ADVENTURE

Blev en resa till Karlskoga i morse. Korta Terräng-DM 4 km på en tuff och krävande bana stod på agendan. 2 ggr halvägs uppför en slalombacke och diverse branta utförslöpningar var ganska krävande. Benen var tyvärr inte riktigt lika pigga som jag räknat med även fast jag kört 2 lätta dagar innan loppet. Kroppen kändes mkt lättare och bättre på senaste NRC men då hämmade fotskadan dessto mer. Positivt var helt klart att foten kändes mkt bättre än i tisdags men jag var dock fortfarande lite smått rädd i utförsbackarna och bromsade onödigt mkt på en del ställen. Det har man inte råd med på en sådan bana.

På första varvet blev vi snabbt vi en klunga på 4 löpare och det gick i ganska behaglig fart men i slalombacken andra gången gick Sören upp och körde på rätt hårt så då släppte genast 1 kille där. På krönet gav jag några meter fram för att inte få onödigt med mjölksyra men i följande 2 utförsbackarna därefter tappade jag allt för många meter och jag var i stort sett avhängd. Sedan var det lite svårt att motivera sig när man visste att det var kört så avståndet fram blev väl lite större än det borde.

Tror Bagge vann med 6 sek före Sören och sen var nog jag ytterligare kanske 10-15 sek efter Sören. Sedan ett större tidsavstånd till fyran. Eftersom Bagge inte bor i Värmland och tävlar för en utomlänsklubb gick alltså DM-guldet till Sören och silvret till mig. Troligtvis inte ofta 2 från Arvika får guld och silver på terräng-DM. Det får vi ändå vara nöjda med tycker jag. Även om jag själv såklart önskat att jag haft en bättre dag rent formmässigt.

Sören imponerar som alltid enormt på mig och han blir bara bättre och bättre med åren. Han är ju klart bättre nu än för 15 år sedan. Sådant inspirerar oerhört. Kan meddela att han sprang en långt ifrån lätt tiokilometerstävling i Örebro som enbart träning som dessutom tom var lite över 10 k i onsdags, dagen efter NRC, och hade bara en bit över 33 min. IVSM-Mästare, ggr 2 i vinter. Tror han helt klart är en medaljasspirant på terräng-SM i sin klass nästa helg.

Terräng-SM i STHLM blir dock inställt för mig eftersom känslan inte är riktigt som jag vill att den ska vara och skadan gjort att jag inte har kunnat köra någon formtoppande träning än så då får det vara denna gång…

Imorgon ska jag försöka få foten att fungera på 4 kilometers terränglöpning i Karlskoga. Enligt vad jag har hört är det två rejäla och branta backar på banan. Hoppas inte det är allt för mkt utförslöpning bara med tanke på skadan. Men jag ska göra ett tappert försök att vara med där framme så gott det går. Ska i alla fall bli väldigt kul att köra.

Spår efter ett djur som skapar enorma rädslor

Galna personer försöker förgifta vargar med cyanid.

Sedan den svenska vargstammen återhämtat sig en aning från slutet av 80-talet så har den illegala jakten ökat lavinartat. Hur många vargar man lyckats ha ihjäl med gifterna vet ingen. Men gifter dödar andra djur, och gärningsmännen har även dödat och förgiftat bla kungsörnar, rävar och korpar.

De som vet något om brotten hotas systematiskt till tystnad. Poliser som Efterlyst har varit i kontakt med säger att stämningen i byarna är som hämtad ur filmen ”Jägarna”. Många är rädda och vågar inte berätta det de vet. Varghatet har fått såna proportioner att utredare från Rikskriminalpolisen, som vanligtvis jobbar med grov organiserad brottslighet nu är inkopplade i fallet.

I BRÅ-rapporten (2007:22) Illegal jakt på stora rovdjur, så föreslog utredarna att de lokala polismyndigheterna skulle be Säkerhetspolisen om hjälp när det gäller att lösa den här typen av brott. Det handlar om människor som sätter sig upp mot lagen och använder sina vapen för att lösa, som de tycker, ett problem som orsakats av politiker. Situationen är egentligen ganska allvarlig och ur demokratisk synpunkt så är det mycket angeläget att lösa, innan den får konsekvenser för fler än våra fyrbenta medborgare.

Det handlar alltså om ett varghat som är så kraftigt att människor som anser att ett fridlyst djur ska lämnas ifred riskerar att hotas till livet. Att man blir lite sur när man möter en meningsmotståndare ibland är en sak och förmodligen mänsklig reaktion, men när det tar sig uttryck som leder till hot med en uttalad önskan om en snar död så har det för länge sedan passerat gränsen för det acceptabla.

