Somnade om och tog mig sedan samman och lämnade värmen i sovsäcken för en
morgontur innan frukost. Skidade upp till Kojkilan där man har fin utsikt över
bland annat sjön Lomsen 281 möh.

Blev sedan tillbaka till lägret och frukost för att därefter
packa den lätta säcken med mat mm för en längre skidtur. Morgonen bjöd på fint
väder och fortsatt minusgrader vilket möjliggjorde en tur över till det Norska reservatet
Særkilamp med en yta på 474 ha. Danshallsmyren är ca 543 ha så tillsammans har de båda reservaten, en total yta på ca 1000 ha, d.v.s. 10 kvadratkilometer.
Åkte igenom det mesta av det norska reservatet och det var fint men utsikten
från Danshallsmyrarna uppväger skönheten tycker jag personligen även om
områdena är ganska likvärdiga.

Inga spår efter varg då området ligger inom Skugghöjdens
vargrevir vilket har hyst 6 vargar men tydligen har några vandrat ut så nu är
det 4 st kvar. De håller sig långt undan när man kommer men tyckte under natten
att jag hörde det ylade. Det var svårt att höra ordentligt då det blåste lite för
mycket. Såg däremot både orrspel och älg.

<!–
WriteFlash('’);
//–>

Sammanfattningsvis en fin tur på bra skidföre. Enda dåliga
var att vallan inte satt kvar på skidorna särskilt länge trots rekommendationer från en
självutnämnd expert, så det blev mycket arbete med armarna. Ha ha, som vanligt
alltså – lita inte på folk som inte gör sakerna själva utan bara läser eller
tror sig veta. En annan är ju tillräckligt ödmjuk så han fick chansen att
motbevisa mig men oddsen var låga på att han skulle ha rätt och som sagt, det
fungerade inte alls…