Länk 1

Länk 2

Länk 3: Publikation: Dödlighet och illegal jakt av den Svenska vargstammen.<!–
WriteFlash(”);

//–>Kan väl säga som så att det här problemet med rovdjurshatare har vissa starka motståndare mot vargens existens i Sverige skapat med hjälp av ett grupptryck där svaga individer i samhället går med utan att tänka längre än näsan räcker.

Jag är definitivt ingen vargkramare och jag är definitivt ingen varghatare. Däremot tycker jag om sk sunt bondförnuft som verkar vara en sinande vara i ett underutvecklat Sverige. Och jag anser mig dessutom kunna se saker från flera håll vilka de flesta vargmotståndarna ej någonsin kommer klara av. Deras argument är ofta: -Det sitter folk i Stockholm och bestämmer hur vi ska ha det på landsbygden.

Ja! Och vad är problemet med det? De har vi röstat dit själva!

I början av detta årtionde övernattade jag i bara sovsäcken i Glaskogen åtskilliga gånger. Även vintertid. Det var spännande att spåra vargarna och det sas att det fanns ett tiotal i området då. Flera nätter hörde jag dom. Men de höll sig långt, långt borta från mig. Men rädslan var (är) tydligen enormt stor hos vissa. Jag har flera gånger frågat vargmotståndare om de vill följa med mig och övernatta i ett vargrevir. Ingen har hittills tackat ja…

******************************************************************

Även i Glaskogsreviret blev det utlagt gifter i skogen när vargar fanns där.

Den här tjejen är inte rädd för varg när vi är ute på Glaskogen. Däremot för konstiga människor hon har träffat i skogen…

Bakgrundsinfo om Glaskogenreviret

Vintern 1998-1999 registrerade man en ensam varg i området, och enligt rykten i området har denna vargan uppehållit sig stationärt i området under vintern.
Det går även rykten om att det finns två vargar i området.

Vintern 99-00 bekräftas rykten av vargförekomst då man spårar ett revirmarkerande par i området, och vid tre olika spårningar i februari 2000 även löpblod. Våren 2000 föder tiken ett kull valpar. Följande vintern, 2000-2001, spårar man mellan 6 och 7 vargar i området och våren 2001 föder tiken igen.

Ett par mil söder om E18 kan det finnas ytterligare ett revir. 2-3 vargar har observerats tillsammans i området rund Svanskog, men det har inte varit möjligt att utesluta att det är Glaskogsvargarna som har varit därnere. Även vintern 2001-2002 har man hittat spår efter varg söder om E18, i ett område norr om sjön Limmen mellan Bengtsfors och Svanskog. Samtidig har man hittat spår efter en varg som har korsat E18, så troligen är det Glaskogsflocken som har utökad sitt revir i sydlig riktning.

Söndagen den 27 januari 2002 lyckades man att söva en varg från detta reviret. Det var en tikvalp från årets kull, 29kg , som blev utrustad med en radiosändare av vanlig VHF-typ. Registreringsnummer för denna varg blev 0210. Torsdagen den 31 januari 2002 lyckades man söva ytterligare tre vargar i området, därav båda alfadjuren. Alfahanen som vägde 52kg blev utrustad med en av dem nya GPS-sändare, bedömdes till att vare mellan två och tre år gammal fick nummer 0213, och alfahonan nummer 0212. Alfahonan vägde 46 kg , var mellan fyra och fem år gammal och blev utrustad med en VHF-sändare. Den sista vargen i området som märktes, var en ung hane. Likasom alfahanen bedömdes han till att vare mellan två och tre år, och fick registreringsnummer 0214. Denna ungvarg vägde 47 kg och blev utrustad med en vanlig VHF-sändare.
Nu då båda alfadjuren är radiomärkta, får man helt andra möjligheter för att följa denna flocken i framtiden.

Sedan hände följande och flocken upplöstes: M0210 – Hona Hittat druknad apr-02. M0212 – Alfahona trafikdödad februari 2004. M0213 – Hane Tjuvskjuten av rävjägare december 2002 utanför Åmål, äldre skottskada i kroppen. M0214 – Hane Utvandrad till Mangenreviret. Ihjälkört strax efter märkningen..

Tydligen är några vargar åter på gång att starta upp ett nytt revir i Glaskogenområdet. Återstår att se hur länge de klarar sig denna gång?

Vargspår på Byamossarna. Den här mannen är inte rädd för varg och han är ofta ute i skogen, har varit det i dryga 70 år…

Att uppmana till tjuvjakt tycker jag är helt sinnessjukt och denna bild skapades av enormt uträknade och elaka människor. Det värsta är att flertalet av dessa innehar vapen. Inte bra alls! Det om något är farligt…

”Att sätta sig i bilen och åka till någon av de hundratals informationsmöten jag har hållit om varg är mer riskfyllt än att ströva omkring i ett vargrevir ett helt liv!”

– Viltbiolog Olof Liberg

Ikväll testade jag om foten höll på allvar i Karlstad. Var dags för första deltävlingen i Nike Run Cup som gick på elljusbanorna vid Våxnäs. Vore kul att vara med och springa så jag tejpade upp foten lite och värmde upp. Ganska tuffa 5 km terräng var det som gällde för seniorerna. Ett ganska stort och bra startfält för att vara NRC var det dessutom.

Kändes bra i foten på uppvärmningen men när tävlingen väl drog igång och man sprang i tävlingsfart kände jag att i framförallt utförsbackarna bromsade man onödigt mkt pga lite smärta och problem med frånskjutet. Så där tappade jag lite mark mot övriga löpare. Kändes ovant att springa i tävlingsfart och var osäker på vilket tempo man klarade hålla så jag la mig lite bakom SM-kungen Sören Persson. I utförsbackarna drog han ifrån lite men på platten och uppför hade jag inga problem med att ”hänga med”.

Johan Bagge, tidigare IF Göta men nu tävlandes för Ume Friidrott vann tävlingen med ca 20 sekunder. Han är riktigt duktig medeldistansare och jag tror han gjort 1.50 på 800 och en bra bit under 4.00 på 1500 meter så nog har han speed i kroppen. Sören blev tvåa, jag trea 1 sek efter Sören. Sir Väs som bara blir starkare med åren utnyttjade sin rutin och var taktisk. I sista uppförsbacken kom jag upp i rygg på honom snabbt och täppte luckan men eftersom han visste om min fotskada drog han på allt vad han hade i sista utförsbackarna in mot mål och fick genast en hel del meter som gjorde att han kunde hålla undan in i mål. Smart!

Med tanke på min nuvarande form och fysiska status får jag vara ganska nöjd med loppet. Det viktigaste var att foten skulle fungera och det gjorde den nästan fullt ut. Härligt! Kändes också som jag knappt var ansträngd då jag gick i mål och att jag kunnat fortsätta i den farten en bra bit till så det bådar gott tycker jag. Dock saknas en hel del snabbhet och rytm i löpningen men det kommer så småningom.

Foten börjar fungera någotsånär igen och jag har faktiskt gjort några små joggingpass. Härligt! Ska försöka köra en mil jogg ikväll. Senaste dagarna har jag gjort 200 tåhävningar morgon och kväll. Bra för att stärka upp fotleden och få lite genomblödning. Grundträningsperioden blir klart längre än vad jag tänkt mig från början. Är nu bara kvar en endaste tävling under våren som jag vill (kan) vara i riktig form på och det är inte förrän 25 maj, så då hoppas jag på att en bättre form finns i kroppen. Framförallt hoppas jag på att uthålligheten och hårdheten finns där för att springa över 4 mil på Sveriges kanske hårdaste terrängbana.

Satsar på att få upp snabbheten från sommarn och framåt. Ska nog försöka gå under 2 min på någon 800 om jag hittar något lopp med bra sparring. Är också en hel del spännande lopp under hösten både i orienterings-skogen och ren terränglöpning. Riktigt terränglöpning dessutom. Bla Kilterrängen. Ett riktigt fint race som jag varmt kan rekommendera. Där kan ni få både naturupplevelser och kämpaglöd genom att stifta närmare bekantskap med Frykstabacken några ggr..

Igår var det 4 år sedan mamma tog farväl. 12 April 2005. Kändes inte som det var så längesen. Var uppe vid graven ett tag och städade undan lite löv. Gick runt på kyrkogården i Gunnarskog några timmar och hälsade bla på hos farmor, farfar, faster, min granne Sven och min högstadielärare Ingrid. Verkligen fint på kyrkogården i Gunnarskog.

Jag saknar er…

Mamma, du kommer alltid finnas med mig.

Ganska besviken på att jag missar touren pga fotskadan. Tävlingen startar om några timmar med sprint som första deltävling. Sedan blir det nattorientering med mass-start senare ikväll när mörkret faller på. En ganska passande början för mig alltså. Med tanke på att det även är spurtpriser och bonuspoäng efter banan så hade det varit riktigt kul att vara med då jag anser att på en sådan tävling kan jag använda min taktik fullt ut. Därför hade jag sett fram emot denna tävling och det var väl i stort sett den enda orienteringstävlingen som jag satsade lite på i vår. När det dessutom fanns lite pengar att kämpa om tror jag att jag hade skärpt till mig det lilla extra som behövs för att gå bra i en sådan tävling. Att sedan vissa riktigt vassa löpare valt att tävla på andra ställen gjorde chanserna till en bättre placering ännu större.Segrarna i respektive 21-klass vinner 5000 kr. Grymt nära att jag tejpade ihop foten så gott det går och körde ändå men risken för att skadan blir värre stoppar mig. Äntligen börjar förnuftet segra över viljan..

Istället för detta så får jag nu hålla fokus på att fixa till foten så den fungerar som den ska och träna sådant som jag kan träna. Körde faktiskt ett gympass på Atleten där jag körde bla 5×200 kg i knäböj. Att bara lyfta ut den vikten från ställningen och gå några steg bakåt innan man börjar lyften kräver sin man kan jag tala om. Vet att min vän ”F” som jag anser är jävligt stark kör på 140kg och han är bra mkt större än mig.

Undrar om stången var av sämre kvalité på Atletklubben än i Thaiboxarns hemgym eftersom stången sviktade och böjdes i en båge över ryggen?! Det såg i alla fall brutalt ut…

Fin bild från Rödvattensberget Glaskogen. Gillar denna utsiktspunkt…

06.40 var det dags att stiga upp för att försöka fånga skaren på Byamossarna för mig, Maria och Löplabbet Martin. Tyvärr var det någon enstaka grad för varmt på natten så skaren höll bara på en del ställen så ibland gick vi rätt ner genom snön ända till vattnet som låg under (se bild nedan). Förutom att det var lite för dålig skare så var det ändå en toppentur då vi kunde åka omkring och njuta av en värmande sol. Blev lite färg i ansiktet på oss alla. Härligt. Eftersom det inte var så fin skidåkning som vi tänkt tog vi oss tillbaka till Bytorpet igen och var där några timmar, gjorde lite mat samt låg och solade oss. Oftast så smakar mat som godast utomhus men ”Wildlife Kyckling med ris och curry” är inget jag rekommenderar då den smakade riktigt illa och plastigt…Martin tog sig vatten över huvudet på skidturen. Brrr!! Kall fot..

Foten är forfarande stor och blå och det är ju mindre roligt men jag hoppas att det löser sig så småningom. Blev tydligen en rejäl smäll för ledbanden i fotleden i alla fall. Blir väl tejpning hela våren när man kommer igång igen kan jag tänka mig.

Återstår att se om det kan bli någon mer skartur på ”mossarna” innan all snö är borta. Hade hoppats på några minusgrader inatt men det verkar inte bli det något mer denna veckan.

Jag somnade, farlig och hemsk bild va? Maria finåker vid öppet vatten.

Glaskogen är fantastiskt. Många ggr har man varit där men detta var faktiskt första gången jag åkte turskidor upp till Rödvattnet och Rövattensberget. Maria var med så det var både riktigt trevligt och roligt att få dela naturupplevelsen med någon annan. Vi tog oss från en liten krokig skogsbilväg upp väster om Rödvattnet och Svarthagstjärn. Därifrån bökade vi oss igenom lite besvärlig terräng innan vi tog oss ut på Rödvattnet och följde kanten runt till norra sidan. Kan varna för att gå ut på okända vattendrag just nu då isen är väldigt porös i o m dagsmejjan och det krävs då viss erfarenhet för att röra sig säkert över dessa. Jag gillar verkligen Glaskogen och då främst terrängen väster om Övre Gla som jag tycker är väldigt fin. Denna tur som vi gjorde nu ligger i västra delen av naturreservatet som är på hela 28 000 hektar.Man kan inte lägga sig ner och helt slöa till bara för att man råkat ut för en skada med en blå klumpfot som följd även om det var svårt att tvinga ner foten i turskidpjäxan. Va ganska kämpigt men det gick tack vare att storleken på turpjäxorna är ganska väl tilltagen. Tror på att vara i någon form av aktivitet även när man har är skadad så att kroppen får någon sorts genomblödning och därmed läker ihop snabbare. Sedan är man förmodligen igång bättre när man sedan ska träna upp sig igen.

Det är ju lite surt att behöva ändra i planeringen och liknande när man råkar ut för en skada men det är inte så mkt annat att göra än att bara bryta ihop och komma igen. Hjälper ju inte att ligga på latsidan direkt så imorgon kanske tom MTB´cykeln får luftast för första gången för säsongen. Gör säkert lite ont att cykla men då får man väl bita ihop lite…<!–
WriteFlash('http://galleri.l-ogaverth.com/#17’);
//–>http://galleri.l-ogaverth.com/#17Bildspel från turen